Webbadresser på kinesiska - snart i din webbläsare?

Läser i SvD att ICANN, organisationen som "styr Internet" (det trodde jag var Kinas kommunistparti...), eller åtminstone sätter upp reglerna för domännamn och IP-adresser, inom kort kommer att tillåta webbadresser med andra tecken än de som ingår i det latinska standardalfabetet.

Det har ju varit möjligt att ha webbadresser med å,ä och ö sedan en tid tillbaka, men det bruket har inte riktigt spridit sig i Sverige. Nu är frågan förstås oändligt mycket större. Hälften av världens internetanvändare använder andra skriftspråk än det latinska, så det är klart att det finns en efterfrågan på webadresser som är gångbara i dessa länder.
I Kina, numera världens största internetnation, skulle detta kunna hjälpa till att rensa i floran av fullständigt obegripliga (och därmed svåra att komma ihåg) webbadresser med ofta ganska slumpmässigt ihopkastade siffror och bokstäver.

Ett problem blir förstås att det kommer bli knepigt för icke kinesiskkunniga webbanvändare att navigera till kinesiska webbsajter. Men det kommer man säkert på något fiffigt sätt att lösa. I praktiken ligger ju detta ett tag fram i tiden, såvitt jag förstått.

Dagens SvD: "Kaos granne med internets namnrevolt"

Volvo blir kinesiskt?

(Bild från China Car Times )

Jag läser i SvD Näringsliv att den kinesiska biltillverkaren Geely är på god väg att köpa Volvo Personvagnar. I läsarundersökningen på sajten är 70% av de som svarat negativa till en sådan utveckling. Det framgår förstås inte varför, men får man tro kommentarerna till artikeln handlar det om svenska nationella intressen, och att kineserna bara är ute efter tekniken och kommer att stänga fabrikerna i Sverige.

Läser samtidigt ett inlägg i China Car Times från den 13 augusti, där köpet redan framstår som snudd på ett ”done deal”.

Det är förstås inte helt osannolikt att köpet går igenom och Volvo blir ett kinesiskt företag. Att produktionen då gradvis flyttas till Kina är väl då inte heller helt osannolikt. Flera av kommentarerna till inlägget på China Car Times verkar dock mena att detta är slutet för Volvos goda renommé som en säker bil med hög kvalitet. Själv undrar jag om den risken är så stor. Geely är nog, förutom Volvos teknik, mest intresserade av att köpa ett starkt varumärke med gott rykte. Att börja tillverka sämre Volvobilar vore ju att förstöra det mödosamt uppbyggda varumärket. Och som en av kommentarerna på China Car Times-inlägget påpekar: Det är ju inte så att kineserna med flit bygger dåliga bilar, och att de därför automatiskt kommer att börja producera dåliga Volvobilar. Kinas bilindustri är i behov av bättre know-how och teknik, något som ett förvärv av Volvo skulle kunna ge dem.

Vad många i Sverige inte vet är att faktiskt redan finns kinesiska Volvo-bilar. Chang’an tillverkar sedan ett par år tillbaka Volvo (främst S40) på licens i Chongqing.

Rekommenderad läsning:

Tidigare inlägg här på Blå Lotus om Shanghais bilmässa och varumärkesförvirringen.

Silicon Hutongs inlägg från i mars i år om de problem som plågar bilbranschen i Kina, bland annat fragmentering och regionalisering: China's Auto Reform: One Foot on the Gas, One Foot On the Brake.

Mer om internet i Kina

Jeremy Goldkorn skriver på Danwei om en krönika som han skrivit för The Telegraph: "China's Internet: the wild, wild east". Det är intressant läsning, om hur kineserna själva, och framförallt de unga, ser på och använder sig av nätet.


I krönikan trycks det på en punkt som ofta förbises i väst när man pratar om internetcensur i Kina, nämligen:
Chinese government Net censorship works not because it's impossible to open websites the government does not like, but because it's inconvenient to access those sites.
So most Chinese net users, who go online primarily for entertainment, don't notice and don't particularly care about censorship, as long as they can chat to their friends, play games, listen to music and watch videos.

Den sista meningen, som Telegraph hade strukit i den publicerade versionen, löd:
Their dystopia is more Brave New World than 1984.

Hänvisningen syftar på Aldous Huxleys framtidsroman (som heter Du sköna nya värld på svenska) där befolkningen hålls under kontroll med konsumtionshysteri och hedonistiska nöjen snarare än naket fötryck - i kontrast till George Orwells ännu mer berömda dystopi 1984.

Kritikern Neil Postman har följande att säga om parallellerna:

(...) Orwell feared that the truth would be concealed from us. Huxley feared the truth would be drowned in a sea of irrelevance. Orwell feared we would become a captive culture. Huxley feared we would become a trivial culture.(...)

Referensen till dessa två dystra visioner av mänsklighetens framtid är förstås rätt tillspetsad, men den belyser det grundläggande problemet. Så länge folk får hålla på med sina vardagsnöjen och känner sig tillfreds med det är de mindre benägna att ställa till problem.

Denna poäng kring den kinesiska internetcensurens grundläggande filosofi har gjorts i tidigare inlägg på denna blogg, och fortsätter att vara relevant.


Men Goldkorn avslutar med att konstatera att internet i Kina, med alla sina fel och brister, ändå är bättre än ingenting. Att det trots censur och blockerade sajter fortfarande kan vara en nagel i ögat på korrumperade tjänstemän och en kanal för öppenhet i ett land som inte är bortskämt med varken eller.



_______________________________________

Det har varit snålt med inlägg här på Blå Lotus under sommaren, och så lär det förbli ett tag framöver. Jag kommer att vara ganska mycket i Sverige och ha annat för mig under hösten, så bloggen får ligga lite på is. Men till nästa år - när världsutställningen drar igång i Shanghai - hoppas jag komma igång igen med mer frekventa inlägg.

Internet - från hot till verktyg

Ytterligare ett intressant plock ur nyhetsflödet; en artikel av f.d. DN-korrespondenten Göran Leijonhufvud om den kinesiska regimens förhållningssätt till internet, mot bakgrund av händelserna i Xinjiang.

Leijonhufvud beskriver i artikeln "Öppenhet är bästa kontroll" hur de kinesiska ledarna de senaste två åren skiftat strategi när det gäller öppenhet i nyhetsförmedlingen, i synnerhet på internet. Istället för den gamla ryggradsreflexen att mörklägga, tillämpar man nu ett proaktivt förhållningssätt där det går ut på att styra agendan och kabla ut sin version av oroligheter och incidenter snabbt.

Partiet sprider ett nytt mantra om hur negativa nyheter ska hanteras, [...] Det nya mottot lyder: ”Det är bättre att rapportera än att inte rapportera, det är bättre att rapportera tidigt än att rapportera sent, det är bättre att rapportera själv än att någon annan rapporterar.”

Principen är inte ny. Detta är något som PR-makare och spinndoktorer över hela världen predikat länge, men det är intressant att se att den slutna diktaturen nu annammar det. Det har dock gått trögt, och reflexerna sitter i på de lägre nivåerna. Efter kravallerna i Tibet våren 2008 var det initialt mörkläggning som gällde, innan värdet av egen förmedling av nyheterna tog över. Till skillnad från i Tibet i mars förra året då journalister vägrades inresa i regionen, har man också aktivt bjudit in utländska reportrar till Xinjiang och varit generös med information.

Två saker är särskilt intressanta i artikeln, det ena är skiftet i synen på internet. Att något som först upplevdes som ett hot mot partiets informationsmonopol nu har blivit ett verktyg för att föra ut politiken och också för att känna av stämningar i folkdjupet. Internet blir ett redskap för det Leijonhufvud kallar "den mjuka auktoritära staten".

Det andra är var fokus för den kinesiska regimens ansträngningar ligger. Att den utländska publiken har "rätt bild" av Kina är förstås ett viktigt intresse, men jämfört med att få med sig den inhemska opinionen är det ganska oviktigt. Regimen bryr sig huvudsakligen om att kinesiska folket har den rätta bilden av konflikter och oroligheter i landet, och att det internet som kineserna söker på är kontrollerat. Jag har tidigare skrivit inlägg om hur internetcensuren fungerar, och vad den syftar till, och då hänvisat till James Fallows artikel om "The Great Firewall". Det Fallows visar är att regimen i Kina vill göra det tillräckligt svårt för befolkningen att få ta del av oberoende information att de helt enkelt nöjer sig med det stora utbudet av "säker" kinesisk information på nätet.

Under förra våren, när världens blickar var riktade mot Kina pga oroligheter i Lhasa och kravaller längs med OS-facklans väg var det många kompisar i Sverige som frågade mig "den kinesiska regimen måste ha det svårt nu när de har opinionen emot sig på så många fronter". Det visar vilken bild vi i väst har av de kinesiska ledarnas prioriteringar. I själva verket var regimens ställning starkare än någonsin, när folket slöt upp (kanske inte mangrant, men i tillräckligt stora skaror) bakom sina ledare mot de "yttre hoten" mot Kina.

Denna bild är grundläggande att ha med sig för att förstå hur medielogiken fungerar i Kina.

Den obefintliga rättsäkerheten i Kina

Det blir glest mellan blogginläggen nuförtiden. Svensk sommar gör att Kina känns avlägset. Det blir mest att jag browsar nyhetsflödet då och då. Och nu hittade jag en krönika av Ola Wong i SvD (det är inte första, och sannolikt inte sista gången jag länkar till en av hans texter).

Krönikan tar dels upp Xinjiang, och där vet jag inte om så mycket nytt tillförs, men också den allt intressantare frågan om rättsäkerheten i Kina. Eller snarare bristen på rättssäkerhet.

I vad som bara kan uppfattas som en hämndaktion för en utebliven gruvaffär med kinesiska intressen har flera chefer i det australiensiska gruvbolaget Rio Tinto gripits i Kina. Formellt är de anklagade för att ha stulit statshemligheter.

Detta är ytterligare ett i raden av exempel på de metoder Kinas regim tar till för att värna sina intressen i internationella affärer. Det talas ofta om att regimen i Kina arbetar för att stärka "the rule of law", men det är mest tomma ord. Partiet har förstås inget som helst intresse av att det utvecklas ett rättsmaskineri som fungerar oberoende från dess inflytande och utifrån en tillämpning av stiftade lagar. Rättsväsendet tjänar partiet, punkt slut.

Alla som gör affärer i Kina eller med Kina har anledning att vara orolig över detta. Själv undrar jag ibland, när man hör dessa och liknande historier, vad det är som driver utländska företag att ta de risker som det innebär att göra affärer i ett så genomkorrumperat land. Om du kan bli arresterad för att ditt företag inte gör som partiet vill, är det läge att åka på affärsresa till Kina då?

Men uppenbarligen lönar det sig tillräckligt väl för att vara värt att utsätta sig för Kinas godtycke. Det jag inte kan låta bli att undra är om det inte kommer en dag när vinsterna inte längre är så höga att de motiverar riskerna. Kommer Kinas regering att se nödvändigheten i reformer av rättssystemet innan de utländska investeringarna börjar sina?

Apropå Xinjiang

Jag vill tipsa om tre aktuella artiklar på Asia Times Online, som ger lite mer djup och nya perspektiv på de oroligheter som pågår/har pågått de senaste dagarna i Xinjiang.

I "Beware the Tiananmen reflex" varnar Francesco Sisci för att vi i väst reflexmässigt ska döma ut den kinesiska regimens agerande med de tragiska händelserna på Himmelska fridens torg 1989 som schablon. Bara för att folk dödas i våldsamma upplopp betyder det inte att allt är regimens fel, menar han. Men huvuddelen av hans artikel handlar egentligen om nationalismen och etniska motsättningar i Kina, inte minst denna intressanta passus om dess ursprung:

The great Han nationalism was the stock idea of the Chiang Kai-shek's Kuomintang, and Mao Zedong corrected it by introducing Soviet-style "protections" for other nationalities living in China. But in the former Soviet Union, the issue was that there had been an oppressive Russian nationalism that needed curbing. In China, there had been no Han nationalism to speak of. Mao's nationalities instituted for the first time minute divisions among the ethnic groups living in China, which de facto promoted national and ethnic sentiments that previously were more blurred.

Wu Zhong beskriver i "No question, Hu's in charge of Xinjiang" intressanta svagheter i hur krishanteringen på högsta nivå i Kina är organiserad. Den politbyråmedlem som är ansvarig när presidenten lämnat landet har ingen auktoritet över armén. Först när president Hu avbröt sin resa i Italien och återtog befälet över armén kunde den sättas in i Xinjiang.

"Ghost of Marx haunts China's riots" av Jian Junbo (forskare vid Fudan-universitetets Institute of International Studies) anlägger ett ideologiskt perspektiv på oroligheterna, och menar att Kinas utveckling har sprungit ifrån marxismens idéer om etniska grupper förenade av klassintressen. Regimens tungfotade policy av att med ena handen ge minoriteter positiv särbehandling, och med andra handen hårt förtrycka deras försök att påverka sina villkor har lett till en ohållbar situation.

In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community. Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group. The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.

Den sista meningen känns tämligen olycksbådande.

Paralleller mellan Tibet och Xinjiang

Det pågår oroligheter i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Hundratals människor är dödade och skadade. Rapporter finns bl.a. i SvD och i DN. Mycket kan sägas om detta, och sägs också. Flera inlägg på Kinabevakning benar ut frågan, och jag tror inte jag har så mycket att tillägga själv.

På Imagethief finns det dock ett intressant resonemang om hur konflikten i allmänhet skildras, och vad som utelämnas ur dessa skildringar. Genom att de legitima orsaker till missnöje som kan finnas bland uighurerna i Xinjiang konsekvent utelämnas i kinesisk media, saknas det en viktig aspekt av berättelsen, vilket får svåra konsekvenser.

That's a serious omission because, while it is made with an eye on propagating an official story of the spread of development and prosperity, it comes with a long-term price: it inflames the very tensions it attempts to paper over. And it, with marvelous efficiency, it inflames them on both sides. Uighurs are given the impression that their concerns are considered unworthy of acknowledgment by the State, a situation that is a classic recipe for convincing people to take extreme measures. Other Chinese, meanwhile, are deprived of any context for the riots, which feeds into a colonial attitude toward Uighurs that I have experienced firsthand. If you believe that you have given a people nothing but development and progress and economic opportunity, and they rise up against you, then you will come to see them as at best treacherous and untrustworthy and at worst as less than human, with predictable consequences. Legitimate grievances or not, the riots are almost certainly doing terrible damage to the Uighur cause in China.

Resonemanget är i många avseenden tillämpbart även på situationen i Tibet. Den kinesiska berättelsen om den regionen lämnar heller inget utrymme för att beskriva orsakerna till tibetanernas missnöje. Detta gör att den kinesiska opinonen mot minoriteterna inflammeras allt mer.

En annan viktig aspekt som också pekas ut hos Imagethief (och hos andra) är att medier i väst ofta är väl snabba att passa in denna konflikt i det gamla välbekanta mönstret "den elaka diktaturen förtrycker och misshandlar utsatta minoriteter". Jag säger inte att detta inte är en dimension av händelserna i Xinjiang, men jag tror att frågan är långt mer komplicerad än så.

Mysteriet med våtservetterna

Två fynd som gjorts under våren vid inrikesflygningar med China Eastern Airlines:

Vad är en ”distinct wet tissue”? På vilket sätt är den distinkt? För att den är tydligt avgränsad i förhållande till omvärlden?

Och nog för att man ibland önskar man hade en våt turban att hålla huvudet kallt med, men jag tror att denna våta turban är lite liten för de flesta huvuden.

Såvitt jag kunnat finna ut är Dĭng xīn,鼎鑫 inget ord, utan måste helt enkelt vara varumärket under vilket våtservetterna tillverkas. Man kanske helt enkelt valt ”Distinct” som sitt engelska namn?

I fallet med turbanen finns det dock en förklaring. Tecknet jīn巾, betyder tygstycke i allmänhet, och kan betyda både handduk och turban. Men lite korrekturläsning av en person med grundläggande engelskakunskaper kanske hade varit på sin plats?

Höghus välte i Shanghai

Det välta huset, på Lianhuananlu i Minhang-distriktet i Shanghai. (Bild från EastSouthWestNorth).

Läser i både Aftonbladet , Xinhua och på EastSouthWestNorth om ett höghus som vält i Shanghai.

Ja, vält. Inte rasat. Det är helt bisarra bilder. Huset ser i princip intakt ut, det har liksom bara lagt sig raklångt på marken.

Det vore intressant att höra någon byggnadskunnig förklara hur detta är möjligt. Som lekman undrar jag ibland hur det överhuvudtaget är möjligt att bygga (ännu mindre bygga så högt) i den lösa lera som staden Shanghai ligger på. Det är inte mer än en utdikat floddelta. Så kanske det är förvånande att inte fler hus lägger sig ned?

Tragiskt nog dog en person, men det kunde förstås varit fler. Huset var fortfarande under konstruktion, så det fanns inga boende på plats.

Öst är öst och väst är väst...

Läser Ola Wongs [som vanligt] läsvärda krönika i SvD om skillnaderna mellan tillvaron i Kina och i Sverige, och chocken som kan uppstå när dessa skillnader blir uppenbara.



Ola flyr det maskinella men i rasande takt framåtskridande Kina till Sverige, ett land i upplösning, där apatin gör att bråkiga pundare kan tvinga till sig gratisresor på tåget och missriktad ilska sätter knivar i bildäck och stenar genom kyrkofönster utan någon som helst anledning.


Själv har jag ganska nyligen kommit hem till Sverige från Kina, och kommer vara hemma en period (därav är det något glesare mellan inläggen på sistone), och har själv gjort liknande reflektioner.

Det finns en slags planlös destruktivitet här i Sverige, som tar sig märkliga uttryck, i allt från slagsmål i krogkön till nedklottrade pendeltåg.

För en kines skulle allt detta mycket väl kunna uppfattas som bevis för det samhälleliga förfall som demokrati och pluralism leder till. Bättre med en stark storebrorsstat som tar sina undersåtar i upptukt och förmaning och ser till att ordningen bibehålls så att folk kan fokusera på att tjäna pengar och göra sig själva och landet rika och starka.


Jag kan inte påstå att jag håller med. Inte för en sekund skulle jag vilja byta vårt svenska samhällsskick (med alla dess brister) mot diktatur, åsiktsförtryck och korruption. Men det är klart att man ibland önskar att saker och ting var bättre än de är i Sverige.

Perry Johansson – Sinofilerna

Perry Johansson : Sinofilerna – Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal (Carlssons, 2008)

Detta är kanske en bok med ett väl smalt anslag. Den handlar om svenska kinavetare genom tiderna, och hur vårt svenska förhållningssätt till Kina och orienten växlat under tiden. Som gammal Kinastudent kunde jag dock inte låta bli att läsa den.

I boken får man möta karaktärer som ”Kina-Gunnar”, vars föremålssamlande i Kinas inland lade grunden till Östasiatiska museets samlingar; Bernhard Karlgren, lingvisten som utforskade uråldriga kinesiska dialekter, upptäcktsresanden Sven Hedin som utforskade Centralasien, järnvägsingenjören Orvar Karlbeck* som plundrade kinesiska gravar, de svenska maoisterna och deras främsta språkrör, Jan Myrdal. Johansson sätter dem i perspektiv, och granskar dem grundligt. Så grundligt att många av deras förehavanden, även sådana som hyllats av eftervärlden, ställs i ett nytt och inte särskilt smickrande ljus. Johansson driver en tes, att de alla drivits av personliga begär efter berömmelse och makt, och att Kina kommit att spela rollen som det fordon med vilket de når sina mål.

Bitvis är boken också väl akademisk, med en del inslag av postmodern och postkolonial teoribyggnad, som kanske inte är lättillgänglig för alla läsare. Men den bjuder också på många intressanta avsnitt med bäring även på dagens Kinabild:

- Ett intressant resonemang om sinologin som akademisk disciplin, och om de förväntningar som ställs på ”kinavetaren”. De personer som beskrivs i boken har alla närmat sig Kina med olika akademiska utgångspunkter och med väsenskilda vetenskapliga skolningar, men när de väl fått epitetet ”kinavetare” eller ”sinolog” förväntas de ha informerade synpunkter om all som är kinesiskt. Johansson lyfter fram exempel som Kina-Gunnar som gjorde resan från geolog till arkeolog och sedan vidare till att skriva böcker om kinesisk politik. Detta förhållande säger en hel del om hur annorlunda vi i väst uppfattar Kina, som dolt bakom en kulturell ridå som endast ett fåtal utvalda kan tränga in bakom.

- Avsnitten om de svenska maoisterna, som gick den maoistiska kinesiska regimens ärenden, och spred kinesisk propaganda utan ifrågasättande. Deras romantiserande bild av tillståndet i Kina spelade en stor roll för hur svenskarnas uppfattning om Kina formades. Johansson visar på hur en bisarr bonde- och renhetsromantik florerade hos den svenska vänsterrörelsens anti-imperialister, och hur det antimoderna maoistiska projektet i Kina blev en förebild för dem. Genom att följa kinesernas exempel skulle världens fattiga resa sig mot västvärlden, och landsbygden kväva de dekadenta städerna.

- Ett långt och intressant kapitel ägnas åt Jan Myrdal, den person som kanske betytt mest för formandet av den svenska Kinabilden under 1960- och 70-talen. Myrdal, som står den kinesiska regimen nära, får unika möjligheter att resa runt i det slutna Kina under Mao Zedong, och sväljer helt okritiskt den kinesiska propagandabilden och förmedlar den i rapporter, artiklar och böcker som översätts till flera språk och gör Myrdal till en världskändis. Myrdal ser inte något av de katastrofer som drabbar Kina som en direkt följd av en vansinnig diktatur. Inte ens långt senare, när grymheterna och de verklighetsfrånvända dimensionerna i kampanjer som det stora språnget och kulturrevolutionen blir kända kan Myrdal erkänna sina misstag.

”Som vi sett hade de kinesiska myndigheterna en väl utarbetad praxis för hur kontakterna med utlänningar skulle skötas. Jan Myrdal stod nu inte på den kinesiska lönelistan men han fick förvisso hela VIP-behandlingen av det kinesiska utlänningskontoret med inbjudningar att resa runt i det annars hermetiskt tillslutna riket. Han får möta den idoliserade Mao Zedong och figurera i kinesisk media. Myrdal återgäldade favörerna genom att i en flod av böcker och artiklar hylla det kinesiska kommunistpartiet och dess förda politik och han har förblivit lojal, även efter massakern på Himmelska fridens torg.”

”Sinofilerna” är en väl vald titel. Johansson visar i sin bok tydligt hur studiet av Kina gått hand i hand med en kärlek till den kinesiska kulturen och civilisationen. Och inte minst viktigt hur denna kärlek konsekvent lett sinofilerna till att okritiskt acceptera både olika kinesiska regimers hårdhänta behandling av sin befolkning, men också de brott som begåtts i den kinesiska civilisationens namn mot de folkslag som levt i marginalen av det kinesiska väldet, t.ex. muslimer, tibetaner och mongoler.

”De svenska kinavetarna och samlarna delar trots skillnader i tid och politisk åskådning ett liknande perspektiv på Kina. Den kinesiska långa historien utgör en mäktig högkultur som hyllas, medan de ”andra” kulturerna villigt underkastar sig den ”kinesiska” kulturens överlägsenhet. Vidare existerar en romantisk syn på den renrasiga bonden, och bondekulturen, vars undersida utgörs av ett förakt för den degenerade, kosmopolitiska staden, […] Men likt fascisterna är denna hyllning till bonden ofta cynisk. Bonden, den starka, den obesudlade rena, är viktig som biomassa för den nationella storhetsdrömmen och svenskarna delar just en vision om ett kommande mäktigt Storkina.”

En tanke som slår mig efter att ha läst boken är att det vore intressant att se om de mönster som präglat 1900-talets svenska kinakännare/kinaälskare också kan appliceras på dagens svenska sinologer. Hur förhåller sig dagens sinofiler till det som hänt i Kina de senaste trettio åren? Detta kan i sinom tid bli föremål för en lika intressant bok som ”Sinofilerna”.



* Ja, det ÄR en smula förvirrande att två så pass centrala personer i de svensk-kinesiska relationernas historia heter så likartade namn som Karlgren och Karlbeck…

Men vad var det de demonstrerade för, egentligen?

Via Danwei kommer en intressant artikel av James Kynge i Financial Times - West miscasts Tiananmen protests. Kynge, som bevakade demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg 1989, menar att vi i väst missuppfattat och förenklat demonstrationerna och deras syfte.

I don’t deny the atrocity of the event, nor the repression after it. In common with other Beijing-based journalists, I had Chinese friends who were locked up or tortured in the aftermath.
I do question, however, the western media’s basic assertion that the demonstrations had been “pro-democracy”. Even now, a raft of editorials commemorating the event’s 20th anniversary repeat the mantra that the students were “demanding democracy”.
The reality was less coherent, [...] It was, above all, the unburdening of the hopes of a generation easing itself free of the strictures left from Chairman Mao’s rule.
[...]
The truth is that the students in the square had only the haziest understanding of western-style democracy. To the extent that the protests were directed at abuses of an existing system by an emerging elite, they were motivated more by outrage at the betrayal of socialist ideals than by aspirations for a new system. The mood in the square was at least as much conservative as it was activist.

Kynge gör också en intressant poäng av denna västliga missupfattning av händelserna visavi den kinesiska [över]känsligheten för kritik från västerlänningar:

We in the west convince ourselves that by criticising China for its human rights abuses, we are aiding an oppressed populace in its struggle for liberty. In a few cases this may be true. But mostly our censure feeds the central thesis of the Communist party’s propaganda that the Chinese people are rising in spite of the west’s efforts to hold them down.

Detta är ett perspektiv som det är nyttigt att ha med sig när man betraktar Kinas sätt att förhålla sig till omvärlden.

20 år sedan Himmelska Fridens Torg

Den mest kända bilden av studentprotesterna 1989. Kraftfull symbolik, men kanske inte helt rättvisande givet vilken massrörelse det var fråga om (från Wikimedia)


Idag den 4 juni är det 20 år sedan händelserna som i väst ofta kallas för ”massakern på Himmelska Fridens torg”.


Bilden i väst är just av en massaker på fredligt demonstrerande studenter, och sekvensen med den ensamme mannen som står framför stridsvagnskolonnen har i det närmaste blivit en legend i väst och en symbol för fredligt motstånd mot en brutal diktatur.



I vår bild av Kina är händelserna 1989 fortfarande mycket levande. Men det är än idag svårt att veta vad som faktiskt hände.Dödstalen varierar mellan bedömare, från ett par hundra till två till tre tusen. Någon menade att massakern är feldöpt, eftersom de flesta som dödades inte blev dödade på själva torget, utan på gatorna runtomkring när de försökte fly undan armén.


I Kina är dock incidenten helt tabu att tala om. De som var med, som själva var studenter 1989 minns förstås stämningen och händelseutvecklingen så som den rapporterades då. Men dagens unga generation känner till det i mycket liten utsträckning. Bilden av mannen framför stridsvagnen är helt okänd.


En intressant illustration av detta är en historia som jag läste om för något år sedan i en svensk tidning (har försökt hitta den på nätet utan framgång). Någon hade försökt sätta in en annons i en provinstidning med ett budskap om att minnas offren från fjärde juni. Tidningens censor ringde upp annonsköparen för att ta reda på vad annonsen gällde, och fick svaret att det gällde offren för en svår gruvolycka. Med detta lät sig censorn nöjas och annonsen fick föras in. När detta uppmärksammades av högre ort fick debaclet sin förklaring. Censorn var född i början på åttiotalet, och hade själv aldrig hört talas om händelserna på Himmelska Fridens torg.


Händelserna sommaren 1989 fick som följd att Kina fick utstå kraftfull kritik från omvärlden, och ett handelsembargo. Får man tro vissa bedömare, t.ex. James Mann, var det precis det som var omvärldens sista chans att påverka Kina i riktning mot politiska reformer. Under embargot var Kinas ekonomi så pass försvagad, och regimen så pass marginaliserad, att västvärlden om man bara haft modet att gå ett steg till kunnat pressa fram faktiska framsteg i demokratiseringens anda. Men så skedde inte, och idag är Kinas ställning i världen så stark att omvärlden knappast rår på regimen i Beijing.


Den kinesiska regimen har också rullat ut stora åtgärder för att undvika pinsamma påminnelser om denna mörka fläck i partiets och regimens historia. Flera internetsajter, både kinesiska och internationella (de senare inlkuderar hotmail, twitter, flickr mfl.) har blockerats är ”under underhåll”, som det skämtsamt kallas. Även internationella nyhetskanaler som CNN och BBC World News är svarta i rutan när de tar upp händelserna. James Fallows bjuder på en läsvärd reflektion kring nyttan av att stänga av nyhetsflöden som riktar sig till människor som redan vet vad som hände 1989. Han länkar också till ett av sina inlägg som handlar om det kinesiska minnet av händelserna.



Studentprotesterna i juni 1989 i Beijing ägde rum samtidgt som likande demonstrationer störtade, eller bidrog till störtandet av, kommunistiska regimer i andra delar av världen. Till Kina kom aldrig denna revolution. Regimen sitter i orubbat bo, starkare än någonsin.

Var vänlig använd skeden, korkade västerlänning!

Jag sitter på den koreanska restaurangen i den enorma nya terminalen på Beijings flygplats och har besällt in bibimbap, en typisk koreansk rätt där ingredienserna, köttfärs, grönsaker, och ris ligger prydligt arrangerat var och en för sig.


Glad i hågen ger jag mig i kast med den härliga och fräscha anrättningen med mina pinnar. Gott. Men det är lite märkligt att ingredienserna liksom ligger var och en för sig… Servitrisen kommer springande, viftande med armarna över huvudet för att stoppa mig. Under ivrigt fnittrande (vilket i Asien betyder att man är generad) rör hon med energiska rörelser ihop de välarrangerade ingredienserna i en enda röra. Efter säkert två minuters rörande (ackompanjerat av mitt ressällskaps halvkvävda skratt) är det tydligen klart. Jag får äta. Och det är gott. Förmodligen mycket godare än om man skulle ha ätit det på mitt korkade utlänningsvis.


Men allt är tydligen inte OK. Den asiatiske mannen två bord bort ser sig tvungen att ingripa. Han lutar sig fram, håller upp en sked, och harklar sig. ”Excuse me, sir. Please use the spoon.”



Kanske var han korean och kunde inte längre uthärda hur jag bar våld på hans hemlands nationalrätt.

Tillbaka i den fria världen

Har precis kommit tillbaka till Sverige, och därmed till en värld med fri tillgång till internet. Jag kan nu läsa min egen och andra bloggar på blogspot, och kan också göra nya inlägg utan att behöva ägna Den Stora Brandväggen en tanke. Kanske måste jag börja fundera på att investera i någon av de tekniska lösningar som gör det möjligt att kringgå censuren.

Blogspot spärrat i Kina

Den kinesiska internetcensurens vägar äro outgrundliga. Nu är blogspot spärrat i Kina, och därför kommer jag inte åt att göra några inlägg. Det blir alltså en liten paus i bloggandet. Inom kort kommer jag att åka till Sverige, och då kommer det nya inlägg.

Varför denna mycket populära bloggservice plötsligt är spärrad vet jag inte, kanske är det en tidig åtgärd inför det känsliga datumet 4 juni, då det är 20 år sedan de dramatiska händelserna på Himmelska fridens torg i Beijing.

Ett år sedan jordbävningen i Sichuan

Idag högtidlighåller Kina ettårsdagen av jordbävningen i Wenchuan i Sichuanprovinsen. Jordbävningen, som nådde 8,0 på Richterskalan krävde nästan 70 000 människoliv, skadade över 300 000 och gjorde närmare fem miljoner människor hemlösa.

Många kunniga bedömare ger de kinesiska myndigheternas respons godkänt. Många av de drabbade bodde i avlägsna områden som blev ännu mer avlägsna när vägarna förstördes av jordbävningen. Därför dröjde det innan räddningsarbetare kunde nå alla, men de resurser som sattes in var mycket omfattande. Kinas regering valde att inte lägga locket på, utan att redovisa sina insatser öppet för inhemsk och utländsk media. Man tog också emot hjälpinsatser från utlandet. Detta menade många var ett mognadstecken från den kinesiska regimen, vars reflexbeteende i samband med katastrofer historiskt sett varit at mörklägga.

Det är vad som inträffade t.ex. efter jordbävningen i Tangshan 1976, som fortfarande är en händelse som det i Kina inte talas särskilt mycket om. Efter jordbävningen i Sichuan var det en del representanter för det officiella Kina som kallade jordbävningen för den värsta i Kinas historia, trots att jordbävningen i Tangshan krävde minst tre gånger så många liv (om den officiella siffran på 240 000 döda stämmer, somliga uppskattar siffran till 700 000) och beräknas vara en av historiens värsta.

Den kritik som kom fram efter jordbävningen förra året riktades huvudsakligen mot det faktum att medan myndighets- och partibyggnader klarade sig relativt oskadda rasade skolor samman som korthus. Befolkningens ilska riktades på ett förhållandevis öppet sätt mot korruptionen i byggsektorn, som möjliggjort för byggherrar att fuska med material och kvalitet i t.ex. skolbyggen. Tyvärr har inte mycket åstadkommits på den fronten, verkar det som (se Asia Times-artikeln nedan).

Jordbävningen ägde rum under en känslig period för Kina; mitt under upptakten till OS. Kinas relationer med omvärlden präglades av efterdyningarna till oroligheterna i Tibet, och de demonstrationer som följde i OS-facklans spår. Denna naturkatastrof blev en slags sten på bördan, och trots att den inte gärna kunde skyllas på utländska krafter som konspirerar mot Kina så blev den ytterligare bränsle för en aggressiv nationalism.

Men jordbävningen i Sichuan blev också en enande kraft av godo för Kina. Sällan tidigare har sådana demonstrationer av solidaritet med olycksdrabbade medmänniskor setts i Kina, ett samhälle som ofta anklagas för att präglas av likgiltighet inför de som inte ingår i ens närmaste krets. Tusentals volontärer åkte till Sichuan för att hjälpa till, människor över hela Kina donerade pengar, filtar och kläder till offren.

Läs mer:

China Dailys specialsajt om jordbävningen

Asia Times Online: Sichuan crawls back to life

Intressant rapport om relationerna mellan Kina och EU

I april släppte European Council on Foreign Relations en rapport, A Power Audit of EU-China Relations, som avhandlar EU:s och Kinas relationer till varandra.

Författarna är inte nådiga mot hur EU skött sina kort visavi Kina, och visar att den största förloraren är EU-medlemsstaterna själva som bl.a. lämnat öppet mål för Kina att dra nytta av EU:s öppna marknader utan att ge europeiska företag samma villkor i Kina. Samtidigt har Kina blivit mycket skickligt på att spela ut olika EU-länder mot varandra när det gäller politiska frågor.

The EU’s China strategy is based on an anachronistic belief that China, under the influence of European engagement, will liberalise its economy, improve the rule of law and democratise its politics. The underlying idea is that engagement with China is positive in itself and should not be conditional on any specific Chinese behaviour. […] Yet, as this report shows, China’s foreign and domestic policy has evolved in a way that has paid little heed to European values, and today Beijing regularly contravenes or even undermines them. The EU’s heroic ambition to act as a catalyst for change in China completely ignores the country’s economic and political strength and disregards its determination to resist foreign influence.
[…]
The results speak for themselves. The EU allows China to throw many more obstacles in the way of European companies that want to enter the Chinese market than Chinese companies face in the EU – one reason why the EU’s trade deficit with China has swollen to a staggering €169 billion, even as the EU has replaced the US as China’s largest trading partner. Efforts to get Beijing to live up to its responsibility as a key stakeholder in the global economy by agreeing to more international coordination have been largely unsuccessful.

En bra sammanfattning av rapporten finns på bloggen Kinabevakning.

Thank you for smoking

Ännu ett fynd efter att ha plöjt några av de mest lärvärda bloggarna om Kina:

Imagethief rapporterar om ett påbud från de lokala myndigheterna i ett län i Hubeiprovinsen som vill att man på lokala myndigheter ska röka mer. Syftet verkar inte vara att genom ökad ohälsa så att säga öka genomströmningen av personal på offentliga arbetsplatser, istället är tanken att öka intäkterna från cigarettskatt. Påbudet, som genomdrivs med hot om böter, gäller endast lokalt producerade cigaretter.

Detta låter förstås helt absurt, särskilt mot bakgrund av att rökförbud på offentliga platser redan införts på vissa håll i Beijing och ryktas vara på G även i Shanghai. Men i det kinesiska folkdjupet är det en vanligt spridd uppfattning att rökning faktiskt är bra för hälsan. Så tjänstemännen i Hubei lär nog puffa på.

Det hela blir ännu mer absurt när det visar sig att myndigheterna i en annan del av Hubeiprovinsen för något år sedan prövade ett liknande påbud kring spritkonsumtion, då för att understödja en lokal spritproducent.

Till saken hör att det som parti- och myndighetsfolk i Kina har rykte om sig att vara riktigt bra på är just att röka och dricka, gärna på det offentligas bekostnad. Så från ett inkomstperspektiv blir det nog en lyckad kampanj.

Jag rekommenderar varmt att läsa originalinlägget “Hubei is a party province, and we don't mean politically” för ytterligare fyndigheter om en brandingstrategi för Hubeiprovinsen.

Överreaktion mot svininfluensan

Någon svininfluensa verkar inte ha nått Kina ännu, som tur är. Kanske beror det på de omfattande åtgärder som myndigheterna vidtagit. På sina håll har dessa insatser gått lite överstyr, kan man säga. James Fallows har flera läsvärda inlägg på sin blogg på Atlantic Monthly som beskriver exakt hur paranoida de kinesiska myndigheterna blivit av hotet om svininfluensan. Vad sägs om att sålla ut alla innehavare av mexikanska pass och isolera dem, oavsett om de varit i Mexiko sedan influensan bröt ut?

Gustavo Carrillo, a 36-year-old manager of a Mexican technology company in China who lives in Beijing, was taken off his Continental Airlines plane Saturday and rushed into quarantine at a Beijing hotel. He had traveled to the U.S. from China on a business trip and hadn't visited Mexico.

- A family of tourists -- two parents; a son age 8; and daughters ages 6 and 4 -- were staying in a five-star Beijing hotel. Like all foreigners in China, they had presented their passports for inspection on arrival. Their passports were from Mexico. At 4 am last night they heard a pounding on the door. Public-security officials asked them to come to the hospital for a few quick tests. In fact they were taken to a hospital and not allowed to leave. They received no drugs or treatment of any sort and were placed in a room where the beds and sheets still bore the marks of the previous ill and bleeding patients.

- As international flights arrive in Beijing, from any destination, passengers are being asked to show their passports before the plane comes to the terminal. Those with Mexican passports are not allowed to enter the city. They have been taken to a hotel for quarantine and are still there. Some 40 to 50 people are now being detained in this way. To be clear, this is not being applied to people who've recently been to Mexico, or who are showing signs of disease, or who have been exposed in some other way. It has been purely a matter of whether they are Mexican citizens.

Man får ha förståelse för att de kinesiska myndigheterna, märkta som de är av SARS och fågelinfluensan, tar hotet om svininfluensan på allvar. Men vetenskap och sunt förnuft måste väl ha en plats i ekvationen? Man undrar hur Kinas regim skulle reagera om kinesiska medborgare behandlades på detta sätt utomlands.

Själv ryser jag vid tanken på att bli behandlad på detta sätt i ett land där man som individ inte har en chans att argumentera med eller få rätt mot myndigheternas fullständiga godtycke.

Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.

Ett år till World EXPO 2010

Haibao - den officiella maskoten för världsutställningen 2010. Numera finns han överallt i sta'n, som staty, på reklamaffischer, som dansande animation och t.o.m. som mjukdjur. Somliga menar att han ser ut som en klick tandkräm, andra associerar till en kondom.

Idag är det ett år kvar till världsutställningen i Shanghai.

I förra veckan skrev jag om världsutställningen i samband med att de första spadtagen togs för den svenska paviljongen. Världsutställningen 2010 beräknas alltså bli världens hittills största världsutställning. Den pågår i ett halvår och tros få runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Och världens länder ställer upp mangrant för att för att tävla om besökarnas uppmärksamhet.

Men bor man i Sverige kan man mycket väl ha missat att det, och det må vara en förlåtet. Det har skrivits lite om det i tidningarna men det är inget som det verkar pratas om i någon större utsträckning. Det där med världsutställningar känns nog lite som gårdagen för oss européer. Vi hade ju världsutställningarna under vår storhetstid, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då kreationer som Eiffeltornet i Paris och Crystal Palace i London kom till som delar av världsutställningar. Nu när det är andra världsdelar som vill fira sin storhetstid är vi inte så våldsamt intresserade. Men Sverige är med, och ligger efter vad jag förstått ganska bra till i förberedelserna, efter en sen start.

Ibland kallas världsutställningen för ”Shanghais OS”— ett gigantiskt evenemang som kommer att sätta staden på den internationella mentala världskartan. Det är vad de lokala ledarna hoppas på. Men världsutställningen är inte OS, och kanske vad som är ännu viktigare: världen bryr sig väldigt mycket mindre om världsutställningen i Shanghai än om OS i Beijing. Om man bara ser till hur förberedelserna för världsutställningen rapporteras och uppmärksammas här i Shanghai så är det lätt att tro att hela världen följer dem lika noggrant som man gjorde med OS-förberedelserna. Men så är förstås inte fallet. Världens TV-kameror kommer inte att vara riktade mot detta evenemang på samma sätt som de var mot OS. Här kommer inte finnas någon Usain Bolt eller Michael Phelps.

I ett viktigt avseende finns det dock en parallell. De satsningar som gjordes på att upprusta och modernisera Beijing som gjordes före OS går igen i de satsningar som görs för att Shanghai ska kunna möta utmaningarna under världsutställningen. Även om det inte är fråga om summor i samma storleksordning. Inför OS i Beijing satsade Kinas regering 800 miljarder yuan under en åttaårsperiod. För världsutställningen i Shanghai är motsvarande siffra 28 miljarder yuan under motsvarande tidsperiod.

Ett exempel är satsningarna på infrastrukturen. I slutet av 2006 hade Shanghai fem tunnelbanelinjer och en MagLev-linje, med en total spårlängd på 169.3 kilometer. Dagligen transporterades 1,8 million passagerare. När världsutställningen invigs 2010 kommer Shanghai ha 11 tunnelbanelinjer med en total spårlängd på 400 kilometer, alltså mer än en fördubbling. Mer än fem miljoner passagerare kommer att transporteras varje dag. Under världsutställningen kommer Shanghai ha mer än 200,000 fler besökare per dag än vanligt, och mer än 400,000 vissa dagar.

Om man kan ta sig förbi dessa förbluffande siffror så skymtar ett Shanghai som tar världsutställningen på allvar. Och 70 miljoner besökare kommer man garanterat att få, om man så ska bussa in dem från alla provinserna. Detta evenemang får inte, och kommer inte misslyckas.

Helan går – på kinesiska

Idag är det valborgsmässoafton, vilket inte helt förvånande kommer att gå de allra flesta kineser förbi. Vi svenskar som bor här firar dock, och för det ändamålet gjorde jag lite research. Jag hade nämligen för mig att det fanns en kinesisk översättning av den klassiska snapsvisan ”Helan går”, och tyckte att det kunde vara ett lämpligt inslag vid kvällens festligheter. Den visade sig svårare att hitta än vad jag hade trott, men till slut hittade jag texten på pinyin, i en gammal Aftonbladet-krönika av Staffan Heimersson från 2005. Tolkningen till kinesiska tecken har jag gjort själv.

Översättningen har den fördelen att den både går att sjunga till melodin OCH förmedlar visans budskap.


He bei jiu
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lā lā lā lèi
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lèi
Shéi bù hē dì yī bēi jiŭ
Wŏ yĕ bù gĕi dì èr bēi jiŭ
Hē bēi jiŭ!
[drink]
Chàng fā lā lā lā lā lèi!

喝杯酒
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦啦啦啦累
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦累
谁不喝第一杯酒
我也不给第二杯酒
喝杯酒!
[喝]
唱发啦啦啦啦累!

Shanghaitrafiken

Vem vet; skåpbilens förare kanske ligger i hårdträning för distriktsmästerskapen i filbyte?

Efter ett inlägg om den växande bilindustrin i Kina är det kanske på sin plats med några betraktelser kring trafiken här i Shanghai. Nästan alla svenskar man möter här i Shanghai, och alla besökare man välkomnar till sta’n anmärker nämligen på trafiken.

Jag tror att det är typiskt svenskt, att anmärka på trafiken. Inte för att trafik nödvändigtvis är ett särskilt ”svenskt” samtalsämne, utan för att trafiksituationen här är så exotisk för en svensk. Min bild är att folk från andra delar av världen inte ser på trafikkaos med samma ögon. Det är vi svenskar som är undantaget i detta fall. Vi är vana vid att det är ordning och reda i trafiken. Vi förväntar oss att folk följer reglerna och visar (åtminstone ett minimum av) hänsyn.
Här i Shanghai, och i Kina i allmänhet ser det annorlunda ut. Om någon lag gäller här är det djungelns.

Hastigheterna är ofta låga, eftersom bilarna är många och sedan länge vuxit ur vad infrastrukturen kan hantera. Men tempot är högt ändå, tvära kast och halsbrytande manövrar. Och överallt motorcyklister, cyklister och fotgängare som beter sig helt oförutsägbart, och verkar helt omedvetna om riskerna när de kastar sig ut framför bilarna utan att se sig åt något håll. Farligast är de elektriska mopeder som är mycket vanliga här, de går under namnet ”tysta döden” eftersom de går lika fort som vanliga mopeder (=gör lika ont) men inte hörs alls.

Samtidigt sker denna dödens balett med fullständig avsaknad av passion. Den som bevittnat hur fransmän och italienare besprutar varandra med svavelosande eder om mottrafikanternas sexuella förmåga och deras mödrars vandel för minsta lilla sammanstötning i trafiken undrar nog hur kineserna behåller sitt kolugn när de nästan blir ihjälkörda flera gånger om dagen. Men det är tur att de håller sig coola, för annars skulle det råda inbördeskrig här.

Eftersom trottoarerna ofta är upptagna av folk som sågar och svetsar, reparerar mopeder eller rensar fisk, eller helt enkelt är blockerade för att någon smällt upp en cykelparkering, tvingas fotgängarna ut i vägbanan. Följden av det blir förstås att cyklisterna måste ut i bilarnas körfält. Och som bilist har man inget annat val än att köra i mötande fil.

Mycket kan sägas (eller sväras) om den låga tekniska körskickligheten hos majoriteten av bilförare i Shanghai, men om man ska vara rättvis så är det inte alltid så lätt att planera sin körning. Vänstersvängsfilen är ibland längst till vänster, ibland i mitten och ibland längst till höger, utan någon som helst konsekvens eller förutsägbarhet.

Detta har gjort filbyte till något av en nationalsport. Det verkar som att har man inte bytt fil på ett par minuter är det som att det kliar lite i fingrarna på ratten. Går det fortare i filen bredvid? Är det där jag ska ligga för att kunna svänga vänster i nästa korsning? Äh, dumt att chansa, jag byter! Man kan ju alltid byta tillbaka…

Filbyte vore väl i och för sig inget större problem om det inte vore för att trafikmiljön helt styrs av principen ”eyes forward”. Den allmänna inställningen tycks vara att det som sker bakom dig har inget med dig att göra, även om det var ditt [korkade] beteende som orsakade det. Man tittar inte bakom sig eller över axeln när man byter fil. Man bara byter. Ligger det någon där som därmed håller på att kollidera med dig, ja, då får han väl tuta!

Efter att ha kört bil i snart ett år i Shanghai är jag helt övertygad om att trafikmiljön skulle vara helt oförändrad om man monterade bort alla backspeglar på alla fordon. De används ändå inte.

Men man får ge Shanghaineserna detta i alla fall; det är ganska sällan det faktiskt smäller. På något sätt fungerar det ändå.

Shanghais bilmässa

I dagarna pågår Shanghais bilmässa – Auto Shanghai 2009. Ett gigantiskt evenemang där alla de stora västerländska bilmärkena paraderar bredvid de kinesiska. I helgen var det öppet för allmänheten och jag begav mig dit, vilket jag inte var ensam om. Det kändes som att åtminstone hälften av Shanghais 20 miljoner + invånare var där. Inte helt förvånande var trängseln som störst framför de västerländska bilmärkenas montrar, där gick det knappt att se bilarna för alla människor. Men det var inte därför jag fokuserade på de kinesiska märkena.

Det talas mycket om bilbranschens kris, och om hur de stora amerikanska och europeiska jättarna vacklar på ruinens brant. Samtidigt slog bilförsäljningen rekord i Kina första kvartalet 2009. Är det som vissa bedömare menar, att framtiden tillhör den kinesiska bilindustrin? Det har jag naturligtvis inget svar på, men jag gjorde en djupdykning i varumärkesfloran, för att stifta närmare bekantskap med några av de aktörer som om tio-femton år kanske är ”household names” på samma sätt som Ford, Volvo och BMW är idag.

En sak som slår en tidigt och tydligt är bristen på originalitet. De kinesiska formgivarna inte bara sneglar på sina västerländska och japanska konkurrenter, de kopierar helt skamlöst. Detta gäller bilmodellerna likväl som formgivningen av logotyper. Om man ska vara helt rättvis så är det ju förstås så att rätt många europeiska bilmodeller är rätt lika varandra, och detsamma gäller de japanska. Variationen i den moderna bilparken är kanske inte så stor. Och det får man ju acceptera, det går trender i formgivning av bilar precis som i all annan formgivning. Men kopierandet av västerländska varumärkens logotyper går ibland så långt att det påminner om renommésnyltning.


Jag ägnade en del tid åt att fundera på hur de kinesiska bilföretagen valt sina utländskt klingande namn. De allra flesta av dem säljer i princip enbart för den inhemska marknaden, så man kan tycka att de egentligen inte behöver några namn som är anpassade för den internationella marknaden. Men man får utgå från att de alla när ambitionen att en dag ta klivet utanför Kinas gränser och konkurrera med väl inarbetade märkesnamn. Hur har de då tänkt?
Det finns ett utmärkt inlägg om detta på bloggen China Car Times, som också tar upp de kinesiska biltillverkarnas brist på varumärkesstrategier.

Man kan tänka sig följande exempel: Volvo funderar inför sin kinalansering på ett klatschigt kinesiskt namn. Man bestämmer sig för ”Tjing-tjong”, för det låter ju kinesiskt. Sedan ger man sig glad i hågen ut på den kinesiska marknaden och säljer bilar under namnet ”Tjing-tjong”, i tron att det ska gå hem. Bland märkena nedan möter du några av Kinas motsvarigheter till ”Tjing-tjong”:



Zhonghua - prestigemärket i Brilliance (Huachen , 华晨) stall. Företaget licenstillverkar också BMW i Kina, vilket går igen tydligt i formspråket. Fast loggan (som ska föreställa tecknet "Zhong") påminner mer om Toyotas.


Zhongguo yiqi - från Kinas äldsta billtillverkare First Auto Works (FAW).


En riktig muskel-SUV som utstrålar all den manliga elitism som är förknippat med Hongqi -"Den röda flaggan", ett av FAW:s märken, som levererat limousiner till ledargarnityret sedan 1958.

Haima qiche - Sjöhästbilen. Loggans likhet med Opels dito är säkerligen ett sammanträffande.

Chang'an qiche - som i sitt stall av licenstillverkade utländska märken har såväl Volvo som Ford, Suzuki och Mazda.

BYD låter misstänkt likt en förkortning, men det kinesiska namnet Biyadi qiche ger ingen närmare vägledning om vad det kan tänkas betyda. Företaget började sin bana som batteritillverkare, och menar att man ligger i framkant för att börja tillverka eldrivna personbilar.

Zotye Auto - i mina öron låter det ryskt. Man kan fråga sig varifrån denna udda transkription kommer när det kinesiska namnet är Zhongtai qiche.

JAC (Jianghuai qiche, 江淮汽车), som har sin hemvist i Shanghais grannprovins Anhui, visar en modell som får symbolisera den framskjutna plats som olika typer av miljöbilar hade på mässan.

Great Wall (Changcheng qiche, 长城汽车)- Kinas största privatägda biltillverkare och ett populärt märke på SUV-marknaden i Kina.

Chery (Qirui, 奇瑞), ett annat märke man ser allt oftare på Shanghais gator.

Jag vet inte vad som är festligast - att en av Cherys nya linjer heter Riich, eller att man helt enkelt tagit Bentleys anrika logga och bytt ut B: et mot ett R.

Den nya versionen av Cherys storsäljare QQ - en prinsessdröm i rosa med mycket tydlig målgrupp.

Roewe (Rongwei) - Alla likheter i namn och logga med Rover är inte helt slumpartade. Företaget har köpt Rovers teknologi och modellinje, men har inte fått loss rättigheterna till namnet och loggan.

Dongnan qiche, vilket betyder Sydöstbil - Dock verkar det saknas bokstäver i det engelska namnet "Soueast". Kanske för att th-ljudet är svårt att uttala för kineserna?

Biljätten Geely (Jili, 吉利) som i säljer bilar både under det varumärket och som Gleagle och Emgrand och tydligen också tillverkar taxibilar av klassisk Londonmodell.

Geely har också producerat en bilmodell som är så snarlik Rolls Royces nyaste Phantom-modell att de senare överväger rättsliga åtgärder mot Geely. Jag såg inte modellen själv på mässsan, men man kan läsa närmare om det hela på Allt Om Motor.

Huatai Qiche - Hawtai Automobile. Hur tänkte man då? Är "Hawtai" lättare för en utlänning att uttala än "Huatai"?

Detta är förstås bara ett urval. Mässan visade tydligt på den rika floran av biltillverkare i Kina, och det stora antalet företag i bilindustrin är något som ibland ses som ett problem för Kina – för många små aktörer för att kunna konkurrera med de stora utländska koncernerna. Läs gärna Silicon Hutongs intressanta inlägg om den kinesiska bilindustrin, som står inför stora utmaningar.

Jackie Chan trampar i klaveret

Om det är någon kinesisk skådespelare som vi har hört talas om i väst så är det nog Jackie Chan, actionstjärnan från Hong Kong. Det är dock svårt för oss att förstå vilken megakändis han är i Kina. Och nu har han trampat i klaveret, enligt SvD.

Som deltagare i en paneldiskussion vid årets Bo’ao Forum på Hainan (samma evenemang som statsminister Fredrik Reinfeldt förra året anlände till iförd pikétröja…) lär Chan ha sagt att kineser behöver kontrolleras, och att för mycket frihet kan leda till kaos och oreda. Detta har lett till en massiv kritikstorm i Hong Kong och på Taiwan, som intressant nog är de exempel på kaotiska platser med för mycket frihet som Chan har invändningar mot.

Det är ganska lätt att avfärda Chans kommentarer, han är en superkändis som naturligtvis har att vinna på att hålla sig väl med makthavarna på fastlandet, som ju delar hans utgångspunkt. Men faktum är att Chans åsikter verkar delas av många kineser. Häromdagen skrev jag om det starka stödet för internetcensur i Kina som är ett exempel på detta. Och för någon månad sedan skrev jag ett inlägg om hur demokrati jämställs med kaos när kinesiska makthavare får bestämma.

Imagethief presenterar flera intressanta tolkningar av händelsen, alltifrån att kommentarerna misstolkats till att Chan är ett typiskt exempel på hur eliterna i det nya klassamhällets Kina ser på massorna. Den viktigaste kanske ändå är: “nothing that pop-culture celebrities say should be taken particularly seriously”

Byggstart för den svenska paviljongen i Shanghai

Så här kommer den att se ut, den svenska paviljongen vid världsutställningen 2010 i Shanghai.



Nästa år är det världsutställning i Shanghai. Detta kan man omöjligt ha missat som boende här, eftersom hela staden är tapetserad med reklam för evenemanget, och hela stadsbilden präglas av allt arbete med att upprusta infrastrukturen. Utställningen pågår från första maj till sista oktober nästa år, och man räknar med runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Att döma av hur förberedelserna går kan man vänta sig att världsutställningen kommer att bli ett gigantiskt evenemang där alla världens länder gör sitt bästa för att tävla om kinesernas uppmärksamhet.


Även Sverige är med, även om det länge såg lite tveksamt ut med svenskt deltagande i Shanghai World Expo. Det fanns inget större politiskt intresse för deltagandet, och det var först efter påtryckningar från näringslivet som arbetet kom igång. Nu är det dock ”på rull”, och idag togs de första spadtagen för paviljongbygget i en särskild ”Ground Breaking Ceremony”.





Den svenska regeringen representerades av handelsministerns statssekreterare Gunnar Wieslander, som bl.a. högtidligt lade ner ett antal symboliska föremål i en slags tidskapsel som ska finnas i paviljongen och representera Sverige och de svensk-kinesiska relationerna. Bland föremålen fanns porslin från ostindiefararen Götheborg, en Ericsson-telefonlur från 1800-talet, en kopia av dokumentet som etablerade Sveriges diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina år 1950 och en Pippi Långstrump-docka.

Efter tal av Generalkommissarien för det svenska deltagandet, Annika Rembe, och av Mr. Wu, vicedirektör för Shanghais Expo 2010-byrå firades markbrytandet med dansande grävmaskiner.

Potentater på rad. Från vänster: kinesisk potentat; Annika Rembe, generalkommissarie för det svenska deltagandet; Mr.Wu från Expo-byrån; statssekreterare Gunnar Wieslander; Bengt E Johansson, Sveriges Generalkonsul i Shanghai; kinesisk potentat.

Grävmaskinerna, som kommer från sponsorsföretaget Volvo, dansade till nykomponerad svensk musik, och utförde en intressant balett i leran, avslutad med att ballonger i de svenska färgerna släpptes mot himlen. Lite annorlunda och ganska underhållande.

Kinesiska värdinnor i Sverigedräkt - en försmak av vad den svenska paviljongen kommer att bjuda på.

Två läsvärda texter om demokratisering och Kina

Jag vill tipsa om Johan Lagerkvists utmärkta understreckare i SvD: ”Bloggbävning skakar Kinas internetmur”.
Det mest ögonöppnande i artikeln är det starka opinion som tycks finnas FÖR internetcensur i Kina. Partiet har helt enkelt lyckats ganska väl i att sprida bilden av internet som en farlig plats som förleder ungdomar.


I tidskriften Dissent skriver Edward Friedman om Kina som ett hot mot demokratin, och det är ingen munter bild han målar upp:

The People’s Republic of China is not a fragile polity. It is an authoritarian success story. And authoritarian China is winning. African countries lean toward China. Westerners compete to do business there, on Chinese terms. And yet, the human desire not to live a life of fawning and scraping to arrogant and unaccountable ruling groups inevitably ignites a desire for political freedom.

En viktig poäng i artikeln är hur demokratiska länder kryper för Kina, av rädsla för konsekvenser för handel och andra kontakter med denna stingsliga stormakt med sin dryga miljard potentiella kunder. Ännu allvarligare är hur hela diskussionen om vad demokrati är blir otydlig och slirig.

The distinction between authoritarianism and democracy blurs. Even the Chinese come to think that their authoritarianism is in fact just as democratic as liberal constitutionalism. In such a Chinese-defined context, the global struggle for democracy can lose its impetus and inspiration.

Friedmans artikel handlar egentligen om olika demokratiserings- och utvecklingsscenarier för Kina, utan att gå in på några detaljer kring sannolikheten att något av dem inträffar. Men slutsatsen är att demokratins framtid avgörs av Asiens politiska utveckling.

Och det är inget man som vän av demokrati har någon anledning att glädjas över.

Läsvärt om Kina: Joshua Kurlantzick – Charm offensive

Joshua Kurlantzick – Charm offensive: How China’s soft power is transforming the world(2007)

Vad är mjuk makt? Begreppet utvecklades i boken Soft Power: The Means to Success in World Politics (2004) av den kände Harvardprofessorn Joseph Nye. Med mjuk makt menas ett lands förmåga att påverka andra länder och den internationella politiska agendan med andra medel än militära hot och andra påtryckningar. Det handlar om ett lands kulturella dragningskraft, vilka politiska värden landet står för och vilken utrikespolitik man för. Mjuk makt är förmågan att få andra att vilja göra det du vill, om moroten snarare än piskan. Som ett led i detta pratar man ofta om ”public diplomacy” – diplomatiska insatser som riktar sig mot befolkningar snarare än mot regeringar. Ett land som varit utomordentligt framgångsrikt i sin mjuka makt är USA, som under tiden efter andra världskriget haft en oerhört stark dragningskraft på folk och ledare över hela världen, som sugit åt sig amerikanska intryck och försökt efterapa den amerikanska drömmen. Att USA dessutom kunnat backa upp sin mjuka makt med hård militär makt har ju inte gjort det hela mindre effektivt som koncept.

Men idag finns en ny aktör som provar på att svinga sin mjuka makt på den internationella scenen – Folkrepubliken Kina. De senaste tio-femton åren har sett en utveckling där Kina allt mer fokuserar på mjuka medel för att uppnå sina mål. Genom utbyte inom kultur, utbildning och forskning, genom generöst bistånd och frikostiga investeringar och genom högnivåbesök och samarbetsavtal bygger Kina relationer med världen på ett sätt som skiljer sig drastiskt från de tidigare decenniernas konfrontativa och isolationistiska politik.

Joshua Kurlantzick, amerikansk journalist och författare med erfarenhet av Kina och Sydostasien har skrivit en utmärkt bok som beskriver detta fenomen. Kina börjar visserligen från en rätt låg nivå när det gäller omvärldens förtroende, och har fokuserat många av sina insatser på områden där man inte bryr sig så mycket om Kinas dåliga rykte när det gäller t.ex. mänskliga rättigheter. Men Kina ses ändå av fler och fler människor som en mer moderat kraft i världspolitiken än USA. I en undersökning som gjordes 2005 i Australien hade nästan 70 % en positiv bild av Kina, medan siffran för USA inte ens var 50 %.

Boken ger en insiktsfull och nyanserad bild av hur Kina utvecklar sin utrikespolitik och sin public diplomacy. Detta sker inte minst som en konsekvens av en analys av den politik som förts hittills, och som inte givit de önskade resultaten. Med rikliga exempel från både Sydostasien, Afrika och Latinamerika får läsaren stifta bekantskap med Kinas blandade framgångar. Alla insatser blir inte succé, och Kina håller fortfarande på att lära sig, men politiken som helhet är tämligen framgångsrik.

Men Kinas framväxande mjuka makt är inte bara ett resultat av aktiv kinesisk politik, utan också något som har kunnat ske i det vakuum som bildats när USA monterat ner mycket av sin egen mjuka makt. De åtta åren under George W. Bush ledning har inneburit en närmast katastrofal förstörelse av USA:s good-willkapital runtom i världen. Detta har varit både en följd av tungfotat och osmidigt amerikanskt utrikespolitiskt agerande och en följd av medveten nedmontering av strukturer för public diplomacy och utövande av mjuk makt. Det australiska exemplet ovan visar tydligt på resultatet.

Kinas ökade mjuka makt innebär inte bara att människor på olika håll i världen blir mer bekanta med och positivt inställda till Kina, dess kultur och dess folk, utan också att den kinesiska samhällsmodellen blir mer känd runtom i världen. Och på många håll, där globaliseringen och the Washington consensus lett till bitterhet och besvikelse, framstår Kinas statskapitalism som ett attraktivt alternativ.

Jag har tidigare skrivit inlägg om Kinas Afrikapolitik, där investeringar och bistånd är ett sätt att öka sitt inflytande genom positivt relationsbyggande, och om Kinas satsningar på internationell nyhetsförmedling för att sprida sin syn på världsfrågorna. Båda är reflektioner av de kinesiska ledarnas allt starkare fokus på att utveckla landets mjuka makt.

Charm offensive är en bra bok, och avgörande för den som vill förstå hur Kina ser på sin plats i världen, och hur man utvecklar sina medel för att nå den.