Bye, bye, Shanghai! Del 5: Livet i Kina

Det sista inlägget på temat ”bye, bye, Shanghai!” försöker summera intrycken av de tre åren här.

Jag har levt i Kina som ”expat”, och min bild av livet i Kina är förstås färgad av det. Det är en privilegierad tillvaro som absolut inte automatiskt kvalificerar en att göra några som helst svepande omdömen om Kina och människorna som lever här. Jag har funnit det svårt att bli nära vän med kineser och få en inblick i deras vardagsliv, men några observationer som ”outsider” kostar jag ändå på mig:

Det är lätt att leva i Kina – allt är möjligt och går att ordna med inget varsel och ingen planering alls. Utbudet på upplevelser är snudd på obegränsat, åtminstone i en dynamisk storstad som Shanghai.

Det är svårt att leva i Kina – allt är omgärdat av komplicerad och godtycklig byråkrati och snåriga och omständiga regler som ingen ifrågasätter och som alltså heller inte behöver motiveras. Att hantera det kinesiska samhällets egenheter, i allt från att ”behålla ansiktet” till varje pris till de vassa armbågarna är en påfrestning.

Att generalisera är omöjligt i ett land med över en miljard människor och stora klyftor i levnadsvillkor och beteenden mellan samhällsgrupper och mellan olika delar av landet. Men man gör det ändå! Inte minst för att man efter ett tag som utomstående observatör kan skönja vissa mönster.

Allt är motsatser. Det sägs att kineser är brutalt ärliga, vilket ofta stämmer. Man kan få höra omdömen om sig själv, sitt utseende och sitt beteende som får en att sätta kaffet i halsen. Samtidigt är det oftast helt omöjligt att klura ut vad ens kinesiske kollega/affärsmotpart/granne verkligen tänker och tycker.

Det talas ofta om att Kina är möjligheternas land och att kineser är ett folk av entreprenörer. Det stämmer ganska väl; det finns en affärsidé i snart sagt vad som helst och driftiga företagare i en bred skara branscher som vi aldrig hört talas om hemma. Samtidigt blir man gång på gång förvånad på bristen på initiativförmåga och eget kreativt tänkande som försvårar många vardagssituationer, inte bara privat utan också på arbetsplatsen.

Man säger ibland att Kina präglas av en kollektivistisk kultur (de kineser jag pratat med om detta känner inte igen sig i det, men sätter gärna den etiketten på japanerna). I viss mån är det helt sant. Det finns en beredskap att sätta familjens/gruppens/samhällets/landets behov före den enskilda människans som förskräcker en som svensk. Samtidigt har jag aldrig upplevt så mycket kortsiktigt ”sköt dig själv och skit i andra”-tänkande som i Kina; i allt från trafikbeteenden till miljö(o)medvetenhet.

Sällan har man mött så mycket vänlighet och nyfikenhet som i Kina – och ingen annan stans har jag blivit så otrevligt och likgiltigt bemött.

Kina har en fantastiskt rik, flertusenårig kultur som många i landet med rätta är stolta över. Samtidigt skövlas och plundras gamla kulturskatter och byggnader för att ge plats för antingen blänkande höghus eller för nya och dåligt utförda kopior av det gamla.

Det är svårt att sammanfatta. Dessa motsatsförhållanden får tjäna som illustration för dilemmat.


Den senare delen av min tid i Kina har präglats av världsutställningen i Shanghai. Expo:t fanns med i bilden under hela tiden i Shanghai – alla förberedelserna och alla propaganda gjorde att många Shanghaibor var trötta på eländet redan innan det börjat. Själv trodde jag att jag skulle kunna skriva en massa blogginlägg om Expo:t. Istället kom jag att jobba med det svenska deltagandet och tiden räckte helt enkelt till för att blogga. Om det är något jag ångrar med denna blogg är det detta, att tiden och orken inte räckte till för att skildra Expo:t.


På ett personligt plan har tiden i Kina och i Shanghai varit en helt fantastisk upplevelse som jag inte ångrar en sekund. Jag har fått uppleva detta otroliga land på nära håll och under en spännande period. Minnena härifrån kommer jag bära med mig resten av livet och vårda ömt.


Detta är det sista inlägget i denna blogg, åtminstone som det verkar nu. Tack för att Du läst.

Bye, bye, Shanghai! Del 4: Kinas roll i världen

Många av inläggen på den här bloggen har handlat om Kinas förhållande till sin omvärld, och vilken roll den framväxande stormakten Kina kommer att spela i världen. Det är vid det här laget en klyscha att säga att Kinas betydelse i världen har ökat. Och ingen ifrågasätter väl att denna utveckling kommer att fortsätta. Men frågorna är många kring hur Kinas betydelse kommer att påverka världen, och vilken roll Kina kommer att spela.

Inte sällan utmålas Kina som ett hot, inte minst i USA. Trots detta menar de flesta bedömare att Kina knappast är ett hot mot ”västvärlden” rent militärt, och kanske kommer det aldrig att gå dithän. Kina kan däremot mycket väl utvecklas till ett militärt hot mot sina grannländer. Det nuvarande ledarskapet avfärdar militära medel som instrument för sin utrikespolitik, men detta kan mycket väl komma att förändras i framtiden.

Även på andra områden ställer Kinas växande betydelse nya frågor. Det känns drastiskt att kalla Kina för ett hot, så det skall jag inte göra. Men det finns – enligt min mening – två områden där Kina allvarligt utmanar resten av världen, och där Kinas agerande har och kan fortsätta att ha svåra konsekvenser.

Kina är världens näst största utsläppare av koldioxid, i absoluta tal. Utslaget per capita hamnar man inte lika långt upp i ligan.

Det ena är miljön. Kina är den näst största utsläpparen av koldioxid. Landet har anslutit sig till den skara länder som är kritiska mot bindande klimatavtal och menar att västvärlden som haft århundraden på sig att smutsa ner och på så sätt skapat sig tillväxt inte har rätt att begränsa utvecklingsländerna i deras strävan mot samma mål. Även om det finns en viss moralisk poäng i det resonemanget är det i sin förlängning helt absurt. Utsläppen måste minska överallt för att vi skall ha någon chans att påverka klimatförändringarna i en positiv riktning. Man spelar också gärna ut det s.k. u-landskortet för att undslippa sitt ansvar. Att Kina är ett u-land får man lära sig om man lyssnar på den offentliga retoriken i Kina, även om det klingar falskt när man vandrar i neonhavet på Shanghais gator och blickar upp mot några av världens högsta hus.

Tyvärr är det min erfarenhet att det kinesiska ledarskapets njugga inställning till internationella klimatavtal går igen i en mycket bristande förståelse för miljöfrågor hos gemene man i Kina.

Jag vill varmt rekommendera en artikel i Fokus i november som belyser problematiken.

Förutom att Kina är hem för en enorm industrisektor som smutsar ned det egna landet, och förstås i förlängningen närområdet och hela världen, bidrar man också aktiva bidrag till nedsmutsningen i Afrika och Latinamerika. Genom sin bitvis aggressiva nykolonialism exporterar man sitt bristande miljötänk till framförallt Afrika och Latinamerika.

Det andra är demokratin. Och då menar jag inte bristen på demokrati i Kina, som är ett kapitel för sig (som jag skrivit om flitigt tidigare), utan vilken roll Kina spelar för demokratiutvecklingen i världen.

Problemet är tvådelat - dels är de kinesiska ledarnas uppenbara framgång med att kombinera ekonomisk tillväxt med bibehållen politisk repression en inspirationskälla för diverse diktatoriska regimer runtom i världen. I Centralasien, Afrika och Mellanöstern sitter många diktatorer som inget hellre vill än att följa Kinas exempel. Kina håller också många av dessa regimer under armarna ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Kinas framgång är också en utmaning för antagandet att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till krav på politiska reformer. I årtal har betraktare i väst självsäkert sagt: ”vänta bara, så snart medelklassen får det bra nog kommer kraven på politiska friheter”. Kanske har denna tid ännu inte kommit, men jag ser inte att det finns några tydliga tecken på en uppvaknande politisk medvetenhet hos den kinesiska medelklassen. Snarare tvärtom. Man har ofta en ganska kaxig och föraktfull inställning till demokrati, och menar att Kina minsann blivit stort och starkt utan politiska friheter. Ibland går det så långt att man menar att landet tack vare att det är en diktatur har kunnat hantera många av dagens problem bättre än demokratiska stater.
Kinas framgångar är alltså en utmaning mot själva demokratin som styrelseform.

Det finns de som hävdar att det är dags för resten av världen att inse att det 21:a århundradet tillhör Kina, och att det inte är Kina som skall anpassa sig till det internationella systemet och förment västerländska normer utan tvärtom. Om detta kan man tycka eller tro vad man vill. Själv menar jag att så länge Kina fortsätter att utmana världen med sin negativa påverkan på miljön och på den globala demokratiutvecklingen måste resten av världen hitta sätt (nya sätt, då de nuvarande uppenbarligen inte fungerar) att engagera Kina på som neutraliserar och på sikt vänder dessa två negativa trender. Annars går vi mot en dyster framtid.

Bye, bye, Shanghai! Del 3: Kinas utmaningar

Det talas mycket om att Kina är på stark frammarsch, och att framtiden tillhör Kina. Ibland tycks det som att det kinesiska expresstågets färd mot en ledarposition i världen inte går att stoppa och att det inte finns någon risk för urspårning. Men problemen finns där, och de är i många avseenden allvarliga.

Det finns en stor risk för att den kinesiska fastighetsbubblan spricker. I vissa städer står 40 % av alla nybyggda lägenheter tomma eftersom folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte. Så småningom kommer man att vara tvungen att sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som man hoppats. Hur hanterar marknaden det?

Klyftorna mellan stad och landsbygd bara växer. Det finns en oro hos ledarna över att stora delar av Kinas befolkning ännu inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. Samtidigt är urbaniseringen och den enorma inflyttningen till städerna en huvudvärk inför framtiden.

Enbarnspolitiken och den starka tillväxten leder båda till att Kina i framtiden kommer att drabbas av brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Arbetskraftsutbudet minskar varje år och snart kommer man vara tvungen att överväga arbetskraftsinvandring. Hur hanterar den slutna Han-nationalistiska staten övergången till globaliseringens nästa steg, att ta emot arbetskraftsinvandrare i sitt land?

Kina saknar fungerande socialförsäkringssystem. Detta är inte bara en fråga om medborgarnas trygghet. Sparandegraden är för hög i Kina, just eftersom det inte finns något offentligt skyddsnät. Om tryggheten kunde öka kommer medel frigöras för att öka den inhemska konsumtionen och därmed stimulera industrin.

Miljön. Tillväxtmålen är alltid de viktigaste för de lokala och regionala ledarna. Att lyckas möta de uppsatta målen är det som gör eller förstör dessa ledares möjligheter att klättra i karriären. Miljöskydd och likande hänsyn är allt som oftast bara ett hinder i detta. De kontrollmyndigheter som finns är genomkorrumperade eller saknar expertis.

Kina är enormt - hur styr man ett sådant jätteland? Trots att det är en brutal diktatur är styrningen katastrofalt svag. Man talar ibland om begreppet ”Shan gao huangdi yuan” – bergen är höga och kejsaren långt borta. Provinserna blivit allt mer ekonomiskt oberoende. Ganska lite av deras inkomster kommer från skatteintäkter, och desto mer från markförsäljning och från bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden.

Kinas rättssystem har enorma brister. Domstolarna står under partiets kontroll. Tillämpningen av lagarna varierar avsevärt mellan provinserna. Många domare saknar juridisk utbildning. Det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. En väl fungerande och stabil ekonomi kommer på sikt att kräva reformer av detta område.

Både innanför och utanför landets gränser har man geopolitiska problem:

Xinjiang – är denna problematiska region en potentiellt värre huvudvärk är Tibet? Här är frågor om separatism, islamism och terrorism sammantvinnade med strategiska frågor som försörjning av naturtillgångar.

Taiwan – ”utbytarprovinsen” som är varje kinesisk ledargenerations huvudvärk. Hur närma sig och normalisera utan att riskera att går för långt? Är ett närmande verkligen nära nu?

Relationen till USA – stormakten som Kina både älskar och hatar. De båda giganterna är fastlåsta i en märklig dans där det är oklart vem som för.

Nordkorea – det lilla landet med de stora problemen. Helst skulle nog ledarna i Beijing vilja att regimen där försvann och att man fick ett stopp på kärnvapenskramlandet. Men ett kollapsat Nordkorea är en mardröm för Kina.

Utmaningarna är många, och lösningarna långt ifrån givna. Så än finns det möjlighet för Gordon Changs skadeglada förutsägelser att slå in!

Bye, bye, Shanghai! Del 2: Bristen på demokrati – censur och elände

Så här långt kanske det aldrig kommer att gå igen. Kinas regim har numera mer förfinade instrument för att hantera avvikande meningar. Och kanske kommer de som vill ställa sig i regimens väg att bli färre och färre. De är upptagna med att bli rika och surfa på opolitiska sajter?

Under det ett och ett halvt år som jag skrivit denna blogg har inläggen tydligt kommit att domineras av ett ämne, nämligen politik. Det är bara att titta i listan över etiketter till höger. Politik dominerar med 30 inlägg. Detta är förstås en reflektion av att politik är mitt stora intresse och något som jag ägnar mycket tankar åt. Men det är också en reflektion av den chock som jag drabbades av när jag flyttade till Shanghai. Jag hade ju varit i Kina tidigare, som student och som turist, men det var först när jag bosatte mig här som det slog mig hur viktiga dessa frågor var för mig. Dessutom fick jag inse att jag nog var mer av en idealist än vad jag trott. Det visade sig vara riktigt svårt att hantera att bo i en diktatur, och min fascination vid ämnet politik här på bloggen får väl ses som mitt sätt att hantera den chocken.

All diskussion om politik och Kina kommer obönhörligen tillbaka till frågan om demokrati kontra diktatur. Är Kina en diktatur? – det är förvånande ofta man måste förklara för både utlänningar och kineser att så är fallet. På vilket sätt är det dåligt? Även här är det skrämmande ofta frågan dyker upp.

Det finns ett grundläggande problem i det att den vanlige medborgaren på gatan förmodligen inte ser vad demokratin angår honom/henne. ”Kina funkar ju bra som det är, vi är ju t.o.m. bättre än väst på att hantera den ekonomiska krisen. Vad ska vi med demokrati till?” För de som sitter still i båten är det inget problem att leva i diktaturen Kina.


Den sajt du försöker nå är inte godkänd. Prova något mindre samhällsomstörtande, tack.

Och då kommer man tillbaka till problemet med kontrollen av medierna och internet. Partiet kontrollerar staten, staten kontrollerar media, media kontrollerar medborgarnas bild av tillståndet i världen och Kina. Detta döljer kopplingen mellan allt det som inte fungerar i Kina, nedsmutsad miljö, korruption, etc. och avsaknaden av demokrati.

En vanlig idéfigur som framgångsrikt sprids via media och i ledarskapets retorik är att partiet vill väl, och att de högsta ledarna bara drivs av ädla krafter. Det är längre ner i partiet som korruptionen finns, och de högsta ledarna gör sitt bästa för att komma tillrätta med det. Kina är ju så stort, och det är ett mycket omfattande arbete. Ge dem bara tid så löser det sig!
Denna bild döljer det grundläggande problemet, nämligen att korruptionen frodas tack vare partiet, inte trots det. Det finns bara ett parti och ingen möjlighet att avsätta korrumperade pampar i fria val. För att inte hota partiets ställning finns det inga fria medier som kan granska maktutövningen och hänga ut rötäggen.

Sedan skall det väl i rimlighetens namn läggas till att flerpartisystem och fria val inte är något vaccin mot korruption. Att komma tillrätta med korruption i samhällsapparaten är ingen lätt uppgift när den väl bitit sig fast, och som nordeuropé kan man skatta sig lycklig till att leva i några av världens minst korrumperade samhällen. Men så länge det bara finns ett parti i Kina som man inte får kritisera kommer folket att lida under korrumperade byråkrater.

Många av Kinas demokratiska brister har sin förklaring, om än inte sin ursäkt. Man kan på något sätt förstå att den kinesiska befolkningen, upptagen med att kämpa för sitt levebröd och för att lyfta sig ur en djup fattigdom och misär, inte sätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i första rummet. Man kan till och med förstå att det grepp om tillvaron och nyhetsförmedlingen som regimen har formar befolkningens verklighetsuppfattning till den grad att man inte ser problemen.

Men efter tre år boende i Kina finns det en sak jag fortfarande har svårt att ta till mig. När man ser alla de åtgärder som regimen vidtar för att skydda sig själv, när man ser hur känsliga de styrande är för minsta lilla protest eller fredligt yttrande av avvikande meningar, när man ser hur censuren fungerar och hör myndigheterna öppet deklarera att de begränsar vad befolkningen i allmänhet får läsa, höra och se i massmedia – hur kan man inte förstå att det är något fel med en sådan regim? Hur kan man intala sig att det är så här det borde vara, ett naturligt tillstånd? Hur kan man inte uppleva hur fel det är att regimen fruktar avvikande mening till en sådan extrem grad?

Svaret på frågan är dystert nog, man har fullt upp med annat. Som påpekas i detta inlägg syftar censuren och styrningen av informationen i Kina till att dränka alla allvarliga frågeställningar i ett brus av politiskt ofarlig irrelevans.

Finge jag ge ett enda råd till Kinas ledare skulle det vara: ”börja släppa på censuren”. Bättre draghjälp för att få bukt med Kinas problem kan de inte få. Det skulle också kunna vara början på framväxten av ett civilt samhälle i Kina. Genom att öppna upp för oberoende och ocensurerad media tar man förstås en risk, och det kräver omfattande reformera av partiet för att man inte skall tappa greppet om utvecklingen. Men jag tror ändå att det är ända vägen framåt.

Bye, bye, Shanghai! Del 1: Kina som affärsland

Deg, kulor, cash eller kuai. Kalla det vad du vill. Det finns massor av det att tjäna i Kina. En del får du dock räkna med hamnar i korrupta byråkraters fickor för att dina affärer skall blomstra.

Efter lite drygt tre år i Shanghai har jag nu lämnat Kina och gått vidare till nya utmaningar. Det känns därför på sin plats att summera intrycken av de tre åren. Intrycken är många, så summerandet får bli i avsnitt med olika tema.

Jag kom inte till Kina för att jobba med det som alla andra gör, nämligen business. Sedan har jag indirekt kommit att göra det på många sätt och kommit i kontakt med väldigt många som gör det i väldigt många olika typer av företag. Därför kan jag kosta på mig att göra lite reflektioner kring Kina som ett land att göra affärer i.

Den främsta anledningen till att Kina blivit ett så intressant land för västvärlden de senaste decennierna ligger förstås i landets roll som ekonomiskt drivhus. Man åker numera till Kina inte i första hand för att ta del av en tusenårig kulturell tradition, eller av någon av de andra Kinavurmande anledningarna. Man åker till /etablerar sig i Kina för att tjäna pengar. Antingen genom att tillverka saker, billiga saker, och sälja dem hemma eller på andra ställen i världen. De senaste åren har det också mer och mer kommit att handla om att sälja saker (eller tjänster) till den kinesiska marknaden. Kina är ”the place to be” för båda dessa kategorier av utbyte. Under den tiden jag har bott i Kina har landet dessutom seglat upp som världens näst största ekonomi. Och de som kan sådant förutspår ökad tillväxt så långt ögat når.

Två saker tycker jag är viktiga att lyfta fram i detta sammanhang.

Det ena är affärsklimatet i Kina. Man kanske kan vänta sig att ett land som vill locka investeringar och kommers från hela världen skulle vinnlägga sig om att ha ett bra affärsklimat. Mitt intryck är att det i ganska stor utsträckning är tvärtom. Kina är i mångt och mycket ett ”vilda östern”. Man saknar fungerande rättsväsende. Korruptionen är inte bara utbredd utan helt integrerad i systemet. Utländska aktörer får sina varumärken kopierade och sina uppfinningar snodda. Makthavarna drar sig inte för att till varje pris och med alla upptänkliga metoder skydda inhemskt industri och försvåra för utländsk konkurrens med dessa industrier; gärna stick i stäv med de åtaganden man gjort i WTO och på andra håll.
Några av inläggen på den här bloggen har handlat om detta. Jag har skrivit om Googles duster med censurapparaten här och här. Och om brister i rättsäkerheten med anledning av Rio Tinto-affären.

Men ändå flockas västerländsk business till Kina. För affärsmöjligheterna är fantastiska TROTS allt detta. Vinsterna är så stora att det är värt det ändå. De som kommer hit och gör business och spelar på systemets villkor är förstås vuxna och kan ta eget ansvar. Själv tycker jag att jag hört alldeles för många skräckhistorier för att riktigt vara sugen på det själv.

Så här ser det ut i en del fabriker i Kina. I vissa är läget bättre, i andra är det värre. Och hur hade det varit om det inte funnits några arbetstillfällen alls?

Det andra är företagens sociala ansvar. Vilket ansvar har utländska företag för att de gör affärer i och med en diktatur? Det finns många olika sätt att svara på detta, men de allra flesta företag som gör affärer i eller med Kina blir för eller senare tvungna att komma på ett bra svar när frågor ställs om arbetsförhållanden i fabrikerna och påverkan på miljön. I de flesta fall blir svaret någon variant på temat ”vi tror att det är bättre att engagera Kina och jobba med landet istället för att isolera det”. Som James Mann påvisar i sin mycket läsvärda bok ”The China Fantasy” finns det inget riktigt stöd för det antagandet. Det finns andra skribenter som kommit till liknande slutsatser.

Det finns många företag som jobbar aktivt och engagerat med CSR-frågor, och heder åt dem för det. Och det är svårt att bestrida att utländsk affärsnärvaro i Kina skapat många arbetstillfällen för människor som annars skulle varit utan jobb. Jag tycker inte att man kan eller ska lägga hela ansvaret för Kinas politiska brister på företagen, framförallt inte svepande över alla branscher. Men jag är nog ändå av uppfattningen att många som gör business med Kina och i Kina spelar en roll, måhända liten, i legitimerandet av diktaturen.

Vad ska vi med Expo till?

Haibao - Expomaskoten. Arbetslös sedan en vecka tillbaka. Framtidsutsikterna ser mörka ut. Ingen gillar en föredetting med sin bästa tid bakom sig.

Världsutställningen Expo 2010 i Shanghai slutade för en vecka sedan. I sex månaders tid har 73 miljoner besökare myllrat runt på världsutställningen och stått timmar i kö till olika paviljonger. Bara i den svenska paviljongen har 3,5 miljoner besökare passerat. Av det totala besökarantalet har 90-95% varit kineser. Vad Expo:t kostat den kinesiska staten vågar jag inte ens tänka på. Alla deltagande länder har lagt ner miljoner på sitt deltagande. Bara den svenska paviljongen och aktiviteterna i den har kostat över 150 miljoner SEK, varav knappt hälften kommer från skattebetalarna.

Så det är uppenbart att deltagande i denna världsutställning har ansetts värt att lägga mycket pengar på. Men vad ska vi det då med det hela till?

Syftet med hela Expo:t kan sägas vara tredelat:
-Att alla världens länder skall få visa upp sig för det kinesiska folket
-Att det kinesiska folket skall få se hur världen bär fram tribut till Kina.
-Att världen skall få se att Kina klarar av att hantera ett sådant enormt spektakel, större än någonsin OS i Beijing om man ser till tidsutsträckningen och de människoflöden som varit inblandade.

På dessa tre punkter får Expo.t sägas ha varit lyckat. Det uppskattade besökarantalet har inte bara uppnåtts utan överträffats. Över 200 länder, företag och internationella organisationer deltog i Expo:t, och inga större incidenter har inträffat. Så för den kinesiska regeringen har det säkert varit värt det. De behöver ju heller inte stå till svars inför skattebetalarna för eventuell ”wasteful spending” – det finns förstås ingen oberoende granskning av Kinas kostnader för Expo:t .

Om man ser till de deltagande länderna, vad var syftet med deltagande i Expo:t för dem? Olika länder kan förstås ha olika bevekelsegrunder och drivkrafter, men om man skall koka ner alla dessa till en enda så blir det nog något i stil med ”ingen har råd att inte odla sina relationer med Kina”. Oavsett om du vill locka kinesisk business till ditt land, kapa åt dig en andel av den växande kinesiska utlandsturismen eller att fler kineser skall köpa dina produkter har du haft en anledning att på något sätt delta i världsutställningen i Shanghai. Och det är förstås det som motiverat alla deltagarna att satsa så mycket som de gjort. Ingen världsutställning de senaste decennierna, och ingen planerad framtida världsutställning har haft så höga ”stakes” som denna.
Världsutställningarna var ett viktigt forum för Europa och Nordamerika att visa upp sina industriella och vetenskapliga framsteg under industrialismens tidevarv. Men tiden har sprungit ifrån världsutställningarna som koncept, åtminstone i väst. Nu är det länder som Kina, som är ”up and coming” som vill visa upp sig och sina framsteg. Troligen kommer vi få se ett intresse för världuställningarna som koncept framöver bland andra länder som känner ett behov att markera sin position i världen.

Men det finns förstås problem med hela upplägget. Det ena är bristen på problematisering och en bristande koppling till temat. ”Better city, better life” har solklar bäring på Kinas utmaningar då landet genomgår en mycket snabb och omvälvande urbanisering. Som jag skrivit om tidigare kommer en miljard människor bo i Kinas städer år 2025. Utmaningarna är förstås enorma. Men de flesta deltagande länder har valt en ganska svag koppling till detta tema. Den ärliga diskussionen om de utmaningar som vi står inför när vi vill skapa hållbar stadsutveckling har varit ganska frånvarande under detta Expo.

En världsutställning är också tveksamt som forum för nation branding. Hur sticker man ut och skapar ett bestående intryck i denna kakofoni av intryck? Är besökarna verkligen din målgrupp? Hur många av de 73 miljoner besökarna har du skapat en bestående relation till? Motargumentet här är förstås de stora talens matematik – det räcker med att nå fram till en ganska liten procent för att nå sina mål.

Jag har de senaste månaderna varit upptagen med jobb i den svenska paviljongen (en av förklaringarna till att det varit så tunnsått med inlägg den senaste tiden), så när det gäller Expo:t är jag kanske inte helt opartisk. Det har varit fantastiskt roligt att ha fått uppleva, men framtiden får utvisa om det var värt insatserna.

Nordkorea: folkets paradis

Efter en period av intensivt jobbande har jag på sistone haft lite mer tid att se mig om på Expoområdet och besöka lite olika paviljonger.

En paviljong som jag hört talas om var Nordkoreas. Den skulle enligt uppgift vara en riktig höjdare för oss som gillar att skratta åt diktaturkitsch.

Och jag kan inte påstå att jag blev besviken. Under den något förpliktigande rubriken ”Paradise for people” visar Nordkorea upp det bästa man har att ge världen, det vill säga… ja, vad har man att ge egentligen?


Paradise for people är temat för Nordkoreas paviljong. Den riktiga paradiskänslan vill dock inte riktigt infinna sig...

Kitschig fontän med barn och fåglar. Symboliserar det paradisiska, får man väl anta

En fullskalig modell av en butik i Pyongyang, månne? Troligen en sann illustration av det rika varuutbudet. Det mest osannolika är väl avsaknaden av personal. Överhuvudtaget var paviljongen inte särskilt väl bemannad. Kanske vill man minimera interaktionen mellan nordkoreaner och resten av världen?

Nordkoreas paviljong är invändigt i princip inget mer än en modell av ett litet lusthus med spetsiga taknockar (intill förväxling likt vilken liten paviljong som helst i vilken kinesisk park som helst – alltså troligen inte så exotisk för de kinesiska besökarna), en videoskärm som visar nordkoreanska musikframträdanden samt en rad bleka (och helt o-photoshopade) fotografier av Pyongyangs ödsligt tomma gator och interiörer från olika nordkoreanska skolor och sport- eller kulturinstitutioner.

Till detta kommer en liten disk där man säljer uppbygglig litteratur författad av den ”Käre Ledaren”, troligen i ett försök att bättra på nationalinkomsterna. Det verkade - åtminstone vid mitt besök - som att kommersen var ganska långsam.

En av den käre ledarens många kioskvältare: "On the art of the cinema". Får man tro wikipedia-länken ovan finns Rambo och James Bond bland Ledarens filmfavoriter. Och vem som helst förstår ju att man då är en auktoritet på filmkonst. Men expertisen verkar även utsträcka sig till opera, vilket "On the art of the opera" skvallrar om.

En annan favorit för sommarsemesterns slöa stunder i hängmattan: "The Songun-based revolutionary line is a great revolutionary line of our era and an ever-victorious banner of our revolution". Med en så lång och uttömmande titel känns det faktiskt inte som att man behöver läsa själva boken.

"On consolidating and developing the success achieved in the creation of revolutionary operas". Lite seg i mitten, men mycket spännande på slutet, har jag hört.

Utbudet var dignande, med en tonvikt på engelska översättningar, lustigt nog. Kanske man insett att den kinesiska publiken hade nog med sina egna svårsmälta propagandaverk?


Nordkoreas paviljong väcker långt ifrån lika stort intresse som grannlandet (och ärkefienden) Sydkoreas. När Expobesökarna gladeligen köar fyra, fem och till och med sex timmar till Sydkoreas paviljong är det sällan någon kö till den Nordkoreanska. Men den var inte tom när jag besökte den. Det hade varit kul att höra om någon av de kinesiska besökarna uppfattade det ihåliga och kulissartade i det Nordkoreanska budskapet.