Den stora brandväggen – Kinas mystiska internetcensur

Så här kan det se ut när man försöker få tillgång till en webbplats som innehåller känsliga ord. "Den stora brandväggen" (en beteckning som egentligen bara är fyndig på engelska) talar dock inte om varför, det kan lika gärna vara fel på datorn eller internetuppkopplingen.

I förra veckan skrev SvD om organisationen Reportrar utan gränsers årliga rapport om övervakning på internet. Enligt rapporten är Kina tillsammans med Burma och Vietnam de länder där begränsningarna av internet är mest omfattande. Organisationen går så långt att de kallar internet i Kina för ”ett intranät”. De tre regimerna utmärker sig också genom att de inte bara begränsar informationstillgången, utan också aktivt förföljer de som använder nätet för misshagligheter.

Kinas internetcensur är föremål för mycket spekulation och rykten, eftersom det är få utomstående betraktare som kan göra anspråk på att veta hur den fungerar exakt. Och myndigheterna har naturligtvis inget intresse av att offentligt beskriva sitt arbete. Någon offentlighetsprincip finns inte i Kina.

Man får ofta frågor av vänner och familj hemma i Sverige hur det är med internet i Kina egentligen. Och sanningen är att utöver att uppkopplingen ofta är plågsamt långsam så lider man inte av det så ofta. När jag var ny i Shanghai var det större problem, men man har väl vant sig, och tillgången till vissa tidigare förbjudna sajter har förbättrats. Om jag gör en Google-sökning får jag oftast upp i stort sett samma lista på länkar som jag skulle fått om jag gjorde sökningen i Sverige. Skillnaden är att en del av länkarna bara leder till en sida där det står ”webbsidan kan inte visas”. Det framgår inte om det är något fel på min dator eller om det är ”den stora brandväggen” som slagit till.

Uppgifterna varierar, men det påstås finnas mellan 30 000 och 50 000 internetpoliser i Kina, som jobbar med allt från att filtrera sökresultat till att ta bort misshagliga inlägg på bloggar och på BBS: er och förstås att jaga och arrestera de värsta missdådarna.

James Fallows utmärkta artikel ”The connection has been reset” i Atlantic Monthly har ett år på nacken ungefär, men är troligen den bästa och mest initierade beskrivningen av hur den mystiska internetcensuren fungerar. Fallows beskriver de nya nivåer av förfining som den kinesiska nätcensuren har uppnått, och ger en lagom teknisk (t.o.m. undertecknad förstår) introduktion till hur systemet fungerar.

Depending on how you look at it, the Chinese government’s attempt to rein in the Internet is crude and slapdash or ingenious and well crafted. When American technologists write about the control system, they tend to emphasize its limits. When Chinese citizens discuss it—at least with me—they tend to emphasize its strength. All of them are right, which makes the government’s approach to the Internet a nice proxy for its larger attempt to control people’s daily lives.

Det mest intressanta är slutsatsen som dras i artikeln, att syftet inte är att helt stänga ute allt misshagligt innehåll, utan att bara göra det tillräckligt besvärligt för den vanlige kinesen att söka efter alternativ information.

What the government cares about is making the quest for information just enough of a nuisance that people generally won’t bother. Most Chinese people, like most Americans, are interested mainly in their own country. All around them is more information about China and things Chinese than they could possibly take in. The newsstands are bulging with papers and countless glossy magazines. The bookstores are big, well stocked, and full of patrons, and so are the public libraries. Video stores, with pirated versions of anything. Lots of TV channels. And of course the Internet, where sites in Chinese and about China constantly proliferate. When this much is available inside the Great Firewall, why go to the expense and bother, or incur the possible risk, of trying to look outside?

Det är här den verkliga faran ligger, systemet gör att känsliga ämnen aldrig når ut i det allmänna medvetandet, samtidigt som informationsflödet verkar vara fritt. En del av verkligheten bara filtreras bort. Och det man inte känner till saknar man inte heller information om.

Men trots myndigheternas hårda förföljelse finns det förstås de som oförväget kämpar på, och använder nätet för att visa på myndighetsmissbruk och brott mot de mänskliga rättigheterna: Asia Times Online: “China's cyber-activists spin a risky web”