Bye, bye, Shanghai! Del 5: Livet i Kina

Det sista inlägget på temat ”bye, bye, Shanghai!” försöker summera intrycken av de tre åren här.

Jag har levt i Kina som ”expat”, och min bild av livet i Kina är förstås färgad av det. Det är en privilegierad tillvaro som absolut inte automatiskt kvalificerar en att göra några som helst svepande omdömen om Kina och människorna som lever här. Jag har funnit det svårt att bli nära vän med kineser och få en inblick i deras vardagsliv, men några observationer som ”outsider” kostar jag ändå på mig:

Det är lätt att leva i Kina – allt är möjligt och går att ordna med inget varsel och ingen planering alls. Utbudet på upplevelser är snudd på obegränsat, åtminstone i en dynamisk storstad som Shanghai.

Det är svårt att leva i Kina – allt är omgärdat av komplicerad och godtycklig byråkrati och snåriga och omständiga regler som ingen ifrågasätter och som alltså heller inte behöver motiveras. Att hantera det kinesiska samhällets egenheter, i allt från att ”behålla ansiktet” till varje pris till de vassa armbågarna är en påfrestning.

Att generalisera är omöjligt i ett land med över en miljard människor och stora klyftor i levnadsvillkor och beteenden mellan samhällsgrupper och mellan olika delar av landet. Men man gör det ändå! Inte minst för att man efter ett tag som utomstående observatör kan skönja vissa mönster.

Allt är motsatser. Det sägs att kineser är brutalt ärliga, vilket ofta stämmer. Man kan få höra omdömen om sig själv, sitt utseende och sitt beteende som får en att sätta kaffet i halsen. Samtidigt är det oftast helt omöjligt att klura ut vad ens kinesiske kollega/affärsmotpart/granne verkligen tänker och tycker.

Det talas ofta om att Kina är möjligheternas land och att kineser är ett folk av entreprenörer. Det stämmer ganska väl; det finns en affärsidé i snart sagt vad som helst och driftiga företagare i en bred skara branscher som vi aldrig hört talas om hemma. Samtidigt blir man gång på gång förvånad på bristen på initiativförmåga och eget kreativt tänkande som försvårar många vardagssituationer, inte bara privat utan också på arbetsplatsen.

Man säger ibland att Kina präglas av en kollektivistisk kultur (de kineser jag pratat med om detta känner inte igen sig i det, men sätter gärna den etiketten på japanerna). I viss mån är det helt sant. Det finns en beredskap att sätta familjens/gruppens/samhällets/landets behov före den enskilda människans som förskräcker en som svensk. Samtidigt har jag aldrig upplevt så mycket kortsiktigt ”sköt dig själv och skit i andra”-tänkande som i Kina; i allt från trafikbeteenden till miljö(o)medvetenhet.

Sällan har man mött så mycket vänlighet och nyfikenhet som i Kina – och ingen annan stans har jag blivit så otrevligt och likgiltigt bemött.

Kina har en fantastiskt rik, flertusenårig kultur som många i landet med rätta är stolta över. Samtidigt skövlas och plundras gamla kulturskatter och byggnader för att ge plats för antingen blänkande höghus eller för nya och dåligt utförda kopior av det gamla.

Det är svårt att sammanfatta. Dessa motsatsförhållanden får tjäna som illustration för dilemmat.


Den senare delen av min tid i Kina har präglats av världsutställningen i Shanghai. Expo:t fanns med i bilden under hela tiden i Shanghai – alla förberedelserna och alla propaganda gjorde att många Shanghaibor var trötta på eländet redan innan det börjat. Själv trodde jag att jag skulle kunna skriva en massa blogginlägg om Expo:t. Istället kom jag att jobba med det svenska deltagandet och tiden räckte helt enkelt till för att blogga. Om det är något jag ångrar med denna blogg är det detta, att tiden och orken inte räckte till för att skildra Expo:t.


På ett personligt plan har tiden i Kina och i Shanghai varit en helt fantastisk upplevelse som jag inte ångrar en sekund. Jag har fått uppleva detta otroliga land på nära håll och under en spännande period. Minnena härifrån kommer jag bära med mig resten av livet och vårda ömt.


Detta är det sista inlägget i denna blogg, åtminstone som det verkar nu. Tack för att Du läst.

Bye, bye, Shanghai! Del 4: Kinas roll i världen

Många av inläggen på den här bloggen har handlat om Kinas förhållande till sin omvärld, och vilken roll den framväxande stormakten Kina kommer att spela i världen. Det är vid det här laget en klyscha att säga att Kinas betydelse i världen har ökat. Och ingen ifrågasätter väl att denna utveckling kommer att fortsätta. Men frågorna är många kring hur Kinas betydelse kommer att påverka världen, och vilken roll Kina kommer att spela.

Inte sällan utmålas Kina som ett hot, inte minst i USA. Trots detta menar de flesta bedömare att Kina knappast är ett hot mot ”västvärlden” rent militärt, och kanske kommer det aldrig att gå dithän. Kina kan däremot mycket väl utvecklas till ett militärt hot mot sina grannländer. Det nuvarande ledarskapet avfärdar militära medel som instrument för sin utrikespolitik, men detta kan mycket väl komma att förändras i framtiden.

Även på andra områden ställer Kinas växande betydelse nya frågor. Det känns drastiskt att kalla Kina för ett hot, så det skall jag inte göra. Men det finns – enligt min mening – två områden där Kina allvarligt utmanar resten av världen, och där Kinas agerande har och kan fortsätta att ha svåra konsekvenser.

Kina är världens näst största utsläppare av koldioxid, i absoluta tal. Utslaget per capita hamnar man inte lika långt upp i ligan.

Det ena är miljön. Kina är den näst största utsläpparen av koldioxid. Landet har anslutit sig till den skara länder som är kritiska mot bindande klimatavtal och menar att västvärlden som haft århundraden på sig att smutsa ner och på så sätt skapat sig tillväxt inte har rätt att begränsa utvecklingsländerna i deras strävan mot samma mål. Även om det finns en viss moralisk poäng i det resonemanget är det i sin förlängning helt absurt. Utsläppen måste minska överallt för att vi skall ha någon chans att påverka klimatförändringarna i en positiv riktning. Man spelar också gärna ut det s.k. u-landskortet för att undslippa sitt ansvar. Att Kina är ett u-land får man lära sig om man lyssnar på den offentliga retoriken i Kina, även om det klingar falskt när man vandrar i neonhavet på Shanghais gator och blickar upp mot några av världens högsta hus.

Tyvärr är det min erfarenhet att det kinesiska ledarskapets njugga inställning till internationella klimatavtal går igen i en mycket bristande förståelse för miljöfrågor hos gemene man i Kina.

Jag vill varmt rekommendera en artikel i Fokus i november som belyser problematiken.

Förutom att Kina är hem för en enorm industrisektor som smutsar ned det egna landet, och förstås i förlängningen närområdet och hela världen, bidrar man också aktiva bidrag till nedsmutsningen i Afrika och Latinamerika. Genom sin bitvis aggressiva nykolonialism exporterar man sitt bristande miljötänk till framförallt Afrika och Latinamerika.

Det andra är demokratin. Och då menar jag inte bristen på demokrati i Kina, som är ett kapitel för sig (som jag skrivit om flitigt tidigare), utan vilken roll Kina spelar för demokratiutvecklingen i världen.

Problemet är tvådelat - dels är de kinesiska ledarnas uppenbara framgång med att kombinera ekonomisk tillväxt med bibehållen politisk repression en inspirationskälla för diverse diktatoriska regimer runtom i världen. I Centralasien, Afrika och Mellanöstern sitter många diktatorer som inget hellre vill än att följa Kinas exempel. Kina håller också många av dessa regimer under armarna ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Kinas framgång är också en utmaning för antagandet att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till krav på politiska reformer. I årtal har betraktare i väst självsäkert sagt: ”vänta bara, så snart medelklassen får det bra nog kommer kraven på politiska friheter”. Kanske har denna tid ännu inte kommit, men jag ser inte att det finns några tydliga tecken på en uppvaknande politisk medvetenhet hos den kinesiska medelklassen. Snarare tvärtom. Man har ofta en ganska kaxig och föraktfull inställning till demokrati, och menar att Kina minsann blivit stort och starkt utan politiska friheter. Ibland går det så långt att man menar att landet tack vare att det är en diktatur har kunnat hantera många av dagens problem bättre än demokratiska stater.
Kinas framgångar är alltså en utmaning mot själva demokratin som styrelseform.

Det finns de som hävdar att det är dags för resten av världen att inse att det 21:a århundradet tillhör Kina, och att det inte är Kina som skall anpassa sig till det internationella systemet och förment västerländska normer utan tvärtom. Om detta kan man tycka eller tro vad man vill. Själv menar jag att så länge Kina fortsätter att utmana världen med sin negativa påverkan på miljön och på den globala demokratiutvecklingen måste resten av världen hitta sätt (nya sätt, då de nuvarande uppenbarligen inte fungerar) att engagera Kina på som neutraliserar och på sikt vänder dessa två negativa trender. Annars går vi mot en dyster framtid.

Bye, bye, Shanghai! Del 3: Kinas utmaningar

Det talas mycket om att Kina är på stark frammarsch, och att framtiden tillhör Kina. Ibland tycks det som att det kinesiska expresstågets färd mot en ledarposition i världen inte går att stoppa och att det inte finns någon risk för urspårning. Men problemen finns där, och de är i många avseenden allvarliga.

Det finns en stor risk för att den kinesiska fastighetsbubblan spricker. I vissa städer står 40 % av alla nybyggda lägenheter tomma eftersom folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte. Så småningom kommer man att vara tvungen att sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som man hoppats. Hur hanterar marknaden det?

Klyftorna mellan stad och landsbygd bara växer. Det finns en oro hos ledarna över att stora delar av Kinas befolkning ännu inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. Samtidigt är urbaniseringen och den enorma inflyttningen till städerna en huvudvärk inför framtiden.

Enbarnspolitiken och den starka tillväxten leder båda till att Kina i framtiden kommer att drabbas av brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Arbetskraftsutbudet minskar varje år och snart kommer man vara tvungen att överväga arbetskraftsinvandring. Hur hanterar den slutna Han-nationalistiska staten övergången till globaliseringens nästa steg, att ta emot arbetskraftsinvandrare i sitt land?

Kina saknar fungerande socialförsäkringssystem. Detta är inte bara en fråga om medborgarnas trygghet. Sparandegraden är för hög i Kina, just eftersom det inte finns något offentligt skyddsnät. Om tryggheten kunde öka kommer medel frigöras för att öka den inhemska konsumtionen och därmed stimulera industrin.

Miljön. Tillväxtmålen är alltid de viktigaste för de lokala och regionala ledarna. Att lyckas möta de uppsatta målen är det som gör eller förstör dessa ledares möjligheter att klättra i karriären. Miljöskydd och likande hänsyn är allt som oftast bara ett hinder i detta. De kontrollmyndigheter som finns är genomkorrumperade eller saknar expertis.

Kina är enormt - hur styr man ett sådant jätteland? Trots att det är en brutal diktatur är styrningen katastrofalt svag. Man talar ibland om begreppet ”Shan gao huangdi yuan” – bergen är höga och kejsaren långt borta. Provinserna blivit allt mer ekonomiskt oberoende. Ganska lite av deras inkomster kommer från skatteintäkter, och desto mer från markförsäljning och från bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden.

Kinas rättssystem har enorma brister. Domstolarna står under partiets kontroll. Tillämpningen av lagarna varierar avsevärt mellan provinserna. Många domare saknar juridisk utbildning. Det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. En väl fungerande och stabil ekonomi kommer på sikt att kräva reformer av detta område.

Både innanför och utanför landets gränser har man geopolitiska problem:

Xinjiang – är denna problematiska region en potentiellt värre huvudvärk är Tibet? Här är frågor om separatism, islamism och terrorism sammantvinnade med strategiska frågor som försörjning av naturtillgångar.

Taiwan – ”utbytarprovinsen” som är varje kinesisk ledargenerations huvudvärk. Hur närma sig och normalisera utan att riskera att går för långt? Är ett närmande verkligen nära nu?

Relationen till USA – stormakten som Kina både älskar och hatar. De båda giganterna är fastlåsta i en märklig dans där det är oklart vem som för.

Nordkorea – det lilla landet med de stora problemen. Helst skulle nog ledarna i Beijing vilja att regimen där försvann och att man fick ett stopp på kärnvapenskramlandet. Men ett kollapsat Nordkorea är en mardröm för Kina.

Utmaningarna är många, och lösningarna långt ifrån givna. Så än finns det möjlighet för Gordon Changs skadeglada förutsägelser att slå in!