Bye, bye, Shanghai! Del 3: Kinas utmaningar

Det talas mycket om att Kina är på stark frammarsch, och att framtiden tillhör Kina. Ibland tycks det som att det kinesiska expresstågets färd mot en ledarposition i världen inte går att stoppa och att det inte finns någon risk för urspårning. Men problemen finns där, och de är i många avseenden allvarliga.

Det finns en stor risk för att den kinesiska fastighetsbubblan spricker. I vissa städer står 40 % av alla nybyggda lägenheter tomma eftersom folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte. Så småningom kommer man att vara tvungen att sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som man hoppats. Hur hanterar marknaden det?

Klyftorna mellan stad och landsbygd bara växer. Det finns en oro hos ledarna över att stora delar av Kinas befolkning ännu inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. Samtidigt är urbaniseringen och den enorma inflyttningen till städerna en huvudvärk inför framtiden.

Enbarnspolitiken och den starka tillväxten leder båda till att Kina i framtiden kommer att drabbas av brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Arbetskraftsutbudet minskar varje år och snart kommer man vara tvungen att överväga arbetskraftsinvandring. Hur hanterar den slutna Han-nationalistiska staten övergången till globaliseringens nästa steg, att ta emot arbetskraftsinvandrare i sitt land?

Kina saknar fungerande socialförsäkringssystem. Detta är inte bara en fråga om medborgarnas trygghet. Sparandegraden är för hög i Kina, just eftersom det inte finns något offentligt skyddsnät. Om tryggheten kunde öka kommer medel frigöras för att öka den inhemska konsumtionen och därmed stimulera industrin.

Miljön. Tillväxtmålen är alltid de viktigaste för de lokala och regionala ledarna. Att lyckas möta de uppsatta målen är det som gör eller förstör dessa ledares möjligheter att klättra i karriären. Miljöskydd och likande hänsyn är allt som oftast bara ett hinder i detta. De kontrollmyndigheter som finns är genomkorrumperade eller saknar expertis.

Kina är enormt - hur styr man ett sådant jätteland? Trots att det är en brutal diktatur är styrningen katastrofalt svag. Man talar ibland om begreppet ”Shan gao huangdi yuan” – bergen är höga och kejsaren långt borta. Provinserna blivit allt mer ekonomiskt oberoende. Ganska lite av deras inkomster kommer från skatteintäkter, och desto mer från markförsäljning och från bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden.

Kinas rättssystem har enorma brister. Domstolarna står under partiets kontroll. Tillämpningen av lagarna varierar avsevärt mellan provinserna. Många domare saknar juridisk utbildning. Det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. En väl fungerande och stabil ekonomi kommer på sikt att kräva reformer av detta område.

Både innanför och utanför landets gränser har man geopolitiska problem:

Xinjiang – är denna problematiska region en potentiellt värre huvudvärk är Tibet? Här är frågor om separatism, islamism och terrorism sammantvinnade med strategiska frågor som försörjning av naturtillgångar.

Taiwan – ”utbytarprovinsen” som är varje kinesisk ledargenerations huvudvärk. Hur närma sig och normalisera utan att riskera att går för långt? Är ett närmande verkligen nära nu?

Relationen till USA – stormakten som Kina både älskar och hatar. De båda giganterna är fastlåsta i en märklig dans där det är oklart vem som för.

Nordkorea – det lilla landet med de stora problemen. Helst skulle nog ledarna i Beijing vilja att regimen där försvann och att man fick ett stopp på kärnvapenskramlandet. Men ett kollapsat Nordkorea är en mardröm för Kina.

Utmaningarna är många, och lösningarna långt ifrån givna. Så än finns det möjlighet för Gordon Changs skadeglada förutsägelser att slå in!

Bye, bye, Shanghai! Del 1: Kina som affärsland

Deg, kulor, cash eller kuai. Kalla det vad du vill. Det finns massor av det att tjäna i Kina. En del får du dock räkna med hamnar i korrupta byråkraters fickor för att dina affärer skall blomstra.

Efter lite drygt tre år i Shanghai har jag nu lämnat Kina och gått vidare till nya utmaningar. Det känns därför på sin plats att summera intrycken av de tre åren. Intrycken är många, så summerandet får bli i avsnitt med olika tema.

Jag kom inte till Kina för att jobba med det som alla andra gör, nämligen business. Sedan har jag indirekt kommit att göra det på många sätt och kommit i kontakt med väldigt många som gör det i väldigt många olika typer av företag. Därför kan jag kosta på mig att göra lite reflektioner kring Kina som ett land att göra affärer i.

Den främsta anledningen till att Kina blivit ett så intressant land för västvärlden de senaste decennierna ligger förstås i landets roll som ekonomiskt drivhus. Man åker numera till Kina inte i första hand för att ta del av en tusenårig kulturell tradition, eller av någon av de andra Kinavurmande anledningarna. Man åker till /etablerar sig i Kina för att tjäna pengar. Antingen genom att tillverka saker, billiga saker, och sälja dem hemma eller på andra ställen i världen. De senaste åren har det också mer och mer kommit att handla om att sälja saker (eller tjänster) till den kinesiska marknaden. Kina är ”the place to be” för båda dessa kategorier av utbyte. Under den tiden jag har bott i Kina har landet dessutom seglat upp som världens näst största ekonomi. Och de som kan sådant förutspår ökad tillväxt så långt ögat når.

Två saker tycker jag är viktiga att lyfta fram i detta sammanhang.

Det ena är affärsklimatet i Kina. Man kanske kan vänta sig att ett land som vill locka investeringar och kommers från hela världen skulle vinnlägga sig om att ha ett bra affärsklimat. Mitt intryck är att det i ganska stor utsträckning är tvärtom. Kina är i mångt och mycket ett ”vilda östern”. Man saknar fungerande rättsväsende. Korruptionen är inte bara utbredd utan helt integrerad i systemet. Utländska aktörer får sina varumärken kopierade och sina uppfinningar snodda. Makthavarna drar sig inte för att till varje pris och med alla upptänkliga metoder skydda inhemskt industri och försvåra för utländsk konkurrens med dessa industrier; gärna stick i stäv med de åtaganden man gjort i WTO och på andra håll.
Några av inläggen på den här bloggen har handlat om detta. Jag har skrivit om Googles duster med censurapparaten här och här. Och om brister i rättsäkerheten med anledning av Rio Tinto-affären.

Men ändå flockas västerländsk business till Kina. För affärsmöjligheterna är fantastiska TROTS allt detta. Vinsterna är så stora att det är värt det ändå. De som kommer hit och gör business och spelar på systemets villkor är förstås vuxna och kan ta eget ansvar. Själv tycker jag att jag hört alldeles för många skräckhistorier för att riktigt vara sugen på det själv.

Så här ser det ut i en del fabriker i Kina. I vissa är läget bättre, i andra är det värre. Och hur hade det varit om det inte funnits några arbetstillfällen alls?

Det andra är företagens sociala ansvar. Vilket ansvar har utländska företag för att de gör affärer i och med en diktatur? Det finns många olika sätt att svara på detta, men de allra flesta företag som gör affärer i eller med Kina blir för eller senare tvungna att komma på ett bra svar när frågor ställs om arbetsförhållanden i fabrikerna och påverkan på miljön. I de flesta fall blir svaret någon variant på temat ”vi tror att det är bättre att engagera Kina och jobba med landet istället för att isolera det”. Som James Mann påvisar i sin mycket läsvärda bok ”The China Fantasy” finns det inget riktigt stöd för det antagandet. Det finns andra skribenter som kommit till liknande slutsatser.

Det finns många företag som jobbar aktivt och engagerat med CSR-frågor, och heder åt dem för det. Och det är svårt att bestrida att utländsk affärsnärvaro i Kina skapat många arbetstillfällen för människor som annars skulle varit utan jobb. Jag tycker inte att man kan eller ska lägga hela ansvaret för Kinas politiska brister på företagen, framförallt inte svepande över alla branscher. Men jag är nog ändå av uppfattningen att många som gör business med Kina och i Kina spelar en roll, måhända liten, i legitimerandet av diktaturen.

Röster höjs för att avskaffa hukou-systemet

Nyligen publicerade 11 dagstidningar i Kina ett gemensamt upprop där man uppmanar regeringen att skynda på avskaffandet av hukou-systemet. Man skriver förstås inte att man vill avskaffa det, även om det är andemeningen, utan man uttrycker sig i mer försiktiga termer av ”speeding up reform of the system”.
Uppmaningen kommer inför sammanträdena i Nationella Fokkongressen (NPC) och CPPCC (de s.k. lianghui) som påbörjas senare denna vecka. Man menar att systemet är orättvist, okonstitutionellt och att dess avskaffande skulle främja tillväxten och skapa större inhemsk efterfrågan på varor och tjänster.

Systemet med hùkǒu户口, registrering av alla invånare har en flertusenårig historia i Kina och indelningen i landsbygds-hukou och stads-hukou spelade en viktig roll för genomförandet av planekonomin efter det kommunistiska maktövertagandet. I linje med många andra kommunistiska stater utvecklade man hukou-systemet till ett slags ”inrikes pass” vars syfte var att begränsa befolkningens rörlighet och hindra folk från att bosätta sig var det ville. Den strikta åtskilladen mellan stadsbor och landsortsbor hade också katastrofala följder under massvälten som följde på Det Stora Språnget, då miljontals människor på landsbygden svalt ihjäl medan stadsbefolkningen klarade sig hyfsat. Hukou-systemet indelade Kinas befolkningen i en urban medelklass som åtnjöt många fördelar och en landsbygdsunderklass utan samma tillgång till dessa fördelar.

Systemet har gradvis liberaliserats under reformperioden, då miljontals fattiga landsbygdsbor har sökt lyckan i storstäderna. Men systemet begränsar fortfarande rörligheten såtillvida att migrantarbetare utan lokalt hukou förvägras sjukvård, sociala förmåner och skolgång för sina barn i de städer där de lever och arbetar. Det talas om att så många som 200 miljoner kineser lever som ”illegala arbetare” på orter där de inte är registrerade. De kinesiska termen är nongmingong 农民工" (ung. "landsbygdsarbetskraft").

Man kan ha viss förståelse för viljan att reglera var människor bor och arbetar i ett sådant väldigt land som Kina med en så stor befolkning och så stora klyftor mellan stad och landsbygd, men systemet är i grunden orättvist och har orimliga konsekvenser. Det är dags att avskaffa det, vilket man gjort på prov på vissa ställen, bl.a. här i Shanghai.

BBC News: China editorials call for end to residency permit rules

China Daily: Speed up reform of household registration, say newspapers

Kina ställer sig utanför innovationsutvecklingen? Möjliga långsiktiga följder av Kinas censurpolitik

Som vanligt hittar man kloka och tänkvärda synpunkter hos James Fallows på The Atlantic.
Denna gång är det en av hans läsare som – apropå de aktuella turerna kring Google China och den kinesiska internetcensuren - kommit med några reflektioner kring följderna av försök att tidigare i mänsklighetens historia begränsa människors tillgång till fri information.

Argumentet går som följer: efter det att tryckpressen uppfanns genomgick Europa en informationsrevolution. Litterära verk och tekniska landvinningar kunde nu spridas till en större publik och komma fler till godo. I de katolska länderna fanns en stark, religiöst motiverad, censur som begränsade hantverkares och köpmäns tillgång till information om innovationer och om ny teknik. I de protestantiska länderna fanns inte samma censur, vilket ledde till att Nordvästeuropa snart hade sprungit ifrån Medelhavsländerna när det gällde innovation och tekniska framsteg. Detta ledde till ett ekonomiskt och tekniskt försprång som bara förstärktes under den industriella revolutionen, och vars spår kan märkas ännu idag.

Jag vet inte om detta är en etablerad förklaringsmodell för Europas ekonomisk-tekniska utvecklingshistoria, men bara en snabb titt på hur Europa utvecklats efter medeltiden ger ju visst stöd för resonemanget. Och sambandet verkar ju vettigt.

Huruvida det kan ha samma följder för Kina är förstås för tidigt att säga, men det öppnar upp ett intressant perspektiv. Att ”skapa innovation” står högt uppe på de kinesiska ledarnas önskelista, men någon insikt om sambandet mellan innovation och fri information verkar man inte ha nått ännu.

The Atlantic – James Fallows: About the stakes for China in the Google showdown

Den obefintliga rättsäkerheten i Kina

Det blir glest mellan blogginläggen nuförtiden. Svensk sommar gör att Kina känns avlägset. Det blir mest att jag browsar nyhetsflödet då och då. Och nu hittade jag en krönika av Ola Wong i SvD (det är inte första, och sannolikt inte sista gången jag länkar till en av hans texter).

Krönikan tar dels upp Xinjiang, och där vet jag inte om så mycket nytt tillförs, men också den allt intressantare frågan om rättsäkerheten i Kina. Eller snarare bristen på rättssäkerhet.

I vad som bara kan uppfattas som en hämndaktion för en utebliven gruvaffär med kinesiska intressen har flera chefer i det australiensiska gruvbolaget Rio Tinto gripits i Kina. Formellt är de anklagade för att ha stulit statshemligheter.

Detta är ytterligare ett i raden av exempel på de metoder Kinas regim tar till för att värna sina intressen i internationella affärer. Det talas ofta om att regimen i Kina arbetar för att stärka "the rule of law", men det är mest tomma ord. Partiet har förstås inget som helst intresse av att det utvecklas ett rättsmaskineri som fungerar oberoende från dess inflytande och utifrån en tillämpning av stiftade lagar. Rättsväsendet tjänar partiet, punkt slut.

Alla som gör affärer i Kina eller med Kina har anledning att vara orolig över detta. Själv undrar jag ibland, när man hör dessa och liknande historier, vad det är som driver utländska företag att ta de risker som det innebär att göra affärer i ett så genomkorrumperat land. Om du kan bli arresterad för att ditt företag inte gör som partiet vill, är det läge att åka på affärsresa till Kina då?

Men uppenbarligen lönar det sig tillräckligt väl för att vara värt att utsätta sig för Kinas godtycke. Det jag inte kan låta bli att undra är om det inte kommer en dag när vinsterna inte längre är så höga att de motiverar riskerna. Kommer Kinas regering att se nödvändigheten i reformer av rättssystemet innan de utländska investeringarna börjar sina?

Intressant rapport om relationerna mellan Kina och EU

I april släppte European Council on Foreign Relations en rapport, A Power Audit of EU-China Relations, som avhandlar EU:s och Kinas relationer till varandra.

Författarna är inte nådiga mot hur EU skött sina kort visavi Kina, och visar att den största förloraren är EU-medlemsstaterna själva som bl.a. lämnat öppet mål för Kina att dra nytta av EU:s öppna marknader utan att ge europeiska företag samma villkor i Kina. Samtidigt har Kina blivit mycket skickligt på att spela ut olika EU-länder mot varandra när det gäller politiska frågor.

The EU’s China strategy is based on an anachronistic belief that China, under the influence of European engagement, will liberalise its economy, improve the rule of law and democratise its politics. The underlying idea is that engagement with China is positive in itself and should not be conditional on any specific Chinese behaviour. […] Yet, as this report shows, China’s foreign and domestic policy has evolved in a way that has paid little heed to European values, and today Beijing regularly contravenes or even undermines them. The EU’s heroic ambition to act as a catalyst for change in China completely ignores the country’s economic and political strength and disregards its determination to resist foreign influence.
[…]
The results speak for themselves. The EU allows China to throw many more obstacles in the way of European companies that want to enter the Chinese market than Chinese companies face in the EU – one reason why the EU’s trade deficit with China has swollen to a staggering €169 billion, even as the EU has replaced the US as China’s largest trading partner. Efforts to get Beijing to live up to its responsibility as a key stakeholder in the global economy by agreeing to more international coordination have been largely unsuccessful.

En bra sammanfattning av rapporten finns på bloggen Kinabevakning.

Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.

Den kinesiska nykolonialismen

I senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång och läsvärd artikel om Kinas framfart i Afrika. Artikeln sätter ljuset på ett mycket intressant fenomen som präglat Kinas utrikespolitik de senaste 10 åren—ett slags nykolonialism.

Ekvationen är egentligen ganska enkel. Kinas ekonomi är inne i en omfattande expansion som kräver ständigt större inflöden av råvaror. Råvarorna finns i Afrika (och i Latinamerika och Sydostasien, där Kina också är aktivt), därför har Kina anledning att investera i och kultivera goda relationer med dessa länder.

För de afrikanska länderna, som inte är bortskämda med utländska direktinvesteringar, är det kinesiska intresset förstås välkommet. Att investeringarna och biståndet inte tyngs av några moraliska pekpinnar och villkor om institutionella reformer, korruptionsbekämpning och demokratiutveckling är en bonus i sammanhanget. Kina vägleds här som alltid av principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Folkmord i Darfur? Det bekommer oss inte så länge Sudan har olja att sälja, tycks resonemanget gå.

I förlängningen rymmer detta ett större problem än att det drar undan mattan för andra länders utvecklings- och hjälpinsatser i Afrika. Kinesiska biståndsprinciper följs av kinesiska affärsmetoder, kinesiskt tänkande kring säkerhet i produktionen (eller snarare, avsaknad av tänkande) och kinesiska modeller för relationer på arbetsmarknaden. En dåligt fungerande samhällsmodell går på export från Kina. Man kan fråga sig om det är vad Afrika behöver.

Det är inte det enda problemet med Kinas eskapader i Afrika. Som alla koloniala system bygger Kinas relation med sina afrikanska partners på ett flöde av råvaror ut ur länderna i fråga och ett inflöde av billiga produkter från Kina. Detta rycker undan basen för den inhemska produktionen, och tvingar in dessa länder i ett beroendeförhållande till Kina. De investeringar som görs kommer heller inte befolkningen eller den inhemska näringen till någon större del i form av kunskapsöverföring och industriutveckling. Inte sällan är t.o.m. arbetskraften på byggprojekten importerad från Kina.

Man kan tycka att detta nykoloniala agerande borde vara ett stort principiellt problem för Kina, där anti-imperialism fortfarande är ett politiskt slagord som används i partiets retorik. Historien om hur de västerländska kolonialmakterna hänsynslöst exploaterade det svaga Kina under 1800-talet är fortfarande en central del i partiets berättelse om var Kina varit och var man är på väg. Det förklarar mycket av den revanschlusta som driver Kina. Borde inte detta stämma till eftertanke för ett land som nu odlar ett likartat förhållande till Afrika? Då är det bekvämt att ha media som publicerar precis det man vill, och att slippa vara ansvarig för denna politik inför sin befolkning.

En västerländsk diplomat som citeras i artikeln men ar att Kinas ökade engagemang i Afrika kommer att innebära att Kina framöver måste börja tumma på principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Intresset att bevaka sina investeringar kommer att ta överhanden. Kanske kommer vi som en följd av detta se Kina bli mer av en aktör på den världspolitiska arenan, med allt vad det innebär av förväntningar på agerande och ansvarstagande för de gemensamma normerna och institutionerna.

Det kaxiga Kina

Jag läser i The Economist ledaren How China sees the world – and how the world should see China. Den bild som växer fram är av ett Kina som tröttnat på att tona ned sin [ekonomiska] makt och de oerhörda framsteg som man gjort i de senaste trettio årens reformer, och som nu stiger fram som en kaxig stormakt, USA:s jämlike (och kanske överman?).

Kaxighet är måhända inte ett särdeles respektfullt ord, men ganska passande i sammanhanget. Det är svårt för oss västerlänningar att förstå omfattningen av den kinesiska revanschlustan, att förstå precis hur levande 1800-talets imperialistiska förödmjukelser är för dagens kinesiska ledare, och för befolkningen också för den delen. Det finns en stark känsla av att dagens Kina är nära sitt mål: att återinta sin ”rättmätiga” position som en av världens ledande supermakter. Detta tar ibland sitt uttryck i vad som inte kan kallas annat än kaxighet.

Vad som spär på kaxigheten än mer är förstås den ekonomiska krisen, som i de kinesiska ledarnas ögon är startsignalen för västerlandets fall – och Kinas triumf. Men ”kaxighet” implicerar väl en smula övermod, och så även i fallet med Kina. Som påpekas i ledaren har Kina nog med problem som det är, vikande efterfrågan på exportprodukter, växande arbetslöshet, risken för social oro och eskalerande miljöproblem. Det stimulanspaket som de kinesiska ledarna slår sig för bröstet om, bedöms av vissa kunna leda till ännu mer underutnyttjad infrastruktur och spä på korruptionen.

Ledaren pekar också ut det centrala problemet för ”den nya världsordningen”, nämligen utmaningen för Barack Obama och andra västledare att försöka lotsa Kina till en position som en ansvarstagande ”stakeholder” i världspolitiken. Och det är i sig en utmaning, givet t.ex. Kinas väl inövade roll som ”motvalls kärring” i FN:s säkerhetsråd.

Ola Wong har skrivit en krönika om det självsäkra Kina häromdagen i SvD. Och om hur kineserna ser på Europa, och i synnerhet Frankrike – ett västland som Kina aldrig verkar tröttna på att tycka illa om.

Själv unnar jag Kina känslan av att få revansch på ”väst”, även om den tar sig former som jag ibland har svårt att ta på allvar. Men jag tycker ändå att kaxigheten kan vara lite osympatisk. Den är oftast en blandning av chauvinism och ren okunnighet om resten av världen.

År 2025: en miljard bor i Kinas städer?

Många blir ständigt ännu fler…

Nyligen var jag på ett intressant föredrag här i Shanghai, där två herrar från McKinsey Global Institute berättade om sitt arbete med rapporten ”Preparing for China’s Urban Billion”.

If current trends hold, nearly one billion people will live in urban centers by 2025, bringing enormous pressure points to many cities, including the challenges of securing sufficient public funding for the provision of social services and dealing with demand and supply pressures on land, energy, water, and the environment. MGI finds that a more concentrated pattern of urbanization is most likely to mitigate pressures and increase the overall productivity of the urban system, while encouraging "urban productivity" initiatives at the city level could also generate substantial positive outcomes in all scenarios.

Rapporten är mycket omfattande, och är svår att sammanfatta här. Jag rekommenderar den intresserade att ladda ner rapporten, eller åtminstone dess executive summary, och läsa den; och nöjer mig med några ögonöppnande fakta:

-Kina har genomgått en urbanisering av sällan skådade dimensioner: 1990 fanns det 254 städer (dvs. orter med från 500.000 till över10 miljoner invånare), 2005 var det 572 städer.
-Mer än 100 miljoner människor har migrerat inom Kina de senaste 10 åren
-De närmaste 20 åren kommer vi att se ytterligare 350 miljoner stadsinvånare, mer än 200 stycken nya miljonstäder och 50.000 nya skyskrapor.
-År 2025 kommer 2/3 av Kinas befolkning bo i städer. Det motsvarar en miljard
människor.
-P.g.a. tillgången till byggbar mark kommer Beijing att gå om Shanghai och bli Kinas största stad.

Herrarna bakom rapporten menar att koncentrerad urbanisering är rätt väg att gå för Kina, och att denna urbanisering underlättas av de landreformer som försiktigt påbörjats i landet. Kina behöver inte 700 miljoner bönder, så en effektivisering av jordbruket är välkommet. Det frigör också människor för industri- och tjänstesektorn i kustområdena, där urbaniseringen redan kommit långt.

Intressant i det sammanhanget är den kampanj som i dessa kristider pågår för att få folk att återvända till inlandet för att undvika massarbetslöshet i städerna. Men det är förmodligen en övergående tendens.

De menar också att urbaniseringen i Kina snart når den kritiska punkt då man inte har tillräckligt med brukbar jordbruksareal för att föda befolkningen. Därför måste den framtida urbaniseringen ske till stor del på höjden.

Precis som alla andra just nu menar MGI att den enskilt största riskfaktorn i denna process (med undantag för miljökonsekvenserna) är den kinesiska regimens möjlighet att implementera sociala program för migrantarbetarna. Om man misslyckas med det kommer social instabilitet som ett brev på posten, och risken att regimen (och urbaniseringsprojektet) förlorar sin legitimitet.