Apropå Xinjiang

Jag vill tipsa om tre aktuella artiklar på Asia Times Online, som ger lite mer djup och nya perspektiv på de oroligheter som pågår/har pågått de senaste dagarna i Xinjiang.

I "Beware the Tiananmen reflex" varnar Francesco Sisci för att vi i väst reflexmässigt ska döma ut den kinesiska regimens agerande med de tragiska händelserna på Himmelska fridens torg 1989 som schablon. Bara för att folk dödas i våldsamma upplopp betyder det inte att allt är regimens fel, menar han. Men huvuddelen av hans artikel handlar egentligen om nationalismen och etniska motsättningar i Kina, inte minst denna intressanta passus om dess ursprung:

The great Han nationalism was the stock idea of the Chiang Kai-shek's Kuomintang, and Mao Zedong corrected it by introducing Soviet-style "protections" for other nationalities living in China. But in the former Soviet Union, the issue was that there had been an oppressive Russian nationalism that needed curbing. In China, there had been no Han nationalism to speak of. Mao's nationalities instituted for the first time minute divisions among the ethnic groups living in China, which de facto promoted national and ethnic sentiments that previously were more blurred.

Wu Zhong beskriver i "No question, Hu's in charge of Xinjiang" intressanta svagheter i hur krishanteringen på högsta nivå i Kina är organiserad. Den politbyråmedlem som är ansvarig när presidenten lämnat landet har ingen auktoritet över armén. Först när president Hu avbröt sin resa i Italien och återtog befälet över armén kunde den sättas in i Xinjiang.

"Ghost of Marx haunts China's riots" av Jian Junbo (forskare vid Fudan-universitetets Institute of International Studies) anlägger ett ideologiskt perspektiv på oroligheterna, och menar att Kinas utveckling har sprungit ifrån marxismens idéer om etniska grupper förenade av klassintressen. Regimens tungfotade policy av att med ena handen ge minoriteter positiv särbehandling, och med andra handen hårt förtrycka deras försök att påverka sina villkor har lett till en ohållbar situation.

In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community. Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group. The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.

Den sista meningen känns tämligen olycksbådande.

Paralleller mellan Tibet och Xinjiang

Det pågår oroligheter i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Hundratals människor är dödade och skadade. Rapporter finns bl.a. i SvD och i DN. Mycket kan sägas om detta, och sägs också. Flera inlägg på Kinabevakning benar ut frågan, och jag tror inte jag har så mycket att tillägga själv.

På Imagethief finns det dock ett intressant resonemang om hur konflikten i allmänhet skildras, och vad som utelämnas ur dessa skildringar. Genom att de legitima orsaker till missnöje som kan finnas bland uighurerna i Xinjiang konsekvent utelämnas i kinesisk media, saknas det en viktig aspekt av berättelsen, vilket får svåra konsekvenser.

That's a serious omission because, while it is made with an eye on propagating an official story of the spread of development and prosperity, it comes with a long-term price: it inflames the very tensions it attempts to paper over. And it, with marvelous efficiency, it inflames them on both sides. Uighurs are given the impression that their concerns are considered unworthy of acknowledgment by the State, a situation that is a classic recipe for convincing people to take extreme measures. Other Chinese, meanwhile, are deprived of any context for the riots, which feeds into a colonial attitude toward Uighurs that I have experienced firsthand. If you believe that you have given a people nothing but development and progress and economic opportunity, and they rise up against you, then you will come to see them as at best treacherous and untrustworthy and at worst as less than human, with predictable consequences. Legitimate grievances or not, the riots are almost certainly doing terrible damage to the Uighur cause in China.

Resonemanget är i många avseenden tillämpbart även på situationen i Tibet. Den kinesiska berättelsen om den regionen lämnar heller inget utrymme för att beskriva orsakerna till tibetanernas missnöje. Detta gör att den kinesiska opinonen mot minoriteterna inflammeras allt mer.

En annan viktig aspekt som också pekas ut hos Imagethief (och hos andra) är att medier i väst ofta är väl snabba att passa in denna konflikt i det gamla välbekanta mönstret "den elaka diktaturen förtrycker och misshandlar utsatta minoriteter". Jag säger inte att detta inte är en dimension av händelserna i Xinjiang, men jag tror att frågan är långt mer komplicerad än så.

Två årsdagar i Tibet

Idag är det femtio år sedan det uppror inleddes i Tibet som fick till följd att Dalai Lama gick i landsflykt. Tibet hade fallit under folkrepublikens kontroll redan tidigare, och fått autonom status, men det var först 1959 som folket gjorde uppror. Kinesiska trupper slog ner upproret tämligen raskt. Dalai Lama, som fram till dess försökt föra en samförståndspolitik med ledarna i Beijing, såg sig tvungen att fly ur landet och upprätta en exilregering i Dharamsala i norra Indien.

De femtio år som gått har sett en utveckling av Tibetfrågan till den kanske mest känsliga i Kinas relationer med omvärlden.

Den kinesiska historien om Tibet handlar om de enorma investeringar som gjorts i infrastruktur, utbildning och hälsovård och hur man lyft tibetanerna ur ett medeltida mörker och givit dem modern levnadsstandard. Man berättar gärna om den ondskefulle separatisten Dalai Lama och hur han söker att med våld avskilja inte bara Tibet utan stora tibetansk dominerade områden i angränsande provinser från ”moderlandet”.

Den tibetanska historien handlar om hur landets traditionella kultur och religion har utsatts för medvetna förföljelser och utrotningskampanjer. Hur kloster rivits och munkar tvingats till omskolning. Att de kinesiska investeringarna har åtföljts av en massinflyttning av etniska kineser, för att minska tibetanernas relativa andel av befolkningen. Dalai Lama framställs som en fridens man, som försöker resonera med de kinesiska ledarna och som aktivt motsätter sig separatism och våld.

Vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” vill jag låta vara osagt här, men man kan konstatera att det finns två diametralt motsatta berättelser om Tibet, och ett avgrundsdjup mellan dem som är mycket svårt att överbrygga. Det är den senare bilden vi har fått oss till livs i väst, medan den förra är den som kineserna känner igen. Detta är en källa till irritation hos kineserna, som menar att västerländsk media är partisk och fördomsfull när man rapporterar om situationen i Tibet, vilket leder till okunnighet hos västerlänningar och deras ledare om ”det verkliga Tibet” *.

Det är också ett år sedan kravallerna i de tibetanska områdena i västra Kina, som kastade sin skugga över upptakten till OS i Beijing. Hur dessa kravaller beskrevs i västerländsk respektive kinesisk media följer mönstret ovan.

Två läsvärda länkar om situationen förra våren:

- En artikel av ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”-typen i People’s Daily. De här artiklarna var vanliga i samband med Tibet-händelserna, kravallerna kring OS-facklan och bojkotten av Carrefour. Särskilt värt att notera är att den ”korkade västerlänningen” är fransman. http://english.people.com.cn/90001/90780/91342/6393940.html

- En läsvärd artikel om kinesisk nationalism i allmänhet, och om händelserna våren 2008 i synnerhet: http://www.meoldchina.net/newsdetaile.php?id=2&t=10&nid=214

* ”Det verkliga Tibet” var dessutom, tro det eller ej, titeln på en kandidatuppsats i Kinesiska vid Stockholms universitet någon gång på det tidiga 2000-talet. Huvudkällan i uppsatsen var Lonely Planets reseguide till Tibet…