Den kinesiska nykolonialismen

I senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång och läsvärd artikel om Kinas framfart i Afrika. Artikeln sätter ljuset på ett mycket intressant fenomen som präglat Kinas utrikespolitik de senaste 10 åren—ett slags nykolonialism.

Ekvationen är egentligen ganska enkel. Kinas ekonomi är inne i en omfattande expansion som kräver ständigt större inflöden av råvaror. Råvarorna finns i Afrika (och i Latinamerika och Sydostasien, där Kina också är aktivt), därför har Kina anledning att investera i och kultivera goda relationer med dessa länder.

För de afrikanska länderna, som inte är bortskämda med utländska direktinvesteringar, är det kinesiska intresset förstås välkommet. Att investeringarna och biståndet inte tyngs av några moraliska pekpinnar och villkor om institutionella reformer, korruptionsbekämpning och demokratiutveckling är en bonus i sammanhanget. Kina vägleds här som alltid av principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Folkmord i Darfur? Det bekommer oss inte så länge Sudan har olja att sälja, tycks resonemanget gå.

I förlängningen rymmer detta ett större problem än att det drar undan mattan för andra länders utvecklings- och hjälpinsatser i Afrika. Kinesiska biståndsprinciper följs av kinesiska affärsmetoder, kinesiskt tänkande kring säkerhet i produktionen (eller snarare, avsaknad av tänkande) och kinesiska modeller för relationer på arbetsmarknaden. En dåligt fungerande samhällsmodell går på export från Kina. Man kan fråga sig om det är vad Afrika behöver.

Det är inte det enda problemet med Kinas eskapader i Afrika. Som alla koloniala system bygger Kinas relation med sina afrikanska partners på ett flöde av råvaror ut ur länderna i fråga och ett inflöde av billiga produkter från Kina. Detta rycker undan basen för den inhemska produktionen, och tvingar in dessa länder i ett beroendeförhållande till Kina. De investeringar som görs kommer heller inte befolkningen eller den inhemska näringen till någon större del i form av kunskapsöverföring och industriutveckling. Inte sällan är t.o.m. arbetskraften på byggprojekten importerad från Kina.

Man kan tycka att detta nykoloniala agerande borde vara ett stort principiellt problem för Kina, där anti-imperialism fortfarande är ett politiskt slagord som används i partiets retorik. Historien om hur de västerländska kolonialmakterna hänsynslöst exploaterade det svaga Kina under 1800-talet är fortfarande en central del i partiets berättelse om var Kina varit och var man är på väg. Det förklarar mycket av den revanschlusta som driver Kina. Borde inte detta stämma till eftertanke för ett land som nu odlar ett likartat förhållande till Afrika? Då är det bekvämt att ha media som publicerar precis det man vill, och att slippa vara ansvarig för denna politik inför sin befolkning.

En västerländsk diplomat som citeras i artikeln men ar att Kinas ökade engagemang i Afrika kommer att innebära att Kina framöver måste börja tumma på principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Intresset att bevaka sina investeringar kommer att ta överhanden. Kanske kommer vi som en följd av detta se Kina bli mer av en aktör på den världspolitiska arenan, med allt vad det innebär av förväntningar på agerande och ansvarstagande för de gemensamma normerna och institutionerna.