Nordkorea: folkets paradis

Efter en period av intensivt jobbande har jag på sistone haft lite mer tid att se mig om på Expoområdet och besöka lite olika paviljonger.

En paviljong som jag hört talas om var Nordkoreas. Den skulle enligt uppgift vara en riktig höjdare för oss som gillar att skratta åt diktaturkitsch.

Och jag kan inte påstå att jag blev besviken. Under den något förpliktigande rubriken ”Paradise for people” visar Nordkorea upp det bästa man har att ge världen, det vill säga… ja, vad har man att ge egentligen?


Paradise for people är temat för Nordkoreas paviljong. Den riktiga paradiskänslan vill dock inte riktigt infinna sig...

Kitschig fontän med barn och fåglar. Symboliserar det paradisiska, får man väl anta

En fullskalig modell av en butik i Pyongyang, månne? Troligen en sann illustration av det rika varuutbudet. Det mest osannolika är väl avsaknaden av personal. Överhuvudtaget var paviljongen inte särskilt väl bemannad. Kanske vill man minimera interaktionen mellan nordkoreaner och resten av världen?

Nordkoreas paviljong är invändigt i princip inget mer än en modell av ett litet lusthus med spetsiga taknockar (intill förväxling likt vilken liten paviljong som helst i vilken kinesisk park som helst – alltså troligen inte så exotisk för de kinesiska besökarna), en videoskärm som visar nordkoreanska musikframträdanden samt en rad bleka (och helt o-photoshopade) fotografier av Pyongyangs ödsligt tomma gator och interiörer från olika nordkoreanska skolor och sport- eller kulturinstitutioner.

Till detta kommer en liten disk där man säljer uppbygglig litteratur författad av den ”Käre Ledaren”, troligen i ett försök att bättra på nationalinkomsterna. Det verkade - åtminstone vid mitt besök - som att kommersen var ganska långsam.

En av den käre ledarens många kioskvältare: "On the art of the cinema". Får man tro wikipedia-länken ovan finns Rambo och James Bond bland Ledarens filmfavoriter. Och vem som helst förstår ju att man då är en auktoritet på filmkonst. Men expertisen verkar även utsträcka sig till opera, vilket "On the art of the opera" skvallrar om.

En annan favorit för sommarsemesterns slöa stunder i hängmattan: "The Songun-based revolutionary line is a great revolutionary line of our era and an ever-victorious banner of our revolution". Med en så lång och uttömmande titel känns det faktiskt inte som att man behöver läsa själva boken.

"On consolidating and developing the success achieved in the creation of revolutionary operas". Lite seg i mitten, men mycket spännande på slutet, har jag hört.

Utbudet var dignande, med en tonvikt på engelska översättningar, lustigt nog. Kanske man insett att den kinesiska publiken hade nog med sina egna svårsmälta propagandaverk?


Nordkoreas paviljong väcker långt ifrån lika stort intresse som grannlandet (och ärkefienden) Sydkoreas. När Expobesökarna gladeligen köar fyra, fem och till och med sex timmar till Sydkoreas paviljong är det sällan någon kö till den Nordkoreanska. Men den var inte tom när jag besökte den. Det hade varit kul att höra om någon av de kinesiska besökarna uppfattade det ihåliga och kulissartade i det Nordkoreanska budskapet.