onsdag 25 februari 2009

Läsvärt om Kina: James Mann – the China Fantasy

James Mann - The China Fantasy: Why capitalism will not bring democracy to China (2007; Penguin)
Journalisten och erfarne Kinabevakaren James Manns bok har undertiteln ”Why capitalism will not bring democracy to China” och huvudtesen i boken är att Kinas utveckling mot att bli en ekonomisk stormakt inte matchas av en utveckling mot ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Den allmänt spridda teorin om att ökad handel med omvärlden och ökat ekonomiskt välstånd automatiskt kommer att leda till demokrati och mänskliga rättigheter i Kina är en missuppfattning, enligt Mann. Och dessutom en farlig missuppfattning.

Boken kretsar kring tre scenarier för Kinas utveckling, som alla har sina speciella logiker och konsekvenser:
- ”The soothing scenario” innebär något förenklat att Kina har anträtt färden mot ett demokratiskt samhälle och att landet genom ett slags historiens obönhörliga logik kommer att gradvis utvecklas mot ett öppnare och friare samhälle som innebär slutet för kommunistpartiets diktatur. Scenariot kallas för soothing, för att det syftar till att lugna alla som är upprörda över bristen på demokrati i Kina - utvecklingen är ju på väg åt rätt håll. Enligt detta scenario finns det heller ingen anledning att vidta särskilda åtgärder eller lägga om den politiska kursen gentemot Kina. Demokratin är ändå på väg. Genom ett antal exempel menar Mann att detta scenario i är grunden falskt, och att de framsteg som görs på det demokratiska området i Kina alltid följs av ännu hårdare repression (”ett steg framåt och fem tillbaka”).
- Det andra scenariot kallar Mann för ”The Upheaval Scenario”, och som hörs på namnet innebär det scenariot att Kina är på väg mot katastrof och kaos. De som förfäktar detta scenario menar att Kina omöjligen kan fortsätta på den inslagna vägen med hög tillväxt och ökade samhällsklyftor. De pekar på olika tecken på politisk oro i landet, strejker, demonstrationer och etniska konflikter, och menar att detta på sikt kommer att leda till att landet slits sönder eller faller samman. Mann menar dock att det är meningslöst att dra några långtgående slutsatser om ett så stort land som Kina på basis av några rapporter om enstaka incidenter som är geografiskt begränsade. Kina har en mycket lång tradition av sammanhållning, och även om landet ibland kan verka kaotiskt och svårstyrt har ledarna i Beijing landet i ett fast grepp.
- ”The Third Scenario”, innebär i korthet att Kina fortsätter på den inslagna vägen av stark ekonomisk utveckling, men utan några väsentliga förändringar i det politiska systemet. Det är fullt möjligt att föreställa sig ett Kina som om 25 år är ekonomiskt välmående, stabilt och integrerat i världssamfundets system genom handel, investeringar och finansiella system, men fortfarande en enpartistat utan pluralism och respekt för mänskliga rättigheter. Partiet kanske har ett annat namn, kanske är den kommunistiska retoriken nedtonad, men den kinesiska diktaturen består. Detta är det scenario som Mann själv tror på. Han menar att den kinesiska regimen har förfinat sin kontroll över samhället på ett sätt som tillåter liberalisering och moderniserig på bara precis de områden som behövs för att säkra en stabil ekonomisk utveckling och ett ökat välstånd, men som utesluter alla andra former av liberalisering och pluralism. Den huvudsakligen framgångsrika censuren av internet skulle då vara ett exempel på denna förfining.

Varför är då detta tredje scenario så farligt? Varför ska man bry sig om det? Är det för att Kina kommer att utgöra ett militärt hot mot USA? Inte huvudsakligen, menar Mann. Men det tredje scenariot innebär att Kina kommer att fortsätta neka sin befolkning möjligheten att hålla sina ledare ansvariga i fria val, möjligheten att uttrycka sin mening och sprida den i skrift, och andra rättigheter som anses självklara i väst. Detta kan dock tills nöds avfärdas med att det är ett kinesiskt problem. Men vad som är värre är att ett starkt och auktoritärt Kina innebär problem för demokratiska värden runtom i världen.

Kina är också ett utmärkt exempel på hur man kan modernisera och öka välståndet utan att ge folket politisk frihet som hotar den sittande regimens maktmonopol, något som följs med intresse av odemokratiska regimer runtom i världen. Det ger dem ideologiskt stöd för tesen att demokrati är ett västerländskt koncept som USA och Europa försöker tvinga på andra delar av världen. Kina ger redan idag dessutom omfattande ekonomiskt stöd till odemokratiska regimer runtom i världen, från Zimbabwe och Sudan till Burma/Myanmar och Uzbekistan. Ett starkt och odemokratiskt Kina kan också innebära ett slags moraliskt stöd för den allt mer auktoritära politiken i Ryssland.

Det tredje scenariot innebär också, menar Mann, att det kommer att bli tydligt för det amerikanska folket att den politik som USA fört gentemot Kina de senaste 20 åren, och som bygger på teorin att ökad handel och kontakt med Kina oundvikligen leder till en politisk öppning av Kina, har byggts på lurendrejeri. Och ganska mycket energi och utrymme i boken ägnas åt att exponera de ansvariga för detta lurendrejeri. Det är förvisso intressant läsning, men känns inte omedelbart relevant för en icke-amerikansk publik.

Mann utvecklar också ett resonemang om det han kallar för ”the Starbucks fallacy”, dvs antagandet att eftersom Kinas ständigt växande medelklass får en allt bättre och mer västinfluerad levnadsstandard kommer deras strävan efter ett pluralistiskt demokratiskt system snart som ett brev på posten. Detta menar Mann är ett i grunden felaktigt antagande, som fullständigt bortser från det faktum att den välbärgade kinesiska medelklassen är numerärt sett fullständigt underlägsen den fattiga befolkningen på landsbygden.
Det finns inget som antyder att medelklassen i städerna skulle ha något att vinna på att Kinas politiska system skulle reformeras i demokratisk riktning, eftersom att denna medelklass är en minoritet vars intressen bäst tjänas av att kommunistpartiet håller ett fast grepp om makten. Skulle Kina plötsligt få demokratiska val och den fattiga befolkningen skulle rösta efter egna ekonomiska överväganden skulle medelklassens intressen förlora ett sådant val. Det kinesiska kommunistpartiet har dessutom igenom sin politik de senaste 20-30 åren konsekvent gynnat städerna och medelklassen över landsbygden och bönderna. Denna politik har skapat en klass med starka intressen investerade i den rådande ordningen; partiet har helt enkelt köpt sig medelklassens stöd för sin politik. De samhällsgrupper som har störst möjlighet att ta del av och som är mest mottagliga för västerländska idéer är alltså den grupp som har minst att vinna på dem.

Trots sitt kompakta format (bara 126 sidor) innehåller boken en omfattande genomgång av hur USA:s styrande förhållit sig till Kina, och hur fantasin om Kinas demokratisering vidareutvecklats av olika intressen inom det politiska och ekonomiska etablissemanget. Hela boken har karaktären av en stridsskrift mot de amerikanska eliterna, och man får ibland känslan av James Mann som en ensam Don Quijote i kamp mot Washingtons väderkvarnar. Till exempel försöker Mann bland annat förklara den rådande amerikanska hållningen gentemot Kina som en följd av olika kotterier av Kina-kännare inom politik, näringsliv och academia som alla söker bevara sina egna intressen genom att bekämpa alla hot mot den rådande ordningen.
För mig var boken något av en omvälvande upplevelse, och sedan jag läste den känner jag mig lite som en ”Kina-pessimist”. The China fantasy är en ganska deprimerande bok, åtminstone om man hoppas på förändring till det bättre i sättet som Kina styrs. Mann bjuder inte heller på något recept för att vända denna pessimism i optimism. Han menar att USA:s möjligheter att påverka Kina i demokratisk riktning gick förlorade i samband med sanktionerna mot Kina efter händelserna på Himmelska Fridens torg:
If there ever was a time when the United States held considerable economic leverage over China, this was it. The Bush administration [Geroge Bush d.ä] didn’t seek to use this leverage. […] …and by the time Bush gave way to a new administration in Washington, the moment of American economic leverage had passed”

Boken är skriven för en amerikansk publik, och handlar nästan mer om USA och dess politik mot Kina som om Kina självt. Mann är skoningslös i sin kritik av de eliter som fortsätter att torgföra the soothing scenario i syfte at skapa ett stabilt klimat för affärer med Kina och för att slippa en besvärlig samhällelig debatt om varför diktaturen består. Men resonemanget äger relevans även utanför USA, och kanske även i ett land som Sverige. Är det versioner av the soothing scenario som används för att legitimera vår handel och våra kontakter med Kina?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar