Perry Johansson – Sinofilerna

Perry Johansson : Sinofilerna – Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal (Carlssons, 2008)

Detta är kanske en bok med ett väl smalt anslag. Den handlar om svenska kinavetare genom tiderna, och hur vårt svenska förhållningssätt till Kina och orienten växlat under tiden. Som gammal Kinastudent kunde jag dock inte låta bli att läsa den.

I boken får man möta karaktärer som ”Kina-Gunnar”, vars föremålssamlande i Kinas inland lade grunden till Östasiatiska museets samlingar; Bernhard Karlgren, lingvisten som utforskade uråldriga kinesiska dialekter, upptäcktsresanden Sven Hedin som utforskade Centralasien, järnvägsingenjören Orvar Karlbeck* som plundrade kinesiska gravar, de svenska maoisterna och deras främsta språkrör, Jan Myrdal. Johansson sätter dem i perspektiv, och granskar dem grundligt. Så grundligt att många av deras förehavanden, även sådana som hyllats av eftervärlden, ställs i ett nytt och inte särskilt smickrande ljus. Johansson driver en tes, att de alla drivits av personliga begär efter berömmelse och makt, och att Kina kommit att spela rollen som det fordon med vilket de når sina mål.

Bitvis är boken också väl akademisk, med en del inslag av postmodern och postkolonial teoribyggnad, som kanske inte är lättillgänglig för alla läsare. Men den bjuder också på många intressanta avsnitt med bäring även på dagens Kinabild:

- Ett intressant resonemang om sinologin som akademisk disciplin, och om de förväntningar som ställs på ”kinavetaren”. De personer som beskrivs i boken har alla närmat sig Kina med olika akademiska utgångspunkter och med väsenskilda vetenskapliga skolningar, men när de väl fått epitetet ”kinavetare” eller ”sinolog” förväntas de ha informerade synpunkter om all som är kinesiskt. Johansson lyfter fram exempel som Kina-Gunnar som gjorde resan från geolog till arkeolog och sedan vidare till att skriva böcker om kinesisk politik. Detta förhållande säger en hel del om hur annorlunda vi i väst uppfattar Kina, som dolt bakom en kulturell ridå som endast ett fåtal utvalda kan tränga in bakom.

- Avsnitten om de svenska maoisterna, som gick den maoistiska kinesiska regimens ärenden, och spred kinesisk propaganda utan ifrågasättande. Deras romantiserande bild av tillståndet i Kina spelade en stor roll för hur svenskarnas uppfattning om Kina formades. Johansson visar på hur en bisarr bonde- och renhetsromantik florerade hos den svenska vänsterrörelsens anti-imperialister, och hur det antimoderna maoistiska projektet i Kina blev en förebild för dem. Genom att följa kinesernas exempel skulle världens fattiga resa sig mot västvärlden, och landsbygden kväva de dekadenta städerna.

- Ett långt och intressant kapitel ägnas åt Jan Myrdal, den person som kanske betytt mest för formandet av den svenska Kinabilden under 1960- och 70-talen. Myrdal, som står den kinesiska regimen nära, får unika möjligheter att resa runt i det slutna Kina under Mao Zedong, och sväljer helt okritiskt den kinesiska propagandabilden och förmedlar den i rapporter, artiklar och böcker som översätts till flera språk och gör Myrdal till en världskändis. Myrdal ser inte något av de katastrofer som drabbar Kina som en direkt följd av en vansinnig diktatur. Inte ens långt senare, när grymheterna och de verklighetsfrånvända dimensionerna i kampanjer som det stora språnget och kulturrevolutionen blir kända kan Myrdal erkänna sina misstag.

”Som vi sett hade de kinesiska myndigheterna en väl utarbetad praxis för hur kontakterna med utlänningar skulle skötas. Jan Myrdal stod nu inte på den kinesiska lönelistan men han fick förvisso hela VIP-behandlingen av det kinesiska utlänningskontoret med inbjudningar att resa runt i det annars hermetiskt tillslutna riket. Han får möta den idoliserade Mao Zedong och figurera i kinesisk media. Myrdal återgäldade favörerna genom att i en flod av böcker och artiklar hylla det kinesiska kommunistpartiet och dess förda politik och han har förblivit lojal, även efter massakern på Himmelska fridens torg.”

”Sinofilerna” är en väl vald titel. Johansson visar i sin bok tydligt hur studiet av Kina gått hand i hand med en kärlek till den kinesiska kulturen och civilisationen. Och inte minst viktigt hur denna kärlek konsekvent lett sinofilerna till att okritiskt acceptera både olika kinesiska regimers hårdhänta behandling av sin befolkning, men också de brott som begåtts i den kinesiska civilisationens namn mot de folkslag som levt i marginalen av det kinesiska väldet, t.ex. muslimer, tibetaner och mongoler.

”De svenska kinavetarna och samlarna delar trots skillnader i tid och politisk åskådning ett liknande perspektiv på Kina. Den kinesiska långa historien utgör en mäktig högkultur som hyllas, medan de ”andra” kulturerna villigt underkastar sig den ”kinesiska” kulturens överlägsenhet. Vidare existerar en romantisk syn på den renrasiga bonden, och bondekulturen, vars undersida utgörs av ett förakt för den degenerade, kosmopolitiska staden, […] Men likt fascisterna är denna hyllning till bonden ofta cynisk. Bonden, den starka, den obesudlade rena, är viktig som biomassa för den nationella storhetsdrömmen och svenskarna delar just en vision om ett kommande mäktigt Storkina.”

En tanke som slår mig efter att ha läst boken är att det vore intressant att se om de mönster som präglat 1900-talets svenska kinakännare/kinaälskare också kan appliceras på dagens svenska sinologer. Hur förhåller sig dagens sinofiler till det som hänt i Kina de senaste trettio åren? Detta kan i sinom tid bli föremål för en lika intressant bok som ”Sinofilerna”.



* Ja, det ÄR en smula förvirrande att två så pass centrala personer i de svensk-kinesiska relationernas historia heter så likartade namn som Karlgren och Karlbeck…