Blå Lotus

Bye, bye, Shanghai! Del 5: Livet i Kina

2010-12-29T19:26:00.003+08:00

Det sista inlägget på temat ”bye, bye, Shanghai!” försöker summera intrycken av de tre åren här.

Jag har levt i Kina som ”expat”, och min bild av livet i Kina är förstås färgad av det. Det är en privilegierad tillvaro som absolut inte automatiskt kvalificerar en att göra några som helst svepande omdömen om Kina och människorna som lever här. Jag har funnit det svårt att bli nära vän med kineser och få en inblick i deras vardagsliv, men några observationer som ”outsider” kostar jag ändå på mig:

Det är lätt att leva i Kina – allt är möjligt och går att ordna med inget varsel och ingen planering alls. Utbudet på upplevelser är snudd på obegränsat, åtminstone i en dynamisk storstad som Shanghai.

Det är svårt att leva i Kina – allt är omgärdat av komplicerad och godtycklig byråkrati och snåriga och omständiga regler som ingen ifrågasätter och som alltså heller inte behöver motiveras. Att hantera det kinesiska samhällets egenheter, i allt från att ”behålla ansiktet” till varje pris till de vassa armbågarna är en påfrestning.

Att generalisera är omöjligt i ett land med över en miljard människor och stora klyftor i levnadsvillkor och beteenden mellan samhällsgrupper och mellan olika delar av landet. Men man gör det ändå! Inte minst för att man efter ett tag som utomstående observatör kan skönja vissa mönster.

Allt är motsatser. Det sägs att kineser är brutalt ärliga, vilket ofta stämmer. Man kan få höra omdömen om sig själv, sitt utseende och sitt beteende som får en att sätta kaffet i halsen. Samtidigt är det oftast helt omöjligt att klura ut vad ens kinesiske kollega/affärsmotpart/granne verkligen tänker och tycker.

Det talas ofta om att Kina är möjligheternas land och att kineser är ett folk av entreprenörer. Det stämmer ganska väl; det finns en affärsidé i snart sagt vad som helst och driftiga företagare i en bred skara branscher som vi aldrig hört talas om hemma. Samtidigt blir man gång på gång förvånad på bristen på initiativförmåga och eget kreativt tänkande som försvårar många vardagssituationer, inte bara privat utan också på arbetsplatsen.

Man säger ibland att Kina präglas av en kollektivistisk kultur (de kineser jag pratat med om detta känner inte igen sig i det, men sätter gärna den etiketten på japanerna). I viss mån är det helt sant. Det finns en beredskap att sätta familjens/gruppens/samhällets/landets behov före den enskilda människans som förskräcker en som svensk. Samtidigt har jag aldrig upplevt så mycket kortsiktigt ”sköt dig själv och skit i andra”-tänkande som i Kina; i allt från trafikbeteenden till miljö(o)medvetenhet.

Sällan har man mött så mycket vänlighet och nyfikenhet som i Kina – och ingen annan stans har jag blivit så otrevligt och likgiltigt bemött.

Kina har en fantastiskt rik, flertusenårig kultur som många i landet med rätta är stolta över. Samtidigt skövlas och plundras gamla kulturskatter och byggnader för att ge plats för antingen blänkande höghus eller för nya och dåligt utförda kopior av det gamla.

Det är svårt att sammanfatta. Dessa motsatsförhållanden får tjäna som illustration för dilemmat.

Den senare delen av min tid i Kina har präglats av världsutställningen i Shanghai. Expo:t fanns med i bilden under hela tiden i Shanghai – alla förberedelserna och alla propaganda gjorde att många Shanghaibor var trötta på eländet redan innan det börjat. Själv trodde jag att jag skulle kunna skriva en massa blogginlägg om Expo:t. Istället kom jag att jobba med det svenska deltagandet och tiden räckte helt enkelt till för att blogga. Om det är något jag ångrar med denna blogg är det detta, att tiden och orken inte räckte till för att skildra Expo:t.

På ett personligt plan har tiden i Kina och i Shanghai varit en helt fantastisk upplevelse som jag inte ångrar en sekund. Jag har fått uppleva detta otroliga land på nära håll och under en spännande period. Minnena härifrån kommer jag bära med mig resten av livet och vårda ömt.

Detta är det sista inlägget i denna blogg, åtminstone som det verkar nu. Tack för att Du läst.

Bye, bye, Shanghai! Del 4: Kinas roll i världen

2010-12-27T22:30:00.003+08:00

Många av inläggen på den här bloggen har handlat om Kinas förhållande till sin omvärld, och vilken roll den framväxande stormakten Kina kommer att spela i världen. Det är vid det här laget en klyscha att säga att Kinas betydelse i världen har ökat. Och ingen ifrågasätter väl att denna utveckling kommer att fortsätta. Men frågorna är många kring hur Kinas betydelse kommer att påverka världen, och vilken roll Kina kommer att spela.

Inte sällan utmålas Kina som ett hot, inte minst i USA. Trots detta menar de flesta bedömare att Kina knappast är ett hot mot ”västvärlden” rent militärt, och kanske kommer det aldrig att gå dithän. Kina kan däremot mycket väl utvecklas till ett militärt hot mot sina grannländer. Det nuvarande ledarskapet avfärdar militära medel som instrument för sin utrikespolitik, men detta kan mycket väl komma att förändras i framtiden.

Även på andra områden ställer Kinas växande betydelse nya frågor. Det känns drastiskt att kalla Kina för ett hot, så det skall jag inte göra. Men det finns – enligt min mening – två områden där Kina allvarligt utmanar resten av världen, och där Kinas agerande har och kan fortsätta att ha svåra konsekvenser.

Kina är världens näst största utsläppare av koldioxid, i absoluta tal. Utslaget per capita hamnar man inte lika långt upp i ligan.

Det ena är miljön. Kina är den näst största utsläpparen av koldioxid. Landet har anslutit sig till den skara länder som är kritiska mot bindande klimatavtal och menar att västvärlden som haft århundraden på sig att smutsa ner och på så sätt skapat sig tillväxt inte har rätt att begränsa utvecklingsländerna i deras strävan mot samma mål. Även om det finns en viss moralisk poäng i det resonemanget är det i sin förlängning helt absurt. Utsläppen måste minska överallt för att vi skall ha någon chans att påverka klimatförändringarna i en positiv riktning. Man spelar också gärna ut det s.k. u-landskortet för att undslippa sitt ansvar. Att Kina är ett u-land får man lära sig om man lyssnar på den offentliga retoriken i Kina, även om det klingar falskt när man vandrar i neonhavet på Shanghais gator och blickar upp mot några av världens högsta hus.

Tyvärr är det min erfarenhet att det kinesiska ledarskapets njugga inställning till internationella klimatavtal går igen i en mycket bristande förståelse för miljöfrågor hos gemene man i Kina.

Jag vill varmt rekommendera en artikel i Fokus i november som belyser problematiken.

Förutom att Kina är hem för en enorm industrisektor som smutsar ned det egna landet, och förstås i förlängningen närområdet och hela världen, bidrar man också aktiva bidrag till nedsmutsningen i Afrika och Latinamerika. Genom sin bitvis aggressiva nykolonialism exporterar man sitt bristande miljötänk till framförallt Afrika och Latinamerika.

Det andra är demokratin. Och då menar jag inte bristen på demokrati i Kina, som är ett kapitel för sig (som jag skrivit om flitigt tidigare), utan vilken roll Kina spelar för demokratiutvecklingen i världen.

Problemet är tvådelat - dels är de kinesiska ledarnas uppenbara framgång med att kombinera ekonomisk tillväxt med bibehållen politisk repression en inspirationskälla för diverse diktatoriska regimer runtom i världen. I Centralasien, Afrika och Mellanöstern sitter många diktatorer som inget hellre vill än att följa Kinas exempel. Kina håller också många av dessa regimer under armarna ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Kinas framgång är också en utmaning för antagandet att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till krav på politiska reformer. I årtal har betraktare i väst självsäkert sagt: ”vänta bara, så snart medelklassen får det bra nog kommer kraven på politiska friheter”. Kanske har denna tid ännu inte kommit, men jag ser inte att det finns några tydliga tecken på en uppvaknande politisk medvetenhet hos den kinesiska medelklassen. Snarare tvärtom. Man har ofta en ganska kaxig och föraktfull inställning till demokrati, och menar att Kina minsann blivit stort och starkt utan politiska friheter. Ibland går det så långt att man menar att landet tack vare att det är en diktatur har kunnat hantera många av dagens problem bättre än demokratiska stater.
Kinas framgångar är alltså en utmaning mot själva demokratin som styrelseform.

Det finns de som hävdar att det är dags för resten av världen att inse att det 21:a århundradet tillhör Kina, och att det inte är Kina som skall anpassa sig till det internationella systemet och förment västerländska normer utan tvärtom. Om detta kan man tycka eller tro vad man vill. Själv menar jag att så länge Kina fortsätter att utmana världen med sin negativa påverkan på miljön och på den globala demokratiutvecklingen måste resten av världen hitta sätt (nya sätt, då de nuvarande uppenbarligen inte fungerar) att engagera Kina på som neutraliserar och på sikt vänder dessa två negativa trender. Annars går vi mot en dyster framtid.

Bye, bye, Shanghai! Del 3: Kinas utmaningar

2010-12-23T17:50:00.003+08:00

Det talas mycket om att Kina är på stark frammarsch, och att framtiden tillhör Kina. Ibland tycks det som att det kinesiska expresstågets färd mot en ledarposition i världen inte går att stoppa och att det inte finns någon risk för urspårning. Men problemen finns där, och de är i många avseenden allvarliga.

Det finns en stor risk för att den kinesiska fastighetsbubblan spricker. I vissa städer står 40 % av alla nybyggda lägenheter tomma eftersom folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte. Så småningom kommer man att vara tvungen att sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som man hoppats. Hur hanterar marknaden det?

Klyftorna mellan stad och landsbygd bara växer. Det finns en oro hos ledarna över att stora delar av Kinas befolkning ännu inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. Samtidigt är urbaniseringen och den enorma inflyttningen till städerna en huvudvärk inför framtiden.

Enbarnspolitiken och den starka tillväxten leder båda till att Kina i framtiden kommer att drabbas av brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Arbetskraftsutbudet minskar varje år och snart kommer man vara tvungen att överväga arbetskraftsinvandring. Hur hanterar den slutna Han-nationalistiska staten övergången till globaliseringens nästa steg, att ta emot arbetskraftsinvandrare i sitt land?

Kina saknar fungerande socialförsäkringssystem. Detta är inte bara en fråga om medborgarnas trygghet. Sparandegraden är för hög i Kina, just eftersom det inte finns något offentligt skyddsnät. Om tryggheten kunde öka kommer medel frigöras för att öka den inhemska konsumtionen och därmed stimulera industrin.

Miljön. Tillväxtmålen är alltid de viktigaste för de lokala och regionala ledarna. Att lyckas möta de uppsatta målen är det som gör eller förstör dessa ledares möjligheter att klättra i karriären. Miljöskydd och likande hänsyn är allt som oftast bara ett hinder i detta. De kontrollmyndigheter som finns är genomkorrumperade eller saknar expertis.

Kina är enormt - hur styr man ett sådant jätteland? Trots att det är en brutal diktatur är styrningen katastrofalt svag. Man talar ibland om begreppet ”Shan gao huangdi yuan” – bergen är höga och kejsaren långt borta. Provinserna blivit allt mer ekonomiskt oberoende. Ganska lite av deras inkomster kommer från skatteintäkter, och desto mer från markförsäljning och från bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden.

Kinas rättssystem har enorma brister. Domstolarna står under partiets kontroll. Tillämpningen av lagarna varierar avsevärt mellan provinserna. Många domare saknar juridisk utbildning. Det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. En väl fungerande och stabil ekonomi kommer på sikt att kräva reformer av detta område.

Både innanför och utanför landets gränser har man geopolitiska problem:

Xinjiang – är denna problematiska region en potentiellt värre huvudvärk är Tibet? Här är frågor om separatism, islamism och terrorism sammantvinnade med strategiska frågor som försörjning av naturtillgångar.

Taiwan – ”utbytarprovinsen” som är varje kinesisk ledargenerations huvudvärk. Hur närma sig och normalisera utan att riskera att går för långt? Är ett närmande verkligen nära nu?

Relationen till USA – stormakten som Kina både älskar och hatar. De båda giganterna är fastlåsta i en märklig dans där det är oklart vem som för.

Nordkorea – det lilla landet med de stora problemen. Helst skulle nog ledarna i Beijing vilja att regimen där försvann och att man fick ett stopp på kärnvapenskramlandet. Men ett kollapsat Nordkorea är en mardröm för Kina.

Utmaningarna är många, och lösningarna långt ifrån givna. Så än finns det möjlighet för Gordon Changs skadeglada förutsägelser att slå in!

Bye, bye, Shanghai! Del 2: Bristen på demokrati – censur och elände

2010-11-22T19:56:00.003+08:00

Så här långt kanske det aldrig kommer att gå igen. Kinas regim har numera mer förfinade instrument för att hantera avvikande meningar. Och kanske kommer de som vill ställa sig i regimens väg att bli färre och färre. De är upptagna med att bli rika och surfa på opolitiska sajter?

Under det ett och ett halvt år som jag skrivit denna blogg har inläggen tydligt kommit att domineras av ett ämne, nämligen politik. Det är bara att titta i listan över etiketter till höger. Politik dominerar med 30 inlägg. Detta är förstås en reflektion av att politik är mitt stora intresse och något som jag ägnar mycket tankar åt. Men det är också en reflektion av den chock som jag drabbades av när jag flyttade till Shanghai. Jag hade ju varit i Kina tidigare, som student och som turist, men det var först när jag bosatte mig här som det slog mig hur viktiga dessa frågor var för mig. Dessutom fick jag inse att jag nog var mer av en idealist än vad jag trott. Det visade sig vara riktigt svårt att hantera att bo i en diktatur, och min fascination vid ämnet politik här på bloggen får väl ses som mitt sätt att hantera den chocken.

All diskussion om politik och Kina kommer obönhörligen tillbaka till frågan om demokrati kontra diktatur. Är Kina en diktatur? – det är förvånande ofta man måste förklara för både utlänningar och kineser att så är fallet. På vilket sätt är det dåligt? Även här är det skrämmande ofta frågan dyker upp.

Det finns ett grundläggande problem i det att den vanlige medborgaren på gatan förmodligen inte ser vad demokratin angår honom/henne. ”Kina funkar ju bra som det är, vi är ju t.o.m. bättre än väst på att hantera den ekonomiska krisen. Vad ska vi med demokrati till?” För de som sitter still i båten är det inget problem att leva i diktaturen Kina.

Den sajt du försöker nå är inte godkänd. Prova något mindre samhällsomstörtande, tack.

Och då kommer man tillbaka till problemet med kontrollen av medierna och internet. Partiet kontrollerar staten, staten kontrollerar media, media kontrollerar medborgarnas bild av tillståndet i världen och Kina. Detta döljer kopplingen mellan allt det som inte fungerar i Kina, nedsmutsad miljö, korruption, etc. och avsaknaden av demokrati.

En vanlig idéfigur som framgångsrikt sprids via media och i ledarskapets retorik är att partiet vill väl, och att de högsta ledarna bara drivs av ädla krafter. Det är längre ner i partiet som korruptionen finns, och de högsta ledarna gör sitt bästa för att komma tillrätta med det. Kina är ju så stort, och det är ett mycket omfattande arbete. Ge dem bara tid så löser det sig!
Denna bild döljer det grundläggande problemet, nämligen att korruptionen frodas tack vare partiet, inte trots det. Det finns bara ett parti och ingen möjlighet att avsätta korrumperade pampar i fria val. För att inte hota partiets ställning finns det inga fria medier som kan granska maktutövningen och hänga ut rötäggen.

Sedan skall det väl i rimlighetens namn läggas till att flerpartisystem och fria val inte är något vaccin mot korruption. Att komma tillrätta med korruption i samhällsapparaten är ingen lätt uppgift när den väl bitit sig fast, och som nordeuropé kan man skatta sig lycklig till att leva i några av världens minst korrumperade samhällen. Men så länge det bara finns ett parti i Kina som man inte får kritisera kommer folket att lida under korrumperade byråkrater.

Många av Kinas demokratiska brister har sin förklaring, om än inte sin ursäkt. Man kan på något sätt förstå att den kinesiska befolkningen, upptagen med att kämpa för sitt levebröd och för att lyfta sig ur en djup fattigdom och misär, inte sätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i första rummet. Man kan till och med förstå att det grepp om tillvaron och nyhetsförmedlingen som regimen har formar befolkningens verklighetsuppfattning till den grad att man inte ser problemen.

Men efter tre år boende i Kina finns det en sak jag fortfarande har svårt att ta till mig. När man ser alla de åtgärder som regimen vidtar för att skydda sig själv, när man ser hur känsliga de styrande är för minsta lilla protest eller fredligt yttrande av avvikande meningar, när man ser hur censuren fungerar och hör myndigheterna öppet deklarera att de begränsar vad befolkningen i allmänhet får läsa, höra och se i massmedia – hur kan man inte förstå att det är något fel med en sådan regim? Hur kan man intala sig att det är så här det borde vara, ett naturligt tillstånd? Hur kan man inte uppleva hur fel det är att regimen fruktar avvikande mening till en sådan extrem grad?

Svaret på frågan är dystert nog, man har fullt upp med annat. Som påpekas i detta inlägg syftar censuren och styrningen av informationen i Kina till att dränka alla allvarliga frågeställningar i ett brus av politiskt ofarlig irrelevans.

Finge jag ge ett enda råd till Kinas ledare skulle det vara: ”börja släppa på censuren”. Bättre draghjälp för att få bukt med Kinas problem kan de inte få. Det skulle också kunna vara början på framväxten av ett civilt samhälle i Kina. Genom att öppna upp för oberoende och ocensurerad media tar man förstås en risk, och det kräver omfattande reformera av partiet för att man inte skall tappa greppet om utvecklingen. Men jag tror ändå att det är ända vägen framåt.

Bye, bye, Shanghai! Del 1: Kina som affärsland

2010-11-18T02:01:00.005+08:00

Deg, kulor, cash eller kuai. Kalla det vad du vill. Det finns massor av det att tjäna i Kina. En del får du dock räkna med hamnar i korrupta byråkraters fickor för att dina affärer skall blomstra.

Efter lite drygt tre år i Shanghai har jag nu lämnat Kina och gått vidare till nya utmaningar. Det känns därför på sin plats att summera intrycken av de tre åren. Intrycken är många, så summerandet får bli i avsnitt med olika tema.

Jag kom inte till Kina för att jobba med det som alla andra gör, nämligen business. Sedan har jag indirekt kommit att göra det på många sätt och kommit i kontakt med väldigt många som gör det i väldigt många olika typer av företag. Därför kan jag kosta på mig att göra lite reflektioner kring Kina som ett land att göra affärer i.

Den främsta anledningen till att Kina blivit ett så intressant land för västvärlden de senaste decennierna ligger förstås i landets roll som ekonomiskt drivhus. Man åker numera till Kina inte i första hand för att ta del av en tusenårig kulturell tradition, eller av någon av de andra Kinavurmande anledningarna. Man åker till /etablerar sig i Kina för att tjäna pengar. Antingen genom att tillverka saker, billiga saker, och sälja dem hemma eller på andra ställen i världen. De senaste åren har det också mer och mer kommit att handla om att sälja saker (eller tjänster) till den kinesiska marknaden. Kina är ”the place to be” för båda dessa kategorier av utbyte. Under den tiden jag har bott i Kina har landet dessutom seglat upp som världens näst största ekonomi. Och de som kan sådant förutspår ökad tillväxt så långt ögat når.

Två saker tycker jag är viktiga att lyfta fram i detta sammanhang.

Det ena är affärsklimatet i Kina. Man kanske kan vänta sig att ett land som vill locka investeringar och kommers från hela världen skulle vinnlägga sig om att ha ett bra affärsklimat. Mitt intryck är att det i ganska stor utsträckning är tvärtom. Kina är i mångt och mycket ett ”vilda östern”. Man saknar fungerande rättsväsende. Korruptionen är inte bara utbredd utan helt integrerad i systemet. Utländska aktörer får sina varumärken kopierade och sina uppfinningar snodda. Makthavarna drar sig inte för att till varje pris och med alla upptänkliga metoder skydda inhemskt industri och försvåra för utländsk konkurrens med dessa industrier; gärna stick i stäv med de åtaganden man gjort i WTO och på andra håll.
Några av inläggen på den här bloggen har handlat om detta. Jag har skrivit om Googles duster med censurapparaten här och här. Och om brister i rättsäkerheten med anledning av Rio Tinto-affären.

Men ändå flockas västerländsk business till Kina. För affärsmöjligheterna är fantastiska TROTS allt detta. Vinsterna är så stora att det är värt det ändå. De som kommer hit och gör business och spelar på systemets villkor är förstås vuxna och kan ta eget ansvar. Själv tycker jag att jag hört alldeles för många skräckhistorier för att riktigt vara sugen på det själv.

Så här ser det ut i en del fabriker i Kina. I vissa är läget bättre, i andra är det värre. Och hur hade det varit om det inte funnits några arbetstillfällen alls?

Det andra är företagens sociala ansvar. Vilket ansvar har utländska företag för att de gör affärer i och med en diktatur? Det finns många olika sätt att svara på detta, men de allra flesta företag som gör affärer i eller med Kina blir för eller senare tvungna att komma på ett bra svar när frågor ställs om arbetsförhållanden i fabrikerna och påverkan på miljön. I de flesta fall blir svaret någon variant på temat ”vi tror att det är bättre att engagera Kina och jobba med landet istället för att isolera det”. Som James Mann påvisar i sin mycket läsvärda bok ”The China Fantasy” finns det inget riktigt stöd för det antagandet. Det finns andra skribenter som kommit till liknande slutsatser.

Det finns många företag som jobbar aktivt och engagerat med CSR-frågor, och heder åt dem för det. Och det är svårt att bestrida att utländsk affärsnärvaro i Kina skapat många arbetstillfällen för människor som annars skulle varit utan jobb. Jag tycker inte att man kan eller ska lägga hela ansvaret för Kinas politiska brister på företagen, framförallt inte svepande över alla branscher. Men jag är nog ändå av uppfattningen att många som gör business med Kina och i Kina spelar en roll, måhända liten, i legitimerandet av diktaturen.

Vad ska vi med Expo till?

2010-11-08T18:21:00.004+08:00

Haibao - Expomaskoten. Arbetslös sedan en vecka tillbaka. Framtidsutsikterna ser mörka ut. Ingen gillar en föredetting med sin bästa tid bakom sig.

Världsutställningen Expo 2010 i Shanghai slutade för en vecka sedan. I sex månaders tid har 73 miljoner besökare myllrat runt på världsutställningen och stått timmar i kö till olika paviljonger. Bara i den svenska paviljongen har 3,5 miljoner besökare passerat. Av det totala besökarantalet har 90-95% varit kineser. Vad Expo:t kostat den kinesiska staten vågar jag inte ens tänka på. Alla deltagande länder har lagt ner miljoner på sitt deltagande. Bara den svenska paviljongen och aktiviteterna i den har kostat över 150 miljoner SEK, varav knappt hälften kommer från skattebetalarna.

Så det är uppenbart att deltagande i denna världsutställning har ansetts värt att lägga mycket pengar på. Men vad ska vi det då med det hela till?

Syftet med hela Expo:t kan sägas vara tredelat:
-Att alla världens länder skall få visa upp sig för det kinesiska folket
-Att det kinesiska folket skall få se hur världen bär fram tribut till Kina.
-Att världen skall få se att Kina klarar av att hantera ett sådant enormt spektakel, större än någonsin OS i Beijing om man ser till tidsutsträckningen och de människoflöden som varit inblandade.

På dessa tre punkter får Expo.t sägas ha varit lyckat. Det uppskattade besökarantalet har inte bara uppnåtts utan överträffats. Över 200 länder, företag och internationella organisationer deltog i Expo:t, och inga större incidenter har inträffat. Så för den kinesiska regeringen har det säkert varit värt det. De behöver ju heller inte stå till svars inför skattebetalarna för eventuell ”wasteful spending” – det finns förstås ingen oberoende granskning av Kinas kostnader för Expo:t .

Om man ser till de deltagande länderna, vad var syftet med deltagande i Expo:t för dem? Olika länder kan förstås ha olika bevekelsegrunder och drivkrafter, men om man skall koka ner alla dessa till en enda så blir det nog något i stil med ”ingen har råd att inte odla sina relationer med Kina”. Oavsett om du vill locka kinesisk business till ditt land, kapa åt dig en andel av den växande kinesiska utlandsturismen eller att fler kineser skall köpa dina produkter har du haft en anledning att på något sätt delta i världsutställningen i Shanghai. Och det är förstås det som motiverat alla deltagarna att satsa så mycket som de gjort. Ingen världsutställning de senaste decennierna, och ingen planerad framtida världsutställning har haft så höga ”stakes” som denna.
Världsutställningarna var ett viktigt forum för Europa och Nordamerika att visa upp sina industriella och vetenskapliga framsteg under industrialismens tidevarv. Men tiden har sprungit ifrån världsutställningarna som koncept, åtminstone i väst. Nu är det länder som Kina, som är ”up and coming” som vill visa upp sig och sina framsteg. Troligen kommer vi få se ett intresse för världuställningarna som koncept framöver bland andra länder som känner ett behov att markera sin position i världen.

Men det finns förstås problem med hela upplägget. Det ena är bristen på problematisering och en bristande koppling till temat. ”Better city, better life” har solklar bäring på Kinas utmaningar då landet genomgår en mycket snabb och omvälvande urbanisering. Som jag skrivit om tidigare kommer en miljard människor bo i Kinas städer år 2025. Utmaningarna är förstås enorma. Men de flesta deltagande länder har valt en ganska svag koppling till detta tema. Den ärliga diskussionen om de utmaningar som vi står inför när vi vill skapa hållbar stadsutveckling har varit ganska frånvarande under detta Expo.

En världsutställning är också tveksamt som forum för nation branding. Hur sticker man ut och skapar ett bestående intryck i denna kakofoni av intryck? Är besökarna verkligen din målgrupp? Hur många av de 73 miljoner besökarna har du skapat en bestående relation till? Motargumentet här är förstås de stora talens matematik – det räcker med att nå fram till en ganska liten procent för att nå sina mål.

Jag har de senaste månaderna varit upptagen med jobb i den svenska paviljongen (en av förklaringarna till att det varit så tunnsått med inlägg den senaste tiden), så när det gäller Expo:t är jag kanske inte helt opartisk. Det har varit fantastiskt roligt att ha fått uppleva, men framtiden får utvisa om det var värt insatserna.

Nordkorea: folkets paradis

2010-06-29T17:57:00.012+08:00

Efter en period av intensivt jobbande har jag på sistone haft lite mer tid att se mig om på Expoområdet och besöka lite olika paviljonger.

En paviljong som jag hört talas om var Nordkoreas. Den skulle enligt uppgift vara en riktig höjdare för oss som gillar att skratta åt diktaturkitsch.

Och jag kan inte påstå att jag blev besviken. Under den något förpliktigande rubriken ”Paradise for people” visar Nordkorea upp det bästa man har att ge världen, det vill säga… ja, vad har man att ge egentligen?

Paradise for people är temat för Nordkoreas paviljong. Den riktiga paradiskänslan vill dock inte riktigt infinna sig...

Kitschig fontän med barn och fåglar. Symboliserar det paradisiska, får man väl anta

En fullskalig modell av en butik i Pyongyang, månne? Troligen en sann illustration av det rika varuutbudet. Det mest osannolika är väl avsaknaden av personal. Överhuvudtaget var paviljongen inte särskilt väl bemannad. Kanske vill man minimera interaktionen mellan nordkoreaner och resten av världen?

Nordkoreas paviljong är invändigt i princip inget mer än en modell av ett litet lusthus med spetsiga taknockar (intill förväxling likt vilken liten paviljong som helst i vilken kinesisk park som helst – alltså troligen inte så exotisk för de kinesiska besökarna), en videoskärm som visar nordkoreanska musikframträdanden samt en rad bleka (och helt o-photoshopade) fotografier av Pyongyangs ödsligt tomma gator och interiörer från olika nordkoreanska skolor och sport- eller kulturinstitutioner.

Till detta kommer en liten disk där man säljer uppbygglig litteratur författad av den ”Käre Ledaren”, troligen i ett försök att bättra på nationalinkomsterna. Det verkade - åtminstone vid mitt besök - som att kommersen var ganska långsam.

En av den käre ledarens många kioskvältare: "On the art of the cinema". Får man tro wikipedia-länken ovan finns Rambo och James Bond bland Ledarens filmfavoriter. Och vem som helst förstår ju att man då är en auktoritet på filmkonst. Men expertisen verkar även utsträcka sig till opera, vilket "On the art of the opera" skvallrar om.

En annan favorit för sommarsemesterns slöa stunder i hängmattan: "The Songun-based revolutionary line is a great revolutionary line of our era and an ever-victorious banner of our revolution". Med en så lång och uttömmande titel känns det faktiskt inte som att man behöver läsa själva boken.

"On consolidating and developing the success achieved in the creation of revolutionary operas". Lite seg i mitten, men mycket spännande på slutet, har jag hört.

Utbudet var dignande, med en tonvikt på engelska översättningar, lustigt nog. Kanske man insett att den kinesiska publiken hade nog med sina egna svårsmälta propagandaverk?

Nordkoreas paviljong väcker långt ifrån lika stort intresse som grannlandet (och ärkefienden) Sydkoreas. När Expobesökarna gladeligen köar fyra, fem och till och med sex timmar till Sydkoreas paviljong är det sällan någon kö till den Nordkoreanska. Men den var inte tom när jag besökte den. Det hade varit kul att höra om någon av de kinesiska besökarna uppfattade det ihåliga och kulissartade i det Nordkoreanska budskapet.

Otur för staden Changchun - namnbyte enda utvägen?

2010-06-08T16:07:00.004+08:00

Läser ett hejdlöst inlägg på Shanghaiist om staden Changchun(长春), provinshuvustad i Jilin-provinsen, som av någon helt oförklarlig anledning blivit blockerad på kinesiska internetsajter. Det handlar alltså om att det inte längre går att få några sökresultat på namnet/ordet Changchun.

Tydligen har ordningen återställts igen, men inlägget innehåller ganska intressanta inblickar i hur den kinesiska internetcensuren fungerar. För det första är det ju ingen som vet exakt hur den fungerar, och för det andra verkar rättsäkerheten (föga förvånande) vara helt obefintlig. Om du blivit blockerad är det, tough luck, bara att bita ihop och byta namn:
"[...] service personnel do not have the authority to understand why [certain words have been blocked]. We recommend you change your name." säger internetportalen Tencent om saken. Detta är alltså den rekommenderade utvägen för en provinshuvudstad med 3, 68 miljoner invånare, att byta namn!
Tydligare än så kan den Kafka-artade absurditeten inte bli.

Inlägget rapporterar att den troliga förklaringen är att Changchun skrivs med samma tecken som namnet på chefen för kommunistpartiets propagandaorgan, och att han helt enkelt inte ville att folk skulle kunna söka på hans namn hursomhelst. Tidigare likande incidenter involverar orden morot och temperatur, som på kinesiska innehåller samma tecken som några av de högsta ledarna har i sina namn.

Shanghaiist: Changchun is first Chinese city to be GFWed

(för den som undrar står förkortningen GFW för the Great FireWall, det mest kända smeknamnet på Kinas internetcensurapparat. "GWFed" är man alltså om man blivit filtrerad bort genom detta system)

Första månaden med Expo - några bilder

2010-05-27T15:27:00.021+08:00

Det har redan gått nästan en månad sedan världsutställningen i Shanghai öppnade sina portar. Här kommer några bilder som sammanfattar dessa dagar från den svenska paviljongens horisont.

Öppningen av Expo 2010 inleddes redan på kvällen den 30 april med ett gigantiskt fyrverkeri, som sannolikt slog alla tänkbara rekord i den vägen, både gällande utformning och krutmängd.

Den svenska paviljongen i kvällsol den 30 april. Nästa dag öppnade portarna till Expo:t, och så här lite folk har det nog inte varit framför paviljongen sedan dess.

Man kan tycka vad man vill om Dalahästen som symbol för Sverige, och vad Dalahästen kommunicerar om Sverige till den kinesiska publiken, men dessa två exeplar är en succé hos besökarna.

Den 1 maj invigdes den svenska paviljongen av handelsminister Ewa Björling (som är den minister som har ansvar för Sveriges deltagande i världsutställningar).

För att knyta an till den kinesiska traditionen att måla ögat på lejonet vid en lejondans för att få det att börja dansa fick handelsministern måla ögat på en av Dalahästarna för att inviga paviljongen. Dalahästen i fråga började dock inte dansa.

Entrérummet till den svenska utställningen. Här får besökarna bekanta sig med några bilder från de svenska vardagen.

I det första rummet i utställningen visas utmaningarna som snabb ekonomisk utveckling för med sig, men också hur Sverige lyckats ta itu med dessa utmaningar...

...och vända dem till framgång. Genom samarbete, innovation och kärlek till naturen.

I nästa rum visas en massa bra svenska lösningar. Där finns också ett stort IKEA-kök som får symbolisera köket som hemmets hjärta och hur många av de svenska lösnignarna för hållbar stadsutveckling hänger ihop med vardagen i köket. Detta rum är ett av de mest populära, både för att man kan sitta och ha picknick, men också för att...

...man får åka rutschkana! Köerna till rutschkanan var inledningsvis å långa att man nu varit tvungen att begränsa öppettiderna för denna del av utställningen.

Rutschkanan - som är designad av Ulf Rollof - går hem hos både unga och gamla, och skall visa på lekfullhetens betydelse för kreativitet och innovation.

Vilken sorts Nobelprisvinnare vill Kina ha?

2010-03-30T08:34:00.001+08:00

Vill rekommendera detta fyndigt formulerade, men i grunden djupt allvarliga, inlägg på Shanghaiist:

Six Nobel Prize Nominees That will piss off China.

Det intressanta är ju att ett symboliskt mål som ofta nämns när det gäller Kinas satsningar på vetenskap och forskning är att landets ”track record” när det gäller Nobelpristagare skall förbättras. De kineser som fått Nobelpriset hittills har allt som oftast gjort det i skepnaden av amerikanska medborgare, och de har belönats för forskning de gjort vid amerikanska institutioner. Fler ”riktiga kinesiska” vinnare är vad regimen önskar sig.

Det är dock inte den typen av pristagarkandidater som nämns i inlägget som står på önskelistan…

Världsutställningen okänd utanför Kina?

2010-03-24T10:12:00.001+08:00

Bloggen Shanghai Scrap har ett intressant och tänkvärt inlägg om hur osynlig världsutställningen i Shanghai är i resten av världen:
About that lousy Expo 2010 billboard in Times Square.

Det ligger mycket i det som sägs om amerikaners ointresse för vad som sker i resten av världen, men en annan viktig bidragande orsak är förstås att USA som land haft mycket svårt att förhålla sig till deltagande i Expo:t. Det var länge oklart om det skulle bli någon amerikansk paviljong i Shanghai. Amerikanska kongressen har bestämt att skattebetalarnas pengar inte skall läggas på sådana evenemang. Och de flesta stora amerikanska företag har antingen varit upptagna med att rädda sig från finanskrisen, eller så hade de redan tecknat sponsorsavtal med Expo:t i sin helhet, och var därmed ointresserade av att finansiera den amerikanska paviljongen. Men nu verkar det som att det faktiskt blir en amerikansk närvaro i Shanghai, låt vara inte under optimala förutsättningar. Men det tycks som sagt amerikanerna tämligen omedvetna om (enligt den högst ovetenskapliga undersökningen som det refereras till i blogginlägget).

Men andemeningen är ju att Expo:t är ganska okänt utanför Kina, vilket gäller även Sverige. Världsutställningarna var det hetaste heta under Europas och USA:s guldålder från 1850-talet och i ungefär hundra år framåt. Idag betraktas de som en kuriositet från det förflutna. För Kina, som upplever samma guldålder nu, är världsutställningen en jättechans att visa upp sig för världen. Och man får förstås inte glömma att den kanske allra viktigaste målgruppen är kineserna, de skall få se att Kina kan stå värd för ett sådant jätteevenemang, och därigenom förstå hur bra deras land är. De får också se hur världens länder bär fram tribut till Kina genom sin närvaro på Expo:t. Det är det verkliga syftet.

Och de länder som vill fortsätta ha blomstrande affärsrelationer med Kina har inget annat val än att delta i Expo:t.

Sedan är det ju så, vilket kanske framförallt är poängen med inlägget på Shanghai Scrap, att arrangörerna valt en bristande kommunikationsstrategi om de vill väcka intresse i USA. Där har man mycket kvar att lära.

Google lämnar verkligen Kina, eller?

2010-03-15T13:48:00.000+08:00

Läser att det nu är nästan helt säkert, kanske, att Google är på väg att avbryta sin verksamhet i Kina. De förhandlingar som man inlett med kinesiska myndigheter efter krisen som uppstod i början av året verkar inte ha lett någonvart. Och kinesiska myndigheter har gjort klart att om Google slutar att censurera sina sökresultat bryter man mot lagen och då ”åker man ut”:

"If you don't respect Chinese laws, you are unfriendly and irresponsible, and the consequences will be on you."

Det finns två klara förlorare om Google lägger ner i Kina:
Google - som förlorar en stor marknad - och yttrandefriheten - som förlorar ytterligare en strid i Kina (sedan kan man diskutera om det verkligen varit en strid; Google fick mycket kritik när de beredvilligt gick kinesiska myndigheters ärenden och censurerade sina sökresultat).
Vinnarna är desto fler: alla Googles konkurrenter.

Shanghaiist: Google.cn almost certainly to be no more

Nationella folkkongressen invigs

2010-03-05T13:50:00.001+08:00

Idag inleds årets session av Nationella Folkkongressen med ett maratontal (2h+) av premiärminister Wen Jiabao.

Temat för talet, och därmed att betrakta som huvudprioriteringarna för det kommande året är:

- Att överbrygga de ökande klyftorna mellan stad och landsbygd. Klyftan mellan rika och fattiga är i år den störsts sedan reformperioden inleddes för trettio år sedan.
- Bättre tillgång till bostäder till rimliga priser.
- Fler jobb.
- Den allt mer besvärande korruptionen.

Wen Jiabao sade också att man avsåg reformera hukou-systemet, vilket var föremål för ett upprop i flera dagstidningar tidigare i veckan.

Som nämndes här i samband med detta arrangemang förra året är Kina inte en enpartistat, åtminstone på papperet. Läs gärna den här intressanta intervjun på bbc.com med en av företrädarna för ett av de icke-kommunistiska partierna.

Röster höjs för att avskaffa hukou-systemet

2010-03-03T13:09:00.003+08:00

Nyligen publicerade 11 dagstidningar i Kina ett gemensamt upprop där man uppmanar regeringen att skynda på avskaffandet av hukou-systemet. Man skriver förstås inte att man vill avskaffa det, även om det är andemeningen, utan man uttrycker sig i mer försiktiga termer av ”speeding up reform of the system”.
Uppmaningen kommer inför sammanträdena i Nationella Fokkongressen (NPC) och CPPCC (de s.k. lianghui) som påbörjas senare denna vecka. Man menar att systemet är orättvist, okonstitutionellt och att dess avskaffande skulle främja tillväxten och skapa större inhemsk efterfrågan på varor och tjänster.

Systemet med hùkǒu户口, registrering av alla invånare har en flertusenårig historia i Kina och indelningen i landsbygds-hukou och stads-hukou spelade en viktig roll för genomförandet av planekonomin efter det kommunistiska maktövertagandet. I linje med många andra kommunistiska stater utvecklade man hukou-systemet till ett slags ”inrikes pass” vars syfte var att begränsa befolkningens rörlighet och hindra folk från att bosätta sig var det ville. Den strikta åtskilladen mellan stadsbor och landsortsbor hade också katastrofala följder under massvälten som följde på Det Stora Språnget, då miljontals människor på landsbygden svalt ihjäl medan stadsbefolkningen klarade sig hyfsat. Hukou-systemet indelade Kinas befolkningen i en urban medelklass som åtnjöt många fördelar och en landsbygdsunderklass utan samma tillgång till dessa fördelar.

Systemet har gradvis liberaliserats under reformperioden, då miljontals fattiga landsbygdsbor har sökt lyckan i storstäderna. Men systemet begränsar fortfarande rörligheten såtillvida att migrantarbetare utan lokalt hukou förvägras sjukvård, sociala förmåner och skolgång för sina barn i de städer där de lever och arbetar. Det talas om att så många som 200 miljoner kineser lever som ”illegala arbetare” på orter där de inte är registrerade. De kinesiska termen är nongmingong 农民工" (ung. "landsbygdsarbetskraft").

Man kan ha viss förståelse för viljan att reglera var människor bor och arbetar i ett sådant väldigt land som Kina med en så stor befolkning och så stora klyftor mellan stad och landsbygd, men systemet är i grunden orättvist och har orimliga konsekvenser. Det är dags att avskaffa det, vilket man gjort på prov på vissa ställen, bl.a. här i Shanghai.

BBC News: China editorials call for end to residency permit rules

China Daily: Speed up reform of household registration, say newspapers

Det blir trångt under världsutställningen

2010-02-02T19:12:00.004+08:00

Den svenska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai - som den såg ut när jag såg den sist, för ett par veckor sedan.

Jag vill (som så många gånger tidigare) tipsa om Ola Wongs krönika i SvD från igår. Han försöker måla upp en bild av hur trångt det kommer vara under världsutställningen i Shanghai. Och han har en poäng. Det här med köer är inget man sysslar med i Kina, så jag tror att det kommer att vara bitvis kaotiskt under på EXPO-området under tiden första maj till sista oktober.

Men det är inte den mest intressanta poängen i hans artikel, det är nämligen:

- Hur svårt det kommer vara för de olika deltagarländerna att sticka ut när alla har ungefär samma budskap - bättre och mer uthållig stadsplanering. Och Sverige har långt ifrån störst budget. Det jag har sett och hört av den svenska paviljongen och utställningen inger dock förtroende.

- Att Shanghaiborna - som varit hårt prövade av byggen och störningar under de senaste åren - efter EXPO:t kommer få ett riktigt fint bostads- och affärsområde på den yta där världsutställningen varit. Och att de kommer att ha ett nytt och fint tunnelbanesystem.

Svenska Dagbladet - Ola Wong: 2010 - ett guldår för trängselkonässörer

Kina ställer sig utanför innovationsutvecklingen? Möjliga långsiktiga följder av Kinas censurpolitik

2010-01-22T09:33:00.001+08:00

Som vanligt hittar man kloka och tänkvärda synpunkter hos James Fallows på The Atlantic.
Denna gång är det en av hans läsare som – apropå de aktuella turerna kring Google China och den kinesiska internetcensuren - kommit med några reflektioner kring följderna av försök att tidigare i mänsklighetens historia begränsa människors tillgång till fri information.

Argumentet går som följer: efter det att tryckpressen uppfanns genomgick Europa en informationsrevolution. Litterära verk och tekniska landvinningar kunde nu spridas till en större publik och komma fler till godo. I de katolska länderna fanns en stark, religiöst motiverad, censur som begränsade hantverkares och köpmäns tillgång till information om innovationer och om ny teknik. I de protestantiska länderna fanns inte samma censur, vilket ledde till att Nordvästeuropa snart hade sprungit ifrån Medelhavsländerna när det gällde innovation och tekniska framsteg. Detta ledde till ett ekonomiskt och tekniskt försprång som bara förstärktes under den industriella revolutionen, och vars spår kan märkas ännu idag.

Jag vet inte om detta är en etablerad förklaringsmodell för Europas ekonomisk-tekniska utvecklingshistoria, men bara en snabb titt på hur Europa utvecklats efter medeltiden ger ju visst stöd för resonemanget. Och sambandet verkar ju vettigt.

Huruvida det kan ha samma följder för Kina är förstås för tidigt att säga, men det öppnar upp ett intressant perspektiv. Att ”skapa innovation” står högt uppe på de kinesiska ledarnas önskelista, men någon insikt om sambandet mellan innovation och fri information verkar man inte ha nått ännu.

The Atlantic – James Fallows: About the stakes for China in the Google showdown

100 dagar kvar!

2010-01-21T18:51:00.003+08:00

En av stadens officiella nedräkningstavlor, i affärsdistriktet Xujiahui. Idag är det 100 dagar kvar till öppnandet av världsutställningen i Shanghai.

Kina boven i en nyversion av Red Dawn

2010-01-20T13:19:00.004+08:00

Ett av ockupanternas propagandacenter. Bild från inspelningen av den nya versionen av Red Dawn (hämtad från China Smack).

Läser en intressant artikel av Benjamin A Shobert i Asia Times Online om en planerad ny version av kalla kriget-filmen ”Red Dawn” (kommer inte ihåg vad den hette på svenska – detta var ju på den tiden då alla utländska filmer fick en svensk titel). Originalet från 1984 skrevs och regisserades av den ultrakonservative kommunisthataren John Milius, som bl.a. har ”Conan Barbaren” och manuset till ”Apocalypse Now” på sitt samvete. Filmen handlar om hur Sovjetiska trupper invaderar USA, och om en grupp hjältemodiga ungdomar bildar en motståndsrörelse i centrala USA:s vildmarker. Trots den osannolika storyn och det bitvis kalkonmässiga genomförandet har den blivit något av en kultklassiker.

I den nya versionen, som väntas hösten 2010, är angriparen förstås inte längre Sovjetunionen, utan Kina. Det har säkert gjorts andra uppdateringar av storyn (t.ex. utspelar sig nyversionen i industristaden Detroit istället för i Klippiga bergens vildmarker), men det mest intressanta är just att fienden bytt skepnad.

Själv är jag mycket road av tanken på populärkulturella produkter som bärare av politiska trender och idéer. Jag tror - liksom artikelförfattaren- att upplägget för denna film precis som för originalet säger en hel del om tillståndet i det USA som burit fram den.

En intressant poäng som Shobert gör i artikeln är att medan USA:s/västvärldens konflikt med Sovjet var i grunden ideologisk så handlar framtidsvisionen av det aggressiva Kina om ett förhållande som - åtminstone i yta och ord – idag är gott och ömsesidigt gynnsamt har blivit så dåligt att den ena parten anfaller och invaderar den andra.

Att Kina och kineser får spela boven i dramat är en trend som tydligt kan avläsas i amerikansk film- och TV-produktion de senaste tio-femton åren. Man kan rycka på axlarna åt en film som utmålar en trots allt ganska osannolik framtidsvision, men det finns anledning att fundera över de effekter som denna trend har. Bilden av kinesen som skurken som hotar USA/västvärlden har potential att fastna i medvetandet. Detta inte minst mot bakgrund av de globala ekonomiska trenderna med utlokalisering av industrier till Kina, växande kinesiskt ekonomiskt självförtroende, och de dystra framtidsutsikter som många upplever som en följd av den ekonomiska krisen.

Även om en väpnad konfrontation mellan USA och Kina ter sig osannolik idag, finns alltid risken att nyversionen av Red Dawn - tillsammans med andra populärkulturella fenomen som utmålar Kina som ett hot mot USA – bidrar till ett samhällsklimat där Kina alltmer ses som källan till USA:s (eller hela västvärldens) problem.

Filmen sätter fingret på de osäkerheter och tvivel som många i väst känner inför globaliseringens följder och hur den kan komma att rita om den ekonomiska världskartan. Men, som Shobert avslutar:

As unhelpful as the Red Dawn movie may be for US-China relations, it may also serve as a small part of what provokes Americans to push forward and find answers to these same questions, to find comfort where now insecurity holds sway. And as with many cultural markers, we may only appreciate when looking backwards how this version of Red Dawn marked a low point, after which America rallied and found a vision for the future that was both compelling and secure.

Läs mer om filmen, och se lite bilder från produktionen på China Smack.

Se så stökig demokratin är!

2010-01-19T17:22:00.000+08:00

På SvD:s webb-TV finns ett inslag om slagsmål i Taiwans parlament. Som påpekas av kommentatorn är det inte första gången det sker.

Jag känner inte till sakfrågan som ”debatterades” med hugg och slag, enligt kommentarerna gällde det ett förslag som rör hur lokala domare utses. Men man kan konstatera att det är lite tragiskt att det är på det sättet – att de folkvalda slåss. Som lyfts fram tidigare på den här bloggen är slagsmål i utländska parlament något som man gärna rapporterar om i kinesisk media. Demokrati som kaos blir en synnerligen lämplig pendang till mantrat om harmoni och stabilitet under kommunistpartiets välvilliga ledarskap.

De finns de som skulle använda dessa bilder för att visa på hur orimlig den parlamentariska demokratin är i sig, eller att den åtminstone inte är ”kompatibel med kinesisk kultur”. Det senare argumentet används ofta av dem som menar att demokrati inte är något för kineser, och då brukar motargumentet vara just Taiwan, som sett två fredliga och demokratiska regimskiften sedan de första fria valen på 1990-talet.

Själv tror jag, utan att kunna särskilt mycket om Taiwanesisk politik, att man lider av problem som inte är ovanliga i unga demokratier. Man har inte perfekt fungerande institutioner, spelreglerna sitter inte i ryggraden hos alla spelarna ännu och systemet lider av barnsjukdomar. Att ledamöterna i parlamentet slåss beror troligen på lågt förtroende för reglerna och processerna. Detta är i sig inget konstigt. Lösningen på problemet ligger inte i att avfärda demokratin utan att fortsätta reformera den och förbättra den. Om man bara fortsätter på den inslagna vägen tror jag att man om tio år inte kommer att se några slagsmål i parlamentet.

Alldeles oavsett är jag nog av uppfattningen att en halvdan eller omogen demokrati är bättre än ingen alls.

Google China - tack och adjö?

2010-01-13T17:30:00.002+08:00

Den stora nyheten på Kinahorisonten idag är Googles uttalande om att de kommer att sluta censurera sina sökresultat i Kina, och om det inte går att förena med Kinas lagar och regler kommer man dra sig ur Kina helt och hållet.

Det finns flera möjliga tolkningar av detta. En är att Google, som fick mycket kritik internationellt när man anpassade sig till Kinas repressiva medielagstiftning, "står upp" för yttrandefriheten och för fri information i och med att man är beredd att göra uppoffringar i sin affärsverksamhet för dessa värdens skull. En annan, mera krass, tolkning är att Google ändå inte gjorde så bra ifrån sig på den kinesiska marknaden och att man nu har hittat en utmärkt ursäkt att dra sig ur racet med flaggan i topp.

James Fallows har skrivit om detta på sin blogg på The Atlantic, och gör en tolkning av händelseutvecklingen som han menar pekar på möjliga negativa följder för Kinas relationer med omvärlden. Han menar att om företag som gör sitt bästa för att följa reglerna i syfte att kunna verka i Kina till slut finner att de ändå motarbetas av det officiella Kina kommer det att få konsekvenser för hur Kina uppfattas i omvärlden:

I have long argued that China's relations with the US are overall positive for both sides [...]; that the Chinese government is doing more than outsiders think to deal with vexing problems like the environment [...]; and more generally that China is a still-poor, highly-diverse and individualistic country whose development need not "threaten" anyone else and should be encouraged. I still believe all of that.
But there are also reasons to think that a difficult and unpleasant stage of China-US and China-world relations lies ahead. [...] And if a major U.S. company -- indeed, Google has been ranked the #1 brand in the world -- has concluded that, in effect, it must break diplomatic relations with China because its policies are too repressive and intrusive to make peace with, that is a significant judgment.
[...]
In a strange and striking way there is an inversion of recent Chinese and U.S. roles. In the switch from George W. Bush to Barack Obama, the U.S. went from a president much of the world saw as deliberately antagonizing them to a president whose Nobel Prize reflected (perhaps desperate) gratitude at his efforts at conciliation. China, by contrast, seems to be entering its Bush-Cheney era. For Chinese readers, let me emphasize again my argument that China is not a "threat" and that its development is good news for mankind. But its government is on a path at the moment that courts resistance around the world. To me, that is what Google's decision signifies.

Gott nytt år! – Xinnian kuaile!

2010-01-12T15:11:00.002+08:00

Så här snart två veckor in på det nya året känns en nyårshälsning kanske lite senkommen. Men faktum är att det är först nu jag lyckats fixa mig en proxy som gör att jag kommer åt att blogga. Blogspot/blogger är ju, precis som många andra sajter som tillåter folk att uttrycka sina åsikter fritt, blockerad i Kina. Och det finns inga tecken på att dessa restriktioner (som kommit och gått under åren men i denna omgång har varit på plats sedan oroligheterna i Xinjiang i somras) kommer att lättas upp. De som inte nöjer sig med det kinesiska "intranätet" är alltså hänvisad till några av de lösningar som finns för att komma runt "the Great Firewall".

Det har varit mycket glest med inlägg här under hösten. Jag har tillbringat mycket tid i Sverige, och med saker som inte är i första hand relaterade till Kina och Shanghai och därför tyvärr negligerat bloggen.

Jag tror inte på nyårslöften, men jag har i alla fall en förhoppning inför 2010, nämligen att jag skall komma igång med inläggen här. Det är nämligen ett spännande år att vara i Shanghai. Den 1 maj invigs världsutställningen, som pågår fram till den sista oktober. Det blir sannolikt den största världsutställningen hittills, med en prognos på ca 70 miljoner besökare.

Jag hoppas kunna rapportera om förberedelserna här på bloggen, och när utställningen väl är öppen hoppas jag kunna presentera de mest spännande och intressanta paviljongerna och förmedla några av de intryck som jag tror att världsutställningen kommer bjuda på.

Webbadresser på kinesiska - snart i din webbläsare?

2009-10-27T18:28:00.002+08:00

Läser i SvD att ICANN, organisationen som "styr Internet" (det trodde jag var Kinas kommunistparti...), eller åtminstone sätter upp reglerna för domännamn och IP-adresser, inom kort kommer att tillåta webbadresser med andra tecken än de som ingår i det latinska standardalfabetet.

Det har ju varit möjligt att ha webbadresser med å,ä och ö sedan en tid tillbaka, men det bruket har inte riktigt spridit sig i Sverige. Nu är frågan förstås oändligt mycket större. Hälften av världens internetanvändare använder andra skriftspråk än det latinska, så det är klart att det finns en efterfrågan på webadresser som är gångbara i dessa länder.
I Kina, numera världens största internetnation, skulle detta kunna hjälpa till att rensa i floran av fullständigt obegripliga (och därmed svåra att komma ihåg) webbadresser med ofta ganska slumpmässigt ihopkastade siffror och bokstäver.

Ett problem blir förstås att det kommer bli knepigt för icke kinesiskkunniga webbanvändare att navigera till kinesiska webbsajter. Men det kommer man säkert på något fiffigt sätt att lösa. I praktiken ligger ju detta ett tag fram i tiden, såvitt jag förstått.

Dagens SvD: "Kaos granne med internets namnrevolt"

Volvo blir kinesiskt?

2009-09-08T21:55:00.004+08:00

(Bild från China Car Times )

Jag läser i SvD Näringsliv att den kinesiska biltillverkaren Geely är på god väg att köpa Volvo Personvagnar. I läsarundersökningen på sajten är 70% av de som svarat negativa till en sådan utveckling. Det framgår förstås inte varför, men får man tro kommentarerna till artikeln handlar det om svenska nationella intressen, och att kineserna bara är ute efter tekniken och kommer att stänga fabrikerna i Sverige.

Läser samtidigt ett inlägg i China Car Times från den 13 augusti, där köpet redan framstår som snudd på ett ”done deal”.

Det är förstås inte helt osannolikt att köpet går igenom och Volvo blir ett kinesiskt företag. Att produktionen då gradvis flyttas till Kina är väl då inte heller helt osannolikt. Flera av kommentarerna till inlägget på China Car Times verkar dock mena att detta är slutet för Volvos goda renommé som en säker bil med hög kvalitet. Själv undrar jag om den risken är så stor. Geely är nog, förutom Volvos teknik, mest intresserade av att köpa ett starkt varumärke med gott rykte. Att börja tillverka sämre Volvobilar vore ju att förstöra det mödosamt uppbyggda varumärket. Och som en av kommentarerna på China Car Times-inlägget påpekar: Det är ju inte så att kineserna med flit bygger dåliga bilar, och att de därför automatiskt kommer att börja producera dåliga Volvobilar. Kinas bilindustri är i behov av bättre know-how och teknik, något som ett förvärv av Volvo skulle kunna ge dem.

Vad många i Sverige inte vet är att faktiskt redan finns kinesiska Volvo-bilar. Chang’an tillverkar sedan ett par år tillbaka Volvo (främst S40) på licens i Chongqing.

Rekommenderad läsning:

Tidigare inlägg här på Blå Lotus om Shanghais bilmässa och varumärkesförvirringen.

Silicon Hutongs inlägg från i mars i år om de problem som plågar bilbranschen i Kina, bland annat fragmentering och regionalisering: China's Auto Reform: One Foot on the Gas, One Foot On the Brake.

Mer om internet i Kina

2009-09-02T15:58:00.005+08:00

Jeremy Goldkorn skriver på Danwei om en krönika som han skrivit för The Telegraph: "China's Internet: the wild, wild east". Det är intressant läsning, om hur kineserna själva, och framförallt de unga, ser på och använder sig av nätet.

I krönikan trycks det på en punkt som ofta förbises i väst när man pratar om internetcensur i Kina, nämligen:
Chinese government Net censorship works not because it's impossible to open websites the government does not like, but because it's inconvenient to access those sites.
So most Chinese net users, who go online primarily for entertainment, don't notice and don't particularly care about censorship, as long as they can chat to their friends, play games, listen to music and watch videos.

Den sista meningen, som Telegraph hade strukit i den publicerade versionen, löd:
Their dystopia is more Brave New World than 1984.

Hänvisningen syftar på Aldous Huxleys framtidsroman (som heter Du sköna nya värld på svenska) där befolkningen hålls under kontroll med konsumtionshysteri och hedonistiska nöjen snarare än naket fötryck - i kontrast till George Orwells ännu mer berömda dystopi 1984.

Kritikern Neil Postman har följande att säga om parallellerna:

(...) Orwell feared that the truth would be concealed from us. Huxley feared the truth would be drowned in a sea of irrelevance. Orwell feared we would become a captive culture. Huxley feared we would become a trivial culture.(...)

Referensen till dessa två dystra visioner av mänsklighetens framtid är förstås rätt tillspetsad, men den belyser det grundläggande problemet. Så länge folk får hålla på med sina vardagsnöjen och känner sig tillfreds med det är de mindre benägna att ställa till problem.

Denna poäng kring den kinesiska internetcensurens grundläggande filosofi har gjorts i tidigare inlägg på denna blogg, och fortsätter att vara relevant.

Men Goldkorn avslutar med att konstatera att internet i Kina, med alla sina fel och brister, ändå är bättre än ingenting. Att det trots censur och blockerade sajter fortfarande kan vara en nagel i ögat på korrumperade tjänstemän och en kanal för öppenhet i ett land som inte är bortskämt med varken eller.

_______________________________________

Det har varit snålt med inlägg här på Blå Lotus under sommaren, och så lär det förbli ett tag framöver. Jag kommer att vara ganska mycket i Sverige och ha annat för mig under hösten, så bloggen får ligga lite på is. Men till nästa år - när världsutställningen drar igång i Shanghai - hoppas jag komma igång igen med mer frekventa inlägg.

Internet - från hot till verktyg

2009-07-24T15:03:00.003+08:00

Ytterligare ett intressant plock ur nyhetsflödet; en artikel av f.d. DN-korrespondenten Göran Leijonhufvud om den kinesiska regimens förhållningssätt till internet, mot bakgrund av händelserna i Xinjiang.

Leijonhufvud beskriver i artikeln "Öppenhet är bästa kontroll" hur de kinesiska ledarna de senaste två åren skiftat strategi när det gäller öppenhet i nyhetsförmedlingen, i synnerhet på internet. Istället för den gamla ryggradsreflexen att mörklägga, tillämpar man nu ett proaktivt förhållningssätt där det går ut på att styra agendan och kabla ut sin version av oroligheter och incidenter snabbt.

Partiet sprider ett nytt mantra om hur negativa nyheter ska hanteras, [...] Det nya mottot lyder: ”Det är bättre att rapportera än att inte rapportera, det är bättre att rapportera tidigt än att rapportera sent, det är bättre att rapportera själv än att någon annan rapporterar.”

Principen är inte ny. Detta är något som PR-makare och spinndoktorer över hela världen predikat länge, men det är intressant att se att den slutna diktaturen nu annammar det. Det har dock gått trögt, och reflexerna sitter i på de lägre nivåerna. Efter kravallerna i Tibet våren 2008 var det initialt mörkläggning som gällde, innan värdet av egen förmedling av nyheterna tog över. Till skillnad från i Tibet i mars förra året då journalister vägrades inresa i regionen, har man också aktivt bjudit in utländska reportrar till Xinjiang och varit generös med information.

Två saker är särskilt intressanta i artikeln, det ena är skiftet i synen på internet. Att något som först upplevdes som ett hot mot partiets informationsmonopol nu har blivit ett verktyg för att föra ut politiken och också för att känna av stämningar i folkdjupet. Internet blir ett redskap för det Leijonhufvud kallar "den mjuka auktoritära staten".

Det andra är var fokus för den kinesiska regimens ansträngningar ligger. Att den utländska publiken har "rätt bild" av Kina är förstås ett viktigt intresse, men jämfört med att få med sig den inhemska opinionen är det ganska oviktigt. Regimen bryr sig huvudsakligen om att kinesiska folket har den rätta bilden av konflikter och oroligheter i landet, och att det internet som kineserna söker på är kontrollerat. Jag har tidigare skrivit inlägg om hur internetcensuren fungerar, och vad den syftar till, och då hänvisat till James Fallows artikel om "The Great Firewall". Det Fallows visar är att regimen i Kina vill göra det tillräckligt svårt för befolkningen att få ta del av oberoende information att de helt enkelt nöjer sig med det stora utbudet av "säker" kinesisk information på nätet.

Under förra våren, när världens blickar var riktade mot Kina pga oroligheter i Lhasa och kravaller längs med OS-facklans väg var det många kompisar i Sverige som frågade mig "den kinesiska regimen måste ha det svårt nu när de har opinionen emot sig på så många fronter". Det visar vilken bild vi i väst har av de kinesiska ledarnas prioriteringar. I själva verket var regimens ställning starkare än någonsin, när folket slöt upp (kanske inte mangrant, men i tillräckligt stora skaror) bakom sina ledare mot de "yttre hoten" mot Kina.

Denna bild är grundläggande att ha med sig för att förstå hur medielogiken fungerar i Kina.

Den obefintliga rättsäkerheten i Kina

2009-07-22T16:40:00.005+08:00

Det blir glest mellan blogginläggen nuförtiden. Svensk sommar gör att Kina känns avlägset. Det blir mest att jag browsar nyhetsflödet då och då. Och nu hittade jag en krönika av Ola Wong i SvD (det är inte första, och sannolikt inte sista gången jag länkar till en av hans texter).

Krönikan tar dels upp Xinjiang, och där vet jag inte om så mycket nytt tillförs, men också den allt intressantare frågan om rättsäkerheten i Kina. Eller snarare bristen på rättssäkerhet.

I vad som bara kan uppfattas som en hämndaktion för en utebliven gruvaffär med kinesiska intressen har flera chefer i det australiensiska gruvbolaget Rio Tinto gripits i Kina. Formellt är de anklagade för att ha stulit statshemligheter.

Detta är ytterligare ett i raden av exempel på de metoder Kinas regim tar till för att värna sina intressen i internationella affärer. Det talas ofta om att regimen i Kina arbetar för att stärka "the rule of law", men det är mest tomma ord. Partiet har förstås inget som helst intresse av att det utvecklas ett rättsmaskineri som fungerar oberoende från dess inflytande och utifrån en tillämpning av stiftade lagar. Rättsväsendet tjänar partiet, punkt slut.

Alla som gör affärer i Kina eller med Kina har anledning att vara orolig över detta. Själv undrar jag ibland, när man hör dessa och liknande historier, vad det är som driver utländska företag att ta de risker som det innebär att göra affärer i ett så genomkorrumperat land. Om du kan bli arresterad för att ditt företag inte gör som partiet vill, är det läge att åka på affärsresa till Kina då?

Men uppenbarligen lönar det sig tillräckligt väl för att vara värt att utsätta sig för Kinas godtycke. Det jag inte kan låta bli att undra är om det inte kommer en dag när vinsterna inte längre är så höga att de motiverar riskerna. Kommer Kinas regering att se nödvändigheten i reformer av rättssystemet innan de utländska investeringarna börjar sina?

Apropå Xinjiang

2009-07-09T21:16:00.003+08:00

Jag vill tipsa om tre aktuella artiklar på Asia Times Online, som ger lite mer djup och nya perspektiv på de oroligheter som pågår/har pågått de senaste dagarna i Xinjiang.

I "Beware the Tiananmen reflex" varnar Francesco Sisci för att vi i väst reflexmässigt ska döma ut den kinesiska regimens agerande med de tragiska händelserna på Himmelska fridens torg 1989 som schablon. Bara för att folk dödas i våldsamma upplopp betyder det inte att allt är regimens fel, menar han. Men huvuddelen av hans artikel handlar egentligen om nationalismen och etniska motsättningar i Kina, inte minst denna intressanta passus om dess ursprung:

The great Han nationalism was the stock idea of the Chiang Kai-shek's Kuomintang, and Mao Zedong corrected it by introducing Soviet-style "protections" for other nationalities living in China. But in the former Soviet Union, the issue was that there had been an oppressive Russian nationalism that needed curbing. In China, there had been no Han nationalism to speak of. Mao's nationalities instituted for the first time minute divisions among the ethnic groups living in China, which de facto promoted national and ethnic sentiments that previously were more blurred.

Wu Zhong beskriver i "No question, Hu's in charge of Xinjiang" intressanta svagheter i hur krishanteringen på högsta nivå i Kina är organiserad. Den politbyråmedlem som är ansvarig när presidenten lämnat landet har ingen auktoritet över armén. Först när president Hu avbröt sin resa i Italien och återtog befälet över armén kunde den sättas in i Xinjiang.

"Ghost of Marx haunts China's riots" av Jian Junbo (forskare vid Fudan-universitetets Institute of International Studies) anlägger ett ideologiskt perspektiv på oroligheterna, och menar att Kinas utveckling har sprungit ifrån marxismens idéer om etniska grupper förenade av klassintressen. Regimens tungfotade policy av att med ena handen ge minoriteter positiv särbehandling, och med andra handen hårt förtrycka deras försök att påverka sina villkor har lett till en ohållbar situation.

In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community. Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group. The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.

Den sista meningen känns tämligen olycksbådande.

Paralleller mellan Tibet och Xinjiang

2009-07-08T15:34:00.004+08:00

Det pågår oroligheter i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Hundratals människor är dödade och skadade. Rapporter finns bl.a. i SvD och i DN. Mycket kan sägas om detta, och sägs också. Flera inlägg på Kinabevakning benar ut frågan, och jag tror inte jag har så mycket att tillägga själv.

På Imagethief finns det dock ett intressant resonemang om hur konflikten i allmänhet skildras, och vad som utelämnas ur dessa skildringar. Genom att de legitima orsaker till missnöje som kan finnas bland uighurerna i Xinjiang konsekvent utelämnas i kinesisk media, saknas det en viktig aspekt av berättelsen, vilket får svåra konsekvenser.

That's a serious omission because, while it is made with an eye on propagating an official story of the spread of development and prosperity, it comes with a long-term price: it inflames the very tensions it attempts to paper over. And it, with marvelous efficiency, it inflames them on both sides. Uighurs are given the impression that their concerns are considered unworthy of acknowledgment by the State, a situation that is a classic recipe for convincing people to take extreme measures. Other Chinese, meanwhile, are deprived of any context for the riots, which feeds into a colonial attitude toward Uighurs that I have experienced firsthand. If you believe that you have given a people nothing but development and progress and economic opportunity, and they rise up against you, then you will come to see them as at best treacherous and untrustworthy and at worst as less than human, with predictable consequences. Legitimate grievances or not, the riots are almost certainly doing terrible damage to the Uighur cause in China.

Resonemanget är i många avseenden tillämpbart även på situationen i Tibet. Den kinesiska berättelsen om den regionen lämnar heller inget utrymme för att beskriva orsakerna till tibetanernas missnöje. Detta gör att den kinesiska opinonen mot minoriteterna inflammeras allt mer.

En annan viktig aspekt som också pekas ut hos Imagethief (och hos andra) är att medier i väst ofta är väl snabba att passa in denna konflikt i det gamla välbekanta mönstret "den elaka diktaturen förtrycker och misshandlar utsatta minoriteter". Jag säger inte att detta inte är en dimension av händelserna i Xinjiang, men jag tror att frågan är långt mer komplicerad än så.

Mysteriet med våtservetterna

2009-07-05T19:40:00.005+08:00

Två fynd som gjorts under våren vid inrikesflygningar med China Eastern Airlines:

Vad är en ”distinct wet tissue”? På vilket sätt är den distinkt? För att den är tydligt avgränsad i förhållande till omvärlden?

Och nog för att man ibland önskar man hade en våt turban att hålla huvudet kallt med, men jag tror att denna våta turban är lite liten för de flesta huvuden.

Såvitt jag kunnat finna ut är Dĭng xīn,鼎鑫 inget ord, utan måste helt enkelt vara varumärket under vilket våtservetterna tillverkas. Man kanske helt enkelt valt ”Distinct” som sitt engelska namn?

I fallet med turbanen finns det dock en förklaring. Tecknet jīn巾, betyder tygstycke i allmänhet, och kan betyda både handduk och turban. Men lite korrekturläsning av en person med grundläggande engelskakunskaper kanske hade varit på sin plats?

Höghus välte i Shanghai

2009-06-28T19:08:00.006+08:00

Det välta huset, på Lianhuananlu i Minhang-distriktet i Shanghai. (Bild från EastSouthWestNorth).

Läser i både Aftonbladet , Xinhua och på EastSouthWestNorth om ett höghus som vält i Shanghai.

Ja, vält. Inte rasat. Det är helt bisarra bilder. Huset ser i princip intakt ut, det har liksom bara lagt sig raklångt på marken.

Det vore intressant att höra någon byggnadskunnig förklara hur detta är möjligt. Som lekman undrar jag ibland hur det överhuvudtaget är möjligt att bygga (ännu mindre bygga så högt) i den lösa lera som staden Shanghai ligger på. Det är inte mer än en utdikat floddelta. Så kanske det är förvånande att inte fler hus lägger sig ned?

Tragiskt nog dog en person, men det kunde förstås varit fler. Huset var fortfarande under konstruktion, så det fanns inga boende på plats.

Öst är öst och väst är väst...

2009-06-23T19:59:00.003+08:00

Läser Ola Wongs [som vanligt] läsvärda krönika i SvD om skillnaderna mellan tillvaron i Kina och i Sverige, och chocken som kan uppstå när dessa skillnader blir uppenbara.

Ola flyr det maskinella men i rasande takt framåtskridande Kina till Sverige, ett land i upplösning, där apatin gör att bråkiga pundare kan tvinga till sig gratisresor på tåget och missriktad ilska sätter knivar i bildäck och stenar genom kyrkofönster utan någon som helst anledning.

Själv har jag ganska nyligen kommit hem till Sverige från Kina, och kommer vara hemma en period (därav är det något glesare mellan inläggen på sistone), och har själv gjort liknande reflektioner.

Det finns en slags planlös destruktivitet här i Sverige, som tar sig märkliga uttryck, i allt från slagsmål i krogkön till nedklottrade pendeltåg.

För en kines skulle allt detta mycket väl kunna uppfattas som bevis för det samhälleliga förfall som demokrati och pluralism leder till. Bättre med en stark storebrorsstat som tar sina undersåtar i upptukt och förmaning och ser till att ordningen bibehålls så att folk kan fokusera på att tjäna pengar och göra sig själva och landet rika och starka.

Jag kan inte påstå att jag håller med. Inte för en sekund skulle jag vilja byta vårt svenska samhällsskick (med alla dess brister) mot diktatur, åsiktsförtryck och korruption. Men det är klart att man ibland önskar att saker och ting var bättre än de är i Sverige.

Perry Johansson – Sinofilerna

2009-06-11T02:19:00.002+08:00

Perry Johansson : Sinofilerna – Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal (Carlssons, 2008)

Detta är kanske en bok med ett väl smalt anslag. Den handlar om svenska kinavetare genom tiderna, och hur vårt svenska förhållningssätt till Kina och orienten växlat under tiden. Som gammal Kinastudent kunde jag dock inte låta bli att läsa den.

I boken får man möta karaktärer som ”Kina-Gunnar”, vars föremålssamlande i Kinas inland lade grunden till Östasiatiska museets samlingar; Bernhard Karlgren, lingvisten som utforskade uråldriga kinesiska dialekter, upptäcktsresanden Sven Hedin som utforskade Centralasien, järnvägsingenjören Orvar Karlbeck* som plundrade kinesiska gravar, de svenska maoisterna och deras främsta språkrör, Jan Myrdal. Johansson sätter dem i perspektiv, och granskar dem grundligt. Så grundligt att många av deras förehavanden, även sådana som hyllats av eftervärlden, ställs i ett nytt och inte särskilt smickrande ljus. Johansson driver en tes, att de alla drivits av personliga begär efter berömmelse och makt, och att Kina kommit att spela rollen som det fordon med vilket de når sina mål.

Bitvis är boken också väl akademisk, med en del inslag av postmodern och postkolonial teoribyggnad, som kanske inte är lättillgänglig för alla läsare. Men den bjuder också på många intressanta avsnitt med bäring även på dagens Kinabild:

- Ett intressant resonemang om sinologin som akademisk disciplin, och om de förväntningar som ställs på ”kinavetaren”. De personer som beskrivs i boken har alla närmat sig Kina med olika akademiska utgångspunkter och med väsenskilda vetenskapliga skolningar, men när de väl fått epitetet ”kinavetare” eller ”sinolog” förväntas de ha informerade synpunkter om all som är kinesiskt. Johansson lyfter fram exempel som Kina-Gunnar som gjorde resan från geolog till arkeolog och sedan vidare till att skriva böcker om kinesisk politik. Detta förhållande säger en hel del om hur annorlunda vi i väst uppfattar Kina, som dolt bakom en kulturell ridå som endast ett fåtal utvalda kan tränga in bakom.

- Avsnitten om de svenska maoisterna, som gick den maoistiska kinesiska regimens ärenden, och spred kinesisk propaganda utan ifrågasättande. Deras romantiserande bild av tillståndet i Kina spelade en stor roll för hur svenskarnas uppfattning om Kina formades. Johansson visar på hur en bisarr bonde- och renhetsromantik florerade hos den svenska vänsterrörelsens anti-imperialister, och hur det antimoderna maoistiska projektet i Kina blev en förebild för dem. Genom att följa kinesernas exempel skulle världens fattiga resa sig mot västvärlden, och landsbygden kväva de dekadenta städerna.

- Ett långt och intressant kapitel ägnas åt Jan Myrdal, den person som kanske betytt mest för formandet av den svenska Kinabilden under 1960- och 70-talen. Myrdal, som står den kinesiska regimen nära, får unika möjligheter att resa runt i det slutna Kina under Mao Zedong, och sväljer helt okritiskt den kinesiska propagandabilden och förmedlar den i rapporter, artiklar och böcker som översätts till flera språk och gör Myrdal till en världskändis. Myrdal ser inte något av de katastrofer som drabbar Kina som en direkt följd av en vansinnig diktatur. Inte ens långt senare, när grymheterna och de verklighetsfrånvända dimensionerna i kampanjer som det stora språnget och kulturrevolutionen blir kända kan Myrdal erkänna sina misstag.

”Som vi sett hade de kinesiska myndigheterna en väl utarbetad praxis för hur kontakterna med utlänningar skulle skötas. Jan Myrdal stod nu inte på den kinesiska lönelistan men han fick förvisso hela VIP-behandlingen av det kinesiska utlänningskontoret med inbjudningar att resa runt i det annars hermetiskt tillslutna riket. Han får möta den idoliserade Mao Zedong och figurera i kinesisk media. Myrdal återgäldade favörerna genom att i en flod av böcker och artiklar hylla det kinesiska kommunistpartiet och dess förda politik och han har förblivit lojal, även efter massakern på Himmelska fridens torg.”

”Sinofilerna” är en väl vald titel. Johansson visar i sin bok tydligt hur studiet av Kina gått hand i hand med en kärlek till den kinesiska kulturen och civilisationen. Och inte minst viktigt hur denna kärlek konsekvent lett sinofilerna till att okritiskt acceptera både olika kinesiska regimers hårdhänta behandling av sin befolkning, men också de brott som begåtts i den kinesiska civilisationens namn mot de folkslag som levt i marginalen av det kinesiska väldet, t.ex. muslimer, tibetaner och mongoler.

”De svenska kinavetarna och samlarna delar trots skillnader i tid och politisk åskådning ett liknande perspektiv på Kina. Den kinesiska långa historien utgör en mäktig högkultur som hyllas, medan de ”andra” kulturerna villigt underkastar sig den ”kinesiska” kulturens överlägsenhet. Vidare existerar en romantisk syn på den renrasiga bonden, och bondekulturen, vars undersida utgörs av ett förakt för den degenerade, kosmopolitiska staden, […] Men likt fascisterna är denna hyllning till bonden ofta cynisk. Bonden, den starka, den obesudlade rena, är viktig som biomassa för den nationella storhetsdrömmen och svenskarna delar just en vision om ett kommande mäktigt Storkina.”

En tanke som slår mig efter att ha läst boken är att det vore intressant att se om de mönster som präglat 1900-talets svenska kinakännare/kinaälskare också kan appliceras på dagens svenska sinologer. Hur förhåller sig dagens sinofiler till det som hänt i Kina de senaste trettio åren? Detta kan i sinom tid bli föremål för en lika intressant bok som ”Sinofilerna”.

* Ja, det ÄR en smula förvirrande att två så pass centrala personer i de svensk-kinesiska relationernas historia heter så likartade namn som Karlgren och Karlbeck…

Men vad var det de demonstrerade för, egentligen?

2009-06-05T16:24:00.003+08:00

Via Danwei kommer en intressant artikel av James Kynge i Financial Times - West miscasts Tiananmen protests. Kynge, som bevakade demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989, menar att vi i väst missuppfattat och förenklat demonstrationerna och deras syfte.

I don’t deny the atrocity of the event, nor the repression after it. In common with other Beijing-based journalists, I had Chinese friends who were locked up or tortured in the aftermath.
I do question, however, the western media’s basic assertion that the demonstrations had been “pro-democracy”. Even now, a raft of editorials commemorating the event’s 20th anniversary repeat the mantra that the students were “demanding democracy”.
The reality was less coherent, [...] It was, above all, the unburdening of the hopes of a generation easing itself free of the strictures left from Chairman Mao’s rule.
[...]
The truth is that the students in the square had only the haziest understanding of western-style democracy. To the extent that the protests were directed at abuses of an existing system by an emerging elite, they were motivated more by outrage at the betrayal of socialist ideals than by aspirations for a new system. The mood in the square was at least as much conservative as it was activist.

Kynge gör också en intressant poäng av denna västliga missupfattning av händelserna visavi den kinesiska [över]känsligheten för kritik från västerlänningar:

We in the west convince ourselves that by criticising China for its human rights abuses, we are aiding an oppressed populace in its struggle for liberty. In a few cases this may be true. But mostly our censure feeds the central thesis of the Communist party’s propaganda that the Chinese people are rising in spite of the west’s efforts to hold them down.

Detta är ett perspektiv som det är nyttigt att ha med sig när man betraktar Kinas sätt att förhålla sig till omvärlden.

20 år sedan Himmelska Fridens Torg

2009-06-03T18:56:00.005+08:00

Den mest kända bilden av studentprotesterna 1989. Kraftfull symbolik, men kanske inte helt rättvisande givet vilken massrörelse det var fråga om (från Wikimedia)

Idag den 4 juni är det 20 år sedan händelserna som i väst ofta kallas för ”massakern på Himmelska Fridens torg”.

Bilden i väst är just av en massaker på fredligt demonstrerande studenter, och sekvensen med den ensamme mannen som står framför stridsvagnskolonnen har i det närmaste blivit en legend i väst och en symbol för fredligt motstånd mot en brutal diktatur.

I vår bild av Kina är händelserna 1989 fortfarande mycket levande. Men det är än idag svårt att veta vad som faktiskt hände.Dödstalen varierar mellan bedömare, från ett par hundra till två till tre tusen. Någon menade att massakern är feldöpt, eftersom de flesta som dödades inte blev dödade på själva torget, utan på gatorna runtomkring när de försökte fly undan armén.

I Kina är dock incidenten helt tabu att tala om. De som var med, som själva var studenter 1989 minns förstås stämningen och händelseutvecklingen så som den rapporterades då. Men dagens unga generation känner till det i mycket liten utsträckning. Bilden av mannen framför stridsvagnen är helt okänd.

En intressant illustration av detta är en historia som jag läste om för något år sedan i en svensk tidning (har försökt hitta den på nätet utan framgång). Någon hade försökt sätta in en annons i en provinstidning med ett budskap om att minnas offren från fjärde juni. Tidningens censor ringde upp annonsköparen för att ta reda på vad annonsen gällde, och fick svaret att det gällde offren för en svår gruvolycka. Med detta lät sig censorn nöjas och annonsen fick föras in. När detta uppmärksammades av högre ort fick debaclet sin förklaring. Censorn var född i början på åttiotalet, och hade själv aldrig hört talas om händelserna på Himmelska Fridens torg.

Händelserna sommaren 1989 fick som följd att Kina fick utstå kraftfull kritik från omvärlden, och ett handelsembargo. Får man tro vissa bedömare, t.ex. James Mann, var det precis det som var omvärldens sista chans att påverka Kina i riktning mot politiska reformer. Under embargot var Kinas ekonomi så pass försvagad, och regimen så pass marginaliserad, att västvärlden om man bara haft modet att gå ett steg till kunnat pressa fram faktiska framsteg i demokratiseringens anda. Men så skedde inte, och idag är Kinas ställning i världen så stark att omvärlden knappast rår på regimen i Beijing.

Den kinesiska regimen har också rullat ut stora åtgärder för att undvika pinsamma påminnelser om denna mörka fläck i partiets och regimens historia. Flera internetsajter, både kinesiska och internationella (de senare inlkuderar hotmail, twitter, flickr mfl.) har blockerats är ”under underhåll”, som det skämtsamt kallas. Även internationella nyhetskanaler som CNN och BBC World News är svarta i rutan när de tar upp händelserna. James Fallows bjuder på en läsvärd reflektion kring nyttan av att stänga av nyhetsflöden som riktar sig till människor som redan vet vad som hände 1989. Han länkar också till ett av sina inlägg som handlar om det kinesiska minnet av händelserna.

Studentprotesterna i juni 1989 i Beijing ägde rum samtidgt som likande demonstrationer störtade, eller bidrog till störtandet av, kommunistiska regimer i andra delar av världen. Till Kina kom aldrig denna revolution. Regimen sitter i orubbat bo, starkare än någonsin.

Var vänlig använd skeden, korkade västerlänning!

2009-05-23T22:11:00.005+08:00

Jag sitter på den koreanska restaurangen i den enorma nya terminalen på Beijings flygplats och har besällt in bibimbap, en typisk koreansk rätt där ingredienserna, köttfärs, grönsaker, och ris ligger prydligt arrangerat var och en för sig.

Glad i hågen ger jag mig i kast med den härliga och fräscha anrättningen med mina pinnar. Gott. Men det är lite märkligt att ingredienserna liksom ligger var och en för sig… Servitrisen kommer springande, viftande med armarna över huvudet för att stoppa mig. Under ivrigt fnittrande (vilket i Asien betyder att man är generad) rör hon med energiska rörelser ihop de välarrangerade ingredienserna i en enda röra. Efter säkert två minuters rörande (ackompanjerat av mitt ressällskaps halvkvävda skratt) är det tydligen klart. Jag får äta. Och det är gott. Förmodligen mycket godare än om man skulle ha ätit det på mitt korkade utlänningsvis.

Men allt är tydligen inte OK. Den asiatiske mannen två bord bort ser sig tvungen att ingripa. Han lutar sig fram, håller upp en sked, och harklar sig. ”Excuse me, sir. Please use the spoon.”

Kanske var han korean och kunde inte längre uthärda hur jag bar våld på hans hemlands nationalrätt.

Tillbaka i den fria världen

2009-05-23T22:01:00.001+08:00

Har precis kommit tillbaka till Sverige, och därmed till en värld med fri tillgång till internet. Jag kan nu läsa min egen och andra bloggar på blogspot, och kan också göra nya inlägg utan att behöva ägna Den Stora Brandväggen en tanke. Kanske måste jag börja fundera på att investera i någon av de tekniska lösningar som gör det möjligt att kringgå censuren.

Blogspot spärrat i Kina

2009-05-18T16:45:00.004+08:00

Den kinesiska internetcensurens vägar äro outgrundliga. Nu är blogspot spärrat i Kina, och därför kommer jag inte åt att göra några inlägg. Det blir alltså en liten paus i bloggandet. Inom kort kommer jag att åka till Sverige, och då kommer det nya inlägg.

Varför denna mycket populära bloggservice plötsligt är spärrad vet jag inte, kanske är det en tidig åtgärd inför det känsliga datumet 4 juni, då det är 20 år sedan de dramatiska händelserna på Himmelska fridens torg i Beijing.

Ett år sedan jordbävningen i Sichuan

2009-05-12T11:03:00.000+08:00

Idag högtidlighåller Kina ettårsdagen av jordbävningen i Wenchuan i Sichuanprovinsen. Jordbävningen, som nådde 8,0 på Richterskalan krävde nästan 70 000 människoliv, skadade över 300 000 och gjorde närmare fem miljoner människor hemlösa.

Många kunniga bedömare ger de kinesiska myndigheternas respons godkänt. Många av de drabbade bodde i avlägsna områden som blev ännu mer avlägsna när vägarna förstördes av jordbävningen. Därför dröjde det innan räddningsarbetare kunde nå alla, men de resurser som sattes in var mycket omfattande. Kinas regering valde att inte lägga locket på, utan att redovisa sina insatser öppet för inhemsk och utländsk media. Man tog också emot hjälpinsatser från utlandet. Detta menade många var ett mognadstecken från den kinesiska regimen, vars reflexbeteende i samband med katastrofer historiskt sett varit at mörklägga.

Det är vad som inträffade t.ex. efter jordbävningen i Tangshan 1976, som fortfarande är en händelse som det i Kina inte talas särskilt mycket om. Efter jordbävningen i Sichuan var det en del representanter för det officiella Kina som kallade jordbävningen för den värsta i Kinas historia, trots att jordbävningen i Tangshan krävde minst tre gånger så många liv (om den officiella siffran på 240 000 döda stämmer, somliga uppskattar siffran till 700 000) och beräknas vara en av historiens värsta.

Den kritik som kom fram efter jordbävningen förra året riktades huvudsakligen mot det faktum att medan myndighets- och partibyggnader klarade sig relativt oskadda rasade skolor samman som korthus. Befolkningens ilska riktades på ett förhållandevis öppet sätt mot korruptionen i byggsektorn, som möjliggjort för byggherrar att fuska med material och kvalitet i t.ex. skolbyggen. Tyvärr har inte mycket åstadkommits på den fronten, verkar det som (se Asia Times-artikeln nedan).

Jordbävningen ägde rum under en känslig period för Kina; mitt under upptakten till OS. Kinas relationer med omvärlden präglades av efterdyningarna till oroligheterna i Tibet, och de demonstrationer som följde i OS-facklans spår. Denna naturkatastrof blev en slags sten på bördan, och trots att den inte gärna kunde skyllas på utländska krafter som konspirerar mot Kina så blev den ytterligare bränsle för en aggressiv nationalism.

Men jordbävningen i Sichuan blev också en enande kraft av godo för Kina. Sällan tidigare har sådana demonstrationer av solidaritet med olycksdrabbade medmänniskor setts i Kina, ett samhälle som ofta anklagas för att präglas av likgiltighet inför de som inte ingår i ens närmaste krets. Tusentals volontärer åkte till Sichuan för att hjälpa till, människor över hela Kina donerade pengar, filtar och kläder till offren.

Läs mer:

China Dailys specialsajt om jordbävningen

Asia Times Online: Sichuan crawls back to life

Intressant rapport om relationerna mellan Kina och EU

2009-05-07T13:09:00.001+08:00

I april släppte European Council on Foreign Relations en rapport, A Power Audit of EU-China Relations, som avhandlar EU:s och Kinas relationer till varandra.

Författarna är inte nådiga mot hur EU skött sina kort visavi Kina, och visar att den största förloraren är EU-medlemsstaterna själva som bl.a. lämnat öppet mål för Kina att dra nytta av EU:s öppna marknader utan att ge europeiska företag samma villkor i Kina. Samtidigt har Kina blivit mycket skickligt på att spela ut olika EU-länder mot varandra när det gäller politiska frågor.

The EU’s China strategy is based on an anachronistic belief that China, under the influence of European engagement, will liberalise its economy, improve the rule of law and democratise its politics. The underlying idea is that engagement with China is positive in itself and should not be conditional on any specific Chinese behaviour. […] Yet, as this report shows, China’s foreign and domestic policy has evolved in a way that has paid little heed to European values, and today Beijing regularly contravenes or even undermines them. The EU’s heroic ambition to act as a catalyst for change in China completely ignores the country’s economic and political strength and disregards its determination to resist foreign influence.
[…]
The results speak for themselves. The EU allows China to throw many more obstacles in the way of European companies that want to enter the Chinese market than Chinese companies face in the EU – one reason why the EU’s trade deficit with China has swollen to a staggering €169 billion, even as the EU has replaced the US as China’s largest trading partner. Efforts to get Beijing to live up to its responsibility as a key stakeholder in the global economy by agreeing to more international coordination have been largely unsuccessful.

En bra sammanfattning av rapporten finns på bloggen Kinabevakning.

Thank you for smoking

2009-05-06T18:01:00.001+08:00

Ännu ett fynd efter att ha plöjt några av de mest lärvärda bloggarna om Kina:

Imagethief rapporterar om ett påbud från de lokala myndigheterna i ett län i Hubeiprovinsen som vill att man på lokala myndigheter ska röka mer. Syftet verkar inte vara att genom ökad ohälsa så att säga öka genomströmningen av personal på offentliga arbetsplatser, istället är tanken att öka intäkterna från cigarettskatt. Påbudet, som genomdrivs med hot om böter, gäller endast lokalt producerade cigaretter.

Detta låter förstås helt absurt, särskilt mot bakgrund av att rökförbud på offentliga platser redan införts på vissa håll i Beijing och ryktas vara på G även i Shanghai. Men i det kinesiska folkdjupet är det en vanligt spridd uppfattning att rökning faktiskt är bra för hälsan. Så tjänstemännen i Hubei lär nog puffa på.

Det hela blir ännu mer absurt när det visar sig att myndigheterna i en annan del av Hubeiprovinsen för något år sedan prövade ett liknande påbud kring spritkonsumtion, då för att understödja en lokal spritproducent.

Till saken hör att det som parti- och myndighetsfolk i Kina har rykte om sig att vara riktigt bra på är just att röka och dricka, gärna på det offentligas bekostnad. Så från ett inkomstperspektiv blir det nog en lyckad kampanj.

Jag rekommenderar varmt att läsa originalinlägget “Hubei is a party province, and we don't mean politically” för ytterligare fyndigheter om en brandingstrategi för Hubeiprovinsen.

Överreaktion mot svininfluensan

2009-05-05T20:31:00.002+08:00

Någon svininfluensa verkar inte ha nått Kina ännu, som tur är. Kanske beror det på de omfattande åtgärder som myndigheterna vidtagit. På sina håll har dessa insatser gått lite överstyr, kan man säga. James Fallows har flera läsvärda inlägg på sin blogg på Atlantic Monthly som beskriver exakt hur paranoida de kinesiska myndigheterna blivit av hotet om svininfluensan. Vad sägs om att sålla ut alla innehavare av mexikanska pass och isolera dem, oavsett om de varit i Mexiko sedan influensan bröt ut?

Gustavo Carrillo, a 36-year-old manager of a Mexican technology company in China who lives in Beijing, was taken off his Continental Airlines plane Saturday and rushed into quarantine at a Beijing hotel. He had traveled to the U.S. from China on a business trip and hadn't visited Mexico.

- A family of tourists -- two parents; a son age 8; and daughters ages 6 and 4 -- were staying in a five-star Beijing hotel. Like all foreigners in China, they had presented their passports for inspection on arrival. Their passports were from Mexico. At 4 am last night they heard a pounding on the door. Public-security officials asked them to come to the hospital for a few quick tests. In fact they were taken to a hospital and not allowed to leave. They received no drugs or treatment of any sort and were placed in a room where the beds and sheets still bore the marks of the previous ill and bleeding patients.

- As international flights arrive in Beijing, from any destination, passengers are being asked to show their passports before the plane comes to the terminal. Those with Mexican passports are not allowed to enter the city. They have been taken to a hotel for quarantine and are still there. Some 40 to 50 people are now being detained in this way. To be clear, this is not being applied to people who've recently been to Mexico, or who are showing signs of disease, or who have been exposed in some other way. It has been purely a matter of whether they are Mexican citizens.

Man får ha förståelse för att de kinesiska myndigheterna, märkta som de är av SARS och fågelinfluensan, tar hotet om svininfluensan på allvar. Men vetenskap och sunt förnuft måste väl ha en plats i ekvationen? Man undrar hur Kinas regim skulle reagera om kinesiska medborgare behandlades på detta sätt utomlands.

Själv ryser jag vid tanken på att bli behandlad på detta sätt i ett land där man som individ inte har en chans att argumentera med eller få rätt mot myndigheternas fullständiga godtycke.

Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

2009-05-04T14:09:00.003+08:00

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.

Ett år till World EXPO 2010

2009-05-01T15:12:00.003+08:00

Haibao - den officiella maskoten för världsutställningen 2010. Numera finns han överallt i sta'n, som staty, på reklamaffischer, som dansande animation och t.o.m. som mjukdjur. Somliga menar att han ser ut som en klick tandkräm, andra associerar till en kondom.

Idag är det ett år kvar till världsutställningen i Shanghai.

I förra veckan skrev jag om världsutställningen i samband med att de första spadtagen togs för den svenska paviljongen. Världsutställningen 2010 beräknas alltså bli världens hittills största världsutställning. Den pågår i ett halvår och tros få runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Och världens länder ställer upp mangrant för att för att tävla om besökarnas uppmärksamhet.

Men bor man i Sverige kan man mycket väl ha missat att det, och det må vara en förlåtet. Det har skrivits lite om det i tidningarna men det är inget som det verkar pratas om i någon större utsträckning. Det där med världsutställningar känns nog lite som gårdagen för oss européer. Vi hade ju världsutställningarna under vår storhetstid, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då kreationer som Eiffeltornet i Paris och Crystal Palace i London kom till som delar av världsutställningar. Nu när det är andra världsdelar som vill fira sin storhetstid är vi inte så våldsamt intresserade. Men Sverige är med, och ligger efter vad jag förstått ganska bra till i förberedelserna, efter en sen start.

Ibland kallas världsutställningen för ”Shanghais OS”— ett gigantiskt evenemang som kommer att sätta staden på den internationella mentala världskartan. Det är vad de lokala ledarna hoppas på. Men världsutställningen är inte OS, och kanske vad som är ännu viktigare: världen bryr sig väldigt mycket mindre om världsutställningen i Shanghai än om OS i Beijing. Om man bara ser till hur förberedelserna för världsutställningen rapporteras och uppmärksammas här i Shanghai så är det lätt att tro att hela världen följer dem lika noggrant som man gjorde med OS-förberedelserna. Men så är förstås inte fallet. Världens TV-kameror kommer inte att vara riktade mot detta evenemang på samma sätt som de var mot OS. Här kommer inte finnas någon Usain Bolt eller Michael Phelps.

I ett viktigt avseende finns det dock en parallell. De satsningar som gjordes på att upprusta och modernisera Beijing som gjordes före OS går igen i de satsningar som görs för att Shanghai ska kunna möta utmaningarna under världsutställningen. Även om det inte är fråga om summor i samma storleksordning. Inför OS i Beijing satsade Kinas regering 800 miljarder yuan under en åttaårsperiod. För världsutställningen i Shanghai är motsvarande siffra 28 miljarder yuan under motsvarande tidsperiod.

Ett exempel är satsningarna på infrastrukturen. I slutet av 2006 hade Shanghai fem tunnelbanelinjer och en MagLev-linje, med en total spårlängd på 169.3 kilometer. Dagligen transporterades 1,8 million passagerare. När världsutställningen invigs 2010 kommer Shanghai ha 11 tunnelbanelinjer med en total spårlängd på 400 kilometer, alltså mer än en fördubbling. Mer än fem miljoner passagerare kommer att transporteras varje dag. Under världsutställningen kommer Shanghai ha mer än 200,000 fler besökare per dag än vanligt, och mer än 400,000 vissa dagar.

Om man kan ta sig förbi dessa förbluffande siffror så skymtar ett Shanghai som tar världsutställningen på allvar. Och 70 miljoner besökare kommer man garanterat att få, om man så ska bussa in dem från alla provinserna. Detta evenemang får inte, och kommer inte misslyckas.

Helan går – på kinesiska

2009-04-30T12:15:00.002+08:00

Idag är det valborgsmässoafton, vilket inte helt förvånande kommer att gå de allra flesta kineser förbi. Vi svenskar som bor här firar dock, och för det ändamålet gjorde jag lite research. Jag hade nämligen för mig att det fanns en kinesisk översättning av den klassiska snapsvisan ”Helan går”, och tyckte att det kunde vara ett lämpligt inslag vid kvällens festligheter. Den visade sig svårare att hitta än vad jag hade trott, men till slut hittade jag texten på pinyin, i en gammal Aftonbladet-krönika av Staffan Heimersson från 2005. Tolkningen till kinesiska tecken har jag gjort själv.

Översättningen har den fördelen att den både går att sjunga till melodin OCH förmedlar visans budskap.

He bei jiu
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lā lā lā lèi
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lèi
Shéi bù hē dì yī bēi jiŭ
Wŏ yĕ bù gĕi dì èr bēi jiŭ
Hē bēi jiŭ!
[drink]
Chàng fā lā lā lā lā lèi!

喝杯酒
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦啦啦啦累
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦累
谁不喝第一杯酒
我也不给第二杯酒
喝杯酒!
[喝]
唱发啦啦啦啦累!

Shanghaitrafiken

2009-04-28T18:54:00.005+08:00

Vem vet; skåpbilens förare kanske ligger i hårdträning för distriktsmästerskapen i filbyte?

Efter ett inlägg om den växande bilindustrin i Kina är det kanske på sin plats med några betraktelser kring trafiken här i Shanghai. Nästan alla svenskar man möter här i Shanghai, och alla besökare man välkomnar till sta’n anmärker nämligen på trafiken.

Jag tror att det är typiskt svenskt, att anmärka på trafiken. Inte för att trafik nödvändigtvis är ett särskilt ”svenskt” samtalsämne, utan för att trafiksituationen här är så exotisk för en svensk. Min bild är att folk från andra delar av världen inte ser på trafikkaos med samma ögon. Det är vi svenskar som är undantaget i detta fall. Vi är vana vid att det är ordning och reda i trafiken. Vi förväntar oss att folk följer reglerna och visar (åtminstone ett minimum av) hänsyn.
Här i Shanghai, och i Kina i allmänhet ser det annorlunda ut. Om någon lag gäller här är det djungelns.

Hastigheterna är ofta låga, eftersom bilarna är många och sedan länge vuxit ur vad infrastrukturen kan hantera. Men tempot är högt ändå, tvära kast och halsbrytande manövrar. Och överallt motorcyklister, cyklister och fotgängare som beter sig helt oförutsägbart, och verkar helt omedvetna om riskerna när de kastar sig ut framför bilarna utan att se sig åt något håll. Farligast är de elektriska mopeder som är mycket vanliga här, de går under namnet ”tysta döden” eftersom de går lika fort som vanliga mopeder (=gör lika ont) men inte hörs alls.

Samtidigt sker denna dödens balett med fullständig avsaknad av passion. Den som bevittnat hur fransmän och italienare besprutar varandra med svavelosande eder om mottrafikanternas sexuella förmåga och deras mödrars vandel för minsta lilla sammanstötning i trafiken undrar nog hur kineserna behåller sitt kolugn när de nästan blir ihjälkörda flera gånger om dagen. Men det är tur att de håller sig coola, för annars skulle det råda inbördeskrig här.

Eftersom trottoarerna ofta är upptagna av folk som sågar och svetsar, reparerar mopeder eller rensar fisk, eller helt enkelt är blockerade för att någon smällt upp en cykelparkering, tvingas fotgängarna ut i vägbanan. Följden av det blir förstås att cyklisterna måste ut i bilarnas körfält. Och som bilist har man inget annat val än att köra i mötande fil.

Mycket kan sägas (eller sväras) om den låga tekniska körskickligheten hos majoriteten av bilförare i Shanghai, men om man ska vara rättvis så är det inte alltid så lätt att planera sin körning. Vänstersvängsfilen är ibland längst till vänster, ibland i mitten och ibland längst till höger, utan någon som helst konsekvens eller förutsägbarhet.

Detta har gjort filbyte till något av en nationalsport. Det verkar som att har man inte bytt fil på ett par minuter är det som att det kliar lite i fingrarna på ratten. Går det fortare i filen bredvid? Är det där jag ska ligga för att kunna svänga vänster i nästa korsning? Äh, dumt att chansa, jag byter! Man kan ju alltid byta tillbaka…

Filbyte vore väl i och för sig inget större problem om det inte vore för att trafikmiljön helt styrs av principen ”eyes forward”. Den allmänna inställningen tycks vara att det som sker bakom dig har inget med dig att göra, även om det var ditt [korkade] beteende som orsakade det. Man tittar inte bakom sig eller över axeln när man byter fil. Man bara byter. Ligger det någon där som därmed håller på att kollidera med dig, ja, då får han väl tuta!

Efter att ha kört bil i snart ett år i Shanghai är jag helt övertygad om att trafikmiljön skulle vara helt oförändrad om man monterade bort alla backspeglar på alla fordon. De används ändå inte.

Men man får ge Shanghaineserna detta i alla fall; det är ganska sällan det faktiskt smäller. På något sätt fungerar det ändå.

Shanghais bilmässa

2009-04-26T22:32:00.020+08:00

I dagarna pågår Shanghais bilmässa – Auto Shanghai 2009. Ett gigantiskt evenemang där alla de stora västerländska bilmärkena paraderar bredvid de kinesiska. I helgen var det öppet för allmänheten och jag begav mig dit, vilket jag inte var ensam om. Det kändes som att åtminstone hälften av Shanghais 20 miljoner + invånare var där. Inte helt förvånande var trängseln som störst framför de västerländska bilmärkenas montrar, där gick det knappt att se bilarna för alla människor. Men det var inte därför jag fokuserade på de kinesiska märkena.

Det talas mycket om bilbranschens kris, och om hur de stora amerikanska och europeiska jättarna vacklar på ruinens brant. Samtidigt slog bilförsäljningen rekord i Kina första kvartalet 2009. Är det som vissa bedömare menar, att framtiden tillhör den kinesiska bilindustrin? Det har jag naturligtvis inget svar på, men jag gjorde en djupdykning i varumärkesfloran, för att stifta närmare bekantskap med några av de aktörer som om tio-femton år kanske är ”household names” på samma sätt som Ford, Volvo och BMW är idag.

En sak som slår en tidigt och tydligt är bristen på originalitet. De kinesiska formgivarna inte bara sneglar på sina västerländska och japanska konkurrenter, de kopierar helt skamlöst. Detta gäller bilmodellerna likväl som formgivningen av logotyper. Om man ska vara helt rättvis så är det ju förstås så att rätt många europeiska bilmodeller är rätt lika varandra, och detsamma gäller de japanska. Variationen i den moderna bilparken är kanske inte så stor. Och det får man ju acceptera, det går trender i formgivning av bilar precis som i all annan formgivning. Men kopierandet av västerländska varumärkens logotyper går ibland så långt att det påminner om renommésnyltning.

Jag ägnade en del tid åt att fundera på hur de kinesiska bilföretagen valt sina utländskt klingande namn. De allra flesta av dem säljer i princip enbart för den inhemska marknaden, så man kan tycka att de egentligen inte behöver några namn som är anpassade för den internationella marknaden. Men man får utgå från att de alla när ambitionen att en dag ta klivet utanför Kinas gränser och konkurrera med väl inarbetade märkesnamn. Hur har de då tänkt?
Det finns ett utmärkt inlägg om detta på bloggen China Car Times, som också tar upp de kinesiska biltillverkarnas brist på varumärkesstrategier.

Man kan tänka sig följande exempel: Volvo funderar inför sin kinalansering på ett klatschigt kinesiskt namn. Man bestämmer sig för ”Tjing-tjong”, för det låter ju kinesiskt. Sedan ger man sig glad i hågen ut på den kinesiska marknaden och säljer bilar under namnet ”Tjing-tjong”, i tron att det ska gå hem. Bland märkena nedan möter du några av Kinas motsvarigheter till ”Tjing-tjong”:

Zhonghua - prestigemärket i Brilliance (Huachen , 华晨) stall. Företaget licenstillverkar också BMW i Kina, vilket går igen tydligt i formspråket. Fast loggan (som ska föreställa tecknet "Zhong") påminner mer om Toyotas.

Zhongguo yiqi - från Kinas äldsta billtillverkare First Auto Works (FAW).

En riktig muskel-SUV som utstrålar all den manliga elitism som är förknippat med Hongqi -"Den röda flaggan", ett av FAW:s märken, som levererat limousiner till ledargarnityret sedan 1958.

Haima qiche - Sjöhästbilen. Loggans likhet med Opels dito är säkerligen ett sammanträffande.

Chang'an qiche - som i sitt stall av licenstillverkade utländska märken har såväl Volvo som Ford, Suzuki och Mazda.

BYD låter misstänkt likt en förkortning, men det kinesiska namnet Biyadi qiche ger ingen närmare vägledning om vad det kan tänkas betyda. Företaget började sin bana som batteritillverkare, och menar att man ligger i framkant för att börja tillverka eldrivna personbilar.

Zotye Auto - i mina öron låter det ryskt. Man kan fråga sig varifrån denna udda transkription kommer när det kinesiska namnet är Zhongtai qiche.

JAC (Jianghuai qiche, 江淮汽车), som har sin hemvist i Shanghais grannprovins Anhui, visar en modell som får symbolisera den framskjutna plats som olika typer av miljöbilar hade på mässan.

Great Wall (Changcheng qiche, 长城汽车)- Kinas största privatägda biltillverkare och ett populärt märke på SUV-marknaden i Kina.

Chery (Qirui, 奇瑞), ett annat märke man ser allt oftare på Shanghais gator.

Jag vet inte vad som är festligast - att en av Cherys nya linjer heter Riich, eller att man helt enkelt tagit Bentleys anrika logga och bytt ut B: et mot ett R.

Den nya versionen av Cherys storsäljare QQ - en prinsessdröm i rosa med mycket tydlig målgrupp.

Roewe (Rongwei) - Alla likheter i namn och logga med Rover är inte helt slumpartade. Företaget har köpt Rovers teknologi och modellinje, men har inte fått loss rättigheterna till namnet och loggan.

Dongnan qiche, vilket betyder Sydöstbil - Dock verkar det saknas bokstäver i det engelska namnet "Soueast". Kanske för att th-ljudet är svårt att uttala för kineserna?

Biljätten Geely (Jili, 吉利) som i säljer bilar både under det varumärket och som Gleagle och Emgrand och tydligen också tillverkar taxibilar av klassisk Londonmodell.

Geely har också producerat en bilmodell som är så snarlik Rolls Royces nyaste Phantom-modell att de senare överväger rättsliga åtgärder mot Geely. Jag såg inte modellen själv på mässsan, men man kan läsa närmare om det hela på Allt Om Motor.

Huatai Qiche - Hawtai Automobile. Hur tänkte man då? Är "Hawtai" lättare för en utlänning att uttala än "Huatai"?

Detta är förstås bara ett urval. Mässan visade tydligt på den rika floran av biltillverkare i Kina, och det stora antalet företag i bilindustrin är något som ibland ses som ett problem för Kina – för många små aktörer för att kunna konkurrera med de stora utländska koncernerna. Läs gärna Silicon Hutongs intressanta inlägg om den kinesiska bilindustrin, som står inför stora utmaningar.

Jackie Chan trampar i klaveret

2009-04-22T12:36:00.002+08:00

Om det är någon kinesisk skådespelare som vi har hört talas om i väst så är det nog Jackie Chan, actionstjärnan från Hong Kong. Det är dock svårt för oss att förstå vilken megakändis han är i Kina. Och nu har han trampat i klaveret, enligt SvD.

Som deltagare i en paneldiskussion vid årets Bo’ao Forum på Hainan (samma evenemang som statsminister Fredrik Reinfeldt förra året anlände till iförd pikétröja…) lär Chan ha sagt att kineser behöver kontrolleras, och att för mycket frihet kan leda till kaos och oreda. Detta har lett till en massiv kritikstorm i Hong Kong och på Taiwan, som intressant nog är de exempel på kaotiska platser med för mycket frihet som Chan har invändningar mot.

Det är ganska lätt att avfärda Chans kommentarer, han är en superkändis som naturligtvis har att vinna på att hålla sig väl med makthavarna på fastlandet, som ju delar hans utgångspunkt. Men faktum är att Chans åsikter verkar delas av många kineser. Häromdagen skrev jag om det starka stödet för internetcensur i Kina som är ett exempel på detta. Och för någon månad sedan skrev jag ett inlägg om hur demokrati jämställs med kaos när kinesiska makthavare får bestämma.

Imagethief presenterar flera intressanta tolkningar av händelsen, alltifrån att kommentarerna misstolkats till att Chan är ett typiskt exempel på hur eliterna i det nya klassamhällets Kina ser på massorna. Den viktigaste kanske ändå är: “nothing that pop-culture celebrities say should be taken particularly seriously”

Byggstart för den svenska paviljongen i Shanghai

2009-04-20T14:00:00.009+08:00

Så här kommer den att se ut, den svenska paviljongen vid världsutställningen 2010 i Shanghai.

Nästa år är det världsutställning i Shanghai. Detta kan man omöjligt ha missat som boende här, eftersom hela staden är tapetserad med reklam för evenemanget, och hela stadsbilden präglas av allt arbete med att upprusta infrastrukturen. Utställningen pågår från första maj till sista oktober nästa år, och man räknar med runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Att döma av hur förberedelserna går kan man vänta sig att världsutställningen kommer att bli ett gigantiskt evenemang där alla världens länder gör sitt bästa för att tävla om kinesernas uppmärksamhet.

Även Sverige är med, även om det länge såg lite tveksamt ut med svenskt deltagande i Shanghai World Expo. Det fanns inget större politiskt intresse för deltagandet, och det var först efter påtryckningar från näringslivet som arbetet kom igång. Nu är det dock ”på rull”, och idag togs de första spadtagen för paviljongbygget i en särskild ”Ground Breaking Ceremony”.

Den svenska regeringen representerades av handelsministerns statssekreterare Gunnar Wieslander, som bl.a. högtidligt lade ner ett antal symboliska föremål i en slags tidskapsel som ska finnas i paviljongen och representera Sverige och de svensk-kinesiska relationerna. Bland föremålen fanns porslin från ostindiefararen Götheborg, en Ericsson-telefonlur från 1800-talet, en kopia av dokumentet som etablerade Sveriges diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina år 1950 och en Pippi Långstrump-docka.

Efter tal av Generalkommissarien för det svenska deltagandet, Annika Rembe, och av Mr. Wu, vicedirektör för Shanghais Expo 2010-byrå firades markbrytandet med dansande grävmaskiner.

Potentater på rad. Från vänster: kinesisk potentat; Annika Rembe, generalkommissarie för det svenska deltagandet; Mr.Wu från Expo-byrån; statssekreterare Gunnar Wieslander; Bengt E Johansson, Sveriges Generalkonsul i Shanghai; kinesisk potentat.

Grävmaskinerna, som kommer från sponsorsföretaget Volvo, dansade till nykomponerad svensk musik, och utförde en intressant balett i leran, avslutad med att ballonger i de svenska färgerna släpptes mot himlen. Lite annorlunda och ganska underhållande.

Kinesiska värdinnor i Sverigedräkt - en försmak av vad den svenska paviljongen kommer att bjuda på.

Två läsvärda texter om demokratisering och Kina

2009-04-19T22:36:00.002+08:00

Jag vill tipsa om Johan Lagerkvists utmärkta understreckare i SvD: ”Bloggbävning skakar Kinas internetmur”.
Det mest ögonöppnande i artikeln är det starka opinion som tycks finnas FÖR internetcensur i Kina. Partiet har helt enkelt lyckats ganska väl i att sprida bilden av internet som en farlig plats som förleder ungdomar.

I tidskriften Dissent skriver Edward Friedman om Kina som ett hot mot demokratin, och det är ingen munter bild han målar upp:

The People’s Republic of China is not a fragile polity. It is an authoritarian success story. And authoritarian China is winning. African countries lean toward China. Westerners compete to do business there, on Chinese terms. And yet, the human desire not to live a life of fawning and scraping to arrogant and unaccountable ruling groups inevitably ignites a desire for political freedom.

En viktig poäng i artikeln är hur demokratiska länder kryper för Kina, av rädsla för konsekvenser för handel och andra kontakter med denna stingsliga stormakt med sin dryga miljard potentiella kunder. Ännu allvarligare är hur hela diskussionen om vad demokrati är blir otydlig och slirig.

The distinction between authoritarianism and democracy blurs. Even the Chinese come to think that their authoritarianism is in fact just as democratic as liberal constitutionalism. In such a Chinese-defined context, the global struggle for democracy can lose its impetus and inspiration.

Friedmans artikel handlar egentligen om olika demokratiserings- och utvecklingsscenarier för Kina, utan att gå in på några detaljer kring sannolikheten att något av dem inträffar. Men slutsatsen är att demokratins framtid avgörs av Asiens politiska utveckling.

Och det är inget man som vän av demokrati har någon anledning att glädjas över.

Läsvärt om Kina: Joshua Kurlantzick – Charm offensive

2009-04-09T11:14:00.003+08:00

Joshua Kurlantzick – Charm offensive: How China’s soft power is transforming the world(2007)

Vad är mjuk makt? Begreppet utvecklades i boken Soft Power: The Means to Success in World Politics (2004) av den kände Harvardprofessorn Joseph Nye. Med mjuk makt menas ett lands förmåga att påverka andra länder och den internationella politiska agendan med andra medel än militära hot och andra påtryckningar. Det handlar om ett lands kulturella dragningskraft, vilka politiska värden landet står för och vilken utrikespolitik man för. Mjuk makt är förmågan att få andra att vilja göra det du vill, om moroten snarare än piskan. Som ett led i detta pratar man ofta om ”public diplomacy” – diplomatiska insatser som riktar sig mot befolkningar snarare än mot regeringar. Ett land som varit utomordentligt framgångsrikt i sin mjuka makt är USA, som under tiden efter andra världskriget haft en oerhört stark dragningskraft på folk och ledare över hela världen, som sugit åt sig amerikanska intryck och försökt efterapa den amerikanska drömmen. Att USA dessutom kunnat backa upp sin mjuka makt med hård militär makt har ju inte gjort det hela mindre effektivt som koncept.

Men idag finns en ny aktör som provar på att svinga sin mjuka makt på den internationella scenen – Folkrepubliken Kina. De senaste tio-femton åren har sett en utveckling där Kina allt mer fokuserar på mjuka medel för att uppnå sina mål. Genom utbyte inom kultur, utbildning och forskning, genom generöst bistånd och frikostiga investeringar och genom högnivåbesök och samarbetsavtal bygger Kina relationer med världen på ett sätt som skiljer sig drastiskt från de tidigare decenniernas konfrontativa och isolationistiska politik.

Joshua Kurlantzick, amerikansk journalist och författare med erfarenhet av Kina och Sydostasien har skrivit en utmärkt bok som beskriver detta fenomen. Kina börjar visserligen från en rätt låg nivå när det gäller omvärldens förtroende, och har fokuserat många av sina insatser på områden där man inte bryr sig så mycket om Kinas dåliga rykte när det gäller t.ex. mänskliga rättigheter. Men Kina ses ändå av fler och fler människor som en mer moderat kraft i världspolitiken än USA. I en undersökning som gjordes 2005 i Australien hade nästan 70 % en positiv bild av Kina, medan siffran för USA inte ens var 50 %.

Boken ger en insiktsfull och nyanserad bild av hur Kina utvecklar sin utrikespolitik och sin public diplomacy. Detta sker inte minst som en konsekvens av en analys av den politik som förts hittills, och som inte givit de önskade resultaten. Med rikliga exempel från både Sydostasien, Afrika och Latinamerika får läsaren stifta bekantskap med Kinas blandade framgångar. Alla insatser blir inte succé, och Kina håller fortfarande på att lära sig, men politiken som helhet är tämligen framgångsrik.

Men Kinas framväxande mjuka makt är inte bara ett resultat av aktiv kinesisk politik, utan också något som har kunnat ske i det vakuum som bildats när USA monterat ner mycket av sin egen mjuka makt. De åtta åren under George W. Bush ledning har inneburit en närmast katastrofal förstörelse av USA:s good-willkapital runtom i världen. Detta har varit både en följd av tungfotat och osmidigt amerikanskt utrikespolitiskt agerande och en följd av medveten nedmontering av strukturer för public diplomacy och utövande av mjuk makt. Det australiska exemplet ovan visar tydligt på resultatet.

Kinas ökade mjuka makt innebär inte bara att människor på olika håll i världen blir mer bekanta med och positivt inställda till Kina, dess kultur och dess folk, utan också att den kinesiska samhällsmodellen blir mer känd runtom i världen. Och på många håll, där globaliseringen och the Washington consensus lett till bitterhet och besvikelse, framstår Kinas statskapitalism som ett attraktivt alternativ.

Jag har tidigare skrivit inlägg om Kinas Afrikapolitik, där investeringar och bistånd är ett sätt att öka sitt inflytande genom positivt relationsbyggande, och om Kinas satsningar på internationell nyhetsförmedling för att sprida sin syn på världsfrågorna. Båda är reflektioner av de kinesiska ledarnas allt starkare fokus på att utveckla landets mjuka makt.

Charm offensive är en bra bok, och avgörande för den som vill förstå hur Kina ser på sin plats i världen, och hur man utvecklar sina medel för att nå den.

Mer om loggor

2009-04-05T11:09:00.005+08:00

Tidigare i denna vecka skrev jag ett inlägg om hur Nikes berömda "swoosh" omtolkats av kinesiska varumärken som vill åka snålskjuts på ett av världens starkaste varumärken.

Nike är forstås inte ensam om att ha drabbats av detta. Även Adidas tre snedställda ränder finns i kinesisk tappning.

Den kinesiska nykolonialismen

2009-04-04T18:05:00.002+08:00

I senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång och läsvärd artikel om Kinas framfart i Afrika. Artikeln sätter ljuset på ett mycket intressant fenomen som präglat Kinas utrikespolitik de senaste 10 åren—ett slags nykolonialism.

Ekvationen är egentligen ganska enkel. Kinas ekonomi är inne i en omfattande expansion som kräver ständigt större inflöden av råvaror. Råvarorna finns i Afrika (och i Latinamerika och Sydostasien, där Kina också är aktivt), därför har Kina anledning att investera i och kultivera goda relationer med dessa länder.

För de afrikanska länderna, som inte är bortskämda med utländska direktinvesteringar, är det kinesiska intresset förstås välkommet. Att investeringarna och biståndet inte tyngs av några moraliska pekpinnar och villkor om institutionella reformer, korruptionsbekämpning och demokratiutveckling är en bonus i sammanhanget. Kina vägleds här som alltid av principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Folkmord i Darfur? Det bekommer oss inte så länge Sudan har olja att sälja, tycks resonemanget gå.

I förlängningen rymmer detta ett större problem än att det drar undan mattan för andra länders utvecklings- och hjälpinsatser i Afrika. Kinesiska biståndsprinciper följs av kinesiska affärsmetoder, kinesiskt tänkande kring säkerhet i produktionen (eller snarare, avsaknad av tänkande) och kinesiska modeller för relationer på arbetsmarknaden. En dåligt fungerande samhällsmodell går på export från Kina. Man kan fråga sig om det är vad Afrika behöver.

Det är inte det enda problemet med Kinas eskapader i Afrika. Som alla koloniala system bygger Kinas relation med sina afrikanska partners på ett flöde av råvaror ut ur länderna i fråga och ett inflöde av billiga produkter från Kina. Detta rycker undan basen för den inhemska produktionen, och tvingar in dessa länder i ett beroendeförhållande till Kina. De investeringar som görs kommer heller inte befolkningen eller den inhemska näringen till någon större del i form av kunskapsöverföring och industriutveckling. Inte sällan är t.o.m. arbetskraften på byggprojekten importerad från Kina.

Man kan tycka att detta nykoloniala agerande borde vara ett stort principiellt problem för Kina, där anti-imperialism fortfarande är ett politiskt slagord som används i partiets retorik. Historien om hur de västerländska kolonialmakterna hänsynslöst exploaterade det svaga Kina under 1800-talet är fortfarande en central del i partiets berättelse om var Kina varit och var man är på väg. Det förklarar mycket av den revanschlusta som driver Kina. Borde inte detta stämma till eftertanke för ett land som nu odlar ett likartat förhållande till Afrika? Då är det bekvämt att ha media som publicerar precis det man vill, och att slippa vara ansvarig för denna politik inför sin befolkning.

En västerländsk diplomat som citeras i artikeln men ar att Kinas ökade engagemang i Afrika kommer att innebära att Kina framöver måste börja tumma på principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Intresset att bevaka sina investeringar kommer att ta överhanden. Kanske kommer vi som en följd av detta se Kina bli mer av en aktör på den världspolitiska arenan, med allt vad det innebär av förväntningar på agerande och ansvarstagande för de gemensamma normerna och institutionerna.

Det kaxiga Kina

2009-04-01T10:29:00.002+08:00

Jag läser i The Economist ledaren How China sees the world – and how the world should see China. Den bild som växer fram är av ett Kina som tröttnat på att tona ned sin [ekonomiska] makt och de oerhörda framsteg som man gjort i de senaste trettio årens reformer, och som nu stiger fram som en kaxig stormakt, USA:s jämlike (och kanske överman?).

Kaxighet är måhända inte ett särdeles respektfullt ord, men ganska passande i sammanhanget. Det är svårt för oss västerlänningar att förstå omfattningen av den kinesiska revanschlustan, att förstå precis hur levande 1800-talets imperialistiska förödmjukelser är för dagens kinesiska ledare, och för befolkningen också för den delen. Det finns en stark känsla av att dagens Kina är nära sitt mål: att återinta sin ”rättmätiga” position som en av världens ledande supermakter. Detta tar ibland sitt uttryck i vad som inte kan kallas annat än kaxighet.

Vad som spär på kaxigheten än mer är förstås den ekonomiska krisen, som i de kinesiska ledarnas ögon är startsignalen för västerlandets fall – och Kinas triumf. Men ”kaxighet” implicerar väl en smula övermod, och så även i fallet med Kina. Som påpekas i ledaren har Kina nog med problem som det är, vikande efterfrågan på exportprodukter, växande arbetslöshet, risken för social oro och eskalerande miljöproblem. Det stimulanspaket som de kinesiska ledarna slår sig för bröstet om, bedöms av vissa kunna leda till ännu mer underutnyttjad infrastruktur och spä på korruptionen.

Ledaren pekar också ut det centrala problemet för ”den nya världsordningen”, nämligen utmaningen för Barack Obama och andra västledare att försöka lotsa Kina till en position som en ansvarstagande ”stakeholder” i världspolitiken. Och det är i sig en utmaning, givet t.ex. Kinas väl inövade roll som ”motvalls kärring” i FN:s säkerhetsråd.

Ola Wong har skrivit en krönika om det självsäkra Kina häromdagen i SvD. Och om hur kineserna ser på Europa, och i synnerhet Frankrike – ett västland som Kina aldrig verkar tröttna på att tycka illa om.

Själv unnar jag Kina känslan av att få revansch på ”väst”, även om den tar sig former som jag ibland har svårt att ta på allvar. Men jag tycker ändå att kaxigheten kan vara lite osympatisk. Den är oftast en blandning av chauvinism och ren okunnighet om resten av världen.

Swoosh!

2009-03-30T16:46:00.006+08:00

Alla har nog sett den – Nikes logga som ser ut lite som ett snett leende. Den kallas för ”the swoosh”, och ska väl symbolisera sportighet, rörelse och dynamik; värden som Nike vill förknippas med. Nike är mycket populärt här i Kina, och här säljs förmodligen tonvis med både äkta och falska Nike-produkter varje år. Men eftersom den kinesiska konfektionsmarknaden ännu inte riktigt kommit dithän att man kan skapa egna, originella varumärken har det förstått uppstått ett antal inhemska varianter av Nike, som vill kapitalisera på Nikes starka varumärke. Och de har förstås sina egna tolkningar av swoosh-loggan.

Häromdagen promenerade jag nerför huvudgatan i Xi’an, och kunde inte låta bli att dokumentera swoosh-paraden.

Den mest kända Nike-efteraparen är Li-Ning, som är det närmaste man kan komma ett starkt kinesiskt sportklädesvarumärke. I samband med OS i Beijing introducerades märket för en internationell publik (grundaren, den kinesiske gymnasten Li Ning var den som tände den olympiska elden under OS-öppningsceremonin) och märket har numera en rad internationella sponsorsavtal, bl.a sponsrade man den svenska OS-truppen med kläder.

Men Kina vore ju inte Kina om inte Li-Ning också fått sina egna efterapare…

Här har vi "Anta", som valt samma typsnitt som Nike när de presenterar sin tolkning av "swooshen". Nedan ser man att de dessutom valt en strategisk placering av en av sina butiker.

Här har vi en alternativ tolkning av Antas swoosh, från ett märke vars namn inte gick att uppfatta.

Och här har vi "Erke", som har valt en swoosh som ser lite ut som...ja, vadå? Kanske en mycket futuristisk elgittar från åttiotalet?

Och sist men inte minst en lokal variant där man kompletterat swooshen med en liten prick.

Glad trälbefrielsedag!

2009-03-29T22:24:00.001+08:00

Det må ha kommit i skuggan av ”Earth hour” – men igår firade tibetanerna en ny helgdag. Det var nämligen ”trälbefrielsedagen”, en muntert klingande helgdag som instiftades tidigare i år av myndigheterna i den [nominellt] autonoma regionen. Avsikten är att högtidlighålla minnet av den kinesiska ”befrielsen”, då en miljon tibetaner slapp ur det träldomens ok som pålagts dem i det medeltida feodala förtryckarsamhället. Detta är åtminstone den bild som den kinesiska regimen vill kabla ut till omvärlden. Det är dock mycket tveksamt om de flesta tibetaner känner någon större lust att fira. Särskilt inte mot bakgrund av den kampanj för att ”slå hårt” mot separatister som pågått under årets början.

Kinas regering är inte omedveten om att de flesta i väst har en radikalt annorlunda bild av situationen för tibetanerna före den kinesiska invasionen (och efter invasionen också, förstås). Men frågan är om de på allvar tror att de lyckas förändra den bilden genom den här typen av klassisk tungfotad propaganda.

Den stora massan av kineser, som ju är den verkliga publiken för propagandan, bryr sig förmodligen ganska lite om situationen i den autonoma regionen, och i den mån de vet något om förhållandena där är det förstås regimens bild de har fått sig till livs. Där framställs Kinas insatser för tibetanerna som en gigantisk modernisering av ett hopplöst efterblivet samhälle, åtföljt av infrastruktursatsningar och inflyttningen av tusentals kineser som hjälper till att driva på regionens utveckling.

Den bilden delas dock av få utanför Kina.

Den stora brandväggen – Kinas mystiska internetcensur

2009-03-20T18:15:00.004+08:00

Så här kan det se ut när man försöker få tillgång till en webbplats som innehåller känsliga ord. "Den stora brandväggen" (en beteckning som egentligen bara är fyndig på engelska) talar dock inte om varför, det kan lika gärna vara fel på datorn eller internetuppkopplingen.

I förra veckan skrev SvD om organisationen Reportrar utan gränsers årliga rapport om övervakning på internet. Enligt rapporten är Kina tillsammans med Burma och Vietnam de länder där begränsningarna av internet är mest omfattande. Organisationen går så långt att de kallar internet i Kina för ”ett intranät”. De tre regimerna utmärker sig också genom att de inte bara begränsar informationstillgången, utan också aktivt förföljer de som använder nätet för misshagligheter.

Kinas internetcensur är föremål för mycket spekulation och rykten, eftersom det är få utomstående betraktare som kan göra anspråk på att veta hur den fungerar exakt. Och myndigheterna har naturligtvis inget intresse av att offentligt beskriva sitt arbete. Någon offentlighetsprincip finns inte i Kina.

Man får ofta frågor av vänner och familj hemma i Sverige hur det är med internet i Kina egentligen. Och sanningen är att utöver att uppkopplingen ofta är plågsamt långsam så lider man inte av det så ofta. När jag var ny i Shanghai var det större problem, men man har väl vant sig, och tillgången till vissa tidigare förbjudna sajter har förbättrats. Om jag gör en Google-sökning får jag oftast upp i stort sett samma lista på länkar som jag skulle fått om jag gjorde sökningen i Sverige. Skillnaden är att en del av länkarna bara leder till en sida där det står ”webbsidan kan inte visas”. Det framgår inte om det är något fel på min dator eller om det är ”den stora brandväggen” som slagit till.

Uppgifterna varierar, men det påstås finnas mellan 30 000 och 50 000 internetpoliser i Kina, som jobbar med allt från att filtrera sökresultat till att ta bort misshagliga inlägg på bloggar och på BBS: er och förstås att jaga och arrestera de värsta missdådarna.

James Fallows utmärkta artikel ”The connection has been reset” i Atlantic Monthly har ett år på nacken ungefär, men är troligen den bästa och mest initierade beskrivningen av hur den mystiska internetcensuren fungerar. Fallows beskriver de nya nivåer av förfining som den kinesiska nätcensuren har uppnått, och ger en lagom teknisk (t.o.m. undertecknad förstår) introduktion till hur systemet fungerar.

Depending on how you look at it, the Chinese government’s attempt to rein in the Internet is crude and slapdash or ingenious and well crafted. When American technologists write about the control system, they tend to emphasize its limits. When Chinese citizens discuss it—at least with me—they tend to emphasize its strength. All of them are right, which makes the government’s approach to the Internet a nice proxy for its larger attempt to control people’s daily lives.

Det mest intressanta är slutsatsen som dras i artikeln, att syftet inte är att helt stänga ute allt misshagligt innehåll, utan att bara göra det tillräckligt besvärligt för den vanlige kinesen att söka efter alternativ information.

What the government cares about is making the quest for information just enough of a nuisance that people generally won’t bother. Most Chinese people, like most Americans, are interested mainly in their own country. All around them is more information about China and things Chinese than they could possibly take in. The newsstands are bulging with papers and countless glossy magazines. The bookstores are big, well stocked, and full of patrons, and so are the public libraries. Video stores, with pirated versions of anything. Lots of TV channels. And of course the Internet, where sites in Chinese and about China constantly proliferate. When this much is available inside the Great Firewall, why go to the expense and bother, or incur the possible risk, of trying to look outside?

Det är här den verkliga faran ligger, systemet gör att känsliga ämnen aldrig når ut i det allmänna medvetandet, samtidigt som informationsflödet verkar vara fritt. En del av verkligheten bara filtreras bort. Och det man inte känner till saknar man inte heller information om.

Men trots myndigheternas hårda förföljelse finns det förstås de som oförväget kämpar på, och använder nätet för att visa på myndighetsmissbruk och brott mot de mänskliga rättigheterna: Asia Times Online: “China's cyber-activists spin a risky web”

Världens 20 värsta städer att jobba i…

2009-03-18T21:07:00.003+08:00

…men Shanghai är inte med på listan. Vilket väl är vad man kan vänta sig. Så illa är det faktiskt inte här.

Men i mitten på listan hittar vi fem kinesiska storstäder efter varandra:
12: Guangzhou
13: Tianjin
14: Suzhou
15: Qingdao
16: Shenzhen

I samtliga fall handlar det om framförallt förorenad miljö, men även om avsaknaden av rekreations- och serviceutbud inriktat mot västerlänningar samt avlägsenhet (dvs dåliga flygförbindelser). Det är lite talande att nr.12 och nr.16 hade som förmildrande omständighet att de ligger så nära Hong Kong…

Den enda av dessa städer som jag besökt är Suzhou, och jag kan förstå varför den finns med på listan. Suzhou har faktiskt ett oförtjänt bra rykte, underblåst av det gamla kinesiska ordspråket ”I himlen finns paradiset, på jorden Suzhou och Hangzhou”( 上有天堂,下有苏杭). Dess lovsångare pratar lyriskt om de vackra trädgårdarna och de gamla kvarteren och de pittoreska kanalerna, men så fantastiska är de faktiskt inte. Och de väger knappast upp ”downtown Suzhou”, som bara är en enda stor dammig bilkö.

Listan är sammanställd av konsultföretaget ORC Worldwide, som hjälper företag skräddarsy förmåner och kompensation till expats, så det är ur det perspektivet som listan är sammanställd. Man har uteslutit krigszoner från urvalet, så Kabul och Bagdad är s.a.s "utom tävlan".

Men även om Shanghai inte är med, kan man ju fundera på vad som skulle ligga i stadens vågskålar, lite längre ner på listan.

Saker som gör Shanghai till en ”difficult city”:
- Dålig livsmiljö (luftföroreningar och allmänt bristande hygien)
- Trafiksituationen (både för risken att hamna i en olycka och för att det står still i rusningstrafiken)
- Klimatet - i kombination med bristande byggstandard (svinkallt på vintern, outhärdligt varmt och fuktigt på sommaren)

I balansens namn ska man väl säga att det finns saker som är fantastiska med Shanghai, och som gör det väl värt att leva här. Kanske framförallt att man får se det kinesiska undret på nära håll, och uppleva en dynamik och framtidstro som man inte finner i Europa.
Sedan finns det ju många bekvämligheter här, som ett rikt utbud av restauranger och barer, och att det kostar förhållandevis lite att unna sig saker. Så klaga ska man ju egentligen inte, även om man gör det ändå ibland...

Vilken stad var värst på listan? Lagos i Nigeria.

Andrew Lloyd Webber och Karl Marx

2009-03-18T20:35:00.003+08:00

Proletärer i alla länder - förenen eder...i sång! Och dans!"

Enligt Danwei planeras det just nu i Shanghai för en scentolkning av Marx och Engels Das Kapital. Regissören säger att man ska: “combine elements from animation, Broadway musicals, and Las Vegas stage shows to bring Marx's economic theories to life as a trendy, interesting, and educational play.”

Men det märkliga slutar inte där. Tydligen är denna knasiga idé inspirerad av en popular japansk anime-version av det betydelsefulla verket. Och går det att göra serietidning av den dialektiska materialismen så funkar det väl med musikal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Förmodligen är det värt att se bara för att ta reda på om det låter sig göras…

År 2025: en miljard bor i Kinas städer?

2009-03-13T16:36:00.005+08:00

Många blir ständigt ännu fler…

Nyligen var jag på ett intressant föredrag här i Shanghai, där två herrar från McKinsey Global Institute berättade om sitt arbete med rapporten ”Preparing for China’s Urban Billion”.

If current trends hold, nearly one billion people will live in urban centers by 2025, bringing enormous pressure points to many cities, including the challenges of securing sufficient public funding for the provision of social services and dealing with demand and supply pressures on land, energy, water, and the environment. MGI finds that a more concentrated pattern of urbanization is most likely to mitigate pressures and increase the overall productivity of the urban system, while encouraging "urban productivity" initiatives at the city level could also generate substantial positive outcomes in all scenarios.

Rapporten är mycket omfattande, och är svår att sammanfatta här. Jag rekommenderar den intresserade att ladda ner rapporten, eller åtminstone dess executive summary, och läsa den; och nöjer mig med några ögonöppnande fakta:

-Kina har genomgått en urbanisering av sällan skådade dimensioner: 1990 fanns det 254 städer (dvs. orter med från 500.000 till över10 miljoner invånare), 2005 var det 572 städer.
-Mer än 100 miljoner människor har migrerat inom Kina de senaste 10 åren
-De närmaste 20 åren kommer vi att se ytterligare 350 miljoner stadsinvånare, mer än 200 stycken nya miljonstäder och 50.000 nya skyskrapor.
-År 2025 kommer 2/3 av Kinas befolkning bo i städer. Det motsvarar en miljard
människor.
-P.g.a. tillgången till byggbar mark kommer Beijing att gå om Shanghai och bli Kinas största stad.

Herrarna bakom rapporten menar att koncentrerad urbanisering är rätt väg att gå för Kina, och att denna urbanisering underlättas av de landreformer som försiktigt påbörjats i landet. Kina behöver inte 700 miljoner bönder, så en effektivisering av jordbruket är välkommet. Det frigör också människor för industri- och tjänstesektorn i kustområdena, där urbaniseringen redan kommit långt.

Intressant i det sammanhanget är den kampanj som i dessa kristider pågår för att få folk att återvända till inlandet för att undvika massarbetslöshet i städerna. Men det är förmodligen en övergående tendens.

De menar också att urbaniseringen i Kina snart når den kritiska punkt då man inte har tillräckligt med brukbar jordbruksareal för att föda befolkningen. Därför måste den framtida urbaniseringen ske till stor del på höjden.

Precis som alla andra just nu menar MGI att den enskilt största riskfaktorn i denna process (med undantag för miljökonsekvenserna) är den kinesiska regimens möjlighet att implementera sociala program för migrantarbetarna. Om man misslyckas med det kommer social instabilitet som ett brev på posten, och risken att regimen (och urbaniseringsprojektet) förlorar sin legitimitet.

Demokrati=slagsmål

2009-03-11T18:55:00.003+08:00

Slagsmål i Taiwans parlament i maj 2007 (Daily Mail).

Läser i Shanghai Daily att en av höjdarna inom partiet uttalat att Kina aldrig kommer att införa ett västerländskt politiskt system. Sådana saker som flerkammarparlament och ”checks and balances” är inget för Kina. Vi har partiet och dess ledarskap, och det är bra nog för oss, tycks resonemanget gå. Artikeln utvecklar inte närmare varken vad som är så bra med det kinesiska systemet, eller vad som är dåligt med ”det västerländska” (som ju, om sanningen ska fram, är ganska många olika system). Man nöjer sig med ett “every country should adopt a system that suits its national conditions”.

Som en stödjande kommentar till detta intervjuar man en partipamp från Fujianprovinsen, som har detta att säga:
"'Now we have the opportunity to see how the Western democracy runs on Internet and TV'," said NPC deputy Zhang Liansheng, who is also the Party chief of a village in Fujian Province. 'To my fellow villagers' astonishment, they saw foreign parliament members always quarreling and sometimes fist-fighting. We all do not want to see this situation in China'."

Man kan förstås skratta åt det senare uttalandet, men faktum är att bilden av demokrati som kaos och oreda är något som kinesiska ledare gärna visar sin befolkning. När kinesisk TV visar bilder från andra länders parlament är det gärna bilder på slagsmål mellan ledamöter. Detta är tydligen inte helt sällsynt i t.ex. Taiwan/Republiken Kinas parlament (som på bilden ovan), och det är förstås extra mumma för de skadeglada kinesiska ledarna. Se bara så de bär sig åt på Taiwan!

Men i slutet av artikeln finns en allvarlig vinkel:
"One of the political advantages of the socialist political system is that it can amass resources to accomplish large undertakings (…) such as disaster relief in last year's devastating earthquake in Sichuan Province and the success in the Beijing Olympics."

Detta är ett argument som man ofta hör här i Kina, och som det ibland kan vara lite svårt att hitta slagkraftiga argument mot. De nödlidande efter Sichuan-jordbävningen var nog glada att partiet kunde tvångskommendera resurser till området. Hur övertygar man dem om det långsamma och välförankrade beslutsfattandets välsignelser? Tyvärr hör man det också ofta från utländska affärsmän i Kina. De menar att det ibland kan vara lättare att göra business i Kina, inte minst med offentliga aktörer, eftersom beslutsvägarna är så korta. Det räcker med att hitta personen med makt, så pekar han med hela handen och får saker och ting gjorda.

Det är här den verkliga faran ligger, att diktatur kommer att förknippas med effektivitet.

Supermakterna ansikte mot ansikte (?) i Sydkinesiska sjön

2009-03-11T14:02:00.003+08:00

Bilden är ett montage. Personerna (och fartyget) på bilden har inget med händelserna nedan att göra.

En av gårdagens headline stories på CNN var sammanstötningen mellan ett amerikanskt fartyg och fartyg ur den kinesiska flottan i sydkinesiska sjön. Enligt The Daily Telegraph ska de kinesiska sjömännen ha ”moonat” det amerikanska fartyget. De kinesiska fartygen ska också ha lagt sig i vägen för det amerikanska fartyget, trakasserat det på olika sätt och hindrat det från att ta sig ifrån platsen. Det amerikanska fartyget, som tillhör flottan men bemannas av civil understödspersonal, var på ett spaningsuppdrag i syfte att kartlägga havsterrängen för ubåtar i området. Amerikanska företrädare menar att fartyget var på internationellt vatten.

Det är dock först idag som kinesiska media rapporterar om saken, och då är nyheten inte själva händelsen, utan den protest som regeringen riktar till USA. Föga förvånande har Kina en helt annan bild av händelseförloppet, och betraktar mycket riktigt platsen där den ägde rum som en del av ”sitt intresseområde”. Man ser inte med blida ögon på amerikansk närvaro.
Med sedvanlig retorisk finess meddelar den kinesiske talesmannen att “the US claims are gravely in contravention of the facts and confuse black and white. They are totally unacceptable to China."Något om moonande ingick dock inte i China Dailys rapport, som intressant nog betonade att händelsen troligen inte skulle komma att påverka kinesisk-amerikanska relationer.

Man får väl anta att amerikanerna hade så pass mycket koll på var de befann sig att de i detta fall har rätten på sin sida, men när man ser fartyget så undrar man, precis som Danwei, vad det är för sorts fartyg egentligen. Påminner det inte lite om skurkens fartyg i Bondfilmen Tomorrow never dies?

Det finns en intressant (och såvitt jag kan bedöma, intierad) diskussion kring händelsen på FAS Strategic Security Blog.

Frågan har diskuterats länge, om det oundvikliga i en militär konfrontation mellan USA och Kina. Detta som en följd av Kinas ökade möjligheter och ambitioner till power projection, som det heter på amerikanskt militärlingo. Vi ska troligen vara glada att det än så länge bara handlar om att man ”moonar” varandra…

Två årsdagar i Tibet

2009-03-10T12:02:00.005+08:00

Idag är det femtio år sedan det uppror inleddes i Tibet som fick till följd att Dalai Lama gick i landsflykt. Tibet hade fallit under folkrepublikens kontroll redan tidigare, och fått autonom status, men det var först 1959 som folket gjorde uppror. Kinesiska trupper slog ner upproret tämligen raskt. Dalai Lama, som fram till dess försökt föra en samförståndspolitik med ledarna i Beijing, såg sig tvungen att fly ur landet och upprätta en exilregering i Dharamsala i norra Indien.

De femtio år som gått har sett en utveckling av Tibetfrågan till den kanske mest känsliga i Kinas relationer med omvärlden.

Den kinesiska historien om Tibet handlar om de enorma investeringar som gjorts i infrastruktur, utbildning och hälsovård och hur man lyft tibetanerna ur ett medeltida mörker och givit dem modern levnadsstandard. Man berättar gärna om den ondskefulle separatisten Dalai Lama och hur han söker att med våld avskilja inte bara Tibet utan stora tibetansk dominerade områden i angränsande provinser från ”moderlandet”.

Den tibetanska historien handlar om hur landets traditionella kultur och religion har utsatts för medvetna förföljelser och utrotningskampanjer. Hur kloster rivits och munkar tvingats till omskolning. Att de kinesiska investeringarna har åtföljts av en massinflyttning av etniska kineser, för att minska tibetanernas relativa andel av befolkningen. Dalai Lama framställs som en fridens man, som försöker resonera med de kinesiska ledarna och som aktivt motsätter sig separatism och våld.

Vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” vill jag låta vara osagt här, men man kan konstatera att det finns två diametralt motsatta berättelser om Tibet, och ett avgrundsdjup mellan dem som är mycket svårt att överbrygga. Det är den senare bilden vi har fått oss till livs i väst, medan den förra är den som kineserna känner igen. Detta är en källa till irritation hos kineserna, som menar att västerländsk media är partisk och fördomsfull när man rapporterar om situationen i Tibet, vilket leder till okunnighet hos västerlänningar och deras ledare om ”det verkliga Tibet” *.

Det är också ett år sedan kravallerna i de tibetanska områdena i västra Kina, som kastade sin skugga över upptakten till OS i Beijing. Hur dessa kravaller beskrevs i västerländsk respektive kinesisk media följer mönstret ovan.

Två läsvärda länkar om situationen förra våren:

- En artikel av ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”-typen i People’s Daily. De här artiklarna var vanliga i samband med Tibet-händelserna, kravallerna kring OS-facklan och bojkotten av Carrefour. Särskilt värt att notera är att den ”korkade västerlänningen” är fransman. http://english.people.com.cn/90001/90780/91342/6393940.html

- En läsvärd artikel om kinesisk nationalism i allmänhet, och om händelserna våren 2008 i synnerhet: http://www.meoldchina.net/newsdetaile.php?id=2&t=10&nid=214

* ”Det verkliga Tibet” var dessutom, tro det eller ej, titeln på en kandidatuppsats i Kinesiska vid Stockholms universitet någon gång på det tidiga 2000-talet. Huvudkällan i uppsatsen var Lonely Planets reseguide till Tibet…

Parlamentssession i flerpartistaten

2009-03-05T11:20:00.005+08:00

Ett tecken så tydligt som något på Kinas ökade status i världen är att CNN International nu på förmiddagen direktsände i princip hela premiärminister Wen Jiabaos tal till Nationella folkkongressen (och det var inte fråga om någon medryckande retorisk elegans a la Barack Obamas invigningstal).

Idag inleds alltså den årliga sessionen i den Nationella Folkkongressen (NPC; 全国人民代表大会Quanguo Renmin Daibiao Dahui), som är Kinas motsvarighet till ett parlament. Kongressen samlar 3 000 delegater från hela landet, som ska debattera och diskutera regeringens förslag, lyssna på regeringens årliga work report (låter lite som en hemläxa, tycker jag) och godkänna statsbudgeten. Sessionen varar i år i nio dagar, vilket är något kortare än vanligt.

Men pamp-paraden började redan igår, då församlingen med det smått tungvrickande namnet Chinese People’s Political Consultative Conference (CPPCC, 人民政协, Renmin Zhengxie) påbörjade sitt årliga sammanträde. Den konsultativa konferensens roll är att ge råd till regeringen genom diskussioner och konsultationer i en bredare krets.

De båda församlingarnas årliga sessioner äger rum samtidigt, och kallas ofta för ”de två mötena” (lianghui 两会).

Varför finns det då två sådana här församlingar, när den reella makten ligger hos partiet och i politbyrån?
Ett svar är att allt bara är show, ett slags bevis på att Kina visst är en fungerande modern stat, och också ett sätt att visa upp det mindre välkända faktumet att Kina faktiskt är en flerpartistat. Utöver det allestädes dominerande kommunistpartiet finns det formellt åtta mindre partier, som är organiserade i en ”förenad front” under kommunistpartiets ledning (en liknande modell lär ha existerat under kommunisttiden i några av de gamla östblocksstaterna). De åtta partierna är representerade i CPPCC, och ett par av dem också i NPC.
Ett annat svar är att NPC på senare år försökt markera sitt oberoende från partiet genom att faktiskt debattera och tillåta omröstning om en del av förslagen, och till och med haft fräckheten att skicka tillbaka en del lagförslag till regeringen(!).

Föga förvånande är det ekonomin som står högst upp på agendan för de båda mötena. Ledarna har lovat att Kina under 2009 ska lyckas nå 8 % tillväxt. Mot bakgrund av de senaste årens dubbelsiffriga tillväxt låter det kanske inte mycket, men många internationella bedömare menar att det kommer bli mycket svårt att nå ens denna siffra. På CNN nämnde de 5 % som ett mer realistiskt resultat.
De åtta procenten är vad som beräknas krävas för att kunna skapa nya jobb till de miljoner som i år kommer ut på arbetsmarknaden. Detta har regeringen identifierat som helt avgörande. Så många som 20 miljoner migrantarbetare har redan förlorat jobben p.ga. vikande efterfrågan på kinesiska produkter, och dessa arbetslösa massor är förstås en grogrund för socialt missnöje som riskerar att leda till oroligheter.

En av åtgärderna för att ställa den kineiska ekonomin till rätta är det föreslagna stimulanspaketet på 4 biljoner RMB, vilket motsvarar oerhörda 5,297,930,172,028 SEK (drygt fem tusen miljarder kronor). Många bedömare befarar dock att detta stimulanspaket, varav ca 70 % ska gå till infrastruktursatsningar, kommer att producera ännu med underutnyttjad infrastruktur, industri och fastighetsyta i ett läge där mycket sådant redan står tomt. Det har också framförts oro över att pengarna kommer att förvärra korruptionen i landet.

Läs mer om agendan för de två mötena på China Daily.

”Frankrike sårar det kinesiska folkets känslor”

2009-03-04T21:52:00.004+08:00

Ropas det ut på kinesiska tidningars förstasidor. Vad är det då som har hänt?

Denna gång är det två djurhuvuden i brons, närmare bestämt en råtta och en kanin, som ställer till det. Huvudena satt från början, tillsammans med tio andra djur från den kinesiska zodiaken, på en fontän i den kejserliga parken Yuanmingyuan i Beijing, som idag ofta kallas "det gamla sommarpalatset". År 1860 intogs Yuanmingyuan av en fransk-brittisk straffexpedition, som brände ner palatset och plundrade huvuddelen av dess skatter. Bronshuvudena försvann, och några av dem har senare dykt upp på olika håll. Flera har återbördats till Kina, men inte dessa två, som ingick i Yves Saint Laurents omfattande konstsamling. I veckan som gick auktionerades de ut på Christie’s i Paris.

Försäljningen har lett till omfattande debatt i Kina, och t.o.m folkliga protester, inte minst på nätet. En grupp kinesiska advokater försökte lämna in stämningsansökningar vid franska domstolar för att stoppa auktionen, men utan resultat.

En hel del kan förresten sägas om uttrycket ”att såra det kinesiska folkets känslor”, som används flitigt av officiella talespersoner för Kina. Faktum är att det används så ofta att en bloggare gjorde ett litet researchprojekt i ämnet, och kom fram till att närmare 42 länder (däribland Sverige) gjort sig skyldiga till detta brott sedan folkrepublikens grundande. Det kan i sammanhanget vara värt att läsa James Fallows betraktelser om uttrycket, som i internationella diplomatiska sammanhang i princip bara används av Kina.

Men skämt åsido, även om man kan driva med kinesiska regeringens talesmän och deras klumpiga språkbruk finns det allvarlig principfråga i botten här.
Fallet med de två bronshuvudena är ett i en lång rad där antikviteter och arkeologiska föremål hamnat i västerländska privata samlingar eller på museer som en följd av etiskt tveksam hantering. Inte sällan rör det sig om krigsbyten eller föremål som plundrats från försvarslösa ursprungsbefolkningar på olika håll i världen. Är det rätt att dessa föremål finns kvar i museer och samlingar, eller skall alltihop returneras till sina rättmätiga ägare?

Några av de mest kända exemplen är Parthenonfriserna, som ställs ut på British Museum i London, trots grekiska protester. I Sverige har vi haft några fall på senare år där museföremål faktiskt lämnats tillbaka, som t.ex. i fallet med Haislaindianernas totempåle och mänskliga kvarlevor från Australiens ursprungsbefolkning. Men silverbibeln finns fortfarande kvar i Uppsala!

En kommentator uttalade sig på BBC World News och menade att västvärldens museer skulle eka tomma om återlämningsprincipen skulle tillämpas fullt ut. Detta argument kan man dock förvänta sig att de länder som känner sig bestulna inte tar särskilt mycket hänsyn till. Hur man ska hantera stulna och plundrade föremål är dock en pågående debatt i musei- och konstsamlarkretsar.

I just detta fall verkar det dock som att Kina har ett ganska starkt case för återlämning, om än inte juridiskt. Bronsfigurerna stals från Kina i samband med ett ganska uppmärksammat övergrepp från fransk och brittisk sida under en extremt känslig historisk period. Det är inte det minsta förvånande att kineserna reagerar som de gör. Plundringen och förstörelsen av Yuanmingyuan ses som startskottet för ett ”förnedringens århundrade” för Kina, som ansattes hårt av kolonialmakternas försök att kapa åt sig delar av landet.

Den senaste turen i affären är att den anonyme köparen som ropade in föremålen för 31,49 miljoner euro (!) visade sig vara en kines som inte har någon som helst avsikt att betala för pjäserna. Han budade på dem för att sabotera auktionen. Vad som händer härnäst är oklart. Den mystiske köparen lär dock inte vara välkommen på auktion hos Christie’s i fortsättningen.

Förutom att det blir svårare för Christie's att göra affärer i Kina i fortsättningen, har affären har också anfrätt de redan problematiska relationerna mellan Kina och Frankrike, som fick sig en törn förra året när Kina ställde in ett planerat toppmöte med EU (då under franskt ordförandeskap) efter att president Sarkozy haft ett informellt möte med Dalai Lama.

Oavsett vad som händer med djurhuvudena så kommer många av de kinesiska kulturföremål som förts ut ur landet illegalt (som paradoxalt nog räddat många av dem från förstörelse under kulturrevolutionen) fortfarande finnas kvar utomlands. Den kinesiska regeringen har gjort det till en prioritet att försöka återföra så många av dem som möjligt. Detta är inte sista gången vi hör om denna fråga.

Läsvärt om Kina: James Mann – the China Fantasy

2009-02-25T22:57:00.004+08:00

James Mann - The China Fantasy: Why capitalism will not bring democracy to China (2007; Penguin)

Journalisten och erfarne Kinabevakaren James Manns bok har undertiteln ”Why capitalism will not bring democracy to China” och huvudtesen i boken är att Kinas utveckling mot att bli en ekonomisk stormakt inte matchas av en utveckling mot ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Den allmänt spridda teorin om att ökad handel med omvärlden och ökat ekonomiskt välstånd automatiskt kommer att leda till demokrati och mänskliga rättigheter i Kina är en missuppfattning, enligt Mann. Och dessutom en farlig missuppfattning.

Boken kretsar kring tre scenarier för Kinas utveckling, som alla har sina speciella logiker och konsekvenser:

- ”The soothing scenario” innebär något förenklat att Kina har anträtt färden mot ett demokratiskt samhälle och att landet genom ett slags historiens obönhörliga logik kommer att gradvis utvecklas mot ett öppnare och friare samhälle som innebär slutet för kommunistpartiets diktatur. Scenariot kallas för soothing, för att det syftar till att lugna alla som är upprörda över bristen på demokrati i Kina - utvecklingen är ju på väg åt rätt håll. Enligt detta scenario finns det heller ingen anledning att vidta särskilda åtgärder eller lägga om den politiska kursen gentemot Kina. Demokratin är ändå på väg. Genom ett antal exempel menar Mann att detta scenario i är grunden falskt, och att de framsteg som görs på det demokratiska området i Kina alltid följs av ännu hårdare repression (”ett steg framåt och fem tillbaka”).

- Det andra scenariot kallar Mann för ”The Upheaval Scenario”, och som hörs på namnet innebär det scenariot att Kina är på väg mot katastrof och kaos. De som förfäktar detta scenario menar att Kina omöjligen kan fortsätta på den inslagna vägen med hög tillväxt och ökade samhällsklyftor. De pekar på olika tecken på politisk oro i landet, strejker, demonstrationer och etniska konflikter, och menar att detta på sikt kommer att leda till att landet slits sönder eller faller samman. Mann menar dock att det är meningslöst att dra några långtgående slutsatser om ett så stort land som Kina på basis av några rapporter om enstaka incidenter som är geografiskt begränsade. Kina har en mycket lång tradition av sammanhållning, och även om landet ibland kan verka kaotiskt och svårstyrt har ledarna i Beijing landet i ett fast grepp.

- ”The Third Scenario”, innebär i korthet att Kina fortsätter på den inslagna vägen av stark ekonomisk utveckling, men utan några väsentliga förändringar i det politiska systemet. Det är fullt möjligt att föreställa sig ett Kina som om 25 år är ekonomiskt välmående, stabilt och integrerat i världssamfundets system genom handel, investeringar och finansiella system, men fortfarande en enpartistat utan pluralism och respekt för mänskliga rättigheter. Partiet kanske har ett annat namn, kanske är den kommunistiska retoriken nedtonad, men den kinesiska diktaturen består. Detta är det scenario som Mann själv tror på. Han menar att den kinesiska regimen har förfinat sin kontroll över samhället på ett sätt som tillåter liberalisering och moderniserig på bara precis de områden som behövs för att säkra en stabil ekonomisk utveckling och ett ökat välstånd, men som utesluter alla andra former av liberalisering och pluralism. Den huvudsakligen framgångsrika censuren av internet skulle då vara ett exempel på denna förfining.

Varför är då detta tredje scenario så farligt? Varför ska man bry sig om det? Är det för att Kina kommer att utgöra ett militärt hot mot USA? Inte huvudsakligen, menar Mann. Men det tredje scenariot innebär att Kina kommer att fortsätta neka sin befolkning möjligheten att hålla sina ledare ansvariga i fria val, möjligheten att uttrycka sin mening och sprida den i skrift, och andra rättigheter som anses självklara i väst. Detta kan dock tills nöds avfärdas med att det är ett kinesiskt problem. Men vad som är värre är att ett starkt och auktoritärt Kina innebär problem för demokratiska värden runtom i världen.

Kina är också ett utmärkt exempel på hur man kan modernisera och öka välståndet utan att ge folket politisk frihet som hotar den sittande regimens maktmonopol, något som följs med intresse av odemokratiska regimer runtom i världen. Det ger dem ideologiskt stöd för tesen att demokrati är ett västerländskt koncept som USA och Europa försöker tvinga på andra delar av världen. Kina ger redan idag dessutom omfattande ekonomiskt stöd till odemokratiska regimer runtom i världen, från Zimbabwe och Sudan till Burma/Myanmar och Uzbekistan. Ett starkt och odemokratiskt Kina kan också innebära ett slags moraliskt stöd för den allt mer auktoritära politiken i Ryssland.

Det tredje scenariot innebär också, menar Mann, att det kommer att bli tydligt för det amerikanska folket att den politik som USA fört gentemot Kina de senaste 20 åren, och som bygger på teorin att ökad handel och kontakt med Kina oundvikligen leder till en politisk öppning av Kina, har byggts på lurendrejeri. Och ganska mycket energi och utrymme i boken ägnas åt att exponera de ansvariga för detta lurendrejeri. Det är förvisso intressant läsning, men känns inte omedelbart relevant för en icke-amerikansk publik.

Mann utvecklar också ett resonemang om det han kallar för ”the Starbucks fallacy”, dvs antagandet att eftersom Kinas ständigt växande medelklass får en allt bättre och mer västinfluerad levnadsstandard kommer deras strävan efter ett pluralistiskt demokratiskt system snart som ett brev på posten. Detta menar Mann är ett i grunden felaktigt antagande, som fullständigt bortser från det faktum att den välbärgade kinesiska medelklassen är numerärt sett fullständigt underlägsen den fattiga befolkningen på landsbygden.

Det finns inget som antyder att medelklassen i städerna skulle ha något att vinna på att Kinas politiska system skulle reformeras i demokratisk riktning, eftersom att denna medelklass är en minoritet vars intressen bäst tjänas av att kommunistpartiet håller ett fast grepp om makten. Skulle Kina plötsligt få demokratiska val och den fattiga befolkningen skulle rösta efter egna ekonomiska överväganden skulle medelklassens intressen förlora ett sådant val. Det kinesiska kommunistpartiet har dessutom igenom sin politik de senaste 20-30 åren konsekvent gynnat städerna och medelklassen över landsbygden och bönderna. Denna politik har skapat en klass med starka intressen investerade i den rådande ordningen; partiet har helt enkelt köpt sig medelklassens stöd för sin politik. De samhällsgrupper som har störst möjlighet att ta del av och som är mest mottagliga för västerländska idéer är alltså den grupp som har minst att vinna på dem.

Trots sitt kompakta format (bara 126 sidor) innehåller boken en omfattande genomgång av hur USA:s styrande förhållit sig till Kina, och hur fantasin om Kinas demokratisering vidareutvecklats av olika intressen inom det politiska och ekonomiska etablissemanget. Hela boken har karaktären av en stridsskrift mot de amerikanska eliterna, och man får ibland känslan av James Mann som en ensam Don Quijote i kamp mot Washingtons väderkvarnar. Till exempel försöker Mann bland annat förklara den rådande amerikanska hållningen gentemot Kina som en följd av olika kotterier av Kina-kännare inom politik, näringsliv och academia som alla söker bevara sina egna intressen genom att bekämpa alla hot mot den rådande ordningen.

För mig var boken något av en omvälvande upplevelse, och sedan jag läste den känner jag mig lite som en ”Kina-pessimist”. The China fantasy är en ganska deprimerande bok, åtminstone om man hoppas på förändring till det bättre i sättet som Kina styrs. Mann bjuder inte heller på något recept för att vända denna pessimism i optimism. Han menar att USA:s möjligheter att påverka Kina i demokratisk riktning gick förlorade i samband med sanktionerna mot Kina efter händelserna på Himmelska Fridens torg:
”If there ever was a time when the United States held considerable economic leverage over China, this was it. The Bush administration [Geroge Bush d.ä] didn’t seek to use this leverage. […] …and by the time Bush gave way to a new administration in Washington, the moment of American economic leverage had passed”

Boken är skriven för en amerikansk publik, och handlar nästan mer om USA och dess politik mot Kina som om Kina självt. Mann är skoningslös i sin kritik av de eliter som fortsätter att torgföra the soothing scenario i syfte at skapa ett stabilt klimat för affärer med Kina och för att slippa en besvärlig samhällelig debatt om varför diktaturen består. Men resonemanget äger relevans även utanför USA, och kanske även i ett land som Sverige. Är det versioner av the soothing scenario som används för att legitimera vår handel och våra kontakter med Kina?

Payback time

2009-02-25T22:18:00.002+08:00

Vad ska vi bygga här? Klimatsmarta hus betalade med amerikanska dollar, eller hus byggda enligt beprövad kinesisk teknik, där värme och kyla läcker ut som ur ett såll?

Läser i Newsweek att den kinesiska regeringens klimatsamordnare Gao Guangsheng har föreslagit att USA och andra industrialiserade länder ska böta för att man smutsat ner jorden med sina koldioxidutsläpp under de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Böterna skulle gå till Kina och c:o, för att finansiera insatser för att begränsa deras framtida koldioxidutsläpp.

Tanken är inte ny; den industrialiserade världen har ett trovärdighetsproblem när den efter årtionden av smutsig tillväxt förväntar sig att utvecklingsländer ska ta det ansvar som i-länderna aldrig tog. Och om man kan komma förbi bilden av hur Barack Obama lämnar över en portfölj med 350 miljarder USD om året, vilket motsvarar den 1 % av USA:s BNP som Gao tyckte var lämplig, till president Hu Jintao så är tanken kanske ändå inte helt orimlig.

Som det påpekas i artikeln har Kina trots de senaste trettio årens rekordtillväxt, och det faktum att man förra året gick om USA som den största utsläpparen av växthusgaser, ännu sina värsta misstag framför sig. Och man får mycket större utväxling per dollar på de klimatsmarta investeringarna om de kan bakas in i planeringen för Kinas industri- och storstadsutbyggnad än om de ska läggas på att i efterhand rätta till de misstag som gjorts i väst. Och för atmosfärens skull spelar det ingen roll var klodioxidutsläppen minskas, så länge de minskar.

Men de amerikanska skattebetalarna, som i dessa dagar ser hur regeringen har sina stimulus-spenderbyxor på, är troligen inte så sugna på att skicka 350 miljarder dollar om året till Kina. Det föreslås dock i artikeln att det hela skulle kunna lösas på mer lättsmälta sätt, t.ex. genom att USA och Kina tar gemensamma initiativ och att USA delar med sig sina framsteg inom den teknologi som är nödvändig för att skära ner utsläppen och göra Kinas utveckling grönare.

Det hela låter kanske som en fullständigt utopisk tanke, men Kina och USA är de värsta utsläppsbovarna och sitter i samma båt. Kanske är det en bra idé att de hjälps åt att ro?

Läget utmärkt vad gäller mänskliga rättigheter i Kina (!)

2009-02-12T21:41:00.003+08:00

I dagarna pågår möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Man gör ”universal periodic review”, som det heter på FN-lingo, av Kinas åstadkommanden vad gäller mänskliga rättigheter.

Den officiella nyhetsbyrån Xinhua har publicerat denna rapport från mötet. Bilden som ges i rapporten kanske är en smula förvånande för dem som betraktar Kina som ett land som regelmässigt ignorerar de mänskliga rättigheterna. Något sådant syns nämligen inte alls till, tvärtom.

Kinas FN-sändebud menar bl.a att man sedan 1949 har etablerat "a fundamental social and political system for the promotion and protection of human rights”. Och mycket riktigt, Kinas konstitution ger ett mycket långtgående skydd för de mänskliga rättigheterna. Problemet ligger förstås, som så ofta i fallet med kinesisk lagstiftning, i tillämpningen.

Ett axplock av Kinas åstadkommanden, enligt rapporten:

- Man har reducerat fattigdomen, och har blivit det första landet i världen att möta det fattigdomsbekämpningsmål som satts upp i FN:s millenniedeklaration.
- Medellivslängden har ökat till 73 år, vilket är sju år högre än världsgenomsnittet
- Barnadödligheten har gått ned 60 % sedan 1978, till 36,6 per 100 000.
- Hela landet har nu obligatorisk nioårig skola
- Regeringen i Kina uppmuntrar de mer än 400 000 registrerade NGO: erna att delta aktivt i främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna.
- Och så förstås det omfattande skyddet för minoriteterna (även känt som ”rätten att bära rolig hatt och utföra pittoresk folkdans”).

Men allt är förstås inte frid och fröjd. ”China is fully aware of its difficulties and challenges in this field”, som FN-sändebudet säger. En del saker återstår alltså att göra:

- 24 miljoner nya jobb om året ska skapas.
- Ojämlikheterna i utvecklingsgrad mellan stad och landsbygd måste rättas till
- Grundläggande hälso- och sjukvård och ett fungerande socialförsäkringssystem måste till.

Och allt detta ska åstadkommas genom att implementera ”the Scientific Outlook on Development”, förstås.

All raljans åsido är det förstås så att Kina faktiskt har åstadkommit mycket stora förbättringar på detta område, bara på de trettio år som gått sedan man kastade revolutionär iver och ideologi överbord och slog in på reformvägen.

Den uppmärksamme läsaren har dock vid det här laget sett ett mönster. I den kinesiska rapporten tar man i princip enbart upp Kinas åstadkommanden (och brister) vad gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna.

Något förenklat kan man säga att detta sammanfattar den kinesiska regeringens inställning till mänskliga rättigheter i stort; man fokuserar konsekvent på de ekonomiska och sociala rättigheterna och menar att man ”har en bit kvar” på andra områden. Vilka dessa områden är man dock väldigt vag med, och man specificerar inte hur man arbetar med dem. Det är en inte helt ovanlig inställning hos icke-demokratiska utvecklingsländer, att först ta itu med de ekonomiska och sociala behoven innan man fokuserar på politiska reformer.

Det som ska bli intressant att se är när den kinesiska regimen anser att man kommit så långt att man börjar ta itu med saker som press- och åsiktsfrihet, organisationsfrihet och frihet från godtyckliga myndighetsingripanden. Mitt tips är att inte hålla andan medan man väntar…

Den som gapar efter mycket…

2009-02-12T14:38:00.003+08:00

I måndags var det Lantern Festival, som markerar slutet på det kinesiska nyåret. Detta firas förstås med ännu mer fyrverkerier. Som utlänning i Kina är det bara att plocka fram hjälm och öronproppar(...igen), gömma sig bakom sandsäcksvärnet och hoppas att man slipper en direktträff mot vardagsrumsfönstret. Lite trött börjar man bli. Vid det här laget har det smällt i ungefär två veckors tid. Man får söka tröst i att det inte är samma grad av alkoholpåverkan involverad när kineser fyrar av sina fyrverkerier som när svenskar gör det. Vi klarade oss utan skador i år (också).

Samma tur hade inte Kinas statliga TV-bolag CCTV i Beijing. De riktade fyrverkerierna något fel och satte eld på grannhuset, det ännu inte invigda Mandarin Oriental-hotellet, som helt sonika brann upp. En fantastisk bild på eländet här.

CCTV: s nya huvudkontor har fått mycket uppmärksamhet för sin spektakulära utformning och imponerande storlek. Byggnaden som nu brunnit ned var ett annex. 600 brandmän deltog i släckningsarbetet, som försvårades av att byggnaden är 159 meter hög, och brandbilarnas stegar bara når 98 meter. Polisen hade tydligen avrått från fyrverkerierna, och har nu gripit den ansvarige och några till. Det hela skulle vara närmast skrattretande om det inte var för att en brandman omkom under arbetet.

Läs om detaljerna i SvD och Shanghai Daily.

Kina störst på internet (?)

2009-02-09T17:30:00.003+08:00

Vid det här laget börjar det bli en gammal nyhet; i mitten av januari publicerade Kinas officiella internetresearchmyndighet China Internet Network Information Center (CNNIC) sin 23:e statistikrapport om internetutvecklingen i Kina. I rapporten konstaterar man bl.a att antalet internetanvändare i Kina nådde 298 miljoner i slutet av 2008, vilket gör att landet gått om USA.

De nya siffrorna innebär att 22,6% av Kinas befolkning har tillgång till internet, vilket överträffar världsgenomsnittet på 21,9%. Det nästan mest spektakulära är dock ökningen, 88 miljoner nya användare (41,9%) på bara ett år! Antalet bloggare är nu svindlande 162 miljoner.

De finns dock de som menar att siffrorna, som liksom all annan kinesiskproducerad statistik, ska tas med en nypa salt, och att en stor del av ökningen beror på att man ändrat i kriterierna för vad som betraktas som en internetanvändare, bl.a. genom att sänka ålderskraven.

I vilket fall som helst växer internetanvändandet så det knakar, och detta kommer nog innebära mycket intressanta saker framöver, både för Kina och för internet. Några bekanta på Springtime har skrivit en intressant liten bok om detta, Catching up fast, som snart kommer i nyutgåva. Till dess kan man ladda ner ett utdrag.

Men att fler och fler kineser surfar på nätet innebär förstås också att myndigheterna måste se till att hålla efter dem, och de sidor som de besöker. Sedan ungefär en månad tillbaka har det pågått en kampanj mot pornografi på nätet. Hittills har 1 635 internetsajter och 217 bloggar med alltför ekivokt innehåll stängts ned, och långt fler har fått varningar kring delar av sitt innehåll. Bland de som varnats men inte stängts ner finns Kinas två mest populära internetportaler Google och Baidu.

Själv förvånas jag ofta över puritanismen i Kina, som ibland tar sig rent komiska proportioner. Jag tror det är för att man som europé förknippar puritanism och sedlighetsiver med religion. Och eftersom Kina i många avseenden är lika ateistiskt som det är asexuellt blir jag alltid lika förvånad över den iver som myndigheterna visar när det gäller att skydda medborgarna från fräckisar och lite för mycket visad hud här och där.

De som vet menar dock att kampanjen mot nätpornografi bara är en förevändning för, eller en signal om, ytterligare insatser mot politiskt misshagligt nätinnehåll.

Shanghai världens fjärde högsta stad

2009-02-06T18:00:00.004+08:00

Min personliga favorit bland Shanghais höga hus. Shanghai World Financial Center, 492 meter högt, med världens högst belägna utkiksplattform. Byggnaden öppnades officiellt i augusti 2008. De översta våningarna rymmer Shanghais Park Hyatt, med en spektakulär utsikt från restaurang och bar på 91:a respektive 92:a våningen. (Eget foto)

Nej, rubriken syftar inte på den kuperade terrängen, vilket vem som helst kan intyga som besökt denna topografiskt handikappade stad som inte har en endaste liten kulle vid horisonten (oftast har vi ingen horisont heller, den är dold i smog eller dis), men väl på stadens imponerande skyline.

Tidskriften Forbes har nyligen rankat världens högsta städer, och tittat på vilka städer som har flest byggnader högre än 700 fot (= 213 m). Föga förvånande är New York högst, som har 35 byggnader högre än 213 meter. På andra plats kommer Hong Kong, och Shanghai ligger tätt efter på fjärde plats, med 21 byggnader som kommer över denna magiska (?) gräns.

Hela listan ser ut så här:
1. New York
2. Hong Kong
3. Dubai
4. Shanghai
5. Chicago
6. Shenzhen
7. Tokyo
8. Houston
9. Singapore
10. Los Angeles

Världens högsta byggnad, Burj Dubai (burj = arabiska för torn), nådde sin planerade högsta höjd på 818 meter den 17 januari 2009, men det hade länge varit hemligt hur högt det skulle bli.

I Shanghai har stadens 20 högsta hus alla tillkommit efter 1998, då Jinmao Tower invigdes. Det finns idag tre byggnader i Shanghai som är högre än 1000 fot (=305 m), och 18 som är mellan 700 och 999 fot, dvs mellan 213 och 305 m.

Högsta huset i Shanghai, och i hela Kina (exklusive Taiwan, som ju visserligen ”är en del av Kina”) är Shanghai World Financial Center (SWFC), eller ”flasköppnaren” som den ibland kallas. Med lite lokalpatriotism och en smula kreativ matematik är huset faktiskt högst i världen: om man betänker att Burj Dubai ännu inte är invigt, och att taket på Taiwans högsta byggnad Taipei 101 bara är på 449 meter (de översta 60 metrarna är en antenn), så… Nåja, det är kanske att ta i, det skiljer ju ändå mer än trehundra meter till Burj Dubai, men SWFC har i alla fall världens högst belägna utkiksplats, på 474 meter…

Listan på de tio högsta städerna inkluderar fyra amerikanska städer, och de övriga sex städerna ligger i Mellanöstern och Asien, dvs. den del av världen där den ekonomiska expansionen varit som kraftigast de senaste två decennierna. Men sannolikt ser världens skylines annorlunda ut om 20 år. Flera storslagna projekt planeras i såväl USA som i Dubai, Saudiarabien och i Ryssland. Även Shanghai planerar för en ny jätteskrapa på 632 meter, som till på köpet blir granne med de två befintliga giganterna SWFC och Jinmao Tower i ett slags superskrapornas gyllene triangel.

Men allt detta ligger förstås bortom den nuvarande ekonomiska krisen, som satt flera av byggplanerna på paus.

Sverige – potatislandet

2009-02-05T22:45:00.001+08:00

Idag hade jag ett [av mina numera rätt sällsynta] samtal med en taxichaufför. Det är sällan de faktiskt vill prata med en. De sköter sig själva och kallpratar inte med passagerarna. Jag minns taxiresorna under min tid i Beijing som helt annorlunda, då hörde det till undantagen att chauffören inte frågade åtminstone var man kom ifrån. I Shanghai är det förstås lite komplicerat av att många av chaufförerna pratar så mycket dialekt att det är svårare än vanligt att förstå dem.

Dagens samtal påbörjades efter att jag avslutat ett mobilsamtal i taxin:
- Kommer du ifrån Amerika? [standard-taxisamtalsinledning 1A]
- Nej, från Sverige.
- Jaså, Sverige…[kort fundering]. Vad har ni för modersmål i Sverige? Engelska?
- Nej, vi har ett eget språk, svenska.
- Hmmm…
- Men de flesta svenskar kan engelska också.
[efter en stunds kontemplativ tystnad:]
- Vad är basfödan i Sverige?
[tvära kast i samtalsämnena; här fick jag fundera lite snabbt]
- Potatis. I Sverige är basfödan potatis.
- Potatis!? Som på Irland!
- Just det, som på Irland. Och på många andra håll i Europa. I Europa gillar vi potatis.
- Hur äter ni potatis då?
- Tja, man kokar den, och steker den. Och friterar den. [jag har inte lärt mig ordet för mos, så jag kunde inte berätta om köttbullar med gott svenskt potatismos]. Nuförtiden har vi pasta och ris och alla sorters mat i Sverige, men den traditionella basfödan är potatis.
- Jaså ris också? Odlar ni det i Sverige eller importerar ni?
- Nej, det kan vi inte odla i Sverige. Det är importerat alltihop.
- [något urskuldande för nyfikenheten:] I Kina är vi mycket noggranna med det här med mat! Det tycker vi är viktigt.
- Ja, det har jag förstått. Men jag gillar kinesisk mat också.

Själv är jag ingen stor potatisälskare, men det hade jag inte hjärta att berätta för chauffören. Och att Sverige är och har varit ett potatisland, det kan man ju inte förneka.
För att spinna vidare på detta ämne vill jag rekommendera Ola Wongs krönika i SvD om den dåliga mathållningen i Europa, och den stora variationen i Kina. Och som kontrast denna skräckskildring av matsituationen i Kina.

Kinas propagandamaskin sträcker ut sina tentakler – snart i en TV-apparat nära dig?

2009-02-03T17:10:00.002+08:00

För alla världens stormakter (eller länder som tycker att de är/borde vara/kommer att bli stormakter) är det naturligt att skaffa sig vissa attribut, t.ex. hangarfartyg, kulturinstitut runtom i världen och världsomspännande nyhets-TV. Kina har redan sina Konfuciusinstitut (ett i Sverige, faktiskt), bygger på hangarfartygen och nu står man i begrepp att stärka sin roll i nyhetsflödet.

Den kinesiska regeringen har nyligen presenterat sina planer på att kraftigt öka sin närvaro på den internationella nyhetsscenen genom satsningar på engelskspråkiga tidnings- och TV-nyheter. Avsikten är alltså att ge världen Kinas syn på tillståndet i världen, och inte minst läget i Kina. Denna avsikt är inte svår att förstå. Det kommer kanske inte som en överraskning för någon att kinesiska makthavares bild av demokrati, mänskliga rättigheter, läget i Tibet och Taiwanfrågan skiljer sig från den bild som de flesta har utanför Kina.

Den kinesiska regeringen satsar runt 45 miljarder RMB (nästan 55 miljarder SEK) för att stärka det som, för en västerländsk publik något förvånande, kallas ”utrikes propaganda” (waixuan gongzuo). Satsningen inkluderar ett utökat utbud av olika program på engelska, en engelskspråkig TV-kanal inspirerad av al-Jazira, samt ökade medel till både nyhetsbyrån Xinhua och det statliga TV-bolaget CCTV. Det senare utökade sin icke-kinesiskspråkiga nyhetsförmedling inför OS, då den engelskspråkiga TV-kanalen CCTV9 fick sällskap av sändningar på franska och spanska. Senare i år väntas sändningar på ryska och arabiska påbörjas.

Den avgörande frågan är ju förstås, kommer den kinesiska statskontrollerade journalistiken verkligen kunna konkurrera med kanaler som CNN och BBC? Det är en sak att ha monopol på nyhetsförmedlingen i en stat där alla avvikande meningar censureras, och där befolkningen av språk- eller bekvämlighetsskäl väljer bort utländska media, och en helt annan att konkurrera på en global marknad där konsumenterna har tillgång till en mångfald av röster som kan förmedla en annan bild.

Eller som det så väl sammanfattas på Kinabloggen Zhongnanhai:

The problem isn't lack of TV channels or media outlets that present China's case to foreigners, it's the lack of any media outlets that present China's case well [……] any mainland Chinese run media outlet will be taken less seriously as long as general media controls are in place.

Läs gärna denna intressanta artikel i frågan, skriven av Nicholas Bequelin från Human Rights Watch. Särskilt intressant är det att se vilka olika budskap Xinhua och CCTV har för utländska och kinesiska betraktare när det gäller den egna rollen i propagandaförmedlingen.

Och är man intresserad av satsningen i ett större sammanhang rekommenderas den erfarne Kinakännaren Willy Wo-Lap Lams artikel i Asia Times, som bl.a. visar att det finns röster inom Kina som vill se förändringar i kinesisk nyhetsförmedling:

Doubts have also been raised by Chinese intellectuals about the quality - and integrity - of state media including CCTV. Earlier this month, 22 writers and lawyers started a Internet-based movement asking Chinese nationwide to stop watching the station. The campaign, entitled "Say no to CCTV, say no to brainwashing," accused its news programs of "focusing only on bright side" while reporting on domestic affairs, and doing the opposite about events in foreign nations.

Hela denna ambitiösa satsning att nå ut med sitt eget budskap skall förstås i ett sammanhang där Kina söker att stärka sin ”mjuka makt” och attraktionskraft i världen. Något som det finns anledning att återkomma till framöver.

Oxens år och vårruset

2009-02-02T22:03:00.001+08:00

Veckan som gick firade Kina början på Oxens år, enligt den kinesiska djurzodiaken. Det finns tolv djur i djurkretsen, så vart tolfte år kommer samma djur tillbaka. Vilka egenskaper som är förknippade med de olika djuren och hur de passar ihop med varandra och de olika elementen är en hel vetenskap. Om man får tro en källa:
"People born in the Year of the Ox are patient, speak little, and inspire confidence in others. They tend, however, to be eccentric, and bigoted, and they anger easily."

Oxe och oxe förresten. Det är som vanligt när man pratar om djurnamn i Kina lite tvetydigt. På kinesiska heter det niŭ 牛, som kan betyda såväl ko som oxe. Så vi skulle lika gärna kunna önska gott nytt kossans år. Och vissa anslag på sta’n önskar ”Happy Bull Year”. På samma sätt är det med det nyss avslutade råttans år. Det kinesiska tecknet shŭ 鼠 kan betyda råtta såväl som mus, och många i Kina som är känsliga för hur råttans image uppfattas av utlänningar valde att istället kalla det för musens år. Hong Kong Disneyland lär ha slagit på stort med en kampanj för att marknadsföra 2008 som just ”The Year of the Mouse”, med Musse Pigg i Maokostym.

Det kinesiska nyåret är väl närmast att jämföra med julen hemma, i termer av frenetiskt shoppande och pyntande innan (det finns förstås en egen genre av nyårsmusik som är lika enerverande som västerländsk julmusik). Hela samhällsmaskineriet varvar ner ett bra tag innan, och tar ett tag på sig att komma igång efteråt. För de allra flesta kineser är detta dessutom den enda tiden på året då man har någon längre sammanhängade ledighet. För majoritetet av de 150-200 miljonerna migrantarbetare är det enda tillfället på året man har att besöka sin familj i hemprovinsen. Om man betänker att normalfallet är att barnen bor kvar i hembyn i inlandet med mor- eller farföräldrarna medan föräldrarna tjänar pengar i kustprovinserna inser man hur viktig denna ledighet är. Det är inte svårt att föreställa sig vilken påfrestning detta är för transportsystemet. Detta år räknade myndigheterna med att närmare 188 miljoner människor skulle företa en tågresa, vilket är en ökning med 8 procent jämfört med förra året. På kinesiska kallas fenomenet för chunyun 春运, vilket kan översättas ”vårrusningen”, eller varför inte ”vårruset”?

Enligt en uppgift sopades det bara i Shanghai upp närmare 1 200 ton (!) fyrverkeriskräp i måndags, efter själva nyårsaftonen. Och då ska man betänka att det fyras av fyrverkerier med nästan samma intensitet fyra dagar senare. De 1 200 tonnen till trots tyckte vi nog att årets fyrverkerier inte var lika spektakulära och många som förra årets. Någon menade att det fanns astrologiska skäl för att fira övergången mellan grisens år 2007 och råttans år 2008 extra mycket (bl.a. att råttan är första djuret i zodiaken) och att årets firande därför är mer dämpat. Men undertecknad kan inte låta bli att fundera om inte de dystra ekonomiska utsikterna för 2009 spelar en roll för Shanghaibornas vilja att spendera pengar på fyrverkerier.

Behöver internet ännu en blogg?

2009-02-01T22:20:00.000+08:00

Det verkar som att hela världen bloggar. Bara här i Kina finns det mer än 100 miljoner bloggar, en svindlande siffra. Nyligen hade jag anledning att fördjupa mig i detta fenomen, och insåg att den globala ”bloggosfären” sedan länge passerat den punkt då man kan hoppas på någon form av överblick. Det finns bloggar om allt, ja till och med bloggar om bloggar.

Och nu finns det en till som hoppas på att kunna addera något slags mervärde till massan. Tanken på att börja blogga har funnits ända sedan jag flyttade till Kina för ett och halvt år sedan. Och kanske hade det händelserika året 2008 varit lämpligt för att börja blogga. Det året präglades av en rad stora och dramatiska skeenden i Kina, som dessutom stod i rampljuset på ett alldeles särskilt sätt. Snöoväder, oroligheter i Tibet, kravaller runt OS-facklan, jordbävning i Sichuan, medaljregn under OS och melamin i mjölken. Som jag förstått det på folk i Sverige har Kina-febern som rådde före OS ersatts av en viss Kina-trötthet.

Men bättre sent än aldrig, hoppas jag. Och 2009 blir nog ett intressant år det med. Det är tjugo år sedan händelserna på det stora torget i Beijing. Folkrepubliken fyller 60 år. Lågkonjunkturen rullar in över Kina.

Tanken med den här bloggen är att försöka ge ett perspektiv från svensk horisont på det som händer i Kina i allmänhet, och i Shanghai i synnerhet.