Perry Johansson – Sinofilerna

Perry Johansson : Sinofilerna – Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal (Carlssons, 2008)

Detta är kanske en bok med ett väl smalt anslag. Den handlar om svenska kinavetare genom tiderna, och hur vårt svenska förhållningssätt till Kina och orienten växlat under tiden. Som gammal Kinastudent kunde jag dock inte låta bli att läsa den.

I boken får man möta karaktärer som ”Kina-Gunnar”, vars föremålssamlande i Kinas inland lade grunden till Östasiatiska museets samlingar; Bernhard Karlgren, lingvisten som utforskade uråldriga kinesiska dialekter, upptäcktsresanden Sven Hedin som utforskade Centralasien, järnvägsingenjören Orvar Karlbeck* som plundrade kinesiska gravar, de svenska maoisterna och deras främsta språkrör, Jan Myrdal. Johansson sätter dem i perspektiv, och granskar dem grundligt. Så grundligt att många av deras förehavanden, även sådana som hyllats av eftervärlden, ställs i ett nytt och inte särskilt smickrande ljus. Johansson driver en tes, att de alla drivits av personliga begär efter berömmelse och makt, och att Kina kommit att spela rollen som det fordon med vilket de når sina mål.

Bitvis är boken också väl akademisk, med en del inslag av postmodern och postkolonial teoribyggnad, som kanske inte är lättillgänglig för alla läsare. Men den bjuder också på många intressanta avsnitt med bäring även på dagens Kinabild:

- Ett intressant resonemang om sinologin som akademisk disciplin, och om de förväntningar som ställs på ”kinavetaren”. De personer som beskrivs i boken har alla närmat sig Kina med olika akademiska utgångspunkter och med väsenskilda vetenskapliga skolningar, men när de väl fått epitetet ”kinavetare” eller ”sinolog” förväntas de ha informerade synpunkter om all som är kinesiskt. Johansson lyfter fram exempel som Kina-Gunnar som gjorde resan från geolog till arkeolog och sedan vidare till att skriva böcker om kinesisk politik. Detta förhållande säger en hel del om hur annorlunda vi i väst uppfattar Kina, som dolt bakom en kulturell ridå som endast ett fåtal utvalda kan tränga in bakom.

- Avsnitten om de svenska maoisterna, som gick den maoistiska kinesiska regimens ärenden, och spred kinesisk propaganda utan ifrågasättande. Deras romantiserande bild av tillståndet i Kina spelade en stor roll för hur svenskarnas uppfattning om Kina formades. Johansson visar på hur en bisarr bonde- och renhetsromantik florerade hos den svenska vänsterrörelsens anti-imperialister, och hur det antimoderna maoistiska projektet i Kina blev en förebild för dem. Genom att följa kinesernas exempel skulle världens fattiga resa sig mot västvärlden, och landsbygden kväva de dekadenta städerna.

- Ett långt och intressant kapitel ägnas åt Jan Myrdal, den person som kanske betytt mest för formandet av den svenska Kinabilden under 1960- och 70-talen. Myrdal, som står den kinesiska regimen nära, får unika möjligheter att resa runt i det slutna Kina under Mao Zedong, och sväljer helt okritiskt den kinesiska propagandabilden och förmedlar den i rapporter, artiklar och böcker som översätts till flera språk och gör Myrdal till en världskändis. Myrdal ser inte något av de katastrofer som drabbar Kina som en direkt följd av en vansinnig diktatur. Inte ens långt senare, när grymheterna och de verklighetsfrånvända dimensionerna i kampanjer som det stora språnget och kulturrevolutionen blir kända kan Myrdal erkänna sina misstag.

”Som vi sett hade de kinesiska myndigheterna en väl utarbetad praxis för hur kontakterna med utlänningar skulle skötas. Jan Myrdal stod nu inte på den kinesiska lönelistan men han fick förvisso hela VIP-behandlingen av det kinesiska utlänningskontoret med inbjudningar att resa runt i det annars hermetiskt tillslutna riket. Han får möta den idoliserade Mao Zedong och figurera i kinesisk media. Myrdal återgäldade favörerna genom att i en flod av böcker och artiklar hylla det kinesiska kommunistpartiet och dess förda politik och han har förblivit lojal, även efter massakern på Himmelska fridens torg.”

”Sinofilerna” är en väl vald titel. Johansson visar i sin bok tydligt hur studiet av Kina gått hand i hand med en kärlek till den kinesiska kulturen och civilisationen. Och inte minst viktigt hur denna kärlek konsekvent lett sinofilerna till att okritiskt acceptera både olika kinesiska regimers hårdhänta behandling av sin befolkning, men också de brott som begåtts i den kinesiska civilisationens namn mot de folkslag som levt i marginalen av det kinesiska väldet, t.ex. muslimer, tibetaner och mongoler.

”De svenska kinavetarna och samlarna delar trots skillnader i tid och politisk åskådning ett liknande perspektiv på Kina. Den kinesiska långa historien utgör en mäktig högkultur som hyllas, medan de ”andra” kulturerna villigt underkastar sig den ”kinesiska” kulturens överlägsenhet. Vidare existerar en romantisk syn på den renrasiga bonden, och bondekulturen, vars undersida utgörs av ett förakt för den degenerade, kosmopolitiska staden, […] Men likt fascisterna är denna hyllning till bonden ofta cynisk. Bonden, den starka, den obesudlade rena, är viktig som biomassa för den nationella storhetsdrömmen och svenskarna delar just en vision om ett kommande mäktigt Storkina.”

En tanke som slår mig efter att ha läst boken är att det vore intressant att se om de mönster som präglat 1900-talets svenska kinakännare/kinaälskare också kan appliceras på dagens svenska sinologer. Hur förhåller sig dagens sinofiler till det som hänt i Kina de senaste trettio åren? Detta kan i sinom tid bli föremål för en lika intressant bok som ”Sinofilerna”.



* Ja, det ÄR en smula förvirrande att två så pass centrala personer i de svensk-kinesiska relationernas historia heter så likartade namn som Karlgren och Karlbeck…

Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.

Läsvärt om Kina: Joshua Kurlantzick – Charm offensive

Joshua Kurlantzick – Charm offensive: How China’s soft power is transforming the world(2007)

Vad är mjuk makt? Begreppet utvecklades i boken Soft Power: The Means to Success in World Politics (2004) av den kände Harvardprofessorn Joseph Nye. Med mjuk makt menas ett lands förmåga att påverka andra länder och den internationella politiska agendan med andra medel än militära hot och andra påtryckningar. Det handlar om ett lands kulturella dragningskraft, vilka politiska värden landet står för och vilken utrikespolitik man för. Mjuk makt är förmågan att få andra att vilja göra det du vill, om moroten snarare än piskan. Som ett led i detta pratar man ofta om ”public diplomacy” – diplomatiska insatser som riktar sig mot befolkningar snarare än mot regeringar. Ett land som varit utomordentligt framgångsrikt i sin mjuka makt är USA, som under tiden efter andra världskriget haft en oerhört stark dragningskraft på folk och ledare över hela världen, som sugit åt sig amerikanska intryck och försökt efterapa den amerikanska drömmen. Att USA dessutom kunnat backa upp sin mjuka makt med hård militär makt har ju inte gjort det hela mindre effektivt som koncept.

Men idag finns en ny aktör som provar på att svinga sin mjuka makt på den internationella scenen – Folkrepubliken Kina. De senaste tio-femton åren har sett en utveckling där Kina allt mer fokuserar på mjuka medel för att uppnå sina mål. Genom utbyte inom kultur, utbildning och forskning, genom generöst bistånd och frikostiga investeringar och genom högnivåbesök och samarbetsavtal bygger Kina relationer med världen på ett sätt som skiljer sig drastiskt från de tidigare decenniernas konfrontativa och isolationistiska politik.

Joshua Kurlantzick, amerikansk journalist och författare med erfarenhet av Kina och Sydostasien har skrivit en utmärkt bok som beskriver detta fenomen. Kina börjar visserligen från en rätt låg nivå när det gäller omvärldens förtroende, och har fokuserat många av sina insatser på områden där man inte bryr sig så mycket om Kinas dåliga rykte när det gäller t.ex. mänskliga rättigheter. Men Kina ses ändå av fler och fler människor som en mer moderat kraft i världspolitiken än USA. I en undersökning som gjordes 2005 i Australien hade nästan 70 % en positiv bild av Kina, medan siffran för USA inte ens var 50 %.

Boken ger en insiktsfull och nyanserad bild av hur Kina utvecklar sin utrikespolitik och sin public diplomacy. Detta sker inte minst som en konsekvens av en analys av den politik som förts hittills, och som inte givit de önskade resultaten. Med rikliga exempel från både Sydostasien, Afrika och Latinamerika får läsaren stifta bekantskap med Kinas blandade framgångar. Alla insatser blir inte succé, och Kina håller fortfarande på att lära sig, men politiken som helhet är tämligen framgångsrik.

Men Kinas framväxande mjuka makt är inte bara ett resultat av aktiv kinesisk politik, utan också något som har kunnat ske i det vakuum som bildats när USA monterat ner mycket av sin egen mjuka makt. De åtta åren under George W. Bush ledning har inneburit en närmast katastrofal förstörelse av USA:s good-willkapital runtom i världen. Detta har varit både en följd av tungfotat och osmidigt amerikanskt utrikespolitiskt agerande och en följd av medveten nedmontering av strukturer för public diplomacy och utövande av mjuk makt. Det australiska exemplet ovan visar tydligt på resultatet.

Kinas ökade mjuka makt innebär inte bara att människor på olika håll i världen blir mer bekanta med och positivt inställda till Kina, dess kultur och dess folk, utan också att den kinesiska samhällsmodellen blir mer känd runtom i världen. Och på många håll, där globaliseringen och the Washington consensus lett till bitterhet och besvikelse, framstår Kinas statskapitalism som ett attraktivt alternativ.

Jag har tidigare skrivit inlägg om Kinas Afrikapolitik, där investeringar och bistånd är ett sätt att öka sitt inflytande genom positivt relationsbyggande, och om Kinas satsningar på internationell nyhetsförmedling för att sprida sin syn på världsfrågorna. Båda är reflektioner av de kinesiska ledarnas allt starkare fokus på att utveckla landets mjuka makt.

Charm offensive är en bra bok, och avgörande för den som vill förstå hur Kina ser på sin plats i världen, och hur man utvecklar sina medel för att nå den.

Läsvärt om Kina: James Mann – the China Fantasy

James Mann - The China Fantasy: Why capitalism will not bring democracy to China (2007; Penguin)

Journalisten och erfarne Kinabevakaren James Manns bok har undertiteln ”Why capitalism will not bring democracy to China” och huvudtesen i boken är att Kinas utveckling mot att bli en ekonomisk stormakt inte matchas av en utveckling mot ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Den allmänt spridda teorin om att ökad handel med omvärlden och ökat ekonomiskt välstånd automatiskt kommer att leda till demokrati och mänskliga rättigheter i Kina är en missuppfattning, enligt Mann. Och dessutom en farlig missuppfattning.

Boken kretsar kring tre scenarier för Kinas utveckling, som alla har sina speciella logiker och konsekvenser:

- ”The soothing scenario” innebär något förenklat att Kina har anträtt färden mot ett demokratiskt samhälle och att landet genom ett slags historiens obönhörliga logik kommer att gradvis utvecklas mot ett öppnare och friare samhälle som innebär slutet för kommunistpartiets diktatur. Scenariot kallas för soothing, för att det syftar till att lugna alla som är upprörda över bristen på demokrati i Kina - utvecklingen är ju på väg åt rätt håll. Enligt detta scenario finns det heller ingen anledning att vidta särskilda åtgärder eller lägga om den politiska kursen gentemot Kina. Demokratin är ändå på väg. Genom ett antal exempel menar Mann att detta scenario i är grunden falskt, och att de framsteg som görs på det demokratiska området i Kina alltid följs av ännu hårdare repression (”ett steg framåt och fem tillbaka”).

- Det andra scenariot kallar Mann för ”The Upheaval Scenario”, och som hörs på namnet innebär det scenariot att Kina är på väg mot katastrof och kaos. De som förfäktar detta scenario menar att Kina omöjligen kan fortsätta på den inslagna vägen med hög tillväxt och ökade samhällsklyftor. De pekar på olika tecken på politisk oro i landet, strejker, demonstrationer och etniska konflikter, och menar att detta på sikt kommer att leda till att landet slits sönder eller faller samman. Mann menar dock att det är meningslöst att dra några långtgående slutsatser om ett så stort land som Kina på basis av några rapporter om enstaka incidenter som är geografiskt begränsade. Kina har en mycket lång tradition av sammanhållning, och även om landet ibland kan verka kaotiskt och svårstyrt har ledarna i Beijing landet i ett fast grepp.

- ”The Third Scenario”, innebär i korthet att Kina fortsätter på den inslagna vägen av stark ekonomisk utveckling, men utan några väsentliga förändringar i det politiska systemet. Det är fullt möjligt att föreställa sig ett Kina som om 25 år är ekonomiskt välmående, stabilt och integrerat i världssamfundets system genom handel, investeringar och finansiella system, men fortfarande en enpartistat utan pluralism och respekt för mänskliga rättigheter. Partiet kanske har ett annat namn, kanske är den kommunistiska retoriken nedtonad, men den kinesiska diktaturen består. Detta är det scenario som Mann själv tror på. Han menar att den kinesiska regimen har förfinat sin kontroll över samhället på ett sätt som tillåter liberalisering och moderniserig på bara precis de områden som behövs för att säkra en stabil ekonomisk utveckling och ett ökat välstånd, men som utesluter alla andra former av liberalisering och pluralism. Den huvudsakligen framgångsrika censuren av internet skulle då vara ett exempel på denna förfining.

Varför är då detta tredje scenario så farligt? Varför ska man bry sig om det? Är det för att Kina kommer att utgöra ett militärt hot mot USA? Inte huvudsakligen, menar Mann. Men det tredje scenariot innebär att Kina kommer att fortsätta neka sin befolkning möjligheten att hålla sina ledare ansvariga i fria val, möjligheten att uttrycka sin mening och sprida den i skrift, och andra rättigheter som anses självklara i väst. Detta kan dock tills nöds avfärdas med att det är ett kinesiskt problem. Men vad som är värre är att ett starkt och auktoritärt Kina innebär problem för demokratiska värden runtom i världen.

Kina är också ett utmärkt exempel på hur man kan modernisera och öka välståndet utan att ge folket politisk frihet som hotar den sittande regimens maktmonopol, något som följs med intresse av odemokratiska regimer runtom i världen. Det ger dem ideologiskt stöd för tesen att demokrati är ett västerländskt koncept som USA och Europa försöker tvinga på andra delar av världen. Kina ger redan idag dessutom omfattande ekonomiskt stöd till odemokratiska regimer runtom i världen, från Zimbabwe och Sudan till Burma/Myanmar och Uzbekistan. Ett starkt och odemokratiskt Kina kan också innebära ett slags moraliskt stöd för den allt mer auktoritära politiken i Ryssland.

Det tredje scenariot innebär också, menar Mann, att det kommer att bli tydligt för det amerikanska folket att den politik som USA fört gentemot Kina de senaste 20 åren, och som bygger på teorin att ökad handel och kontakt med Kina oundvikligen leder till en politisk öppning av Kina, har byggts på lurendrejeri. Och ganska mycket energi och utrymme i boken ägnas åt att exponera de ansvariga för detta lurendrejeri. Det är förvisso intressant läsning, men känns inte omedelbart relevant för en icke-amerikansk publik.

Mann utvecklar också ett resonemang om det han kallar för ”the Starbucks fallacy”, dvs antagandet att eftersom Kinas ständigt växande medelklass får en allt bättre och mer västinfluerad levnadsstandard kommer deras strävan efter ett pluralistiskt demokratiskt system snart som ett brev på posten. Detta menar Mann är ett i grunden felaktigt antagande, som fullständigt bortser från det faktum att den välbärgade kinesiska medelklassen är numerärt sett fullständigt underlägsen den fattiga befolkningen på landsbygden.

Det finns inget som antyder att medelklassen i städerna skulle ha något att vinna på att Kinas politiska system skulle reformeras i demokratisk riktning, eftersom att denna medelklass är en minoritet vars intressen bäst tjänas av att kommunistpartiet håller ett fast grepp om makten. Skulle Kina plötsligt få demokratiska val och den fattiga befolkningen skulle rösta efter egna ekonomiska överväganden skulle medelklassens intressen förlora ett sådant val. Det kinesiska kommunistpartiet har dessutom igenom sin politik de senaste 20-30 åren konsekvent gynnat städerna och medelklassen över landsbygden och bönderna. Denna politik har skapat en klass med starka intressen investerade i den rådande ordningen; partiet har helt enkelt köpt sig medelklassens stöd för sin politik. De samhällsgrupper som har störst möjlighet att ta del av och som är mest mottagliga för västerländska idéer är alltså den grupp som har minst att vinna på dem.

Trots sitt kompakta format (bara 126 sidor) innehåller boken en omfattande genomgång av hur USA:s styrande förhållit sig till Kina, och hur fantasin om Kinas demokratisering vidareutvecklats av olika intressen inom det politiska och ekonomiska etablissemanget. Hela boken har karaktären av en stridsskrift mot de amerikanska eliterna, och man får ibland känslan av James Mann som en ensam Don Quijote i kamp mot Washingtons väderkvarnar. Till exempel försöker Mann bland annat förklara den rådande amerikanska hållningen gentemot Kina som en följd av olika kotterier av Kina-kännare inom politik, näringsliv och academia som alla söker bevara sina egna intressen genom att bekämpa alla hot mot den rådande ordningen.

För mig var boken något av en omvälvande upplevelse, och sedan jag läste den känner jag mig lite som en ”Kina-pessimist”. The China fantasy är en ganska deprimerande bok, åtminstone om man hoppas på förändring till det bättre i sättet som Kina styrs. Mann bjuder inte heller på något recept för att vända denna pessimism i optimism. Han menar att USA:s möjligheter att påverka Kina i demokratisk riktning gick förlorade i samband med sanktionerna mot Kina efter händelserna på Himmelska Fridens torg:
”If there ever was a time when the United States held considerable economic leverage over China, this was it. The Bush administration [Geroge Bush d.ä] didn’t seek to use this leverage. […] …and by the time Bush gave way to a new administration in Washington, the moment of American economic leverage had passed”

Boken är skriven för en amerikansk publik, och handlar nästan mer om USA och dess politik mot Kina som om Kina självt. Mann är skoningslös i sin kritik av de eliter som fortsätter att torgföra the soothing scenario i syfte at skapa ett stabilt klimat för affärer med Kina och för att slippa en besvärlig samhällelig debatt om varför diktaturen består. Men resonemanget äger relevans även utanför USA, och kanske även i ett land som Sverige. Är det versioner av the soothing scenario som används för att legitimera vår handel och våra kontakter med Kina?