Kina boven i en nyversion av Red Dawn

Ett av ockupanternas propagandacenter. Bild från inspelningen av den nya versionen av Red Dawn (hämtad från China Smack).

Läser en intressant artikel av Benjamin A Shobert i Asia Times Online om en planerad ny version av kalla kriget-filmen ”Red Dawn” (kommer inte ihåg vad den hette på svenska – detta var ju på den tiden då alla utländska filmer fick en svensk titel). Originalet från 1984 skrevs och regisserades av den ultrakonservative kommunisthataren John Milius, som bl.a. har ”Conan Barbaren” och manuset till ”Apocalypse Now” på sitt samvete. Filmen handlar om hur Sovjetiska trupper invaderar USA, och om en grupp hjältemodiga ungdomar bildar en motståndsrörelse i centrala USA:s vildmarker. Trots den osannolika storyn och det bitvis kalkonmässiga genomförandet har den blivit något av en kultklassiker.

I den nya versionen, som väntas hösten 2010, är angriparen förstås inte längre Sovjetunionen, utan Kina. Det har säkert gjorts andra uppdateringar av storyn (t.ex. utspelar sig nyversionen i industristaden Detroit istället för i Klippiga bergens vildmarker), men det mest intressanta är just att fienden bytt skepnad.

Själv är jag mycket road av tanken på populärkulturella produkter som bärare av politiska trender och idéer. Jag tror - liksom artikelförfattaren- att upplägget för denna film precis som för originalet säger en hel del om tillståndet i det USA som burit fram den.

En intressant poäng som Shobert gör i artikeln är att medan USA:s/västvärldens konflikt med Sovjet var i grunden ideologisk så handlar framtidsvisionen av det aggressiva Kina om ett förhållande som - åtminstone i yta och ord – idag är gott och ömsesidigt gynnsamt har blivit så dåligt att den ena parten anfaller och invaderar den andra.

Att Kina och kineser får spela boven i dramat är en trend som tydligt kan avläsas i amerikansk film- och TV-produktion de senaste tio-femton åren. Man kan rycka på axlarna åt en film som utmålar en trots allt ganska osannolik framtidsvision, men det finns anledning att fundera över de effekter som denna trend har. Bilden av kinesen som skurken som hotar USA/västvärlden har potential att fastna i medvetandet. Detta inte minst mot bakgrund av de globala ekonomiska trenderna med utlokalisering av industrier till Kina, växande kinesiskt ekonomiskt självförtroende, och de dystra framtidsutsikter som många upplever som en följd av den ekonomiska krisen.

Även om en väpnad konfrontation mellan USA och Kina ter sig osannolik idag, finns alltid risken att nyversionen av Red Dawn - tillsammans med andra populärkulturella fenomen som utmålar Kina som ett hot mot USA – bidrar till ett samhällsklimat där Kina alltmer ses som källan till USA:s (eller hela västvärldens) problem.

Filmen sätter fingret på de osäkerheter och tvivel som många i väst känner inför globaliseringens följder och hur den kan komma att rita om den ekonomiska världskartan. Men, som Shobert avslutar:

As unhelpful as the Red Dawn movie may be for US-China relations, it may also serve as a small part of what provokes Americans to push forward and find answers to these same questions, to find comfort where now insecurity holds sway. And as with many cultural markers, we may only appreciate when looking backwards how this version of Red Dawn marked a low point, after which America rallied and found a vision for the future that was both compelling and secure.

Läs mer om filmen, och se lite bilder från produktionen på China Smack.

Se så stökig demokratin är!

På SvD:s webb-TV finns ett inslag om slagsmål i Taiwans parlament. Som påpekas av kommentatorn är det inte första gången det sker.

Jag känner inte till sakfrågan som ”debatterades” med hugg och slag, enligt kommentarerna gällde det ett förslag som rör hur lokala domare utses. Men man kan konstatera att det är lite tragiskt att det är på det sättet – att de folkvalda slåss. Som lyfts fram tidigare på den här bloggen är slagsmål i utländska parlament något som man gärna rapporterar om i kinesisk media. Demokrati som kaos blir en synnerligen lämplig pendang till mantrat om harmoni och stabilitet under kommunistpartiets välvilliga ledarskap.

De finns de som skulle använda dessa bilder för att visa på hur orimlig den parlamentariska demokratin är i sig, eller att den åtminstone inte är ”kompatibel med kinesisk kultur”. Det senare argumentet används ofta av dem som menar att demokrati inte är något för kineser, och då brukar motargumentet vara just Taiwan, som sett två fredliga och demokratiska regimskiften sedan de första fria valen på 1990-talet.

Själv tror jag, utan att kunna särskilt mycket om Taiwanesisk politik, att man lider av problem som inte är ovanliga i unga demokratier. Man har inte perfekt fungerande institutioner, spelreglerna sitter inte i ryggraden hos alla spelarna ännu och systemet lider av barnsjukdomar. Att ledamöterna i parlamentet slåss beror troligen på lågt förtroende för reglerna och processerna. Detta är i sig inget konstigt. Lösningen på problemet ligger inte i att avfärda demokratin utan att fortsätta reformera den och förbättra den. Om man bara fortsätter på den inslagna vägen tror jag att man om tio år inte kommer att se några slagsmål i parlamentet.

Alldeles oavsett är jag nog av uppfattningen att en halvdan eller omogen demokrati är bättre än ingen alls.

Google China - tack och adjö?

Den stora nyheten på Kinahorisonten idag är Googles uttalande om att de kommer att sluta censurera sina sökresultat i Kina, och om det inte går att förena med Kinas lagar och regler kommer man dra sig ur Kina helt och hållet.

Det finns flera möjliga tolkningar av detta. En är att Google, som fick mycket kritik internationellt när man anpassade sig till Kinas repressiva medielagstiftning, "står upp" för yttrandefriheten och för fri information i och med att man är beredd att göra uppoffringar i sin affärsverksamhet för dessa värdens skull. En annan, mera krass, tolkning är att Google ändå inte gjorde så bra ifrån sig på den kinesiska marknaden och att man nu har hittat en utmärkt ursäkt att dra sig ur racet med flaggan i topp.

James Fallows har skrivit om detta på sin blogg på The Atlantic, och gör en tolkning av händelseutvecklingen som han menar pekar på möjliga negativa följder för Kinas relationer med omvärlden. Han menar att om företag som gör sitt bästa för att följa reglerna i syfte att kunna verka i Kina till slut finner att de ändå motarbetas av det officiella Kina kommer det att få konsekvenser för hur Kina uppfattas i omvärlden:

I have long argued that China's relations with the US are overall positive for both sides [...]; that the Chinese government is doing more than outsiders think to deal with vexing problems like the environment [...]; and more generally that China is a still-poor, highly-diverse and individualistic country whose development need not "threaten" anyone else and should be encouraged. I still believe all of that.
But there are also reasons to think that a difficult and unpleasant stage of China-US and China-world relations lies ahead. [...] And if a major U.S. company -- indeed, Google has been ranked the #1 brand in the world -- has concluded that, in effect, it must break diplomatic relations with China because its policies are too repressive and intrusive to make peace with, that is a significant judgment.
[...]
In a strange and striking way there is an inversion of recent Chinese and U.S. roles. In the switch from George W. Bush to Barack Obama, the U.S. went from a president much of the world saw as deliberately antagonizing them to a president whose Nobel Prize reflected (perhaps desperate) gratitude at his efforts at conciliation. China, by contrast, seems to be entering its Bush-Cheney era. For Chinese readers, let me emphasize again my argument that China is not a "threat" and that its development is good news for mankind. But its government is on a path at the moment that courts resistance around the world. To me, that is what Google's decision signifies.

Gott nytt år! – Xinnian kuaile!

Så här snart två veckor in på det nya året känns en nyårshälsning kanske lite senkommen. Men faktum är att det är först nu jag lyckats fixa mig en proxy som gör att jag kommer åt att blogga. Blogspot/blogger är ju, precis som många andra sajter som tillåter folk att uttrycka sina åsikter fritt, blockerad i Kina. Och det finns inga tecken på att dessa restriktioner (som kommit och gått under åren men i denna omgång har varit på plats sedan oroligheterna i Xinjiang i somras) kommer att lättas upp. De som inte nöjer sig med det kinesiska "intranätet" är alltså hänvisad till några av de lösningar som finns för att komma runt "the Great Firewall".

Det har varit mycket glest med inlägg här under hösten. Jag har tillbringat mycket tid i Sverige, och med saker som inte är i första hand relaterade till Kina och Shanghai och därför tyvärr negligerat bloggen.

Jag tror inte på nyårslöften, men jag har i alla fall en förhoppning inför 2010, nämligen att jag skall komma igång med inläggen här. Det är nämligen ett spännande år att vara i Shanghai. Den 1 maj invigs världsutställningen, som pågår fram till den sista oktober. Det blir sannolikt den största världsutställningen hittills, med en prognos på ca 70 miljoner besökare.

Jag hoppas kunna rapportera om förberedelserna här på bloggen, och när utställningen väl är öppen hoppas jag kunna presentera de mest spännande och intressanta paviljongerna och förmedla några av de intryck som jag tror att världsutställningen kommer bjuda på.

Webbadresser på kinesiska - snart i din webbläsare?

Läser i SvD att ICANN, organisationen som "styr Internet" (det trodde jag var Kinas kommunistparti...), eller åtminstone sätter upp reglerna för domännamn och IP-adresser, inom kort kommer att tillåta webbadresser med andra tecken än de som ingår i det latinska standardalfabetet.

Det har ju varit möjligt att ha webbadresser med å,ä och ö sedan en tid tillbaka, men det bruket har inte riktigt spridit sig i Sverige. Nu är frågan förstås oändligt mycket större. Hälften av världens internetanvändare använder andra skriftspråk än det latinska, så det är klart att det finns en efterfrågan på webadresser som är gångbara i dessa länder.
I Kina, numera världens största internetnation, skulle detta kunna hjälpa till att rensa i floran av fullständigt obegripliga (och därmed svåra att komma ihåg) webbadresser med ofta ganska slumpmässigt ihopkastade siffror och bokstäver.

Ett problem blir förstås att det kommer bli knepigt för icke kinesiskkunniga webbanvändare att navigera till kinesiska webbsajter. Men det kommer man säkert på något fiffigt sätt att lösa. I praktiken ligger ju detta ett tag fram i tiden, såvitt jag förstått.

Dagens SvD: "Kaos granne med internets namnrevolt"

Volvo blir kinesiskt?

(Bild från China Car Times )

Jag läser i SvD Näringsliv att den kinesiska biltillverkaren Geely är på god väg att köpa Volvo Personvagnar. I läsarundersökningen på sajten är 70% av de som svarat negativa till en sådan utveckling. Det framgår förstås inte varför, men får man tro kommentarerna till artikeln handlar det om svenska nationella intressen, och att kineserna bara är ute efter tekniken och kommer att stänga fabrikerna i Sverige.

Läser samtidigt ett inlägg i China Car Times från den 13 augusti, där köpet redan framstår som snudd på ett ”done deal”.

Det är förstås inte helt osannolikt att köpet går igenom och Volvo blir ett kinesiskt företag. Att produktionen då gradvis flyttas till Kina är väl då inte heller helt osannolikt. Flera av kommentarerna till inlägget på China Car Times verkar dock mena att detta är slutet för Volvos goda renommé som en säker bil med hög kvalitet. Själv undrar jag om den risken är så stor. Geely är nog, förutom Volvos teknik, mest intresserade av att köpa ett starkt varumärke med gott rykte. Att börja tillverka sämre Volvobilar vore ju att förstöra det mödosamt uppbyggda varumärket. Och som en av kommentarerna på China Car Times-inlägget påpekar: Det är ju inte så att kineserna med flit bygger dåliga bilar, och att de därför automatiskt kommer att börja producera dåliga Volvobilar. Kinas bilindustri är i behov av bättre know-how och teknik, något som ett förvärv av Volvo skulle kunna ge dem.

Vad många i Sverige inte vet är att faktiskt redan finns kinesiska Volvo-bilar. Chang’an tillverkar sedan ett par år tillbaka Volvo (främst S40) på licens i Chongqing.

Rekommenderad läsning:

Tidigare inlägg här på Blå Lotus om Shanghais bilmässa och varumärkesförvirringen.

Silicon Hutongs inlägg från i mars i år om de problem som plågar bilbranschen i Kina, bland annat fragmentering och regionalisering: China's Auto Reform: One Foot on the Gas, One Foot On the Brake.

Mer om internet i Kina

Jeremy Goldkorn skriver på Danwei om en krönika som han skrivit för The Telegraph: "China's Internet: the wild, wild east". Det är intressant läsning, om hur kineserna själva, och framförallt de unga, ser på och använder sig av nätet.


I krönikan trycks det på en punkt som ofta förbises i väst när man pratar om internetcensur i Kina, nämligen:
Chinese government Net censorship works not because it's impossible to open websites the government does not like, but because it's inconvenient to access those sites.
So most Chinese net users, who go online primarily for entertainment, don't notice and don't particularly care about censorship, as long as they can chat to their friends, play games, listen to music and watch videos.

Den sista meningen, som Telegraph hade strukit i den publicerade versionen, löd:
Their dystopia is more Brave New World than 1984.

Hänvisningen syftar på Aldous Huxleys framtidsroman (som heter Du sköna nya värld på svenska) där befolkningen hålls under kontroll med konsumtionshysteri och hedonistiska nöjen snarare än naket fötryck - i kontrast till George Orwells ännu mer berömda dystopi 1984.

Kritikern Neil Postman har följande att säga om parallellerna:

(...) Orwell feared that the truth would be concealed from us. Huxley feared the truth would be drowned in a sea of irrelevance. Orwell feared we would become a captive culture. Huxley feared we would become a trivial culture.(...)

Referensen till dessa två dystra visioner av mänsklighetens framtid är förstås rätt tillspetsad, men den belyser det grundläggande problemet. Så länge folk får hålla på med sina vardagsnöjen och känner sig tillfreds med det är de mindre benägna att ställa till problem.

Denna poäng kring den kinesiska internetcensurens grundläggande filosofi har gjorts i tidigare inlägg på denna blogg, och fortsätter att vara relevant.


Men Goldkorn avslutar med att konstatera att internet i Kina, med alla sina fel och brister, ändå är bättre än ingenting. Att det trots censur och blockerade sajter fortfarande kan vara en nagel i ögat på korrumperade tjänstemän och en kanal för öppenhet i ett land som inte är bortskämt med varken eller.



_______________________________________

Det har varit snålt med inlägg här på Blå Lotus under sommaren, och så lär det förbli ett tag framöver. Jag kommer att vara ganska mycket i Sverige och ha annat för mig under hösten, så bloggen får ligga lite på is. Men till nästa år - när världsutställningen drar igång i Shanghai - hoppas jag komma igång igen med mer frekventa inlägg.