Helan går – på kinesiska

Idag är det valborgsmässoafton, vilket inte helt förvånande kommer att gå de allra flesta kineser förbi. Vi svenskar som bor här firar dock, och för det ändamålet gjorde jag lite research. Jag hade nämligen för mig att det fanns en kinesisk översättning av den klassiska snapsvisan ”Helan går”, och tyckte att det kunde vara ett lämpligt inslag vid kvällens festligheter. Den visade sig svårare att hitta än vad jag hade trott, men till slut hittade jag texten på pinyin, i en gammal Aftonbladet-krönika av Staffan Heimersson från 2005. Tolkningen till kinesiska tecken har jag gjort själv.

Översättningen har den fördelen att den både går att sjunga till melodin OCH förmedlar visans budskap.


He bei jiu
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lā lā lā lèi
Hē bēi jiŭ, chàng fā lā lā lā lā lèi
Shéi bù hē dì yī bēi jiŭ
Wŏ yĕ bù gĕi dì èr bēi jiŭ
Hē bēi jiŭ!
[drink]
Chàng fā lā lā lā lā lèi!

喝杯酒
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦啦啦啦累
喝杯酒, 唱发啦啦啦啦累
谁不喝第一杯酒
我也不给第二杯酒
喝杯酒!
[喝]
唱发啦啦啦啦累!

Shanghaitrafiken

Vem vet; skåpbilens förare kanske ligger i hårdträning för distriktsmästerskapen i filbyte?

Efter ett inlägg om den växande bilindustrin i Kina är det kanske på sin plats med några betraktelser kring trafiken här i Shanghai. Nästan alla svenskar man möter här i Shanghai, och alla besökare man välkomnar till sta’n anmärker nämligen på trafiken.

Jag tror att det är typiskt svenskt, att anmärka på trafiken. Inte för att trafik nödvändigtvis är ett särskilt ”svenskt” samtalsämne, utan för att trafiksituationen här är så exotisk för en svensk. Min bild är att folk från andra delar av världen inte ser på trafikkaos med samma ögon. Det är vi svenskar som är undantaget i detta fall. Vi är vana vid att det är ordning och reda i trafiken. Vi förväntar oss att folk följer reglerna och visar (åtminstone ett minimum av) hänsyn.
Här i Shanghai, och i Kina i allmänhet ser det annorlunda ut. Om någon lag gäller här är det djungelns.

Hastigheterna är ofta låga, eftersom bilarna är många och sedan länge vuxit ur vad infrastrukturen kan hantera. Men tempot är högt ändå, tvära kast och halsbrytande manövrar. Och överallt motorcyklister, cyklister och fotgängare som beter sig helt oförutsägbart, och verkar helt omedvetna om riskerna när de kastar sig ut framför bilarna utan att se sig åt något håll. Farligast är de elektriska mopeder som är mycket vanliga här, de går under namnet ”tysta döden” eftersom de går lika fort som vanliga mopeder (=gör lika ont) men inte hörs alls.

Samtidigt sker denna dödens balett med fullständig avsaknad av passion. Den som bevittnat hur fransmän och italienare besprutar varandra med svavelosande eder om mottrafikanternas sexuella förmåga och deras mödrars vandel för minsta lilla sammanstötning i trafiken undrar nog hur kineserna behåller sitt kolugn när de nästan blir ihjälkörda flera gånger om dagen. Men det är tur att de håller sig coola, för annars skulle det råda inbördeskrig här.

Eftersom trottoarerna ofta är upptagna av folk som sågar och svetsar, reparerar mopeder eller rensar fisk, eller helt enkelt är blockerade för att någon smällt upp en cykelparkering, tvingas fotgängarna ut i vägbanan. Följden av det blir förstås att cyklisterna måste ut i bilarnas körfält. Och som bilist har man inget annat val än att köra i mötande fil.

Mycket kan sägas (eller sväras) om den låga tekniska körskickligheten hos majoriteten av bilförare i Shanghai, men om man ska vara rättvis så är det inte alltid så lätt att planera sin körning. Vänstersvängsfilen är ibland längst till vänster, ibland i mitten och ibland längst till höger, utan någon som helst konsekvens eller förutsägbarhet.

Detta har gjort filbyte till något av en nationalsport. Det verkar som att har man inte bytt fil på ett par minuter är det som att det kliar lite i fingrarna på ratten. Går det fortare i filen bredvid? Är det där jag ska ligga för att kunna svänga vänster i nästa korsning? Äh, dumt att chansa, jag byter! Man kan ju alltid byta tillbaka…

Filbyte vore väl i och för sig inget större problem om det inte vore för att trafikmiljön helt styrs av principen ”eyes forward”. Den allmänna inställningen tycks vara att det som sker bakom dig har inget med dig att göra, även om det var ditt [korkade] beteende som orsakade det. Man tittar inte bakom sig eller över axeln när man byter fil. Man bara byter. Ligger det någon där som därmed håller på att kollidera med dig, ja, då får han väl tuta!

Efter att ha kört bil i snart ett år i Shanghai är jag helt övertygad om att trafikmiljön skulle vara helt oförändrad om man monterade bort alla backspeglar på alla fordon. De används ändå inte.

Men man får ge Shanghaineserna detta i alla fall; det är ganska sällan det faktiskt smäller. På något sätt fungerar det ändå.

Shanghais bilmässa

I dagarna pågår Shanghais bilmässa – Auto Shanghai 2009. Ett gigantiskt evenemang där alla de stora västerländska bilmärkena paraderar bredvid de kinesiska. I helgen var det öppet för allmänheten och jag begav mig dit, vilket jag inte var ensam om. Det kändes som att åtminstone hälften av Shanghais 20 miljoner + invånare var där. Inte helt förvånande var trängseln som störst framför de västerländska bilmärkenas montrar, där gick det knappt att se bilarna för alla människor. Men det var inte därför jag fokuserade på de kinesiska märkena.

Det talas mycket om bilbranschens kris, och om hur de stora amerikanska och europeiska jättarna vacklar på ruinens brant. Samtidigt slog bilförsäljningen rekord i Kina första kvartalet 2009. Är det som vissa bedömare menar, att framtiden tillhör den kinesiska bilindustrin? Det har jag naturligtvis inget svar på, men jag gjorde en djupdykning i varumärkesfloran, för att stifta närmare bekantskap med några av de aktörer som om tio-femton år kanske är ”household names” på samma sätt som Ford, Volvo och BMW är idag.

En sak som slår en tidigt och tydligt är bristen på originalitet. De kinesiska formgivarna inte bara sneglar på sina västerländska och japanska konkurrenter, de kopierar helt skamlöst. Detta gäller bilmodellerna likväl som formgivningen av logotyper. Om man ska vara helt rättvis så är det ju förstås så att rätt många europeiska bilmodeller är rätt lika varandra, och detsamma gäller de japanska. Variationen i den moderna bilparken är kanske inte så stor. Och det får man ju acceptera, det går trender i formgivning av bilar precis som i all annan formgivning. Men kopierandet av västerländska varumärkens logotyper går ibland så långt att det påminner om renommésnyltning.


Jag ägnade en del tid åt att fundera på hur de kinesiska bilföretagen valt sina utländskt klingande namn. De allra flesta av dem säljer i princip enbart för den inhemska marknaden, så man kan tycka att de egentligen inte behöver några namn som är anpassade för den internationella marknaden. Men man får utgå från att de alla när ambitionen att en dag ta klivet utanför Kinas gränser och konkurrera med väl inarbetade märkesnamn. Hur har de då tänkt?
Det finns ett utmärkt inlägg om detta på bloggen China Car Times, som också tar upp de kinesiska biltillverkarnas brist på varumärkesstrategier.

Man kan tänka sig följande exempel: Volvo funderar inför sin kinalansering på ett klatschigt kinesiskt namn. Man bestämmer sig för ”Tjing-tjong”, för det låter ju kinesiskt. Sedan ger man sig glad i hågen ut på den kinesiska marknaden och säljer bilar under namnet ”Tjing-tjong”, i tron att det ska gå hem. Bland märkena nedan möter du några av Kinas motsvarigheter till ”Tjing-tjong”:



Zhonghua - prestigemärket i Brilliance (Huachen , 华晨) stall. Företaget licenstillverkar också BMW i Kina, vilket går igen tydligt i formspråket. Fast loggan (som ska föreställa tecknet "Zhong") påminner mer om Toyotas.


Zhongguo yiqi - från Kinas äldsta billtillverkare First Auto Works (FAW).


En riktig muskel-SUV som utstrålar all den manliga elitism som är förknippat med Hongqi -"Den röda flaggan", ett av FAW:s märken, som levererat limousiner till ledargarnityret sedan 1958.

Haima qiche - Sjöhästbilen. Loggans likhet med Opels dito är säkerligen ett sammanträffande.

Chang'an qiche - som i sitt stall av licenstillverkade utländska märken har såväl Volvo som Ford, Suzuki och Mazda.

BYD låter misstänkt likt en förkortning, men det kinesiska namnet Biyadi qiche ger ingen närmare vägledning om vad det kan tänkas betyda. Företaget började sin bana som batteritillverkare, och menar att man ligger i framkant för att börja tillverka eldrivna personbilar.

Zotye Auto - i mina öron låter det ryskt. Man kan fråga sig varifrån denna udda transkription kommer när det kinesiska namnet är Zhongtai qiche.

JAC (Jianghuai qiche, 江淮汽车), som har sin hemvist i Shanghais grannprovins Anhui, visar en modell som får symbolisera den framskjutna plats som olika typer av miljöbilar hade på mässan.

Great Wall (Changcheng qiche, 长城汽车)- Kinas största privatägda biltillverkare och ett populärt märke på SUV-marknaden i Kina.

Chery (Qirui, 奇瑞), ett annat märke man ser allt oftare på Shanghais gator.

Jag vet inte vad som är festligast - att en av Cherys nya linjer heter Riich, eller att man helt enkelt tagit Bentleys anrika logga och bytt ut B: et mot ett R.

Den nya versionen av Cherys storsäljare QQ - en prinsessdröm i rosa med mycket tydlig målgrupp.

Roewe (Rongwei) - Alla likheter i namn och logga med Rover är inte helt slumpartade. Företaget har köpt Rovers teknologi och modellinje, men har inte fått loss rättigheterna till namnet och loggan.

Dongnan qiche, vilket betyder Sydöstbil - Dock verkar det saknas bokstäver i det engelska namnet "Soueast". Kanske för att th-ljudet är svårt att uttala för kineserna?

Biljätten Geely (Jili, 吉利) som i säljer bilar både under det varumärket och som Gleagle och Emgrand och tydligen också tillverkar taxibilar av klassisk Londonmodell.

Geely har också producerat en bilmodell som är så snarlik Rolls Royces nyaste Phantom-modell att de senare överväger rättsliga åtgärder mot Geely. Jag såg inte modellen själv på mässsan, men man kan läsa närmare om det hela på Allt Om Motor.

Huatai Qiche - Hawtai Automobile. Hur tänkte man då? Är "Hawtai" lättare för en utlänning att uttala än "Huatai"?

Detta är förstås bara ett urval. Mässan visade tydligt på den rika floran av biltillverkare i Kina, och det stora antalet företag i bilindustrin är något som ibland ses som ett problem för Kina – för många små aktörer för att kunna konkurrera med de stora utländska koncernerna. Läs gärna Silicon Hutongs intressanta inlägg om den kinesiska bilindustrin, som står inför stora utmaningar.

Jackie Chan trampar i klaveret

Om det är någon kinesisk skådespelare som vi har hört talas om i väst så är det nog Jackie Chan, actionstjärnan från Hong Kong. Det är dock svårt för oss att förstå vilken megakändis han är i Kina. Och nu har han trampat i klaveret, enligt SvD.

Som deltagare i en paneldiskussion vid årets Bo’ao Forum på Hainan (samma evenemang som statsminister Fredrik Reinfeldt förra året anlände till iförd pikétröja…) lär Chan ha sagt att kineser behöver kontrolleras, och att för mycket frihet kan leda till kaos och oreda. Detta har lett till en massiv kritikstorm i Hong Kong och på Taiwan, som intressant nog är de exempel på kaotiska platser med för mycket frihet som Chan har invändningar mot.

Det är ganska lätt att avfärda Chans kommentarer, han är en superkändis som naturligtvis har att vinna på att hålla sig väl med makthavarna på fastlandet, som ju delar hans utgångspunkt. Men faktum är att Chans åsikter verkar delas av många kineser. Häromdagen skrev jag om det starka stödet för internetcensur i Kina som är ett exempel på detta. Och för någon månad sedan skrev jag ett inlägg om hur demokrati jämställs med kaos när kinesiska makthavare får bestämma.

Imagethief presenterar flera intressanta tolkningar av händelsen, alltifrån att kommentarerna misstolkats till att Chan är ett typiskt exempel på hur eliterna i det nya klassamhällets Kina ser på massorna. Den viktigaste kanske ändå är: “nothing that pop-culture celebrities say should be taken particularly seriously”

Byggstart för den svenska paviljongen i Shanghai

Så här kommer den att se ut, den svenska paviljongen vid världsutställningen 2010 i Shanghai.



Nästa år är det världsutställning i Shanghai. Detta kan man omöjligt ha missat som boende här, eftersom hela staden är tapetserad med reklam för evenemanget, och hela stadsbilden präglas av allt arbete med att upprusta infrastrukturen. Utställningen pågår från första maj till sista oktober nästa år, och man räknar med runt 70 miljoner besökare, varav de allra flesta kommer att vara kineser. Att döma av hur förberedelserna går kan man vänta sig att världsutställningen kommer att bli ett gigantiskt evenemang där alla världens länder gör sitt bästa för att tävla om kinesernas uppmärksamhet.


Även Sverige är med, även om det länge såg lite tveksamt ut med svenskt deltagande i Shanghai World Expo. Det fanns inget större politiskt intresse för deltagandet, och det var först efter påtryckningar från näringslivet som arbetet kom igång. Nu är det dock ”på rull”, och idag togs de första spadtagen för paviljongbygget i en särskild ”Ground Breaking Ceremony”.





Den svenska regeringen representerades av handelsministerns statssekreterare Gunnar Wieslander, som bl.a. högtidligt lade ner ett antal symboliska föremål i en slags tidskapsel som ska finnas i paviljongen och representera Sverige och de svensk-kinesiska relationerna. Bland föremålen fanns porslin från ostindiefararen Götheborg, en Ericsson-telefonlur från 1800-talet, en kopia av dokumentet som etablerade Sveriges diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina år 1950 och en Pippi Långstrump-docka.

Efter tal av Generalkommissarien för det svenska deltagandet, Annika Rembe, och av Mr. Wu, vicedirektör för Shanghais Expo 2010-byrå firades markbrytandet med dansande grävmaskiner.

Potentater på rad. Från vänster: kinesisk potentat; Annika Rembe, generalkommissarie för det svenska deltagandet; Mr.Wu från Expo-byrån; statssekreterare Gunnar Wieslander; Bengt E Johansson, Sveriges Generalkonsul i Shanghai; kinesisk potentat.

Grävmaskinerna, som kommer från sponsorsföretaget Volvo, dansade till nykomponerad svensk musik, och utförde en intressant balett i leran, avslutad med att ballonger i de svenska färgerna släpptes mot himlen. Lite annorlunda och ganska underhållande.

Kinesiska värdinnor i Sverigedräkt - en försmak av vad den svenska paviljongen kommer att bjuda på.

Två läsvärda texter om demokratisering och Kina

Jag vill tipsa om Johan Lagerkvists utmärkta understreckare i SvD: ”Bloggbävning skakar Kinas internetmur”.
Det mest ögonöppnande i artikeln är det starka opinion som tycks finnas FÖR internetcensur i Kina. Partiet har helt enkelt lyckats ganska väl i att sprida bilden av internet som en farlig plats som förleder ungdomar.


I tidskriften Dissent skriver Edward Friedman om Kina som ett hot mot demokratin, och det är ingen munter bild han målar upp:

The People’s Republic of China is not a fragile polity. It is an authoritarian success story. And authoritarian China is winning. African countries lean toward China. Westerners compete to do business there, on Chinese terms. And yet, the human desire not to live a life of fawning and scraping to arrogant and unaccountable ruling groups inevitably ignites a desire for political freedom.

En viktig poäng i artikeln är hur demokratiska länder kryper för Kina, av rädsla för konsekvenser för handel och andra kontakter med denna stingsliga stormakt med sin dryga miljard potentiella kunder. Ännu allvarligare är hur hela diskussionen om vad demokrati är blir otydlig och slirig.

The distinction between authoritarianism and democracy blurs. Even the Chinese come to think that their authoritarianism is in fact just as democratic as liberal constitutionalism. In such a Chinese-defined context, the global struggle for democracy can lose its impetus and inspiration.

Friedmans artikel handlar egentligen om olika demokratiserings- och utvecklingsscenarier för Kina, utan att gå in på några detaljer kring sannolikheten att något av dem inträffar. Men slutsatsen är att demokratins framtid avgörs av Asiens politiska utveckling.

Och det är inget man som vän av demokrati har någon anledning att glädjas över.

Läsvärt om Kina: Joshua Kurlantzick – Charm offensive

Joshua Kurlantzick – Charm offensive: How China’s soft power is transforming the world(2007)

Vad är mjuk makt? Begreppet utvecklades i boken Soft Power: The Means to Success in World Politics (2004) av den kände Harvardprofessorn Joseph Nye. Med mjuk makt menas ett lands förmåga att påverka andra länder och den internationella politiska agendan med andra medel än militära hot och andra påtryckningar. Det handlar om ett lands kulturella dragningskraft, vilka politiska värden landet står för och vilken utrikespolitik man för. Mjuk makt är förmågan att få andra att vilja göra det du vill, om moroten snarare än piskan. Som ett led i detta pratar man ofta om ”public diplomacy” – diplomatiska insatser som riktar sig mot befolkningar snarare än mot regeringar. Ett land som varit utomordentligt framgångsrikt i sin mjuka makt är USA, som under tiden efter andra världskriget haft en oerhört stark dragningskraft på folk och ledare över hela världen, som sugit åt sig amerikanska intryck och försökt efterapa den amerikanska drömmen. Att USA dessutom kunnat backa upp sin mjuka makt med hård militär makt har ju inte gjort det hela mindre effektivt som koncept.

Men idag finns en ny aktör som provar på att svinga sin mjuka makt på den internationella scenen – Folkrepubliken Kina. De senaste tio-femton åren har sett en utveckling där Kina allt mer fokuserar på mjuka medel för att uppnå sina mål. Genom utbyte inom kultur, utbildning och forskning, genom generöst bistånd och frikostiga investeringar och genom högnivåbesök och samarbetsavtal bygger Kina relationer med världen på ett sätt som skiljer sig drastiskt från de tidigare decenniernas konfrontativa och isolationistiska politik.

Joshua Kurlantzick, amerikansk journalist och författare med erfarenhet av Kina och Sydostasien har skrivit en utmärkt bok som beskriver detta fenomen. Kina börjar visserligen från en rätt låg nivå när det gäller omvärldens förtroende, och har fokuserat många av sina insatser på områden där man inte bryr sig så mycket om Kinas dåliga rykte när det gäller t.ex. mänskliga rättigheter. Men Kina ses ändå av fler och fler människor som en mer moderat kraft i världspolitiken än USA. I en undersökning som gjordes 2005 i Australien hade nästan 70 % en positiv bild av Kina, medan siffran för USA inte ens var 50 %.

Boken ger en insiktsfull och nyanserad bild av hur Kina utvecklar sin utrikespolitik och sin public diplomacy. Detta sker inte minst som en konsekvens av en analys av den politik som förts hittills, och som inte givit de önskade resultaten. Med rikliga exempel från både Sydostasien, Afrika och Latinamerika får läsaren stifta bekantskap med Kinas blandade framgångar. Alla insatser blir inte succé, och Kina håller fortfarande på att lära sig, men politiken som helhet är tämligen framgångsrik.

Men Kinas framväxande mjuka makt är inte bara ett resultat av aktiv kinesisk politik, utan också något som har kunnat ske i det vakuum som bildats när USA monterat ner mycket av sin egen mjuka makt. De åtta åren under George W. Bush ledning har inneburit en närmast katastrofal förstörelse av USA:s good-willkapital runtom i världen. Detta har varit både en följd av tungfotat och osmidigt amerikanskt utrikespolitiskt agerande och en följd av medveten nedmontering av strukturer för public diplomacy och utövande av mjuk makt. Det australiska exemplet ovan visar tydligt på resultatet.

Kinas ökade mjuka makt innebär inte bara att människor på olika håll i världen blir mer bekanta med och positivt inställda till Kina, dess kultur och dess folk, utan också att den kinesiska samhällsmodellen blir mer känd runtom i världen. Och på många håll, där globaliseringen och the Washington consensus lett till bitterhet och besvikelse, framstår Kinas statskapitalism som ett attraktivt alternativ.

Jag har tidigare skrivit inlägg om Kinas Afrikapolitik, där investeringar och bistånd är ett sätt att öka sitt inflytande genom positivt relationsbyggande, och om Kinas satsningar på internationell nyhetsförmedling för att sprida sin syn på världsfrågorna. Båda är reflektioner av de kinesiska ledarnas allt starkare fokus på att utveckla landets mjuka makt.

Charm offensive är en bra bok, och avgörande för den som vill förstå hur Kina ser på sin plats i världen, och hur man utvecklar sina medel för att nå den.

Mer om loggor

Tidigare i denna vecka skrev jag ett inlägg om hur Nikes berömda "swoosh" omtolkats av kinesiska varumärken som vill åka snålskjuts på ett av världens starkaste varumärken.

Nike är forstås inte ensam om att ha drabbats av detta. Även Adidas tre snedställda ränder finns i kinesisk tappning.

Den kinesiska nykolonialismen

I senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång och läsvärd artikel om Kinas framfart i Afrika. Artikeln sätter ljuset på ett mycket intressant fenomen som präglat Kinas utrikespolitik de senaste 10 åren—ett slags nykolonialism.

Ekvationen är egentligen ganska enkel. Kinas ekonomi är inne i en omfattande expansion som kräver ständigt större inflöden av råvaror. Råvarorna finns i Afrika (och i Latinamerika och Sydostasien, där Kina också är aktivt), därför har Kina anledning att investera i och kultivera goda relationer med dessa länder.

För de afrikanska länderna, som inte är bortskämda med utländska direktinvesteringar, är det kinesiska intresset förstås välkommet. Att investeringarna och biståndet inte tyngs av några moraliska pekpinnar och villkor om institutionella reformer, korruptionsbekämpning och demokratiutveckling är en bonus i sammanhanget. Kina vägleds här som alltid av principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Folkmord i Darfur? Det bekommer oss inte så länge Sudan har olja att sälja, tycks resonemanget gå.

I förlängningen rymmer detta ett större problem än att det drar undan mattan för andra länders utvecklings- och hjälpinsatser i Afrika. Kinesiska biståndsprinciper följs av kinesiska affärsmetoder, kinesiskt tänkande kring säkerhet i produktionen (eller snarare, avsaknad av tänkande) och kinesiska modeller för relationer på arbetsmarknaden. En dåligt fungerande samhällsmodell går på export från Kina. Man kan fråga sig om det är vad Afrika behöver.

Det är inte det enda problemet med Kinas eskapader i Afrika. Som alla koloniala system bygger Kinas relation med sina afrikanska partners på ett flöde av råvaror ut ur länderna i fråga och ett inflöde av billiga produkter från Kina. Detta rycker undan basen för den inhemska produktionen, och tvingar in dessa länder i ett beroendeförhållande till Kina. De investeringar som görs kommer heller inte befolkningen eller den inhemska näringen till någon större del i form av kunskapsöverföring och industriutveckling. Inte sällan är t.o.m. arbetskraften på byggprojekten importerad från Kina.

Man kan tycka att detta nykoloniala agerande borde vara ett stort principiellt problem för Kina, där anti-imperialism fortfarande är ett politiskt slagord som används i partiets retorik. Historien om hur de västerländska kolonialmakterna hänsynslöst exploaterade det svaga Kina under 1800-talet är fortfarande en central del i partiets berättelse om var Kina varit och var man är på väg. Det förklarar mycket av den revanschlusta som driver Kina. Borde inte detta stämma till eftertanke för ett land som nu odlar ett likartat förhållande till Afrika? Då är det bekvämt att ha media som publicerar precis det man vill, och att slippa vara ansvarig för denna politik inför sin befolkning.

En västerländsk diplomat som citeras i artikeln men ar att Kinas ökade engagemang i Afrika kommer att innebära att Kina framöver måste börja tumma på principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter. Intresset att bevaka sina investeringar kommer att ta överhanden. Kanske kommer vi som en följd av detta se Kina bli mer av en aktör på den världspolitiska arenan, med allt vad det innebär av förväntningar på agerande och ansvarstagande för de gemensamma normerna och institutionerna.

Det kaxiga Kina

Jag läser i The Economist ledaren How China sees the world – and how the world should see China. Den bild som växer fram är av ett Kina som tröttnat på att tona ned sin [ekonomiska] makt och de oerhörda framsteg som man gjort i de senaste trettio årens reformer, och som nu stiger fram som en kaxig stormakt, USA:s jämlike (och kanske överman?).

Kaxighet är måhända inte ett särdeles respektfullt ord, men ganska passande i sammanhanget. Det är svårt för oss västerlänningar att förstå omfattningen av den kinesiska revanschlustan, att förstå precis hur levande 1800-talets imperialistiska förödmjukelser är för dagens kinesiska ledare, och för befolkningen också för den delen. Det finns en stark känsla av att dagens Kina är nära sitt mål: att återinta sin ”rättmätiga” position som en av världens ledande supermakter. Detta tar ibland sitt uttryck i vad som inte kan kallas annat än kaxighet.

Vad som spär på kaxigheten än mer är förstås den ekonomiska krisen, som i de kinesiska ledarnas ögon är startsignalen för västerlandets fall – och Kinas triumf. Men ”kaxighet” implicerar väl en smula övermod, och så även i fallet med Kina. Som påpekas i ledaren har Kina nog med problem som det är, vikande efterfrågan på exportprodukter, växande arbetslöshet, risken för social oro och eskalerande miljöproblem. Det stimulanspaket som de kinesiska ledarna slår sig för bröstet om, bedöms av vissa kunna leda till ännu mer underutnyttjad infrastruktur och spä på korruptionen.

Ledaren pekar också ut det centrala problemet för ”den nya världsordningen”, nämligen utmaningen för Barack Obama och andra västledare att försöka lotsa Kina till en position som en ansvarstagande ”stakeholder” i världspolitiken. Och det är i sig en utmaning, givet t.ex. Kinas väl inövade roll som ”motvalls kärring” i FN:s säkerhetsråd.

Ola Wong har skrivit en krönika om det självsäkra Kina häromdagen i SvD. Och om hur kineserna ser på Europa, och i synnerhet Frankrike – ett västland som Kina aldrig verkar tröttna på att tycka illa om.

Själv unnar jag Kina känslan av att få revansch på ”väst”, även om den tar sig former som jag ibland har svårt att ta på allvar. Men jag tycker ändå att kaxigheten kan vara lite osympatisk. Den är oftast en blandning av chauvinism och ren okunnighet om resten av världen.