Läsvärt om Kina: James Mann – the China Fantasy

James Mann - The China Fantasy: Why capitalism will not bring democracy to China (2007; Penguin)

Journalisten och erfarne Kinabevakaren James Manns bok har undertiteln ”Why capitalism will not bring democracy to China” och huvudtesen i boken är att Kinas utveckling mot att bli en ekonomisk stormakt inte matchas av en utveckling mot ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Den allmänt spridda teorin om att ökad handel med omvärlden och ökat ekonomiskt välstånd automatiskt kommer att leda till demokrati och mänskliga rättigheter i Kina är en missuppfattning, enligt Mann. Och dessutom en farlig missuppfattning.

Boken kretsar kring tre scenarier för Kinas utveckling, som alla har sina speciella logiker och konsekvenser:

- ”The soothing scenario” innebär något förenklat att Kina har anträtt färden mot ett demokratiskt samhälle och att landet genom ett slags historiens obönhörliga logik kommer att gradvis utvecklas mot ett öppnare och friare samhälle som innebär slutet för kommunistpartiets diktatur. Scenariot kallas för soothing, för att det syftar till att lugna alla som är upprörda över bristen på demokrati i Kina - utvecklingen är ju på väg åt rätt håll. Enligt detta scenario finns det heller ingen anledning att vidta särskilda åtgärder eller lägga om den politiska kursen gentemot Kina. Demokratin är ändå på väg. Genom ett antal exempel menar Mann att detta scenario i är grunden falskt, och att de framsteg som görs på det demokratiska området i Kina alltid följs av ännu hårdare repression (”ett steg framåt och fem tillbaka”).

- Det andra scenariot kallar Mann för ”The Upheaval Scenario”, och som hörs på namnet innebär det scenariot att Kina är på väg mot katastrof och kaos. De som förfäktar detta scenario menar att Kina omöjligen kan fortsätta på den inslagna vägen med hög tillväxt och ökade samhällsklyftor. De pekar på olika tecken på politisk oro i landet, strejker, demonstrationer och etniska konflikter, och menar att detta på sikt kommer att leda till att landet slits sönder eller faller samman. Mann menar dock att det är meningslöst att dra några långtgående slutsatser om ett så stort land som Kina på basis av några rapporter om enstaka incidenter som är geografiskt begränsade. Kina har en mycket lång tradition av sammanhållning, och även om landet ibland kan verka kaotiskt och svårstyrt har ledarna i Beijing landet i ett fast grepp.

- ”The Third Scenario”, innebär i korthet att Kina fortsätter på den inslagna vägen av stark ekonomisk utveckling, men utan några väsentliga förändringar i det politiska systemet. Det är fullt möjligt att föreställa sig ett Kina som om 25 år är ekonomiskt välmående, stabilt och integrerat i världssamfundets system genom handel, investeringar och finansiella system, men fortfarande en enpartistat utan pluralism och respekt för mänskliga rättigheter. Partiet kanske har ett annat namn, kanske är den kommunistiska retoriken nedtonad, men den kinesiska diktaturen består. Detta är det scenario som Mann själv tror på. Han menar att den kinesiska regimen har förfinat sin kontroll över samhället på ett sätt som tillåter liberalisering och moderniserig på bara precis de områden som behövs för att säkra en stabil ekonomisk utveckling och ett ökat välstånd, men som utesluter alla andra former av liberalisering och pluralism. Den huvudsakligen framgångsrika censuren av internet skulle då vara ett exempel på denna förfining.

Varför är då detta tredje scenario så farligt? Varför ska man bry sig om det? Är det för att Kina kommer att utgöra ett militärt hot mot USA? Inte huvudsakligen, menar Mann. Men det tredje scenariot innebär att Kina kommer att fortsätta neka sin befolkning möjligheten att hålla sina ledare ansvariga i fria val, möjligheten att uttrycka sin mening och sprida den i skrift, och andra rättigheter som anses självklara i väst. Detta kan dock tills nöds avfärdas med att det är ett kinesiskt problem. Men vad som är värre är att ett starkt och auktoritärt Kina innebär problem för demokratiska värden runtom i världen.

Kina är också ett utmärkt exempel på hur man kan modernisera och öka välståndet utan att ge folket politisk frihet som hotar den sittande regimens maktmonopol, något som följs med intresse av odemokratiska regimer runtom i världen. Det ger dem ideologiskt stöd för tesen att demokrati är ett västerländskt koncept som USA och Europa försöker tvinga på andra delar av världen. Kina ger redan idag dessutom omfattande ekonomiskt stöd till odemokratiska regimer runtom i världen, från Zimbabwe och Sudan till Burma/Myanmar och Uzbekistan. Ett starkt och odemokratiskt Kina kan också innebära ett slags moraliskt stöd för den allt mer auktoritära politiken i Ryssland.

Det tredje scenariot innebär också, menar Mann, att det kommer att bli tydligt för det amerikanska folket att den politik som USA fört gentemot Kina de senaste 20 åren, och som bygger på teorin att ökad handel och kontakt med Kina oundvikligen leder till en politisk öppning av Kina, har byggts på lurendrejeri. Och ganska mycket energi och utrymme i boken ägnas åt att exponera de ansvariga för detta lurendrejeri. Det är förvisso intressant läsning, men känns inte omedelbart relevant för en icke-amerikansk publik.

Mann utvecklar också ett resonemang om det han kallar för ”the Starbucks fallacy”, dvs antagandet att eftersom Kinas ständigt växande medelklass får en allt bättre och mer västinfluerad levnadsstandard kommer deras strävan efter ett pluralistiskt demokratiskt system snart som ett brev på posten. Detta menar Mann är ett i grunden felaktigt antagande, som fullständigt bortser från det faktum att den välbärgade kinesiska medelklassen är numerärt sett fullständigt underlägsen den fattiga befolkningen på landsbygden.

Det finns inget som antyder att medelklassen i städerna skulle ha något att vinna på att Kinas politiska system skulle reformeras i demokratisk riktning, eftersom att denna medelklass är en minoritet vars intressen bäst tjänas av att kommunistpartiet håller ett fast grepp om makten. Skulle Kina plötsligt få demokratiska val och den fattiga befolkningen skulle rösta efter egna ekonomiska överväganden skulle medelklassens intressen förlora ett sådant val. Det kinesiska kommunistpartiet har dessutom igenom sin politik de senaste 20-30 åren konsekvent gynnat städerna och medelklassen över landsbygden och bönderna. Denna politik har skapat en klass med starka intressen investerade i den rådande ordningen; partiet har helt enkelt köpt sig medelklassens stöd för sin politik. De samhällsgrupper som har störst möjlighet att ta del av och som är mest mottagliga för västerländska idéer är alltså den grupp som har minst att vinna på dem.

Trots sitt kompakta format (bara 126 sidor) innehåller boken en omfattande genomgång av hur USA:s styrande förhållit sig till Kina, och hur fantasin om Kinas demokratisering vidareutvecklats av olika intressen inom det politiska och ekonomiska etablissemanget. Hela boken har karaktären av en stridsskrift mot de amerikanska eliterna, och man får ibland känslan av James Mann som en ensam Don Quijote i kamp mot Washingtons väderkvarnar. Till exempel försöker Mann bland annat förklara den rådande amerikanska hållningen gentemot Kina som en följd av olika kotterier av Kina-kännare inom politik, näringsliv och academia som alla söker bevara sina egna intressen genom att bekämpa alla hot mot den rådande ordningen.

För mig var boken något av en omvälvande upplevelse, och sedan jag läste den känner jag mig lite som en ”Kina-pessimist”. The China fantasy är en ganska deprimerande bok, åtminstone om man hoppas på förändring till det bättre i sättet som Kina styrs. Mann bjuder inte heller på något recept för att vända denna pessimism i optimism. Han menar att USA:s möjligheter att påverka Kina i demokratisk riktning gick förlorade i samband med sanktionerna mot Kina efter händelserna på Himmelska Fridens torg:
”If there ever was a time when the United States held considerable economic leverage over China, this was it. The Bush administration [Geroge Bush d.ä] didn’t seek to use this leverage. […] …and by the time Bush gave way to a new administration in Washington, the moment of American economic leverage had passed”

Boken är skriven för en amerikansk publik, och handlar nästan mer om USA och dess politik mot Kina som om Kina självt. Mann är skoningslös i sin kritik av de eliter som fortsätter att torgföra the soothing scenario i syfte at skapa ett stabilt klimat för affärer med Kina och för att slippa en besvärlig samhällelig debatt om varför diktaturen består. Men resonemanget äger relevans även utanför USA, och kanske även i ett land som Sverige. Är det versioner av the soothing scenario som används för att legitimera vår handel och våra kontakter med Kina?

Payback time

Vad ska vi bygga här? Klimatsmarta hus betalade med amerikanska dollar, eller hus byggda enligt beprövad kinesisk teknik, där värme och kyla läcker ut som ur ett såll?

Läser i Newsweek att den kinesiska regeringens klimatsamordnare Gao Guangsheng har föreslagit att USA och andra industrialiserade länder ska böta för att man smutsat ner jorden med sina koldioxidutsläpp under de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Böterna skulle gå till Kina och c:o, för att finansiera insatser för att begränsa deras framtida koldioxidutsläpp.

Tanken är inte ny; den industrialiserade världen har ett trovärdighetsproblem när den efter årtionden av smutsig tillväxt förväntar sig att utvecklingsländer ska ta det ansvar som i-länderna aldrig tog. Och om man kan komma förbi bilden av hur Barack Obama lämnar över en portfölj med 350 miljarder USD om året, vilket motsvarar den 1 % av USA:s BNP som Gao tyckte var lämplig, till president Hu Jintao så är tanken kanske ändå inte helt orimlig.

Som det påpekas i artikeln har Kina trots de senaste trettio årens rekordtillväxt, och det faktum att man förra året gick om USA som den största utsläpparen av växthusgaser, ännu sina värsta misstag framför sig. Och man får mycket större utväxling per dollar på de klimatsmarta investeringarna om de kan bakas in i planeringen för Kinas industri- och storstadsutbyggnad än om de ska läggas på att i efterhand rätta till de misstag som gjorts i väst. Och för atmosfärens skull spelar det ingen roll var klodioxidutsläppen minskas, så länge de minskar.

Men de amerikanska skattebetalarna, som i dessa dagar ser hur regeringen har sina stimulus-spenderbyxor på, är troligen inte så sugna på att skicka 350 miljarder dollar om året till Kina. Det föreslås dock i artikeln att det hela skulle kunna lösas på mer lättsmälta sätt, t.ex. genom att USA och Kina tar gemensamma initiativ och att USA delar med sig sina framsteg inom den teknologi som är nödvändig för att skära ner utsläppen och göra Kinas utveckling grönare.

Det hela låter kanske som en fullständigt utopisk tanke, men Kina och USA är de värsta utsläppsbovarna och sitter i samma båt. Kanske är det en bra idé att de hjälps åt att ro?

Läget utmärkt vad gäller mänskliga rättigheter i Kina (!)

I dagarna pågår möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Man gör ”universal periodic review”, som det heter på FN-lingo, av Kinas åstadkommanden vad gäller mänskliga rättigheter.

Den officiella nyhetsbyrån Xinhua har publicerat denna rapport från mötet. Bilden som ges i rapporten kanske är en smula förvånande för dem som betraktar Kina som ett land som regelmässigt ignorerar de mänskliga rättigheterna. Något sådant syns nämligen inte alls till, tvärtom.

Kinas FN-sändebud menar bl.a att man sedan 1949 har etablerat "a fundamental social and political system for the promotion and protection of human rights”. Och mycket riktigt, Kinas konstitution ger ett mycket långtgående skydd för de mänskliga rättigheterna. Problemet ligger förstås, som så ofta i fallet med kinesisk lagstiftning, i tillämpningen.

Ett axplock av Kinas åstadkommanden, enligt rapporten:

- Man har reducerat fattigdomen, och har blivit det första landet i världen att möta det fattigdomsbekämpningsmål som satts upp i FN:s millenniedeklaration.
- Medellivslängden har ökat till 73 år, vilket är sju år högre än världsgenomsnittet
- Barnadödligheten har gått ned 60 % sedan 1978, till 36,6 per 100 000.
- Hela landet har nu obligatorisk nioårig skola
- Regeringen i Kina uppmuntrar de mer än 400 000 registrerade NGO: erna att delta aktivt i främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna.
- Och så förstås det omfattande skyddet för minoriteterna (även känt som ”rätten att bära rolig hatt och utföra pittoresk folkdans”).

Men allt är förstås inte frid och fröjd. ”China is fully aware of its difficulties and challenges in this field”, som FN-sändebudet säger. En del saker återstår alltså att göra:

- 24 miljoner nya jobb om året ska skapas.
- Ojämlikheterna i utvecklingsgrad mellan stad och landsbygd måste rättas till
- Grundläggande hälso- och sjukvård och ett fungerande socialförsäkringssystem måste till.

Och allt detta ska åstadkommas genom att implementera ”the Scientific Outlook on Development”, förstås.

All raljans åsido är det förstås så att Kina faktiskt har åstadkommit mycket stora förbättringar på detta område, bara på de trettio år som gått sedan man kastade revolutionär iver och ideologi överbord och slog in på reformvägen.

Den uppmärksamme läsaren har dock vid det här laget sett ett mönster. I den kinesiska rapporten tar man i princip enbart upp Kinas åstadkommanden (och brister) vad gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna.

Något förenklat kan man säga att detta sammanfattar den kinesiska regeringens inställning till mänskliga rättigheter i stort; man fokuserar konsekvent på de ekonomiska och sociala rättigheterna och menar att man ”har en bit kvar” på andra områden. Vilka dessa områden är man dock väldigt vag med, och man specificerar inte hur man arbetar med dem. Det är en inte helt ovanlig inställning hos icke-demokratiska utvecklingsländer, att först ta itu med de ekonomiska och sociala behoven innan man fokuserar på politiska reformer.

Det som ska bli intressant att se är när den kinesiska regimen anser att man kommit så långt att man börjar ta itu med saker som press- och åsiktsfrihet, organisationsfrihet och frihet från godtyckliga myndighetsingripanden. Mitt tips är att inte hålla andan medan man väntar…

Den som gapar efter mycket…

I måndags var det Lantern Festival, som markerar slutet på det kinesiska nyåret. Detta firas förstås med ännu mer fyrverkerier. Som utlänning i Kina är det bara att plocka fram hjälm och öronproppar(...igen), gömma sig bakom sandsäcksvärnet och hoppas att man slipper en direktträff mot vardagsrumsfönstret. Lite trött börjar man bli. Vid det här laget har det smällt i ungefär två veckors tid. Man får söka tröst i att det inte är samma grad av alkoholpåverkan involverad när kineser fyrar av sina fyrverkerier som när svenskar gör det. Vi klarade oss utan skador i år (också).

Samma tur hade inte Kinas statliga TV-bolag CCTV i Beijing. De riktade fyrverkerierna något fel och satte eld på grannhuset, det ännu inte invigda Mandarin Oriental-hotellet, som helt sonika brann upp. En fantastisk bild på eländet här.

CCTV: s nya huvudkontor har fått mycket uppmärksamhet för sin spektakulära utformning och imponerande storlek. Byggnaden som nu brunnit ned var ett annex. 600 brandmän deltog i släckningsarbetet, som försvårades av att byggnaden är 159 meter hög, och brandbilarnas stegar bara når 98 meter. Polisen hade tydligen avrått från fyrverkerierna, och har nu gripit den ansvarige och några till. Det hela skulle vara närmast skrattretande om det inte var för att en brandman omkom under arbetet.

Läs om detaljerna i SvD och Shanghai Daily.

Kina störst på internet (?)

Vid det här laget börjar det bli en gammal nyhet; i mitten av januari publicerade Kinas officiella internetresearchmyndighet China Internet Network Information Center (CNNIC) sin 23:e statistikrapport om internetutvecklingen i Kina. I rapporten konstaterar man bl.a att antalet internetanvändare i Kina nådde 298 miljoner i slutet av 2008, vilket gör att landet gått om USA.

De nya siffrorna innebär att 22,6% av Kinas befolkning har tillgång till internet, vilket överträffar världsgenomsnittet på 21,9%. Det nästan mest spektakulära är dock ökningen, 88 miljoner nya användare (41,9%) på bara ett år! Antalet bloggare är nu svindlande 162 miljoner.

De finns dock de som menar att siffrorna, som liksom all annan kinesiskproducerad statistik, ska tas med en nypa salt, och att en stor del av ökningen beror på att man ändrat i kriterierna för vad som betraktas som en internetanvändare, bl.a. genom att sänka ålderskraven.

I vilket fall som helst växer internetanvändandet så det knakar, och detta kommer nog innebära mycket intressanta saker framöver, både för Kina och för internet. Några bekanta på Springtime har skrivit en intressant liten bok om detta, Catching up fast, som snart kommer i nyutgåva. Till dess kan man ladda ner ett utdrag.

Men att fler och fler kineser surfar på nätet innebär förstås också att myndigheterna måste se till att hålla efter dem, och de sidor som de besöker. Sedan ungefär en månad tillbaka har det pågått en kampanj mot pornografi på nätet. Hittills har 1 635 internetsajter och 217 bloggar med alltför ekivokt innehåll stängts ned, och långt fler har fått varningar kring delar av sitt innehåll. Bland de som varnats men inte stängts ner finns Kinas två mest populära internetportaler Google och Baidu.

Själv förvånas jag ofta över puritanismen i Kina, som ibland tar sig rent komiska proportioner. Jag tror det är för att man som europé förknippar puritanism och sedlighetsiver med religion. Och eftersom Kina i många avseenden är lika ateistiskt som det är asexuellt blir jag alltid lika förvånad över den iver som myndigheterna visar när det gäller att skydda medborgarna från fräckisar och lite för mycket visad hud här och där.

De som vet menar dock att kampanjen mot nätpornografi bara är en förevändning för, eller en signal om, ytterligare insatser mot politiskt misshagligt nätinnehåll.

Shanghai världens fjärde högsta stad

Min personliga favorit bland Shanghais höga hus. Shanghai World Financial Center, 492 meter högt, med världens högst belägna utkiksplattform. Byggnaden öppnades officiellt i augusti 2008. De översta våningarna rymmer Shanghais Park Hyatt, med en spektakulär utsikt från restaurang och bar på 91:a respektive 92:a våningen. (Eget foto)

Nej, rubriken syftar inte på den kuperade terrängen, vilket vem som helst kan intyga som besökt denna topografiskt handikappade stad som inte har en endaste liten kulle vid horisonten (oftast har vi ingen horisont heller, den är dold i smog eller dis), men väl på stadens imponerande skyline.

Tidskriften Forbes har nyligen rankat världens högsta städer, och tittat på vilka städer som har flest byggnader högre än 700 fot (= 213 m). Föga förvånande är New York högst, som har 35 byggnader högre än 213 meter. På andra plats kommer Hong Kong, och Shanghai ligger tätt efter på fjärde plats, med 21 byggnader som kommer över denna magiska (?) gräns.

Hela listan ser ut så här:
1. New York
2. Hong Kong
3. Dubai
4. Shanghai
5. Chicago
6. Shenzhen
7. Tokyo
8. Houston
9. Singapore
10. Los Angeles

Världens högsta byggnad, Burj Dubai (burj = arabiska för torn), nådde sin planerade högsta höjd på 818 meter den 17 januari 2009, men det hade länge varit hemligt hur högt det skulle bli.

I Shanghai har stadens 20 högsta hus alla tillkommit efter 1998, då Jinmao Tower invigdes. Det finns idag tre byggnader i Shanghai som är högre än 1000 fot (=305 m), och 18 som är mellan 700 och 999 fot, dvs mellan 213 och 305 m.

Högsta huset i Shanghai, och i hela Kina (exklusive Taiwan, som ju visserligen ”är en del av Kina”) är Shanghai World Financial Center (SWFC), eller ”flasköppnaren” som den ibland kallas. Med lite lokalpatriotism och en smula kreativ matematik är huset faktiskt högst i världen: om man betänker att Burj Dubai ännu inte är invigt, och att taket på Taiwans högsta byggnad Taipei 101 bara är på 449 meter (de översta 60 metrarna är en antenn), så… Nåja, det är kanske att ta i, det skiljer ju ändå mer än trehundra meter till Burj Dubai, men SWFC har i alla fall världens högst belägna utkiksplats, på 474 meter…

Listan på de tio högsta städerna inkluderar fyra amerikanska städer, och de övriga sex städerna ligger i Mellanöstern och Asien, dvs. den del av världen där den ekonomiska expansionen varit som kraftigast de senaste två decennierna. Men sannolikt ser världens skylines annorlunda ut om 20 år. Flera storslagna projekt planeras i såväl USA som i Dubai, Saudiarabien och i Ryssland. Även Shanghai planerar för en ny jätteskrapa på 632 meter, som till på köpet blir granne med de två befintliga giganterna SWFC och Jinmao Tower i ett slags superskrapornas gyllene triangel.

Men allt detta ligger förstås bortom den nuvarande ekonomiska krisen, som satt flera av byggplanerna på paus.

Sverige – potatislandet

Idag hade jag ett [av mina numera rätt sällsynta] samtal med en taxichaufför. Det är sällan de faktiskt vill prata med en. De sköter sig själva och kallpratar inte med passagerarna. Jag minns taxiresorna under min tid i Beijing som helt annorlunda, då hörde det till undantagen att chauffören inte frågade åtminstone var man kom ifrån. I Shanghai är det förstås lite komplicerat av att många av chaufförerna pratar så mycket dialekt att det är svårare än vanligt att förstå dem.

Dagens samtal påbörjades efter att jag avslutat ett mobilsamtal i taxin:
- Kommer du ifrån Amerika? [standard-taxisamtalsinledning 1A]
- Nej, från Sverige.
- Jaså, Sverige…[kort fundering]. Vad har ni för modersmål i Sverige? Engelska?
- Nej, vi har ett eget språk, svenska.
- Hmmm…
- Men de flesta svenskar kan engelska också.
[efter en stunds kontemplativ tystnad:]
- Vad är basfödan i Sverige?
[tvära kast i samtalsämnena; här fick jag fundera lite snabbt]
- Potatis. I Sverige är basfödan potatis.
- Potatis!? Som på Irland!
- Just det, som på Irland. Och på många andra håll i Europa. I Europa gillar vi potatis.
- Hur äter ni potatis då?
- Tja, man kokar den, och steker den. Och friterar den. [jag har inte lärt mig ordet för mos, så jag kunde inte berätta om köttbullar med gott svenskt potatismos]. Nuförtiden har vi pasta och ris och alla sorters mat i Sverige, men den traditionella basfödan är potatis.
- Jaså ris också? Odlar ni det i Sverige eller importerar ni?
- Nej, det kan vi inte odla i Sverige. Det är importerat alltihop.
- [något urskuldande för nyfikenheten:] I Kina är vi mycket noggranna med det här med mat! Det tycker vi är viktigt.
- Ja, det har jag förstått. Men jag gillar kinesisk mat också.

Själv är jag ingen stor potatisälskare, men det hade jag inte hjärta att berätta för chauffören. Och att Sverige är och har varit ett potatisland, det kan man ju inte förneka.
För att spinna vidare på detta ämne vill jag rekommendera Ola Wongs krönika i SvD om den dåliga mathållningen i Europa, och den stora variationen i Kina. Och som kontrast denna skräckskildring av matsituationen i Kina.

Kinas propagandamaskin sträcker ut sina tentakler – snart i en TV-apparat nära dig?

För alla världens stormakter (eller länder som tycker att de är/borde vara/kommer att bli stormakter) är det naturligt att skaffa sig vissa attribut, t.ex. hangarfartyg, kulturinstitut runtom i världen och världsomspännande nyhets-TV. Kina har redan sina Konfuciusinstitut (ett i Sverige, faktiskt), bygger på hangarfartygen och nu står man i begrepp att stärka sin roll i nyhetsflödet.

Den kinesiska regeringen har nyligen presenterat sina planer på att kraftigt öka sin närvaro på den internationella nyhetsscenen genom satsningar på engelskspråkiga tidnings- och TV-nyheter. Avsikten är alltså att ge världen Kinas syn på tillståndet i världen, och inte minst läget i Kina. Denna avsikt är inte svår att förstå. Det kommer kanske inte som en överraskning för någon att kinesiska makthavares bild av demokrati, mänskliga rättigheter, läget i Tibet och Taiwanfrågan skiljer sig från den bild som de flesta har utanför Kina.

Den kinesiska regeringen satsar runt 45 miljarder RMB (nästan 55 miljarder SEK) för att stärka det som, för en västerländsk publik något förvånande, kallas ”utrikes propaganda” (waixuan gongzuo). Satsningen inkluderar ett utökat utbud av olika program på engelska, en engelskspråkig TV-kanal inspirerad av al-Jazira, samt ökade medel till både nyhetsbyrån Xinhua och det statliga TV-bolaget CCTV. Det senare utökade sin icke-kinesiskspråkiga nyhetsförmedling inför OS, då den engelskspråkiga TV-kanalen CCTV9 fick sällskap av sändningar på franska och spanska. Senare i år väntas sändningar på ryska och arabiska påbörjas.

Den avgörande frågan är ju förstås, kommer den kinesiska statskontrollerade journalistiken verkligen kunna konkurrera med kanaler som CNN och BBC? Det är en sak att ha monopol på nyhetsförmedlingen i en stat där alla avvikande meningar censureras, och där befolkningen av språk- eller bekvämlighetsskäl väljer bort utländska media, och en helt annan att konkurrera på en global marknad där konsumenterna har tillgång till en mångfald av röster som kan förmedla en annan bild.

Eller som det så väl sammanfattas på Kinabloggen Zhongnanhai:

The problem isn't lack of TV channels or media outlets that present China's case to foreigners, it's the lack of any media outlets that present China's case well [……] any mainland Chinese run media outlet will be taken less seriously as long as general media controls are in place.

Läs gärna denna intressanta artikel i frågan, skriven av Nicholas Bequelin från Human Rights Watch. Särskilt intressant är det att se vilka olika budskap Xinhua och CCTV har för utländska och kinesiska betraktare när det gäller den egna rollen i propagandaförmedlingen.

Och är man intresserad av satsningen i ett större sammanhang rekommenderas den erfarne Kinakännaren Willy Wo-Lap Lams artikel i Asia Times, som bl.a. visar att det finns röster inom Kina som vill se förändringar i kinesisk nyhetsförmedling:

Doubts have also been raised by Chinese intellectuals about the quality - and integrity - of state media including CCTV. Earlier this month, 22 writers and lawyers started a Internet-based movement asking Chinese nationwide to stop watching the station. The campaign, entitled "Say no to CCTV, say no to brainwashing," accused its news programs of "focusing only on bright side" while reporting on domestic affairs, and doing the opposite about events in foreign nations.

Hela denna ambitiösa satsning att nå ut med sitt eget budskap skall förstås i ett sammanhang där Kina söker att stärka sin ”mjuka makt” och attraktionskraft i världen. Något som det finns anledning att återkomma till framöver.

Oxens år och vårruset

Veckan som gick firade Kina början på Oxens år, enligt den kinesiska djurzodiaken. Det finns tolv djur i djurkretsen, så vart tolfte år kommer samma djur tillbaka. Vilka egenskaper som är förknippade med de olika djuren och hur de passar ihop med varandra och de olika elementen är en hel vetenskap. Om man får tro en källa:
"People born in the Year of the Ox are patient, speak little, and inspire confidence in others. They tend, however, to be eccentric, and bigoted, and they anger easily."

Oxe och oxe förresten. Det är som vanligt när man pratar om djurnamn i Kina lite tvetydigt. På kinesiska heter det niŭ 牛, som kan betyda såväl ko som oxe. Så vi skulle lika gärna kunna önska gott nytt kossans år. Och vissa anslag på sta’n önskar ”Happy Bull Year”. På samma sätt är det med det nyss avslutade råttans år. Det kinesiska tecknet shŭ 鼠 kan betyda råtta såväl som mus, och många i Kina som är känsliga för hur råttans image uppfattas av utlänningar valde att istället kalla det för musens år. Hong Kong Disneyland lär ha slagit på stort med en kampanj för att marknadsföra 2008 som just ”The Year of the Mouse”, med Musse Pigg i Maokostym.

Det kinesiska nyåret är väl närmast att jämföra med julen hemma, i termer av frenetiskt shoppande och pyntande innan (det finns förstås en egen genre av nyårsmusik som är lika enerverande som västerländsk julmusik). Hela samhällsmaskineriet varvar ner ett bra tag innan, och tar ett tag på sig att komma igång efteråt. För de allra flesta kineser är detta dessutom den enda tiden på året då man har någon längre sammanhängade ledighet. För majoritetet av de 150-200 miljonerna migrantarbetare är det enda tillfället på året man har att besöka sin familj i hemprovinsen. Om man betänker att normalfallet är att barnen bor kvar i hembyn i inlandet med mor- eller farföräldrarna medan föräldrarna tjänar pengar i kustprovinserna inser man hur viktig denna ledighet är. Det är inte svårt att föreställa sig vilken påfrestning detta är för transportsystemet. Detta år räknade myndigheterna med att närmare 188 miljoner människor skulle företa en tågresa, vilket är en ökning med 8 procent jämfört med förra året. På kinesiska kallas fenomenet för chunyun 春运, vilket kan översättas ”vårrusningen”, eller varför inte ”vårruset”?

Enligt en uppgift sopades det bara i Shanghai upp närmare 1 200 ton (!) fyrverkeriskräp i måndags, efter själva nyårsaftonen. Och då ska man betänka att det fyras av fyrverkerier med nästan samma intensitet fyra dagar senare. De 1 200 tonnen till trots tyckte vi nog att årets fyrverkerier inte var lika spektakulära och många som förra årets. Någon menade att det fanns astrologiska skäl för att fira övergången mellan grisens år 2007 och råttans år 2008 extra mycket (bl.a. att råttan är första djuret i zodiaken) och att årets firande därför är mer dämpat. Men undertecknad kan inte låta bli att fundera om inte de dystra ekonomiska utsikterna för 2009 spelar en roll för Shanghaibornas vilja att spendera pengar på fyrverkerier.

Behöver internet ännu en blogg?

Det verkar som att hela världen bloggar. Bara här i Kina finns det mer än 100 miljoner bloggar, en svindlande siffra. Nyligen hade jag anledning att fördjupa mig i detta fenomen, och insåg att den globala ”bloggosfären” sedan länge passerat den punkt då man kan hoppas på någon form av överblick. Det finns bloggar om allt, ja till och med bloggar om bloggar.

Och nu finns det en till som hoppas på att kunna addera något slags mervärde till massan. Tanken på att börja blogga har funnits ända sedan jag flyttade till Kina för ett och halvt år sedan. Och kanske hade det händelserika året 2008 varit lämpligt för att börja blogga. Det året präglades av en rad stora och dramatiska skeenden i Kina, som dessutom stod i rampljuset på ett alldeles särskilt sätt. Snöoväder, oroligheter i Tibet, kravaller runt OS-facklan, jordbävning i Sichuan, medaljregn under OS och melamin i mjölken. Som jag förstått det på folk i Sverige har Kina-febern som rådde före OS ersatts av en viss Kina-trötthet.

Men bättre sent än aldrig, hoppas jag. Och 2009 blir nog ett intressant år det med. Det är tjugo år sedan händelserna på det stora torget i Beijing. Folkrepubliken fyller 60 år. Lågkonjunkturen rullar in över Kina.

Tanken med den här bloggen är att försöka ge ett perspektiv från svensk horisont på det som händer i Kina i allmänhet, och i Shanghai i synnerhet.