Var vänlig använd skeden, korkade västerlänning!

Jag sitter på den koreanska restaurangen i den enorma nya terminalen på Beijings flygplats och har besällt in bibimbap, en typisk koreansk rätt där ingredienserna, köttfärs, grönsaker, och ris ligger prydligt arrangerat var och en för sig.


Glad i hågen ger jag mig i kast med den härliga och fräscha anrättningen med mina pinnar. Gott. Men det är lite märkligt att ingredienserna liksom ligger var och en för sig… Servitrisen kommer springande, viftande med armarna över huvudet för att stoppa mig. Under ivrigt fnittrande (vilket i Asien betyder att man är generad) rör hon med energiska rörelser ihop de välarrangerade ingredienserna i en enda röra. Efter säkert två minuters rörande (ackompanjerat av mitt ressällskaps halvkvävda skratt) är det tydligen klart. Jag får äta. Och det är gott. Förmodligen mycket godare än om man skulle ha ätit det på mitt korkade utlänningsvis.


Men allt är tydligen inte OK. Den asiatiske mannen två bord bort ser sig tvungen att ingripa. Han lutar sig fram, håller upp en sked, och harklar sig. ”Excuse me, sir. Please use the spoon.”



Kanske var han korean och kunde inte längre uthärda hur jag bar våld på hans hemlands nationalrätt.

Tillbaka i den fria världen

Har precis kommit tillbaka till Sverige, och därmed till en värld med fri tillgång till internet. Jag kan nu läsa min egen och andra bloggar på blogspot, och kan också göra nya inlägg utan att behöva ägna Den Stora Brandväggen en tanke. Kanske måste jag börja fundera på att investera i någon av de tekniska lösningar som gör det möjligt att kringgå censuren.

Blogspot spärrat i Kina

Den kinesiska internetcensurens vägar äro outgrundliga. Nu är blogspot spärrat i Kina, och därför kommer jag inte åt att göra några inlägg. Det blir alltså en liten paus i bloggandet. Inom kort kommer jag att åka till Sverige, och då kommer det nya inlägg.

Varför denna mycket populära bloggservice plötsligt är spärrad vet jag inte, kanske är det en tidig åtgärd inför det känsliga datumet 4 juni, då det är 20 år sedan de dramatiska händelserna på Himmelska fridens torg i Beijing.

Ett år sedan jordbävningen i Sichuan

Idag högtidlighåller Kina ettårsdagen av jordbävningen i Wenchuan i Sichuanprovinsen. Jordbävningen, som nådde 8,0 på Richterskalan krävde nästan 70 000 människoliv, skadade över 300 000 och gjorde närmare fem miljoner människor hemlösa.

Många kunniga bedömare ger de kinesiska myndigheternas respons godkänt. Många av de drabbade bodde i avlägsna områden som blev ännu mer avlägsna när vägarna förstördes av jordbävningen. Därför dröjde det innan räddningsarbetare kunde nå alla, men de resurser som sattes in var mycket omfattande. Kinas regering valde att inte lägga locket på, utan att redovisa sina insatser öppet för inhemsk och utländsk media. Man tog också emot hjälpinsatser från utlandet. Detta menade många var ett mognadstecken från den kinesiska regimen, vars reflexbeteende i samband med katastrofer historiskt sett varit at mörklägga.

Det är vad som inträffade t.ex. efter jordbävningen i Tangshan 1976, som fortfarande är en händelse som det i Kina inte talas särskilt mycket om. Efter jordbävningen i Sichuan var det en del representanter för det officiella Kina som kallade jordbävningen för den värsta i Kinas historia, trots att jordbävningen i Tangshan krävde minst tre gånger så många liv (om den officiella siffran på 240 000 döda stämmer, somliga uppskattar siffran till 700 000) och beräknas vara en av historiens värsta.

Den kritik som kom fram efter jordbävningen förra året riktades huvudsakligen mot det faktum att medan myndighets- och partibyggnader klarade sig relativt oskadda rasade skolor samman som korthus. Befolkningens ilska riktades på ett förhållandevis öppet sätt mot korruptionen i byggsektorn, som möjliggjort för byggherrar att fuska med material och kvalitet i t.ex. skolbyggen. Tyvärr har inte mycket åstadkommits på den fronten, verkar det som (se Asia Times-artikeln nedan).

Jordbävningen ägde rum under en känslig period för Kina; mitt under upptakten till OS. Kinas relationer med omvärlden präglades av efterdyningarna till oroligheterna i Tibet, och de demonstrationer som följde i OS-facklans spår. Denna naturkatastrof blev en slags sten på bördan, och trots att den inte gärna kunde skyllas på utländska krafter som konspirerar mot Kina så blev den ytterligare bränsle för en aggressiv nationalism.

Men jordbävningen i Sichuan blev också en enande kraft av godo för Kina. Sällan tidigare har sådana demonstrationer av solidaritet med olycksdrabbade medmänniskor setts i Kina, ett samhälle som ofta anklagas för att präglas av likgiltighet inför de som inte ingår i ens närmaste krets. Tusentals volontärer åkte till Sichuan för att hjälpa till, människor över hela Kina donerade pengar, filtar och kläder till offren.

Läs mer:

China Dailys specialsajt om jordbävningen

Asia Times Online: Sichuan crawls back to life

Intressant rapport om relationerna mellan Kina och EU

I april släppte European Council on Foreign Relations en rapport, A Power Audit of EU-China Relations, som avhandlar EU:s och Kinas relationer till varandra.

Författarna är inte nådiga mot hur EU skött sina kort visavi Kina, och visar att den största förloraren är EU-medlemsstaterna själva som bl.a. lämnat öppet mål för Kina att dra nytta av EU:s öppna marknader utan att ge europeiska företag samma villkor i Kina. Samtidigt har Kina blivit mycket skickligt på att spela ut olika EU-länder mot varandra när det gäller politiska frågor.

The EU’s China strategy is based on an anachronistic belief that China, under the influence of European engagement, will liberalise its economy, improve the rule of law and democratise its politics. The underlying idea is that engagement with China is positive in itself and should not be conditional on any specific Chinese behaviour. […] Yet, as this report shows, China’s foreign and domestic policy has evolved in a way that has paid little heed to European values, and today Beijing regularly contravenes or even undermines them. The EU’s heroic ambition to act as a catalyst for change in China completely ignores the country’s economic and political strength and disregards its determination to resist foreign influence.
[…]
The results speak for themselves. The EU allows China to throw many more obstacles in the way of European companies that want to enter the Chinese market than Chinese companies face in the EU – one reason why the EU’s trade deficit with China has swollen to a staggering €169 billion, even as the EU has replaced the US as China’s largest trading partner. Efforts to get Beijing to live up to its responsibility as a key stakeholder in the global economy by agreeing to more international coordination have been largely unsuccessful.

En bra sammanfattning av rapporten finns på bloggen Kinabevakning.

Thank you for smoking

Ännu ett fynd efter att ha plöjt några av de mest lärvärda bloggarna om Kina:

Imagethief rapporterar om ett påbud från de lokala myndigheterna i ett län i Hubeiprovinsen som vill att man på lokala myndigheter ska röka mer. Syftet verkar inte vara att genom ökad ohälsa så att säga öka genomströmningen av personal på offentliga arbetsplatser, istället är tanken att öka intäkterna från cigarettskatt. Påbudet, som genomdrivs med hot om böter, gäller endast lokalt producerade cigaretter.

Detta låter förstås helt absurt, särskilt mot bakgrund av att rökförbud på offentliga platser redan införts på vissa håll i Beijing och ryktas vara på G även i Shanghai. Men i det kinesiska folkdjupet är det en vanligt spridd uppfattning att rökning faktiskt är bra för hälsan. Så tjänstemännen i Hubei lär nog puffa på.

Det hela blir ännu mer absurt när det visar sig att myndigheterna i en annan del av Hubeiprovinsen för något år sedan prövade ett liknande påbud kring spritkonsumtion, då för att understödja en lokal spritproducent.

Till saken hör att det som parti- och myndighetsfolk i Kina har rykte om sig att vara riktigt bra på är just att röka och dricka, gärna på det offentligas bekostnad. Så från ett inkomstperspektiv blir det nog en lyckad kampanj.

Jag rekommenderar varmt att läsa originalinlägget “Hubei is a party province, and we don't mean politically” för ytterligare fyndigheter om en brandingstrategi för Hubeiprovinsen.

Överreaktion mot svininfluensan

Någon svininfluensa verkar inte ha nått Kina ännu, som tur är. Kanske beror det på de omfattande åtgärder som myndigheterna vidtagit. På sina håll har dessa insatser gått lite överstyr, kan man säga. James Fallows har flera läsvärda inlägg på sin blogg på Atlantic Monthly som beskriver exakt hur paranoida de kinesiska myndigheterna blivit av hotet om svininfluensan. Vad sägs om att sålla ut alla innehavare av mexikanska pass och isolera dem, oavsett om de varit i Mexiko sedan influensan bröt ut?

Gustavo Carrillo, a 36-year-old manager of a Mexican technology company in China who lives in Beijing, was taken off his Continental Airlines plane Saturday and rushed into quarantine at a Beijing hotel. He had traveled to the U.S. from China on a business trip and hadn't visited Mexico.

- A family of tourists -- two parents; a son age 8; and daughters ages 6 and 4 -- were staying in a five-star Beijing hotel. Like all foreigners in China, they had presented their passports for inspection on arrival. Their passports were from Mexico. At 4 am last night they heard a pounding on the door. Public-security officials asked them to come to the hospital for a few quick tests. In fact they were taken to a hospital and not allowed to leave. They received no drugs or treatment of any sort and were placed in a room where the beds and sheets still bore the marks of the previous ill and bleeding patients.

- As international flights arrive in Beijing, from any destination, passengers are being asked to show their passports before the plane comes to the terminal. Those with Mexican passports are not allowed to enter the city. They have been taken to a hotel for quarantine and are still there. Some 40 to 50 people are now being detained in this way. To be clear, this is not being applied to people who've recently been to Mexico, or who are showing signs of disease, or who have been exposed in some other way. It has been purely a matter of whether they are Mexican citizens.

Man får ha förståelse för att de kinesiska myndigheterna, märkta som de är av SARS och fågelinfluensan, tar hotet om svininfluensan på allvar. Men vetenskap och sunt förnuft måste väl ha en plats i ekvationen? Man undrar hur Kinas regim skulle reagera om kinesiska medborgare behandlades på detta sätt utomlands.

Själv ryser jag vid tanken på att bli behandlad på detta sätt i ett land där man som individ inte har en chans att argumentera med eller få rätt mot myndigheternas fullständiga godtycke.

Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.

Ett år till World EXPO 2010

Haibao - den officiella maskoten för världsutställningen 2010. Numera finns han överallt i sta'n, som staty, på reklamaffischer, som dansande animation och t.o.m. som mjukdjur. Somliga menar att han ser ut som en klick tandkräm, andra associerar till en kondom.

Idag är det ett år kvar till världsutställningen i Shanghai.

I förra veckan skrev jag om världsutställningen i samband med att de första spadtagen togs för den svenska paviljongen. Världsutställningen 2010 beräknas alltså bli världens hittills största världsutställning. Den pågår i ett halvår och tros få runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Och världens länder ställer upp mangrant för att för att tävla om besökarnas uppmärksamhet.

Men bor man i Sverige kan man mycket väl ha missat att det, och det må vara en förlåtet. Det har skrivits lite om det i tidningarna men det är inget som det verkar pratas om i någon större utsträckning. Det där med världsutställningar känns nog lite som gårdagen för oss européer. Vi hade ju världsutställningarna under vår storhetstid, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då kreationer som Eiffeltornet i Paris och Crystal Palace i London kom till som delar av världsutställningar. Nu när det är andra världsdelar som vill fira sin storhetstid är vi inte så våldsamt intresserade. Men Sverige är med, och ligger efter vad jag förstått ganska bra till i förberedelserna, efter en sen start.

Ibland kallas världsutställningen för ”Shanghais OS”— ett gigantiskt evenemang som kommer att sätta staden på den internationella mentala världskartan. Det är vad de lokala ledarna hoppas på. Men världsutställningen är inte OS, och kanske vad som är ännu viktigare: världen bryr sig väldigt mycket mindre om världsutställningen i Shanghai än om OS i Beijing. Om man bara ser till hur förberedelserna för världsutställningen rapporteras och uppmärksammas här i Shanghai så är det lätt att tro att hela världen följer dem lika noggrant som man gjorde med OS-förberedelserna. Men så är förstås inte fallet. Världens TV-kameror kommer inte att vara riktade mot detta evenemang på samma sätt som de var mot OS. Här kommer inte finnas någon Usain Bolt eller Michael Phelps.

I ett viktigt avseende finns det dock en parallell. De satsningar som gjordes på att upprusta och modernisera Beijing som gjordes före OS går igen i de satsningar som görs för att Shanghai ska kunna möta utmaningarna under världsutställningen. Även om det inte är fråga om summor i samma storleksordning. Inför OS i Beijing satsade Kinas regering 800 miljarder yuan under en åttaårsperiod. För världsutställningen i Shanghai är motsvarande siffra 28 miljarder yuan under motsvarande tidsperiod.

Ett exempel är satsningarna på infrastrukturen. I slutet av 2006 hade Shanghai fem tunnelbanelinjer och en MagLev-linje, med en total spårlängd på 169.3 kilometer. Dagligen transporterades 1,8 million passagerare. När världsutställningen invigs 2010 kommer Shanghai ha 11 tunnelbanelinjer med en total spårlängd på 400 kilometer, alltså mer än en fördubbling. Mer än fem miljoner passagerare kommer att transporteras varje dag. Under världsutställningen kommer Shanghai ha mer än 200,000 fler besökare per dag än vanligt, och mer än 400,000 vissa dagar.

Om man kan ta sig förbi dessa förbluffande siffror så skymtar ett Shanghai som tar världsutställningen på allvar. Och 70 miljoner besökare kommer man garanterat att få, om man så ska bussa in dem från alla provinserna. Detta evenemang får inte, och kommer inte misslyckas.