Bye, bye, Shanghai! Del 2: Bristen på demokrati – censur och elände

Så här långt kanske det aldrig kommer att gå igen. Kinas regim har numera mer förfinade instrument för att hantera avvikande meningar. Och kanske kommer de som vill ställa sig i regimens väg att bli färre och färre. De är upptagna med att bli rika och surfa på opolitiska sajter?

Under det ett och ett halvt år som jag skrivit denna blogg har inläggen tydligt kommit att domineras av ett ämne, nämligen politik. Det är bara att titta i listan över etiketter till höger. Politik dominerar med 30 inlägg. Detta är förstås en reflektion av att politik är mitt stora intresse och något som jag ägnar mycket tankar åt. Men det är också en reflektion av den chock som jag drabbades av när jag flyttade till Shanghai. Jag hade ju varit i Kina tidigare, som student och som turist, men det var först när jag bosatte mig här som det slog mig hur viktiga dessa frågor var för mig. Dessutom fick jag inse att jag nog var mer av en idealist än vad jag trott. Det visade sig vara riktigt svårt att hantera att bo i en diktatur, och min fascination vid ämnet politik här på bloggen får väl ses som mitt sätt att hantera den chocken.

All diskussion om politik och Kina kommer obönhörligen tillbaka till frågan om demokrati kontra diktatur. Är Kina en diktatur? – det är förvånande ofta man måste förklara för både utlänningar och kineser att så är fallet. På vilket sätt är det dåligt? Även här är det skrämmande ofta frågan dyker upp.

Det finns ett grundläggande problem i det att den vanlige medborgaren på gatan förmodligen inte ser vad demokratin angår honom/henne. ”Kina funkar ju bra som det är, vi är ju t.o.m. bättre än väst på att hantera den ekonomiska krisen. Vad ska vi med demokrati till?” För de som sitter still i båten är det inget problem att leva i diktaturen Kina.


Den sajt du försöker nå är inte godkänd. Prova något mindre samhällsomstörtande, tack.

Och då kommer man tillbaka till problemet med kontrollen av medierna och internet. Partiet kontrollerar staten, staten kontrollerar media, media kontrollerar medborgarnas bild av tillståndet i världen och Kina. Detta döljer kopplingen mellan allt det som inte fungerar i Kina, nedsmutsad miljö, korruption, etc. och avsaknaden av demokrati.

En vanlig idéfigur som framgångsrikt sprids via media och i ledarskapets retorik är att partiet vill väl, och att de högsta ledarna bara drivs av ädla krafter. Det är längre ner i partiet som korruptionen finns, och de högsta ledarna gör sitt bästa för att komma tillrätta med det. Kina är ju så stort, och det är ett mycket omfattande arbete. Ge dem bara tid så löser det sig!
Denna bild döljer det grundläggande problemet, nämligen att korruptionen frodas tack vare partiet, inte trots det. Det finns bara ett parti och ingen möjlighet att avsätta korrumperade pampar i fria val. För att inte hota partiets ställning finns det inga fria medier som kan granska maktutövningen och hänga ut rötäggen.

Sedan skall det väl i rimlighetens namn läggas till att flerpartisystem och fria val inte är något vaccin mot korruption. Att komma tillrätta med korruption i samhällsapparaten är ingen lätt uppgift när den väl bitit sig fast, och som nordeuropé kan man skatta sig lycklig till att leva i några av världens minst korrumperade samhällen. Men så länge det bara finns ett parti i Kina som man inte får kritisera kommer folket att lida under korrumperade byråkrater.

Många av Kinas demokratiska brister har sin förklaring, om än inte sin ursäkt. Man kan på något sätt förstå att den kinesiska befolkningen, upptagen med att kämpa för sitt levebröd och för att lyfta sig ur en djup fattigdom och misär, inte sätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i första rummet. Man kan till och med förstå att det grepp om tillvaron och nyhetsförmedlingen som regimen har formar befolkningens verklighetsuppfattning till den grad att man inte ser problemen.

Men efter tre år boende i Kina finns det en sak jag fortfarande har svårt att ta till mig. När man ser alla de åtgärder som regimen vidtar för att skydda sig själv, när man ser hur känsliga de styrande är för minsta lilla protest eller fredligt yttrande av avvikande meningar, när man ser hur censuren fungerar och hör myndigheterna öppet deklarera att de begränsar vad befolkningen i allmänhet får läsa, höra och se i massmedia – hur kan man inte förstå att det är något fel med en sådan regim? Hur kan man intala sig att det är så här det borde vara, ett naturligt tillstånd? Hur kan man inte uppleva hur fel det är att regimen fruktar avvikande mening till en sådan extrem grad?

Svaret på frågan är dystert nog, man har fullt upp med annat. Som påpekas i detta inlägg syftar censuren och styrningen av informationen i Kina till att dränka alla allvarliga frågeställningar i ett brus av politiskt ofarlig irrelevans.

Finge jag ge ett enda råd till Kinas ledare skulle det vara: ”börja släppa på censuren”. Bättre draghjälp för att få bukt med Kinas problem kan de inte få. Det skulle också kunna vara början på framväxten av ett civilt samhälle i Kina. Genom att öppna upp för oberoende och ocensurerad media tar man förstås en risk, och det kräver omfattande reformera av partiet för att man inte skall tappa greppet om utvecklingen. Men jag tror ändå att det är ända vägen framåt.

Bye, bye, Shanghai! Del 1: Kina som affärsland

Deg, kulor, cash eller kuai. Kalla det vad du vill. Det finns massor av det att tjäna i Kina. En del får du dock räkna med hamnar i korrupta byråkraters fickor för att dina affärer skall blomstra.

Efter lite drygt tre år i Shanghai har jag nu lämnat Kina och gått vidare till nya utmaningar. Det känns därför på sin plats att summera intrycken av de tre åren. Intrycken är många, så summerandet får bli i avsnitt med olika tema.

Jag kom inte till Kina för att jobba med det som alla andra gör, nämligen business. Sedan har jag indirekt kommit att göra det på många sätt och kommit i kontakt med väldigt många som gör det i väldigt många olika typer av företag. Därför kan jag kosta på mig att göra lite reflektioner kring Kina som ett land att göra affärer i.

Den främsta anledningen till att Kina blivit ett så intressant land för västvärlden de senaste decennierna ligger förstås i landets roll som ekonomiskt drivhus. Man åker numera till Kina inte i första hand för att ta del av en tusenårig kulturell tradition, eller av någon av de andra Kinavurmande anledningarna. Man åker till /etablerar sig i Kina för att tjäna pengar. Antingen genom att tillverka saker, billiga saker, och sälja dem hemma eller på andra ställen i världen. De senaste åren har det också mer och mer kommit att handla om att sälja saker (eller tjänster) till den kinesiska marknaden. Kina är ”the place to be” för båda dessa kategorier av utbyte. Under den tiden jag har bott i Kina har landet dessutom seglat upp som världens näst största ekonomi. Och de som kan sådant förutspår ökad tillväxt så långt ögat når.

Två saker tycker jag är viktiga att lyfta fram i detta sammanhang.

Det ena är affärsklimatet i Kina. Man kanske kan vänta sig att ett land som vill locka investeringar och kommers från hela världen skulle vinnlägga sig om att ha ett bra affärsklimat. Mitt intryck är att det i ganska stor utsträckning är tvärtom. Kina är i mångt och mycket ett ”vilda östern”. Man saknar fungerande rättsväsende. Korruptionen är inte bara utbredd utan helt integrerad i systemet. Utländska aktörer får sina varumärken kopierade och sina uppfinningar snodda. Makthavarna drar sig inte för att till varje pris och med alla upptänkliga metoder skydda inhemskt industri och försvåra för utländsk konkurrens med dessa industrier; gärna stick i stäv med de åtaganden man gjort i WTO och på andra håll.
Några av inläggen på den här bloggen har handlat om detta. Jag har skrivit om Googles duster med censurapparaten här och här. Och om brister i rättsäkerheten med anledning av Rio Tinto-affären.

Men ändå flockas västerländsk business till Kina. För affärsmöjligheterna är fantastiska TROTS allt detta. Vinsterna är så stora att det är värt det ändå. De som kommer hit och gör business och spelar på systemets villkor är förstås vuxna och kan ta eget ansvar. Själv tycker jag att jag hört alldeles för många skräckhistorier för att riktigt vara sugen på det själv.

Så här ser det ut i en del fabriker i Kina. I vissa är läget bättre, i andra är det värre. Och hur hade det varit om det inte funnits några arbetstillfällen alls?

Det andra är företagens sociala ansvar. Vilket ansvar har utländska företag för att de gör affärer i och med en diktatur? Det finns många olika sätt att svara på detta, men de allra flesta företag som gör affärer i eller med Kina blir för eller senare tvungna att komma på ett bra svar när frågor ställs om arbetsförhållanden i fabrikerna och påverkan på miljön. I de flesta fall blir svaret någon variant på temat ”vi tror att det är bättre att engagera Kina och jobba med landet istället för att isolera det”. Som James Mann påvisar i sin mycket läsvärda bok ”The China Fantasy” finns det inget riktigt stöd för det antagandet. Det finns andra skribenter som kommit till liknande slutsatser.

Det finns många företag som jobbar aktivt och engagerat med CSR-frågor, och heder åt dem för det. Och det är svårt att bestrida att utländsk affärsnärvaro i Kina skapat många arbetstillfällen för människor som annars skulle varit utan jobb. Jag tycker inte att man kan eller ska lägga hela ansvaret för Kinas politiska brister på företagen, framförallt inte svepande över alla branscher. Men jag är nog ändå av uppfattningen att många som gör business med Kina och i Kina spelar en roll, måhända liten, i legitimerandet av diktaturen.

Vad ska vi med Expo till?

Haibao - Expomaskoten. Arbetslös sedan en vecka tillbaka. Framtidsutsikterna ser mörka ut. Ingen gillar en föredetting med sin bästa tid bakom sig.

Världsutställningen Expo 2010 i Shanghai slutade för en vecka sedan. I sex månaders tid har 73 miljoner besökare myllrat runt på världsutställningen och stått timmar i kö till olika paviljonger. Bara i den svenska paviljongen har 3,5 miljoner besökare passerat. Av det totala besökarantalet har 90-95% varit kineser. Vad Expo:t kostat den kinesiska staten vågar jag inte ens tänka på. Alla deltagande länder har lagt ner miljoner på sitt deltagande. Bara den svenska paviljongen och aktiviteterna i den har kostat över 150 miljoner SEK, varav knappt hälften kommer från skattebetalarna.

Så det är uppenbart att deltagande i denna världsutställning har ansetts värt att lägga mycket pengar på. Men vad ska vi det då med det hela till?

Syftet med hela Expo:t kan sägas vara tredelat:
-Att alla världens länder skall få visa upp sig för det kinesiska folket
-Att det kinesiska folket skall få se hur världen bär fram tribut till Kina.
-Att världen skall få se att Kina klarar av att hantera ett sådant enormt spektakel, större än någonsin OS i Beijing om man ser till tidsutsträckningen och de människoflöden som varit inblandade.

På dessa tre punkter får Expo.t sägas ha varit lyckat. Det uppskattade besökarantalet har inte bara uppnåtts utan överträffats. Över 200 länder, företag och internationella organisationer deltog i Expo:t, och inga större incidenter har inträffat. Så för den kinesiska regeringen har det säkert varit värt det. De behöver ju heller inte stå till svars inför skattebetalarna för eventuell ”wasteful spending” – det finns förstås ingen oberoende granskning av Kinas kostnader för Expo:t .

Om man ser till de deltagande länderna, vad var syftet med deltagande i Expo:t för dem? Olika länder kan förstås ha olika bevekelsegrunder och drivkrafter, men om man skall koka ner alla dessa till en enda så blir det nog något i stil med ”ingen har råd att inte odla sina relationer med Kina”. Oavsett om du vill locka kinesisk business till ditt land, kapa åt dig en andel av den växande kinesiska utlandsturismen eller att fler kineser skall köpa dina produkter har du haft en anledning att på något sätt delta i världsutställningen i Shanghai. Och det är förstås det som motiverat alla deltagarna att satsa så mycket som de gjort. Ingen världsutställning de senaste decennierna, och ingen planerad framtida världsutställning har haft så höga ”stakes” som denna.
Världsutställningarna var ett viktigt forum för Europa och Nordamerika att visa upp sina industriella och vetenskapliga framsteg under industrialismens tidevarv. Men tiden har sprungit ifrån världsutställningarna som koncept, åtminstone i väst. Nu är det länder som Kina, som är ”up and coming” som vill visa upp sig och sina framsteg. Troligen kommer vi få se ett intresse för världuställningarna som koncept framöver bland andra länder som känner ett behov att markera sin position i världen.

Men det finns förstås problem med hela upplägget. Det ena är bristen på problematisering och en bristande koppling till temat. ”Better city, better life” har solklar bäring på Kinas utmaningar då landet genomgår en mycket snabb och omvälvande urbanisering. Som jag skrivit om tidigare kommer en miljard människor bo i Kinas städer år 2025. Utmaningarna är förstås enorma. Men de flesta deltagande länder har valt en ganska svag koppling till detta tema. Den ärliga diskussionen om de utmaningar som vi står inför när vi vill skapa hållbar stadsutveckling har varit ganska frånvarande under detta Expo.

En världsutställning är också tveksamt som forum för nation branding. Hur sticker man ut och skapar ett bestående intryck i denna kakofoni av intryck? Är besökarna verkligen din målgrupp? Hur många av de 73 miljoner besökarna har du skapat en bestående relation till? Motargumentet här är förstås de stora talens matematik – det räcker med att nå fram till en ganska liten procent för att nå sina mål.

Jag har de senaste månaderna varit upptagen med jobb i den svenska paviljongen (en av förklaringarna till att det varit så tunnsått med inlägg den senaste tiden), så när det gäller Expo:t är jag kanske inte helt opartisk. Det har varit fantastiskt roligt att ha fått uppleva, men framtiden får utvisa om det var värt insatserna.