Höghus välte i Shanghai

Det välta huset, på Lianhuananlu i Minhang-distriktet i Shanghai. (Bild från EastSouthWestNorth).

Läser i både Aftonbladet , Xinhua och på EastSouthWestNorth om ett höghus som vält i Shanghai.

Ja, vält. Inte rasat. Det är helt bisarra bilder. Huset ser i princip intakt ut, det har liksom bara lagt sig raklångt på marken.

Det vore intressant att höra någon byggnadskunnig förklara hur detta är möjligt. Som lekman undrar jag ibland hur det överhuvudtaget är möjligt att bygga (ännu mindre bygga så högt) i den lösa lera som staden Shanghai ligger på. Det är inte mer än en utdikat floddelta. Så kanske det är förvånande att inte fler hus lägger sig ned?

Tragiskt nog dog en person, men det kunde förstås varit fler. Huset var fortfarande under konstruktion, så det fanns inga boende på plats.

Öst är öst och väst är väst...

Läser Ola Wongs [som vanligt] läsvärda krönika i SvD om skillnaderna mellan tillvaron i Kina och i Sverige, och chocken som kan uppstå när dessa skillnader blir uppenbara.



Ola flyr det maskinella men i rasande takt framåtskridande Kina till Sverige, ett land i upplösning, där apatin gör att bråkiga pundare kan tvinga till sig gratisresor på tåget och missriktad ilska sätter knivar i bildäck och stenar genom kyrkofönster utan någon som helst anledning.


Själv har jag ganska nyligen kommit hem till Sverige från Kina, och kommer vara hemma en period (därav är det något glesare mellan inläggen på sistone), och har själv gjort liknande reflektioner.

Det finns en slags planlös destruktivitet här i Sverige, som tar sig märkliga uttryck, i allt från slagsmål i krogkön till nedklottrade pendeltåg.

För en kines skulle allt detta mycket väl kunna uppfattas som bevis för det samhälleliga förfall som demokrati och pluralism leder till. Bättre med en stark storebrorsstat som tar sina undersåtar i upptukt och förmaning och ser till att ordningen bibehålls så att folk kan fokusera på att tjäna pengar och göra sig själva och landet rika och starka.


Jag kan inte påstå att jag håller med. Inte för en sekund skulle jag vilja byta vårt svenska samhällsskick (med alla dess brister) mot diktatur, åsiktsförtryck och korruption. Men det är klart att man ibland önskar att saker och ting var bättre än de är i Sverige.

Perry Johansson – Sinofilerna

Perry Johansson : Sinofilerna – Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal (Carlssons, 2008)

Detta är kanske en bok med ett väl smalt anslag. Den handlar om svenska kinavetare genom tiderna, och hur vårt svenska förhållningssätt till Kina och orienten växlat under tiden. Som gammal Kinastudent kunde jag dock inte låta bli att läsa den.

I boken får man möta karaktärer som ”Kina-Gunnar”, vars föremålssamlande i Kinas inland lade grunden till Östasiatiska museets samlingar; Bernhard Karlgren, lingvisten som utforskade uråldriga kinesiska dialekter, upptäcktsresanden Sven Hedin som utforskade Centralasien, järnvägsingenjören Orvar Karlbeck* som plundrade kinesiska gravar, de svenska maoisterna och deras främsta språkrör, Jan Myrdal. Johansson sätter dem i perspektiv, och granskar dem grundligt. Så grundligt att många av deras förehavanden, även sådana som hyllats av eftervärlden, ställs i ett nytt och inte särskilt smickrande ljus. Johansson driver en tes, att de alla drivits av personliga begär efter berömmelse och makt, och att Kina kommit att spela rollen som det fordon med vilket de når sina mål.

Bitvis är boken också väl akademisk, med en del inslag av postmodern och postkolonial teoribyggnad, som kanske inte är lättillgänglig för alla läsare. Men den bjuder också på många intressanta avsnitt med bäring även på dagens Kinabild:

- Ett intressant resonemang om sinologin som akademisk disciplin, och om de förväntningar som ställs på ”kinavetaren”. De personer som beskrivs i boken har alla närmat sig Kina med olika akademiska utgångspunkter och med väsenskilda vetenskapliga skolningar, men när de väl fått epitetet ”kinavetare” eller ”sinolog” förväntas de ha informerade synpunkter om all som är kinesiskt. Johansson lyfter fram exempel som Kina-Gunnar som gjorde resan från geolog till arkeolog och sedan vidare till att skriva böcker om kinesisk politik. Detta förhållande säger en hel del om hur annorlunda vi i väst uppfattar Kina, som dolt bakom en kulturell ridå som endast ett fåtal utvalda kan tränga in bakom.

- Avsnitten om de svenska maoisterna, som gick den maoistiska kinesiska regimens ärenden, och spred kinesisk propaganda utan ifrågasättande. Deras romantiserande bild av tillståndet i Kina spelade en stor roll för hur svenskarnas uppfattning om Kina formades. Johansson visar på hur en bisarr bonde- och renhetsromantik florerade hos den svenska vänsterrörelsens anti-imperialister, och hur det antimoderna maoistiska projektet i Kina blev en förebild för dem. Genom att följa kinesernas exempel skulle världens fattiga resa sig mot västvärlden, och landsbygden kväva de dekadenta städerna.

- Ett långt och intressant kapitel ägnas åt Jan Myrdal, den person som kanske betytt mest för formandet av den svenska Kinabilden under 1960- och 70-talen. Myrdal, som står den kinesiska regimen nära, får unika möjligheter att resa runt i det slutna Kina under Mao Zedong, och sväljer helt okritiskt den kinesiska propagandabilden och förmedlar den i rapporter, artiklar och böcker som översätts till flera språk och gör Myrdal till en världskändis. Myrdal ser inte något av de katastrofer som drabbar Kina som en direkt följd av en vansinnig diktatur. Inte ens långt senare, när grymheterna och de verklighetsfrånvända dimensionerna i kampanjer som det stora språnget och kulturrevolutionen blir kända kan Myrdal erkänna sina misstag.

”Som vi sett hade de kinesiska myndigheterna en väl utarbetad praxis för hur kontakterna med utlänningar skulle skötas. Jan Myrdal stod nu inte på den kinesiska lönelistan men han fick förvisso hela VIP-behandlingen av det kinesiska utlänningskontoret med inbjudningar att resa runt i det annars hermetiskt tillslutna riket. Han får möta den idoliserade Mao Zedong och figurera i kinesisk media. Myrdal återgäldade favörerna genom att i en flod av böcker och artiklar hylla det kinesiska kommunistpartiet och dess förda politik och han har förblivit lojal, även efter massakern på Himmelska fridens torg.”

”Sinofilerna” är en väl vald titel. Johansson visar i sin bok tydligt hur studiet av Kina gått hand i hand med en kärlek till den kinesiska kulturen och civilisationen. Och inte minst viktigt hur denna kärlek konsekvent lett sinofilerna till att okritiskt acceptera både olika kinesiska regimers hårdhänta behandling av sin befolkning, men också de brott som begåtts i den kinesiska civilisationens namn mot de folkslag som levt i marginalen av det kinesiska väldet, t.ex. muslimer, tibetaner och mongoler.

”De svenska kinavetarna och samlarna delar trots skillnader i tid och politisk åskådning ett liknande perspektiv på Kina. Den kinesiska långa historien utgör en mäktig högkultur som hyllas, medan de ”andra” kulturerna villigt underkastar sig den ”kinesiska” kulturens överlägsenhet. Vidare existerar en romantisk syn på den renrasiga bonden, och bondekulturen, vars undersida utgörs av ett förakt för den degenerade, kosmopolitiska staden, […] Men likt fascisterna är denna hyllning till bonden ofta cynisk. Bonden, den starka, den obesudlade rena, är viktig som biomassa för den nationella storhetsdrömmen och svenskarna delar just en vision om ett kommande mäktigt Storkina.”

En tanke som slår mig efter att ha läst boken är att det vore intressant att se om de mönster som präglat 1900-talets svenska kinakännare/kinaälskare också kan appliceras på dagens svenska sinologer. Hur förhåller sig dagens sinofiler till det som hänt i Kina de senaste trettio åren? Detta kan i sinom tid bli föremål för en lika intressant bok som ”Sinofilerna”.



* Ja, det ÄR en smula förvirrande att två så pass centrala personer i de svensk-kinesiska relationernas historia heter så likartade namn som Karlgren och Karlbeck…

Men vad var det de demonstrerade för, egentligen?

Via Danwei kommer en intressant artikel av James Kynge i Financial Times - West miscasts Tiananmen protests. Kynge, som bevakade demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989, menar att vi i väst missuppfattat och förenklat demonstrationerna och deras syfte.

I don’t deny the atrocity of the event, nor the repression after it. In common with other Beijing-based journalists, I had Chinese friends who were locked up or tortured in the aftermath.
I do question, however, the western media’s basic assertion that the demonstrations had been “pro-democracy”. Even now, a raft of editorials commemorating the event’s 20th anniversary repeat the mantra that the students were “demanding democracy”.
The reality was less coherent, [...] It was, above all, the unburdening of the hopes of a generation easing itself free of the strictures left from Chairman Mao’s rule.
[...]
The truth is that the students in the square had only the haziest understanding of western-style democracy. To the extent that the protests were directed at abuses of an existing system by an emerging elite, they were motivated more by outrage at the betrayal of socialist ideals than by aspirations for a new system. The mood in the square was at least as much conservative as it was activist.

Kynge gör också en intressant poäng av denna västliga missupfattning av händelserna visavi den kinesiska [över]känsligheten för kritik från västerlänningar:

We in the west convince ourselves that by criticising China for its human rights abuses, we are aiding an oppressed populace in its struggle for liberty. In a few cases this may be true. But mostly our censure feeds the central thesis of the Communist party’s propaganda that the Chinese people are rising in spite of the west’s efforts to hold them down.

Detta är ett perspektiv som det är nyttigt att ha med sig när man betraktar Kinas sätt att förhålla sig till omvärlden.

20 år sedan Himmelska Fridens Torg

Den mest kända bilden av studentprotesterna 1989. Kraftfull symbolik, men kanske inte helt rättvisande givet vilken massrörelse det var fråga om (från Wikimedia)


Idag den 4 juni är det 20 år sedan händelserna som i väst ofta kallas för ”massakern på Himmelska Fridens torg”.


Bilden i väst är just av en massaker på fredligt demonstrerande studenter, och sekvensen med den ensamme mannen som står framför stridsvagnskolonnen har i det närmaste blivit en legend i väst och en symbol för fredligt motstånd mot en brutal diktatur.



I vår bild av Kina är händelserna 1989 fortfarande mycket levande. Men det är än idag svårt att veta vad som faktiskt hände.Dödstalen varierar mellan bedömare, från ett par hundra till två till tre tusen. Någon menade att massakern är feldöpt, eftersom de flesta som dödades inte blev dödade på själva torget, utan på gatorna runtomkring när de försökte fly undan armén.


I Kina är dock incidenten helt tabu att tala om. De som var med, som själva var studenter 1989 minns förstås stämningen och händelseutvecklingen så som den rapporterades då. Men dagens unga generation känner till det i mycket liten utsträckning. Bilden av mannen framför stridsvagnen är helt okänd.


En intressant illustration av detta är en historia som jag läste om för något år sedan i en svensk tidning (har försökt hitta den på nätet utan framgång). Någon hade försökt sätta in en annons i en provinstidning med ett budskap om att minnas offren från fjärde juni. Tidningens censor ringde upp annonsköparen för att ta reda på vad annonsen gällde, och fick svaret att det gällde offren för en svår gruvolycka. Med detta lät sig censorn nöjas och annonsen fick föras in. När detta uppmärksammades av högre ort fick debaclet sin förklaring. Censorn var född i början på åttiotalet, och hade själv aldrig hört talas om händelserna på Himmelska Fridens torg.


Händelserna sommaren 1989 fick som följd att Kina fick utstå kraftfull kritik från omvärlden, och ett handelsembargo. Får man tro vissa bedömare, t.ex. James Mann, var det precis det som var omvärldens sista chans att påverka Kina i riktning mot politiska reformer. Under embargot var Kinas ekonomi så pass försvagad, och regimen så pass marginaliserad, att västvärlden om man bara haft modet att gå ett steg till kunnat pressa fram faktiska framsteg i demokratiseringens anda. Men så skedde inte, och idag är Kinas ställning i världen så stark att omvärlden knappast rår på regimen i Beijing.


Den kinesiska regimen har också rullat ut stora åtgärder för att undvika pinsamma påminnelser om denna mörka fläck i partiets och regimens historia. Flera internetsajter, både kinesiska och internationella (de senare inlkuderar hotmail, twitter, flickr mfl.) har blockerats är ”under underhåll”, som det skämtsamt kallas. Även internationella nyhetskanaler som CNN och BBC World News är svarta i rutan när de tar upp händelserna. James Fallows bjuder på en läsvärd reflektion kring nyttan av att stänga av nyhetsflöden som riktar sig till människor som redan vet vad som hände 1989. Han länkar också till ett av sina inlägg som handlar om det kinesiska minnet av händelserna.



Studentprotesterna i juni 1989 i Beijing ägde rum samtidgt som likande demonstrationer störtade, eller bidrog till störtandet av, kommunistiska regimer i andra delar av världen. Till Kina kom aldrig denna revolution. Regimen sitter i orubbat bo, starkare än någonsin.