Som vanligt hittar man kloka och tänkvärda synpunkter hos James Fallows på The Atlantic.
Denna gång är det en av hans läsare som – apropå de aktuella turerna kring Google China och den kinesiska internetcensuren - kommit med några reflektioner kring följderna av försök att tidigare i mänsklighetens historia begränsa människors tillgång till fri information.
Argumentet går som följer: efter det att tryckpressen uppfanns genomgick Europa en informationsrevolution. Litterära verk och tekniska landvinningar kunde nu spridas till en större publik och komma fler till godo. I de katolska länderna fanns en stark, religiöst motiverad, censur som begränsade hantverkares och köpmäns tillgång till information om innovationer och om ny teknik. I de protestantiska länderna fanns inte samma censur, vilket ledde till att Nordvästeuropa snart hade sprungit ifrån Medelhavsländerna när det gällde innovation och tekniska framsteg. Detta ledde till ett ekonomiskt och tekniskt försprång som bara förstärktes under den industriella revolutionen, och vars spår kan märkas ännu idag.
Jag vet inte om detta är en etablerad förklaringsmodell för Europas ekonomisk-tekniska utvecklingshistoria, men bara en snabb titt på hur Europa utvecklats efter medeltiden ger ju visst stöd för resonemanget. Och sambandet verkar ju vettigt.
Huruvida det kan ha samma följder för Kina är förstås för tidigt att säga, men det öppnar upp ett intressant perspektiv. Att ”skapa innovation” står högt uppe på de kinesiska ledarnas önskelista, men någon insikt om sambandet mellan innovation och fri information verkar man inte ha nått ännu.
The Atlantic – James Fallows: About the stakes for China in the Google showdown
fredag 22 januari 2010
torsdag 21 januari 2010
100 dagar kvar!
En av stadens officiella nedräkningstavlor, i affärsdistriktet Xujiahui. Idag är det 100 dagar kvar till öppnandet av världsutställningen i Shanghai.onsdag 20 januari 2010
Kina boven i en nyversion av Red Dawn
Ett av ockupanternas propagandacenter. Bild från inspelningen av den nya versionen av Red Dawn (hämtad från China Smack).Läser en intressant artikel av Benjamin A Shobert i Asia Times Online om en planerad ny version av kalla kriget-filmen ”Red Dawn” (kommer inte ihåg vad den hette på svenska – detta var ju på den tiden då alla utländska filmer fick en svensk titel). Originalet från 1984 skrevs och regisserades av den ultrakonservative kommunisthataren John Milius, som bl.a. har ”Conan Barbaren” och manuset till ”Apocalypse Now” på sitt samvete. Filmen handlar om hur Sovjetiska trupper invaderar USA, och om en grupp hjältemodiga ungdomar bildar en motståndsrörelse i centrala USA:s vildmarker. Trots den osannolika storyn och det bitvis kalkonmässiga genomförandet har den blivit något av en kultklassiker.
I den nya versionen, som väntas hösten 2010, är angriparen förstås inte längre Sovjetunionen, utan Kina. Det har säkert gjorts andra uppdateringar av storyn (t.ex. utspelar sig nyversionen i industristaden Detroit istället för i Klippiga bergens vildmarker), men det mest intressanta är just att fienden bytt skepnad.
Själv är jag mycket road av tanken på populärkulturella produkter som bärare av politiska trender och idéer. Jag tror - liksom artikelförfattaren- att upplägget för denna film precis som för originalet säger en hel del om tillståndet i det USA som burit fram den.
En intressant poäng som Shobert gör i artikeln är att medan USA:s/västvärldens konflikt med Sovjet var i grunden ideologisk så handlar framtidsvisionen av det aggressiva Kina om ett förhållande som - åtminstone i yta och ord – idag är gott och ömsesidigt gynnsamt har blivit så dåligt att den ena parten anfaller och invaderar den andra.
Att Kina och kineser får spela boven i dramat är en trend som tydligt kan avläsas i amerikansk film- och TV-produktion de senaste tio-femton åren. Man kan rycka på axlarna åt en film som utmålar en trots allt ganska osannolik framtidsvision, men det finns anledning att fundera över de effekter som denna trend har. Bilden av kinesen som skurken som hotar USA/västvärlden har potential att fastna i medvetandet. Detta inte minst mot bakgrund av de globala ekonomiska trenderna med utlokalisering av industrier till Kina, växande kinesiskt ekonomiskt självförtroende, och de dystra framtidsutsikter som många upplever som en följd av den ekonomiska krisen.
Även om en väpnad konfrontation mellan USA och Kina ter sig osannolik idag, finns alltid risken att nyversionen av Red Dawn - tillsammans med andra populärkulturella fenomen som utmålar Kina som ett hot mot USA – bidrar till ett samhällsklimat där Kina alltmer ses som källan till USA:s (eller hela västvärldens) problem.
Filmen sätter fingret på de osäkerheter och tvivel som många i väst känner inför globaliseringens följder och hur den kan komma att rita om den ekonomiska världskartan. Men, som Shobert avslutar:
As unhelpful as the Red Dawn movie may be for US-China relations, it may also serve as a small part of what provokes Americans to push forward and find answers to these same questions, to find comfort where now insecurity holds sway. And as with many cultural markers, we may only appreciate when looking backwards how this version of Red Dawn marked a low point, after which America rallied and found a vision for the future that was both compelling and secure.
Läs mer om filmen, och se lite bilder från produktionen på China Smack.
tisdag 19 januari 2010
Se så stökig demokratin är!
På SvD:s webb-TV finns ett inslag om slagsmål i Taiwans parlament. Som påpekas av kommentatorn är det inte första gången det sker.
Jag känner inte till sakfrågan som ”debatterades” med hugg och slag, enligt kommentarerna gällde det ett förslag som rör hur lokala domare utses. Men man kan konstatera att det är lite tragiskt att det är på det sättet – att de folkvalda slåss. Som lyfts fram tidigare på den här bloggen är slagsmål i utländska parlament något som man gärna rapporterar om i kinesisk media. Demokrati som kaos blir en synnerligen lämplig pendang till mantrat om harmoni och stabilitet under kommunistpartiets välvilliga ledarskap.
De finns de som skulle använda dessa bilder för att visa på hur orimlig den parlamentariska demokratin är i sig, eller att den åtminstone inte är ”kompatibel med kinesisk kultur”. Det senare argumentet används ofta av dem som menar att demokrati inte är något för kineser, och då brukar motargumentet vara just Taiwan, som sett två fredliga och demokratiska regimskiften sedan de första fria valen på 1990-talet.
Själv tror jag, utan att kunna särskilt mycket om Taiwanesisk politik, att man lider av problem som inte är ovanliga i unga demokratier. Man har inte perfekt fungerande institutioner, spelreglerna sitter inte i ryggraden hos alla spelarna ännu och systemet lider av barnsjukdomar. Att ledamöterna i parlamentet slåss beror troligen på lågt förtroende för reglerna och processerna. Detta är i sig inget konstigt. Lösningen på problemet ligger inte i att avfärda demokratin utan att fortsätta reformera den och förbättra den. Om man bara fortsätter på den inslagna vägen tror jag att man om tio år inte kommer att se några slagsmål i parlamentet.
Alldeles oavsett är jag nog av uppfattningen att en halvdan eller omogen demokrati är bättre än ingen alls.
Jag känner inte till sakfrågan som ”debatterades” med hugg och slag, enligt kommentarerna gällde det ett förslag som rör hur lokala domare utses. Men man kan konstatera att det är lite tragiskt att det är på det sättet – att de folkvalda slåss. Som lyfts fram tidigare på den här bloggen är slagsmål i utländska parlament något som man gärna rapporterar om i kinesisk media. Demokrati som kaos blir en synnerligen lämplig pendang till mantrat om harmoni och stabilitet under kommunistpartiets välvilliga ledarskap.
De finns de som skulle använda dessa bilder för att visa på hur orimlig den parlamentariska demokratin är i sig, eller att den åtminstone inte är ”kompatibel med kinesisk kultur”. Det senare argumentet används ofta av dem som menar att demokrati inte är något för kineser, och då brukar motargumentet vara just Taiwan, som sett två fredliga och demokratiska regimskiften sedan de första fria valen på 1990-talet.
Själv tror jag, utan att kunna särskilt mycket om Taiwanesisk politik, att man lider av problem som inte är ovanliga i unga demokratier. Man har inte perfekt fungerande institutioner, spelreglerna sitter inte i ryggraden hos alla spelarna ännu och systemet lider av barnsjukdomar. Att ledamöterna i parlamentet slåss beror troligen på lågt förtroende för reglerna och processerna. Detta är i sig inget konstigt. Lösningen på problemet ligger inte i att avfärda demokratin utan att fortsätta reformera den och förbättra den. Om man bara fortsätter på den inslagna vägen tror jag att man om tio år inte kommer att se några slagsmål i parlamentet.
Alldeles oavsett är jag nog av uppfattningen att en halvdan eller omogen demokrati är bättre än ingen alls.
onsdag 13 januari 2010
Google China - tack och adjö?
Den stora nyheten på Kinahorisonten idag är Googles uttalande om att de kommer att sluta censurera sina sökresultat i Kina, och om det inte går att förena med Kinas lagar och regler kommer man dra sig ur Kina helt och hållet.
Det finns flera möjliga tolkningar av detta. En är att Google, som fick mycket kritik internationellt när man anpassade sig till Kinas repressiva medielagstiftning, "står upp" för yttrandefriheten och för fri information i och med att man är beredd att göra uppoffringar i sin affärsverksamhet för dessa värdens skull. En annan, mera krass, tolkning är att Google ändå inte gjorde så bra ifrån sig på den kinesiska marknaden och att man nu har hittat en utmärkt ursäkt att dra sig ur racet med flaggan i topp.
James Fallows har skrivit om detta på sin blogg på The Atlantic, och gör en tolkning av händelseutvecklingen som han menar pekar på möjliga negativa följder för Kinas relationer med omvärlden. Han menar att om företag som gör sitt bästa för att följa reglerna i syfte att kunna verka i Kina till slut finner att de ändå motarbetas av det officiella Kina kommer det att få konsekvenser för hur Kina uppfattas i omvärlden:
I have long argued that China's relations with the US are overall positive for both sides [...]; that the Chinese government is doing more than outsiders think to deal with vexing problems like the environment [...]; and more generally that China is a still-poor, highly-diverse and individualistic country whose development need not "threaten" anyone else and should be encouraged. I still believe all of that.
But there are also reasons to think that a difficult and unpleasant stage of China-US and China-world relations lies ahead. [...] And if a major U.S. company -- indeed, Google has been ranked the #1 brand in the world -- has concluded that, in effect, it must break diplomatic relations with China because its policies are too repressive and intrusive to make peace with, that is a significant judgment.
[...]
In a strange and striking way there is an inversion of recent Chinese and U.S. roles. In the switch from George W. Bush to Barack Obama, the U.S. went from a president much of the world saw as deliberately antagonizing them to a president whose Nobel Prize reflected (perhaps desperate) gratitude at his efforts at conciliation. China, by contrast, seems to be entering its Bush-Cheney era. For Chinese readers, let me emphasize again my argument that China is not a "threat" and that its development is good news for mankind. But its government is on a path at the moment that courts resistance around the world. To me, that is what Google's decision signifies.
Det finns flera möjliga tolkningar av detta. En är att Google, som fick mycket kritik internationellt när man anpassade sig till Kinas repressiva medielagstiftning, "står upp" för yttrandefriheten och för fri information i och med att man är beredd att göra uppoffringar i sin affärsverksamhet för dessa värdens skull. En annan, mera krass, tolkning är att Google ändå inte gjorde så bra ifrån sig på den kinesiska marknaden och att man nu har hittat en utmärkt ursäkt att dra sig ur racet med flaggan i topp.
James Fallows har skrivit om detta på sin blogg på The Atlantic, och gör en tolkning av händelseutvecklingen som han menar pekar på möjliga negativa följder för Kinas relationer med omvärlden. Han menar att om företag som gör sitt bästa för att följa reglerna i syfte att kunna verka i Kina till slut finner att de ändå motarbetas av det officiella Kina kommer det att få konsekvenser för hur Kina uppfattas i omvärlden:
I have long argued that China's relations with the US are overall positive for both sides [...]; that the Chinese government is doing more than outsiders think to deal with vexing problems like the environment [...]; and more generally that China is a still-poor, highly-diverse and individualistic country whose development need not "threaten" anyone else and should be encouraged. I still believe all of that.
But there are also reasons to think that a difficult and unpleasant stage of China-US and China-world relations lies ahead. [...] And if a major U.S. company -- indeed, Google has been ranked the #1 brand in the world -- has concluded that, in effect, it must break diplomatic relations with China because its policies are too repressive and intrusive to make peace with, that is a significant judgment.
[...]
In a strange and striking way there is an inversion of recent Chinese and U.S. roles. In the switch from George W. Bush to Barack Obama, the U.S. went from a president much of the world saw as deliberately antagonizing them to a president whose Nobel Prize reflected (perhaps desperate) gratitude at his efforts at conciliation. China, by contrast, seems to be entering its Bush-Cheney era. For Chinese readers, let me emphasize again my argument that China is not a "threat" and that its development is good news for mankind. But its government is on a path at the moment that courts resistance around the world. To me, that is what Google's decision signifies.
tisdag 12 januari 2010
Gott nytt år! – Xinnian kuaile!
Så här snart två veckor in på det nya året känns en nyårshälsning kanske lite senkommen. Men faktum är att det är först nu jag lyckats fixa mig en proxy som gör att jag kommer åt att blogga. Blogspot/blogger är ju, precis som många andra sajter som tillåter folk att uttrycka sina åsikter fritt, blockerad i Kina. Och det finns inga tecken på att dessa restriktioner (som kommit och gått under åren men i denna omgång har varit på plats sedan oroligheterna i Xinjiang i somras) kommer att lättas upp. De som inte nöjer sig med det kinesiska "intranätet" är alltså hänvisad till några av de lösningar som finns för att komma runt "the Great Firewall".
Det har varit mycket glest med inlägg här under hösten. Jag har tillbringat mycket tid i Sverige, och med saker som inte är i första hand relaterade till Kina och Shanghai och därför tyvärr negligerat bloggen.
Jag tror inte på nyårslöften, men jag har i alla fall en förhoppning inför 2010, nämligen att jag skall komma igång med inläggen här. Det är nämligen ett spännande år att vara i Shanghai. Den 1 maj invigs världsutställningen, som pågår fram till den sista oktober. Det blir sannolikt den största världsutställningen hittills, med en prognos på ca 70 miljoner besökare.
Jag hoppas kunna rapportera om förberedelserna här på bloggen, och när utställningen väl är öppen hoppas jag kunna presentera de mest spännande och intressanta paviljongerna och förmedla några av de intryck som jag tror att världsutställningen kommer bjuda på.
Det har varit mycket glest med inlägg här under hösten. Jag har tillbringat mycket tid i Sverige, och med saker som inte är i första hand relaterade till Kina och Shanghai och därför tyvärr negligerat bloggen.
Jag tror inte på nyårslöften, men jag har i alla fall en förhoppning inför 2010, nämligen att jag skall komma igång med inläggen här. Det är nämligen ett spännande år att vara i Shanghai. Den 1 maj invigs världsutställningen, som pågår fram till den sista oktober. Det blir sannolikt den största världsutställningen hittills, med en prognos på ca 70 miljoner besökare.
Jag hoppas kunna rapportera om förberedelserna här på bloggen, och när utställningen väl är öppen hoppas jag kunna presentera de mest spännande och intressanta paviljongerna och förmedla några av de intryck som jag tror att världsutställningen kommer bjuda på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
