Bye, bye, Shanghai! Del 5: Livet i Kina

Det sista inlägget på temat ”bye, bye, Shanghai!” försöker summera intrycken av de tre åren här.

Jag har levt i Kina som ”expat”, och min bild av livet i Kina är förstås färgad av det. Det är en privilegierad tillvaro som absolut inte automatiskt kvalificerar en att göra några som helst svepande omdömen om Kina och människorna som lever här. Jag har funnit det svårt att bli nära vän med kineser och få en inblick i deras vardagsliv, men några observationer som ”outsider” kostar jag ändå på mig:

Det är lätt att leva i Kina – allt är möjligt och går att ordna med inget varsel och ingen planering alls. Utbudet på upplevelser är snudd på obegränsat, åtminstone i en dynamisk storstad som Shanghai.

Det är svårt att leva i Kina – allt är omgärdat av komplicerad och godtycklig byråkrati och snåriga och omständiga regler som ingen ifrågasätter och som alltså heller inte behöver motiveras. Att hantera det kinesiska samhällets egenheter, i allt från att ”behålla ansiktet” till varje pris till de vassa armbågarna är en påfrestning.

Att generalisera är omöjligt i ett land med över en miljard människor och stora klyftor i levnadsvillkor och beteenden mellan samhällsgrupper och mellan olika delar av landet. Men man gör det ändå! Inte minst för att man efter ett tag som utomstående observatör kan skönja vissa mönster.

Allt är motsatser. Det sägs att kineser är brutalt ärliga, vilket ofta stämmer. Man kan få höra omdömen om sig själv, sitt utseende och sitt beteende som får en att sätta kaffet i halsen. Samtidigt är det oftast helt omöjligt att klura ut vad ens kinesiske kollega/affärsmotpart/granne verkligen tänker och tycker.

Det talas ofta om att Kina är möjligheternas land och att kineser är ett folk av entreprenörer. Det stämmer ganska väl; det finns en affärsidé i snart sagt vad som helst och driftiga företagare i en bred skara branscher som vi aldrig hört talas om hemma. Samtidigt blir man gång på gång förvånad på bristen på initiativförmåga och eget kreativt tänkande som försvårar många vardagssituationer, inte bara privat utan också på arbetsplatsen.

Man säger ibland att Kina präglas av en kollektivistisk kultur (de kineser jag pratat med om detta känner inte igen sig i det, men sätter gärna den etiketten på japanerna). I viss mån är det helt sant. Det finns en beredskap att sätta familjens/gruppens/samhällets/landets behov före den enskilda människans som förskräcker en som svensk. Samtidigt har jag aldrig upplevt så mycket kortsiktigt ”sköt dig själv och skit i andra”-tänkande som i Kina; i allt från trafikbeteenden till miljö(o)medvetenhet.

Sällan har man mött så mycket vänlighet och nyfikenhet som i Kina – och ingen annan stans har jag blivit så otrevligt och likgiltigt bemött.

Kina har en fantastiskt rik, flertusenårig kultur som många i landet med rätta är stolta över. Samtidigt skövlas och plundras gamla kulturskatter och byggnader för att ge plats för antingen blänkande höghus eller för nya och dåligt utförda kopior av det gamla.

Det är svårt att sammanfatta. Dessa motsatsförhållanden får tjäna som illustration för dilemmat.


Den senare delen av min tid i Kina har präglats av världsutställningen i Shanghai. Expo:t fanns med i bilden under hela tiden i Shanghai – alla förberedelserna och alla propaganda gjorde att många Shanghaibor var trötta på eländet redan innan det börjat. Själv trodde jag att jag skulle kunna skriva en massa blogginlägg om Expo:t. Istället kom jag att jobba med det svenska deltagandet och tiden räckte helt enkelt till för att blogga. Om det är något jag ångrar med denna blogg är det detta, att tiden och orken inte räckte till för att skildra Expo:t.


På ett personligt plan har tiden i Kina och i Shanghai varit en helt fantastisk upplevelse som jag inte ångrar en sekund. Jag har fått uppleva detta otroliga land på nära håll och under en spännande period. Minnena härifrån kommer jag bära med mig resten av livet och vårda ömt.


Detta är det sista inlägget i denna blogg, åtminstone som det verkar nu. Tack för att Du läst.

Bye, bye, Shanghai! Del 4: Kinas roll i världen

Många av inläggen på den här bloggen har handlat om Kinas förhållande till sin omvärld, och vilken roll den framväxande stormakten Kina kommer att spela i världen. Det är vid det här laget en klyscha att säga att Kinas betydelse i världen har ökat. Och ingen ifrågasätter väl att denna utveckling kommer att fortsätta. Men frågorna är många kring hur Kinas betydelse kommer att påverka världen, och vilken roll Kina kommer att spela.

Inte sällan utmålas Kina som ett hot, inte minst i USA. Trots detta menar de flesta bedömare att Kina knappast är ett hot mot ”västvärlden” rent militärt, och kanske kommer det aldrig att gå dithän. Kina kan däremot mycket väl utvecklas till ett militärt hot mot sina grannländer. Det nuvarande ledarskapet avfärdar militära medel som instrument för sin utrikespolitik, men detta kan mycket väl komma att förändras i framtiden.

Även på andra områden ställer Kinas växande betydelse nya frågor. Det känns drastiskt att kalla Kina för ett hot, så det skall jag inte göra. Men det finns – enligt min mening – två områden där Kina allvarligt utmanar resten av världen, och där Kinas agerande har och kan fortsätta att ha svåra konsekvenser.

Kina är världens näst största utsläppare av koldioxid, i absoluta tal. Utslaget per capita hamnar man inte lika långt upp i ligan.

Det ena är miljön. Kina är den näst största utsläpparen av koldioxid. Landet har anslutit sig till den skara länder som är kritiska mot bindande klimatavtal och menar att västvärlden som haft århundraden på sig att smutsa ner och på så sätt skapat sig tillväxt inte har rätt att begränsa utvecklingsländerna i deras strävan mot samma mål. Även om det finns en viss moralisk poäng i det resonemanget är det i sin förlängning helt absurt. Utsläppen måste minska överallt för att vi skall ha någon chans att påverka klimatförändringarna i en positiv riktning. Man spelar också gärna ut det s.k. u-landskortet för att undslippa sitt ansvar. Att Kina är ett u-land får man lära sig om man lyssnar på den offentliga retoriken i Kina, även om det klingar falskt när man vandrar i neonhavet på Shanghais gator och blickar upp mot några av världens högsta hus.

Tyvärr är det min erfarenhet att det kinesiska ledarskapets njugga inställning till internationella klimatavtal går igen i en mycket bristande förståelse för miljöfrågor hos gemene man i Kina.

Jag vill varmt rekommendera en artikel i Fokus i november som belyser problematiken.

Förutom att Kina är hem för en enorm industrisektor som smutsar ned det egna landet, och förstås i förlängningen närområdet och hela världen, bidrar man också aktiva bidrag till nedsmutsningen i Afrika och Latinamerika. Genom sin bitvis aggressiva nykolonialism exporterar man sitt bristande miljötänk till framförallt Afrika och Latinamerika.

Det andra är demokratin. Och då menar jag inte bristen på demokrati i Kina, som är ett kapitel för sig (som jag skrivit om flitigt tidigare), utan vilken roll Kina spelar för demokratiutvecklingen i världen.

Problemet är tvådelat - dels är de kinesiska ledarnas uppenbara framgång med att kombinera ekonomisk tillväxt med bibehållen politisk repression en inspirationskälla för diverse diktatoriska regimer runtom i världen. I Centralasien, Afrika och Mellanöstern sitter många diktatorer som inget hellre vill än att följa Kinas exempel. Kina håller också många av dessa regimer under armarna ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Kinas framgång är också en utmaning för antagandet att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till krav på politiska reformer. I årtal har betraktare i väst självsäkert sagt: ”vänta bara, så snart medelklassen får det bra nog kommer kraven på politiska friheter”. Kanske har denna tid ännu inte kommit, men jag ser inte att det finns några tydliga tecken på en uppvaknande politisk medvetenhet hos den kinesiska medelklassen. Snarare tvärtom. Man har ofta en ganska kaxig och föraktfull inställning till demokrati, och menar att Kina minsann blivit stort och starkt utan politiska friheter. Ibland går det så långt att man menar att landet tack vare att det är en diktatur har kunnat hantera många av dagens problem bättre än demokratiska stater.
Kinas framgångar är alltså en utmaning mot själva demokratin som styrelseform.

Det finns de som hävdar att det är dags för resten av världen att inse att det 21:a århundradet tillhör Kina, och att det inte är Kina som skall anpassa sig till det internationella systemet och förment västerländska normer utan tvärtom. Om detta kan man tycka eller tro vad man vill. Själv menar jag att så länge Kina fortsätter att utmana världen med sin negativa påverkan på miljön och på den globala demokratiutvecklingen måste resten av världen hitta sätt (nya sätt, då de nuvarande uppenbarligen inte fungerar) att engagera Kina på som neutraliserar och på sikt vänder dessa två negativa trender. Annars går vi mot en dyster framtid.

Bye, bye, Shanghai! Del 3: Kinas utmaningar

Det talas mycket om att Kina är på stark frammarsch, och att framtiden tillhör Kina. Ibland tycks det som att det kinesiska expresstågets färd mot en ledarposition i världen inte går att stoppa och att det inte finns någon risk för urspårning. Men problemen finns där, och de är i många avseenden allvarliga.

Det finns en stor risk för att den kinesiska fastighetsbubblan spricker. I vissa städer står 40 % av alla nybyggda lägenheter tomma eftersom folk köper lägenheter i rent spekulationssyfte. Så småningom kommer man att vara tvungen att sälja till underpriser eftersom efterfrågan inte är så stor som man hoppats. Hur hanterar marknaden det?

Klyftorna mellan stad och landsbygd bara växer. Det finns en oro hos ledarna över att stora delar av Kinas befolkning ännu inte fått särskilt stor del av landets ökande välstånd. Samtidigt är urbaniseringen och den enorma inflyttningen till städerna en huvudvärk inför framtiden.

Enbarnspolitiken och den starka tillväxten leder båda till att Kina i framtiden kommer att drabbas av brist på arbetskraft inom vissa sektorer. Arbetskraftsutbudet minskar varje år och snart kommer man vara tvungen att överväga arbetskraftsinvandring. Hur hanterar den slutna Han-nationalistiska staten övergången till globaliseringens nästa steg, att ta emot arbetskraftsinvandrare i sitt land?

Kina saknar fungerande socialförsäkringssystem. Detta är inte bara en fråga om medborgarnas trygghet. Sparandegraden är för hög i Kina, just eftersom det inte finns något offentligt skyddsnät. Om tryggheten kunde öka kommer medel frigöras för att öka den inhemska konsumtionen och därmed stimulera industrin.

Miljön. Tillväxtmålen är alltid de viktigaste för de lokala och regionala ledarna. Att lyckas möta de uppsatta målen är det som gör eller förstör dessa ledares möjligheter att klättra i karriären. Miljöskydd och likande hänsyn är allt som oftast bara ett hinder i detta. De kontrollmyndigheter som finns är genomkorrumperade eller saknar expertis.

Kina är enormt - hur styr man ett sådant jätteland? Trots att det är en brutal diktatur är styrningen katastrofalt svag. Man talar ibland om begreppet ”Shan gao huangdi yuan” – bergen är höga och kejsaren långt borta. Provinserna blivit allt mer ekonomiskt oberoende. Ganska lite av deras inkomster kommer från skatteintäkter, och desto mer från markförsäljning och från bolag med offentligt ägande som utnyttjar den allt friare marknaden.

Kinas rättssystem har enorma brister. Domstolarna står under partiets kontroll. Tillämpningen av lagarna varierar avsevärt mellan provinserna. Många domare saknar juridisk utbildning. Det saknas också ett fungerande system för att skapa rättspraxis genom domar och också en återkoppling till den politiska och lagstiftande makten om rättstillämpningen visar på behov av lagändringar. En väl fungerande och stabil ekonomi kommer på sikt att kräva reformer av detta område.

Både innanför och utanför landets gränser har man geopolitiska problem:

Xinjiang – är denna problematiska region en potentiellt värre huvudvärk är Tibet? Här är frågor om separatism, islamism och terrorism sammantvinnade med strategiska frågor som försörjning av naturtillgångar.

Taiwan – ”utbytarprovinsen” som är varje kinesisk ledargenerations huvudvärk. Hur närma sig och normalisera utan att riskera att går för långt? Är ett närmande verkligen nära nu?

Relationen till USA – stormakten som Kina både älskar och hatar. De båda giganterna är fastlåsta i en märklig dans där det är oklart vem som för.

Nordkorea – det lilla landet med de stora problemen. Helst skulle nog ledarna i Beijing vilja att regimen där försvann och att man fick ett stopp på kärnvapenskramlandet. Men ett kollapsat Nordkorea är en mardröm för Kina.

Utmaningarna är många, och lösningarna långt ifrån givna. Så än finns det möjlighet för Gordon Changs skadeglada förutsägelser att slå in!

Bye, bye, Shanghai! Del 2: Bristen på demokrati – censur och elände

Så här långt kanske det aldrig kommer att gå igen. Kinas regim har numera mer förfinade instrument för att hantera avvikande meningar. Och kanske kommer de som vill ställa sig i regimens väg att bli färre och färre. De är upptagna med att bli rika och surfa på opolitiska sajter?

Under det ett och ett halvt år som jag skrivit denna blogg har inläggen tydligt kommit att domineras av ett ämne, nämligen politik. Det är bara att titta i listan över etiketter till höger. Politik dominerar med 30 inlägg. Detta är förstås en reflektion av att politik är mitt stora intresse och något som jag ägnar mycket tankar åt. Men det är också en reflektion av den chock som jag drabbades av när jag flyttade till Shanghai. Jag hade ju varit i Kina tidigare, som student och som turist, men det var först när jag bosatte mig här som det slog mig hur viktiga dessa frågor var för mig. Dessutom fick jag inse att jag nog var mer av en idealist än vad jag trott. Det visade sig vara riktigt svårt att hantera att bo i en diktatur, och min fascination vid ämnet politik här på bloggen får väl ses som mitt sätt att hantera den chocken.

All diskussion om politik och Kina kommer obönhörligen tillbaka till frågan om demokrati kontra diktatur. Är Kina en diktatur? – det är förvånande ofta man måste förklara för både utlänningar och kineser att så är fallet. På vilket sätt är det dåligt? Även här är det skrämmande ofta frågan dyker upp.

Det finns ett grundläggande problem i det att den vanlige medborgaren på gatan förmodligen inte ser vad demokratin angår honom/henne. ”Kina funkar ju bra som det är, vi är ju t.o.m. bättre än väst på att hantera den ekonomiska krisen. Vad ska vi med demokrati till?” För de som sitter still i båten är det inget problem att leva i diktaturen Kina.


Den sajt du försöker nå är inte godkänd. Prova något mindre samhällsomstörtande, tack.

Och då kommer man tillbaka till problemet med kontrollen av medierna och internet. Partiet kontrollerar staten, staten kontrollerar media, media kontrollerar medborgarnas bild av tillståndet i världen och Kina. Detta döljer kopplingen mellan allt det som inte fungerar i Kina, nedsmutsad miljö, korruption, etc. och avsaknaden av demokrati.

En vanlig idéfigur som framgångsrikt sprids via media och i ledarskapets retorik är att partiet vill väl, och att de högsta ledarna bara drivs av ädla krafter. Det är längre ner i partiet som korruptionen finns, och de högsta ledarna gör sitt bästa för att komma tillrätta med det. Kina är ju så stort, och det är ett mycket omfattande arbete. Ge dem bara tid så löser det sig!
Denna bild döljer det grundläggande problemet, nämligen att korruptionen frodas tack vare partiet, inte trots det. Det finns bara ett parti och ingen möjlighet att avsätta korrumperade pampar i fria val. För att inte hota partiets ställning finns det inga fria medier som kan granska maktutövningen och hänga ut rötäggen.

Sedan skall det väl i rimlighetens namn läggas till att flerpartisystem och fria val inte är något vaccin mot korruption. Att komma tillrätta med korruption i samhällsapparaten är ingen lätt uppgift när den väl bitit sig fast, och som nordeuropé kan man skatta sig lycklig till att leva i några av världens minst korrumperade samhällen. Men så länge det bara finns ett parti i Kina som man inte får kritisera kommer folket att lida under korrumperade byråkrater.

Många av Kinas demokratiska brister har sin förklaring, om än inte sin ursäkt. Man kan på något sätt förstå att den kinesiska befolkningen, upptagen med att kämpa för sitt levebröd och för att lyfta sig ur en djup fattigdom och misär, inte sätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i första rummet. Man kan till och med förstå att det grepp om tillvaron och nyhetsförmedlingen som regimen har formar befolkningens verklighetsuppfattning till den grad att man inte ser problemen.

Men efter tre år boende i Kina finns det en sak jag fortfarande har svårt att ta till mig. När man ser alla de åtgärder som regimen vidtar för att skydda sig själv, när man ser hur känsliga de styrande är för minsta lilla protest eller fredligt yttrande av avvikande meningar, när man ser hur censuren fungerar och hör myndigheterna öppet deklarera att de begränsar vad befolkningen i allmänhet får läsa, höra och se i massmedia – hur kan man inte förstå att det är något fel med en sådan regim? Hur kan man intala sig att det är så här det borde vara, ett naturligt tillstånd? Hur kan man inte uppleva hur fel det är att regimen fruktar avvikande mening till en sådan extrem grad?

Svaret på frågan är dystert nog, man har fullt upp med annat. Som påpekas i detta inlägg syftar censuren och styrningen av informationen i Kina till att dränka alla allvarliga frågeställningar i ett brus av politiskt ofarlig irrelevans.

Finge jag ge ett enda råd till Kinas ledare skulle det vara: ”börja släppa på censuren”. Bättre draghjälp för att få bukt med Kinas problem kan de inte få. Det skulle också kunna vara början på framväxten av ett civilt samhälle i Kina. Genom att öppna upp för oberoende och ocensurerad media tar man förstås en risk, och det kräver omfattande reformera av partiet för att man inte skall tappa greppet om utvecklingen. Men jag tror ändå att det är ända vägen framåt.

Bye, bye, Shanghai! Del 1: Kina som affärsland

Deg, kulor, cash eller kuai. Kalla det vad du vill. Det finns massor av det att tjäna i Kina. En del får du dock räkna med hamnar i korrupta byråkraters fickor för att dina affärer skall blomstra.

Efter lite drygt tre år i Shanghai har jag nu lämnat Kina och gått vidare till nya utmaningar. Det känns därför på sin plats att summera intrycken av de tre åren. Intrycken är många, så summerandet får bli i avsnitt med olika tema.

Jag kom inte till Kina för att jobba med det som alla andra gör, nämligen business. Sedan har jag indirekt kommit att göra det på många sätt och kommit i kontakt med väldigt många som gör det i väldigt många olika typer av företag. Därför kan jag kosta på mig att göra lite reflektioner kring Kina som ett land att göra affärer i.

Den främsta anledningen till att Kina blivit ett så intressant land för västvärlden de senaste decennierna ligger förstås i landets roll som ekonomiskt drivhus. Man åker numera till Kina inte i första hand för att ta del av en tusenårig kulturell tradition, eller av någon av de andra Kinavurmande anledningarna. Man åker till /etablerar sig i Kina för att tjäna pengar. Antingen genom att tillverka saker, billiga saker, och sälja dem hemma eller på andra ställen i världen. De senaste åren har det också mer och mer kommit att handla om att sälja saker (eller tjänster) till den kinesiska marknaden. Kina är ”the place to be” för båda dessa kategorier av utbyte. Under den tiden jag har bott i Kina har landet dessutom seglat upp som världens näst största ekonomi. Och de som kan sådant förutspår ökad tillväxt så långt ögat når.

Två saker tycker jag är viktiga att lyfta fram i detta sammanhang.

Det ena är affärsklimatet i Kina. Man kanske kan vänta sig att ett land som vill locka investeringar och kommers från hela världen skulle vinnlägga sig om att ha ett bra affärsklimat. Mitt intryck är att det i ganska stor utsträckning är tvärtom. Kina är i mångt och mycket ett ”vilda östern”. Man saknar fungerande rättsväsende. Korruptionen är inte bara utbredd utan helt integrerad i systemet. Utländska aktörer får sina varumärken kopierade och sina uppfinningar snodda. Makthavarna drar sig inte för att till varje pris och med alla upptänkliga metoder skydda inhemskt industri och försvåra för utländsk konkurrens med dessa industrier; gärna stick i stäv med de åtaganden man gjort i WTO och på andra håll.
Några av inläggen på den här bloggen har handlat om detta. Jag har skrivit om Googles duster med censurapparaten här och här. Och om brister i rättsäkerheten med anledning av Rio Tinto-affären.

Men ändå flockas västerländsk business till Kina. För affärsmöjligheterna är fantastiska TROTS allt detta. Vinsterna är så stora att det är värt det ändå. De som kommer hit och gör business och spelar på systemets villkor är förstås vuxna och kan ta eget ansvar. Själv tycker jag att jag hört alldeles för många skräckhistorier för att riktigt vara sugen på det själv.

Så här ser det ut i en del fabriker i Kina. I vissa är läget bättre, i andra är det värre. Och hur hade det varit om det inte funnits några arbetstillfällen alls?

Det andra är företagens sociala ansvar. Vilket ansvar har utländska företag för att de gör affärer i och med en diktatur? Det finns många olika sätt att svara på detta, men de allra flesta företag som gör affärer i eller med Kina blir för eller senare tvungna att komma på ett bra svar när frågor ställs om arbetsförhållanden i fabrikerna och påverkan på miljön. I de flesta fall blir svaret någon variant på temat ”vi tror att det är bättre att engagera Kina och jobba med landet istället för att isolera det”. Som James Mann påvisar i sin mycket läsvärda bok ”The China Fantasy” finns det inget riktigt stöd för det antagandet. Det finns andra skribenter som kommit till liknande slutsatser.

Det finns många företag som jobbar aktivt och engagerat med CSR-frågor, och heder åt dem för det. Och det är svårt att bestrida att utländsk affärsnärvaro i Kina skapat många arbetstillfällen för människor som annars skulle varit utan jobb. Jag tycker inte att man kan eller ska lägga hela ansvaret för Kinas politiska brister på företagen, framförallt inte svepande över alla branscher. Men jag är nog ändå av uppfattningen att många som gör business med Kina och i Kina spelar en roll, måhända liten, i legitimerandet av diktaturen.

Vad ska vi med Expo till?

Haibao - Expomaskoten. Arbetslös sedan en vecka tillbaka. Framtidsutsikterna ser mörka ut. Ingen gillar en föredetting med sin bästa tid bakom sig.

Världsutställningen Expo 2010 i Shanghai slutade för en vecka sedan. I sex månaders tid har 73 miljoner besökare myllrat runt på världsutställningen och stått timmar i kö till olika paviljonger. Bara i den svenska paviljongen har 3,5 miljoner besökare passerat. Av det totala besökarantalet har 90-95% varit kineser. Vad Expo:t kostat den kinesiska staten vågar jag inte ens tänka på. Alla deltagande länder har lagt ner miljoner på sitt deltagande. Bara den svenska paviljongen och aktiviteterna i den har kostat över 150 miljoner SEK, varav knappt hälften kommer från skattebetalarna.

Så det är uppenbart att deltagande i denna världsutställning har ansetts värt att lägga mycket pengar på. Men vad ska vi det då med det hela till?

Syftet med hela Expo:t kan sägas vara tredelat:
-Att alla världens länder skall få visa upp sig för det kinesiska folket
-Att det kinesiska folket skall få se hur världen bär fram tribut till Kina.
-Att världen skall få se att Kina klarar av att hantera ett sådant enormt spektakel, större än någonsin OS i Beijing om man ser till tidsutsträckningen och de människoflöden som varit inblandade.

På dessa tre punkter får Expo.t sägas ha varit lyckat. Det uppskattade besökarantalet har inte bara uppnåtts utan överträffats. Över 200 länder, företag och internationella organisationer deltog i Expo:t, och inga större incidenter har inträffat. Så för den kinesiska regeringen har det säkert varit värt det. De behöver ju heller inte stå till svars inför skattebetalarna för eventuell ”wasteful spending” – det finns förstås ingen oberoende granskning av Kinas kostnader för Expo:t .

Om man ser till de deltagande länderna, vad var syftet med deltagande i Expo:t för dem? Olika länder kan förstås ha olika bevekelsegrunder och drivkrafter, men om man skall koka ner alla dessa till en enda så blir det nog något i stil med ”ingen har råd att inte odla sina relationer med Kina”. Oavsett om du vill locka kinesisk business till ditt land, kapa åt dig en andel av den växande kinesiska utlandsturismen eller att fler kineser skall köpa dina produkter har du haft en anledning att på något sätt delta i världsutställningen i Shanghai. Och det är förstås det som motiverat alla deltagarna att satsa så mycket som de gjort. Ingen världsutställning de senaste decennierna, och ingen planerad framtida världsutställning har haft så höga ”stakes” som denna.
Världsutställningarna var ett viktigt forum för Europa och Nordamerika att visa upp sina industriella och vetenskapliga framsteg under industrialismens tidevarv. Men tiden har sprungit ifrån världsutställningarna som koncept, åtminstone i väst. Nu är det länder som Kina, som är ”up and coming” som vill visa upp sig och sina framsteg. Troligen kommer vi få se ett intresse för världuställningarna som koncept framöver bland andra länder som känner ett behov att markera sin position i världen.

Men det finns förstås problem med hela upplägget. Det ena är bristen på problematisering och en bristande koppling till temat. ”Better city, better life” har solklar bäring på Kinas utmaningar då landet genomgår en mycket snabb och omvälvande urbanisering. Som jag skrivit om tidigare kommer en miljard människor bo i Kinas städer år 2025. Utmaningarna är förstås enorma. Men de flesta deltagande länder har valt en ganska svag koppling till detta tema. Den ärliga diskussionen om de utmaningar som vi står inför när vi vill skapa hållbar stadsutveckling har varit ganska frånvarande under detta Expo.

En världsutställning är också tveksamt som forum för nation branding. Hur sticker man ut och skapar ett bestående intryck i denna kakofoni av intryck? Är besökarna verkligen din målgrupp? Hur många av de 73 miljoner besökarna har du skapat en bestående relation till? Motargumentet här är förstås de stora talens matematik – det räcker med att nå fram till en ganska liten procent för att nå sina mål.

Jag har de senaste månaderna varit upptagen med jobb i den svenska paviljongen (en av förklaringarna till att det varit så tunnsått med inlägg den senaste tiden), så när det gäller Expo:t är jag kanske inte helt opartisk. Det har varit fantastiskt roligt att ha fått uppleva, men framtiden får utvisa om det var värt insatserna.

Nordkorea: folkets paradis

Efter en period av intensivt jobbande har jag på sistone haft lite mer tid att se mig om på Expoområdet och besöka lite olika paviljonger.

En paviljong som jag hört talas om var Nordkoreas. Den skulle enligt uppgift vara en riktig höjdare för oss som gillar att skratta åt diktaturkitsch.

Och jag kan inte påstå att jag blev besviken. Under den något förpliktigande rubriken ”Paradise for people” visar Nordkorea upp det bästa man har att ge världen, det vill säga… ja, vad har man att ge egentligen?


Paradise for people är temat för Nordkoreas paviljong. Den riktiga paradiskänslan vill dock inte riktigt infinna sig...

Kitschig fontän med barn och fåglar. Symboliserar det paradisiska, får man väl anta

En fullskalig modell av en butik i Pyongyang, månne? Troligen en sann illustration av det rika varuutbudet. Det mest osannolika är väl avsaknaden av personal. Överhuvudtaget var paviljongen inte särskilt väl bemannad. Kanske vill man minimera interaktionen mellan nordkoreaner och resten av världen?

Nordkoreas paviljong är invändigt i princip inget mer än en modell av ett litet lusthus med spetsiga taknockar (intill förväxling likt vilken liten paviljong som helst i vilken kinesisk park som helst – alltså troligen inte så exotisk för de kinesiska besökarna), en videoskärm som visar nordkoreanska musikframträdanden samt en rad bleka (och helt o-photoshopade) fotografier av Pyongyangs ödsligt tomma gator och interiörer från olika nordkoreanska skolor och sport- eller kulturinstitutioner.

Till detta kommer en liten disk där man säljer uppbygglig litteratur författad av den ”Käre Ledaren”, troligen i ett försök att bättra på nationalinkomsterna. Det verkade - åtminstone vid mitt besök - som att kommersen var ganska långsam.

En av den käre ledarens många kioskvältare: "On the art of the cinema". Får man tro wikipedia-länken ovan finns Rambo och James Bond bland Ledarens filmfavoriter. Och vem som helst förstår ju att man då är en auktoritet på filmkonst. Men expertisen verkar även utsträcka sig till opera, vilket "On the art of the opera" skvallrar om.

En annan favorit för sommarsemesterns slöa stunder i hängmattan: "The Songun-based revolutionary line is a great revolutionary line of our era and an ever-victorious banner of our revolution". Med en så lång och uttömmande titel känns det faktiskt inte som att man behöver läsa själva boken.

"On consolidating and developing the success achieved in the creation of revolutionary operas". Lite seg i mitten, men mycket spännande på slutet, har jag hört.

Utbudet var dignande, med en tonvikt på engelska översättningar, lustigt nog. Kanske man insett att den kinesiska publiken hade nog med sina egna svårsmälta propagandaverk?


Nordkoreas paviljong väcker långt ifrån lika stort intresse som grannlandet (och ärkefienden) Sydkoreas. När Expobesökarna gladeligen köar fyra, fem och till och med sex timmar till Sydkoreas paviljong är det sällan någon kö till den Nordkoreanska. Men den var inte tom när jag besökte den. Det hade varit kul att höra om någon av de kinesiska besökarna uppfattade det ihåliga och kulissartade i det Nordkoreanska budskapet.

Otur för staden Changchun - namnbyte enda utvägen?

Läser ett hejdlöst inlägg på Shanghaiist om staden Changchun(长春), provinshuvustad i Jilin-provinsen, som av någon helt oförklarlig anledning blivit blockerad på kinesiska internetsajter. Det handlar alltså om att det inte längre går att få några sökresultat på namnet/ordet Changchun.

Tydligen har ordningen återställts igen, men inlägget innehåller ganska intressanta inblickar i hur den kinesiska internetcensuren fungerar. För det första är det ju ingen som vet exakt hur den fungerar, och för det andra verkar rättsäkerheten (föga förvånande) vara helt obefintlig. Om du blivit blockerad är det, tough luck, bara att bita ihop och byta namn:
"[...] service personnel do not have the authority to understand why [certain words have been blocked]. We recommend you change your name." säger internetportalen Tencent om saken. Detta är alltså den rekommenderade utvägen för en provinshuvudstad med 3, 68 miljoner invånare, att byta namn!
Tydligare än så kan den Kafka-artade absurditeten inte bli.

Inlägget rapporterar att den troliga förklaringen är att Changchun skrivs med samma tecken som namnet på chefen för kommunistpartiets propagandaorgan, och att han helt enkelt inte ville att folk skulle kunna söka på hans namn hursomhelst. Tidigare likande incidenter involverar orden morot och temperatur, som på kinesiska innehåller samma tecken som några av de högsta ledarna har i sina namn.

Shanghaiist: Changchun is first Chinese city to be GFWed

(för den som undrar står förkortningen GFW för the Great FireWall, det mest kända smeknamnet på Kinas internetcensurapparat. "GWFed" är man alltså om man blivit filtrerad bort genom detta system)

Första månaden med Expo - några bilder

Det har redan gått nästan en månad sedan världsutställningen i Shanghai öppnade sina portar. Här kommer några bilder som sammanfattar dessa dagar från den svenska paviljongens horisont.

Öppningen av Expo 2010 inleddes redan på kvällen den 30 april med ett gigantiskt fyrverkeri, som sannolikt slog alla tänkbara rekord i den vägen, både gällande utformning och krutmängd.

Den svenska paviljongen i kvällsol den 30 april. Nästa dag öppnade portarna till Expo:t, och så här lite folk har det nog inte varit framför paviljongen sedan dess.

Man kan tycka vad man vill om Dalahästen som symbol för Sverige, och vad Dalahästen kommunicerar om Sverige till den kinesiska publiken, men dessa två exeplar är en succé hos besökarna.

Den 1 maj invigdes den svenska paviljongen av handelsminister Ewa Björling (som är den minister som har ansvar för Sveriges deltagande i världsutställningar).

För att knyta an till den kinesiska traditionen att måla ögat på lejonet vid en lejondans för att få det att börja dansa fick handelsministern måla ögat på en av Dalahästarna för att inviga paviljongen. Dalahästen i fråga började dock inte dansa.

Entrérummet till den svenska utställningen. Här får besökarna bekanta sig med några bilder från de svenska vardagen.

I det första rummet i utställningen visas utmaningarna som snabb ekonomisk utveckling för med sig, men också hur Sverige lyckats ta itu med dessa utmaningar...

...och vända dem till framgång. Genom samarbete, innovation och kärlek till naturen.

I nästa rum visas en massa bra svenska lösningar. Där finns också ett stort IKEA-kök som får symbolisera köket som hemmets hjärta och hur många av de svenska lösnignarna för hållbar stadsutveckling hänger ihop med vardagen i köket. Detta rum är ett av de mest populära, både för att man kan sitta och ha picknick, men också för att...

...man får åka rutschkana! Köerna till rutschkanan var inledningsvis å långa att man nu varit tvungen att begränsa öppettiderna för denna del av utställningen.

Rutschkanan - som är designad av Ulf Rollof - går hem hos både unga och gamla, och skall visa på lekfullhetens betydelse för kreativitet och innovation.

Vilken sorts Nobelprisvinnare vill Kina ha?

Vill rekommendera detta fyndigt formulerade, men i grunden djupt allvarliga, inlägg på Shanghaiist:

Six Nobel Prize Nominees That will piss off China.

Det intressanta är ju att ett symboliskt mål som ofta nämns när det gäller Kinas satsningar på vetenskap och forskning är att landets ”track record” när det gäller Nobelpristagare skall förbättras. De kineser som fått Nobelpriset hittills har allt som oftast gjort det i skepnaden av amerikanska medborgare, och de har belönats för forskning de gjort vid amerikanska institutioner. Fler ”riktiga kinesiska” vinnare är vad regimen önskar sig.

Det är dock inte den typen av pristagarkandidater som nämns i inlägget som står på önskelistan…

Världsutställningen okänd utanför Kina?

Bloggen Shanghai Scrap har ett intressant och tänkvärt inlägg om hur osynlig världsutställningen i Shanghai är i resten av världen:
About that lousy Expo 2010 billboard in Times Square.

Det ligger mycket i det som sägs om amerikaners ointresse för vad som sker i resten av världen, men en annan viktig bidragande orsak är förstås att USA som land haft mycket svårt att förhålla sig till deltagande i Expo:t. Det var länge oklart om det skulle bli någon amerikansk paviljong i Shanghai. Amerikanska kongressen har bestämt att skattebetalarnas pengar inte skall läggas på sådana evenemang. Och de flesta stora amerikanska företag har antingen varit upptagna med att rädda sig från finanskrisen, eller så hade de redan tecknat sponsorsavtal med Expo:t i sin helhet, och var därmed ointresserade av att finansiera den amerikanska paviljongen. Men nu verkar det som att det faktiskt blir en amerikansk närvaro i Shanghai, låt vara inte under optimala förutsättningar. Men det tycks som sagt amerikanerna tämligen omedvetna om (enligt den högst ovetenskapliga undersökningen som det refereras till i blogginlägget).

Men andemeningen är ju att Expo:t är ganska okänt utanför Kina, vilket gäller även Sverige. Världsutställningarna var det hetaste heta under Europas och USA:s guldålder från 1850-talet och i ungefär hundra år framåt. Idag betraktas de som en kuriositet från det förflutna. För Kina, som upplever samma guldålder nu, är världsutställningen en jättechans att visa upp sig för världen. Och man får förstås inte glömma att den kanske allra viktigaste målgruppen är kineserna, de skall få se att Kina kan stå värd för ett sådant jätteevenemang, och därigenom förstå hur bra deras land är. De får också se hur världens länder bär fram tribut till Kina genom sin närvaro på Expo:t. Det är det verkliga syftet.

Och de länder som vill fortsätta ha blomstrande affärsrelationer med Kina har inget annat val än att delta i Expo:t.

Sedan är det ju så, vilket kanske framförallt är poängen med inlägget på Shanghai Scrap, att arrangörerna valt en bristande kommunikationsstrategi om de vill väcka intresse i USA. Där har man mycket kvar att lära.

Google lämnar verkligen Kina, eller?

Läser att det nu är nästan helt säkert, kanske, att Google är på väg att avbryta sin verksamhet i Kina. De förhandlingar som man inlett med kinesiska myndigheter efter krisen som uppstod i början av året verkar inte ha lett någonvart. Och kinesiska myndigheter har gjort klart att om Google slutar att censurera sina sökresultat bryter man mot lagen och då ”åker man ut”:

"If you don't respect Chinese laws, you are unfriendly and irresponsible, and the consequences will be on you."


Det finns två klara förlorare om Google lägger ner i Kina:
Google - som förlorar en stor marknad - och yttrandefriheten - som förlorar ytterligare en strid i Kina (sedan kan man diskutera om det verkligen varit en strid; Google fick mycket kritik när de beredvilligt gick kinesiska myndigheters ärenden och censurerade sina sökresultat).
Vinnarna är desto fler: alla Googles konkurrenter.

Shanghaiist: Google.cn almost certainly to be no more

Nationella folkkongressen invigs

Idag inleds årets session av Nationella Folkkongressen med ett maratontal (2h+) av premiärminister Wen Jiabao.

Temat för talet, och därmed att betrakta som huvudprioriteringarna för det kommande året är:

- Att överbrygga de ökande klyftorna mellan stad och landsbygd. Klyftan mellan rika och fattiga är i år den störsts sedan reformperioden inleddes för trettio år sedan.
- Bättre tillgång till bostäder till rimliga priser.
- Fler jobb.
- Den allt mer besvärande korruptionen.

Wen Jiabao sade också att man avsåg reformera hukou-systemet, vilket var föremål för ett upprop i flera dagstidningar tidigare i veckan.

Som nämndes här i samband med detta arrangemang förra året är Kina inte en enpartistat, åtminstone på papperet. Läs gärna den här intressanta intervjun på bbc.com med en av företrädarna för ett av de icke-kommunistiska partierna.

Röster höjs för att avskaffa hukou-systemet

Nyligen publicerade 11 dagstidningar i Kina ett gemensamt upprop där man uppmanar regeringen att skynda på avskaffandet av hukou-systemet. Man skriver förstås inte att man vill avskaffa det, även om det är andemeningen, utan man uttrycker sig i mer försiktiga termer av ”speeding up reform of the system”.
Uppmaningen kommer inför sammanträdena i Nationella Fokkongressen (NPC) och CPPCC (de s.k. lianghui) som påbörjas senare denna vecka. Man menar att systemet är orättvist, okonstitutionellt och att dess avskaffande skulle främja tillväxten och skapa större inhemsk efterfrågan på varor och tjänster.

Systemet med hùkǒu户口, registrering av alla invånare har en flertusenårig historia i Kina och indelningen i landsbygds-hukou och stads-hukou spelade en viktig roll för genomförandet av planekonomin efter det kommunistiska maktövertagandet. I linje med många andra kommunistiska stater utvecklade man hukou-systemet till ett slags ”inrikes pass” vars syfte var att begränsa befolkningens rörlighet och hindra folk från att bosätta sig var det ville. Den strikta åtskilladen mellan stadsbor och landsortsbor hade också katastrofala följder under massvälten som följde på Det Stora Språnget, då miljontals människor på landsbygden svalt ihjäl medan stadsbefolkningen klarade sig hyfsat. Hukou-systemet indelade Kinas befolkningen i en urban medelklass som åtnjöt många fördelar och en landsbygdsunderklass utan samma tillgång till dessa fördelar.

Systemet har gradvis liberaliserats under reformperioden, då miljontals fattiga landsbygdsbor har sökt lyckan i storstäderna. Men systemet begränsar fortfarande rörligheten såtillvida att migrantarbetare utan lokalt hukou förvägras sjukvård, sociala förmåner och skolgång för sina barn i de städer där de lever och arbetar. Det talas om att så många som 200 miljoner kineser lever som ”illegala arbetare” på orter där de inte är registrerade. De kinesiska termen är nongmingong 农民工" (ung. "landsbygdsarbetskraft").

Man kan ha viss förståelse för viljan att reglera var människor bor och arbetar i ett sådant väldigt land som Kina med en så stor befolkning och så stora klyftor mellan stad och landsbygd, men systemet är i grunden orättvist och har orimliga konsekvenser. Det är dags att avskaffa det, vilket man gjort på prov på vissa ställen, bl.a. här i Shanghai.

BBC News: China editorials call for end to residency permit rules

China Daily: Speed up reform of household registration, say newspapers

Det blir trångt under världsutställningen

Den svenska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai - som den såg ut när jag såg den sist, för ett par veckor sedan.

Jag vill (som så många gånger tidigare) tipsa om Ola Wongs krönika i SvD från igår. Han försöker måla upp en bild av hur trångt det kommer vara under världsutställningen i Shanghai. Och han har en poäng. Det här med köer är inget man sysslar med i Kina, så jag tror att det kommer att vara bitvis kaotiskt under på EXPO-området under tiden första maj till sista oktober.

Men det är inte den mest intressanta poängen i hans artikel, det är nämligen:

- Hur svårt det kommer vara för de olika deltagarländerna att sticka ut när alla har ungefär samma budskap - bättre och mer uthållig stadsplanering. Och Sverige har långt ifrån störst budget. Det jag har sett och hört av den svenska paviljongen och utställningen inger dock förtroende.

- Att Shanghaiborna - som varit hårt prövade av byggen och störningar under de senaste åren - efter EXPO:t kommer få ett riktigt fint bostads- och affärsområde på den yta där världsutställningen varit. Och att de kommer att ha ett nytt och fint tunnelbanesystem.

Svenska Dagbladet - Ola Wong: 2010 - ett guldår för trängselkonässörer

Kina ställer sig utanför innovationsutvecklingen? Möjliga långsiktiga följder av Kinas censurpolitik

Som vanligt hittar man kloka och tänkvärda synpunkter hos James Fallows på The Atlantic.
Denna gång är det en av hans läsare som – apropå de aktuella turerna kring Google China och den kinesiska internetcensuren - kommit med några reflektioner kring följderna av försök att tidigare i mänsklighetens historia begränsa människors tillgång till fri information.

Argumentet går som följer: efter det att tryckpressen uppfanns genomgick Europa en informationsrevolution. Litterära verk och tekniska landvinningar kunde nu spridas till en större publik och komma fler till godo. I de katolska länderna fanns en stark, religiöst motiverad, censur som begränsade hantverkares och köpmäns tillgång till information om innovationer och om ny teknik. I de protestantiska länderna fanns inte samma censur, vilket ledde till att Nordvästeuropa snart hade sprungit ifrån Medelhavsländerna när det gällde innovation och tekniska framsteg. Detta ledde till ett ekonomiskt och tekniskt försprång som bara förstärktes under den industriella revolutionen, och vars spår kan märkas ännu idag.

Jag vet inte om detta är en etablerad förklaringsmodell för Europas ekonomisk-tekniska utvecklingshistoria, men bara en snabb titt på hur Europa utvecklats efter medeltiden ger ju visst stöd för resonemanget. Och sambandet verkar ju vettigt.

Huruvida det kan ha samma följder för Kina är förstås för tidigt att säga, men det öppnar upp ett intressant perspektiv. Att ”skapa innovation” står högt uppe på de kinesiska ledarnas önskelista, men någon insikt om sambandet mellan innovation och fri information verkar man inte ha nått ännu.

The Atlantic – James Fallows: About the stakes for China in the Google showdown

100 dagar kvar!

En av stadens officiella nedräkningstavlor, i affärsdistriktet Xujiahui. Idag är det 100 dagar kvar till öppnandet av världsutställningen i Shanghai.

Kina boven i en nyversion av Red Dawn

Ett av ockupanternas propagandacenter. Bild från inspelningen av den nya versionen av Red Dawn (hämtad från China Smack).

Läser en intressant artikel av Benjamin A Shobert i Asia Times Online om en planerad ny version av kalla kriget-filmen ”Red Dawn” (kommer inte ihåg vad den hette på svenska – detta var ju på den tiden då alla utländska filmer fick en svensk titel). Originalet från 1984 skrevs och regisserades av den ultrakonservative kommunisthataren John Milius, som bl.a. har ”Conan Barbaren” och manuset till ”Apocalypse Now” på sitt samvete. Filmen handlar om hur Sovjetiska trupper invaderar USA, och om en grupp hjältemodiga ungdomar bildar en motståndsrörelse i centrala USA:s vildmarker. Trots den osannolika storyn och det bitvis kalkonmässiga genomförandet har den blivit något av en kultklassiker.

I den nya versionen, som väntas hösten 2010, är angriparen förstås inte längre Sovjetunionen, utan Kina. Det har säkert gjorts andra uppdateringar av storyn (t.ex. utspelar sig nyversionen i industristaden Detroit istället för i Klippiga bergens vildmarker), men det mest intressanta är just att fienden bytt skepnad.

Själv är jag mycket road av tanken på populärkulturella produkter som bärare av politiska trender och idéer. Jag tror - liksom artikelförfattaren- att upplägget för denna film precis som för originalet säger en hel del om tillståndet i det USA som burit fram den.

En intressant poäng som Shobert gör i artikeln är att medan USA:s/västvärldens konflikt med Sovjet var i grunden ideologisk så handlar framtidsvisionen av det aggressiva Kina om ett förhållande som - åtminstone i yta och ord – idag är gott och ömsesidigt gynnsamt har blivit så dåligt att den ena parten anfaller och invaderar den andra.

Att Kina och kineser får spela boven i dramat är en trend som tydligt kan avläsas i amerikansk film- och TV-produktion de senaste tio-femton åren. Man kan rycka på axlarna åt en film som utmålar en trots allt ganska osannolik framtidsvision, men det finns anledning att fundera över de effekter som denna trend har. Bilden av kinesen som skurken som hotar USA/västvärlden har potential att fastna i medvetandet. Detta inte minst mot bakgrund av de globala ekonomiska trenderna med utlokalisering av industrier till Kina, växande kinesiskt ekonomiskt självförtroende, och de dystra framtidsutsikter som många upplever som en följd av den ekonomiska krisen.

Även om en väpnad konfrontation mellan USA och Kina ter sig osannolik idag, finns alltid risken att nyversionen av Red Dawn - tillsammans med andra populärkulturella fenomen som utmålar Kina som ett hot mot USA – bidrar till ett samhällsklimat där Kina alltmer ses som källan till USA:s (eller hela västvärldens) problem.

Filmen sätter fingret på de osäkerheter och tvivel som många i väst känner inför globaliseringens följder och hur den kan komma att rita om den ekonomiska världskartan. Men, som Shobert avslutar:

As unhelpful as the Red Dawn movie may be for US-China relations, it may also serve as a small part of what provokes Americans to push forward and find answers to these same questions, to find comfort where now insecurity holds sway. And as with many cultural markers, we may only appreciate when looking backwards how this version of Red Dawn marked a low point, after which America rallied and found a vision for the future that was both compelling and secure.

Läs mer om filmen, och se lite bilder från produktionen på China Smack.

Se så stökig demokratin är!

På SvD:s webb-TV finns ett inslag om slagsmål i Taiwans parlament. Som påpekas av kommentatorn är det inte första gången det sker.

Jag känner inte till sakfrågan som ”debatterades” med hugg och slag, enligt kommentarerna gällde det ett förslag som rör hur lokala domare utses. Men man kan konstatera att det är lite tragiskt att det är på det sättet – att de folkvalda slåss. Som lyfts fram tidigare på den här bloggen är slagsmål i utländska parlament något som man gärna rapporterar om i kinesisk media. Demokrati som kaos blir en synnerligen lämplig pendang till mantrat om harmoni och stabilitet under kommunistpartiets välvilliga ledarskap.

De finns de som skulle använda dessa bilder för att visa på hur orimlig den parlamentariska demokratin är i sig, eller att den åtminstone inte är ”kompatibel med kinesisk kultur”. Det senare argumentet används ofta av dem som menar att demokrati inte är något för kineser, och då brukar motargumentet vara just Taiwan, som sett två fredliga och demokratiska regimskiften sedan de första fria valen på 1990-talet.

Själv tror jag, utan att kunna särskilt mycket om Taiwanesisk politik, att man lider av problem som inte är ovanliga i unga demokratier. Man har inte perfekt fungerande institutioner, spelreglerna sitter inte i ryggraden hos alla spelarna ännu och systemet lider av barnsjukdomar. Att ledamöterna i parlamentet slåss beror troligen på lågt förtroende för reglerna och processerna. Detta är i sig inget konstigt. Lösningen på problemet ligger inte i att avfärda demokratin utan att fortsätta reformera den och förbättra den. Om man bara fortsätter på den inslagna vägen tror jag att man om tio år inte kommer att se några slagsmål i parlamentet.

Alldeles oavsett är jag nog av uppfattningen att en halvdan eller omogen demokrati är bättre än ingen alls.

Google China - tack och adjö?

Den stora nyheten på Kinahorisonten idag är Googles uttalande om att de kommer att sluta censurera sina sökresultat i Kina, och om det inte går att förena med Kinas lagar och regler kommer man dra sig ur Kina helt och hållet.

Det finns flera möjliga tolkningar av detta. En är att Google, som fick mycket kritik internationellt när man anpassade sig till Kinas repressiva medielagstiftning, "står upp" för yttrandefriheten och för fri information i och med att man är beredd att göra uppoffringar i sin affärsverksamhet för dessa värdens skull. En annan, mera krass, tolkning är att Google ändå inte gjorde så bra ifrån sig på den kinesiska marknaden och att man nu har hittat en utmärkt ursäkt att dra sig ur racet med flaggan i topp.

James Fallows har skrivit om detta på sin blogg på The Atlantic, och gör en tolkning av händelseutvecklingen som han menar pekar på möjliga negativa följder för Kinas relationer med omvärlden. Han menar att om företag som gör sitt bästa för att följa reglerna i syfte att kunna verka i Kina till slut finner att de ändå motarbetas av det officiella Kina kommer det att få konsekvenser för hur Kina uppfattas i omvärlden:

I have long argued that China's relations with the US are overall positive for both sides [...]; that the Chinese government is doing more than outsiders think to deal with vexing problems like the environment [...]; and more generally that China is a still-poor, highly-diverse and individualistic country whose development need not "threaten" anyone else and should be encouraged. I still believe all of that.
But there are also reasons to think that a difficult and unpleasant stage of China-US and China-world relations lies ahead. [...] And if a major U.S. company -- indeed, Google has been ranked the #1 brand in the world -- has concluded that, in effect, it must break diplomatic relations with China because its policies are too repressive and intrusive to make peace with, that is a significant judgment.
[...]
In a strange and striking way there is an inversion of recent Chinese and U.S. roles. In the switch from George W. Bush to Barack Obama, the U.S. went from a president much of the world saw as deliberately antagonizing them to a president whose Nobel Prize reflected (perhaps desperate) gratitude at his efforts at conciliation. China, by contrast, seems to be entering its Bush-Cheney era. For Chinese readers, let me emphasize again my argument that China is not a "threat" and that its development is good news for mankind. But its government is on a path at the moment that courts resistance around the world. To me, that is what Google's decision signifies.

Gott nytt år! – Xinnian kuaile!

Så här snart två veckor in på det nya året känns en nyårshälsning kanske lite senkommen. Men faktum är att det är först nu jag lyckats fixa mig en proxy som gör att jag kommer åt att blogga. Blogspot/blogger är ju, precis som många andra sajter som tillåter folk att uttrycka sina åsikter fritt, blockerad i Kina. Och det finns inga tecken på att dessa restriktioner (som kommit och gått under åren men i denna omgång har varit på plats sedan oroligheterna i Xinjiang i somras) kommer att lättas upp. De som inte nöjer sig med det kinesiska "intranätet" är alltså hänvisad till några av de lösningar som finns för att komma runt "the Great Firewall".

Det har varit mycket glest med inlägg här under hösten. Jag har tillbringat mycket tid i Sverige, och med saker som inte är i första hand relaterade till Kina och Shanghai och därför tyvärr negligerat bloggen.

Jag tror inte på nyårslöften, men jag har i alla fall en förhoppning inför 2010, nämligen att jag skall komma igång med inläggen här. Det är nämligen ett spännande år att vara i Shanghai. Den 1 maj invigs världsutställningen, som pågår fram till den sista oktober. Det blir sannolikt den största världsutställningen hittills, med en prognos på ca 70 miljoner besökare.

Jag hoppas kunna rapportera om förberedelserna här på bloggen, och när utställningen väl är öppen hoppas jag kunna presentera de mest spännande och intressanta paviljongerna och förmedla några av de intryck som jag tror att världsutställningen kommer bjuda på.