Bye, bye, Shanghai! Del 5: Livet i Kina

Det sista inlägget på temat ”bye, bye, Shanghai!” försöker summera intrycken av de tre åren här.

Jag har levt i Kina som ”expat”, och min bild av livet i Kina är förstås färgad av det. Det är en privilegierad tillvaro som absolut inte automatiskt kvalificerar en att göra några som helst svepande omdömen om Kina och människorna som lever här. Jag har funnit det svårt att bli nära vän med kineser och få en inblick i deras vardagsliv, men några observationer som ”outsider” kostar jag ändå på mig:

Det är lätt att leva i Kina – allt är möjligt och går att ordna med inget varsel och ingen planering alls. Utbudet på upplevelser är snudd på obegränsat, åtminstone i en dynamisk storstad som Shanghai.

Det är svårt att leva i Kina – allt är omgärdat av komplicerad och godtycklig byråkrati och snåriga och omständiga regler som ingen ifrågasätter och som alltså heller inte behöver motiveras. Att hantera det kinesiska samhällets egenheter, i allt från att ”behålla ansiktet” till varje pris till de vassa armbågarna är en påfrestning.

Att generalisera är omöjligt i ett land med över en miljard människor och stora klyftor i levnadsvillkor och beteenden mellan samhällsgrupper och mellan olika delar av landet. Men man gör det ändå! Inte minst för att man efter ett tag som utomstående observatör kan skönja vissa mönster.

Allt är motsatser. Det sägs att kineser är brutalt ärliga, vilket ofta stämmer. Man kan få höra omdömen om sig själv, sitt utseende och sitt beteende som får en att sätta kaffet i halsen. Samtidigt är det oftast helt omöjligt att klura ut vad ens kinesiske kollega/affärsmotpart/granne verkligen tänker och tycker.

Det talas ofta om att Kina är möjligheternas land och att kineser är ett folk av entreprenörer. Det stämmer ganska väl; det finns en affärsidé i snart sagt vad som helst och driftiga företagare i en bred skara branscher som vi aldrig hört talas om hemma. Samtidigt blir man gång på gång förvånad på bristen på initiativförmåga och eget kreativt tänkande som försvårar många vardagssituationer, inte bara privat utan också på arbetsplatsen.

Man säger ibland att Kina präglas av en kollektivistisk kultur (de kineser jag pratat med om detta känner inte igen sig i det, men sätter gärna den etiketten på japanerna). I viss mån är det helt sant. Det finns en beredskap att sätta familjens/gruppens/samhällets/landets behov före den enskilda människans som förskräcker en som svensk. Samtidigt har jag aldrig upplevt så mycket kortsiktigt ”sköt dig själv och skit i andra”-tänkande som i Kina; i allt från trafikbeteenden till miljö(o)medvetenhet.

Sällan har man mött så mycket vänlighet och nyfikenhet som i Kina – och ingen annan stans har jag blivit så otrevligt och likgiltigt bemött.

Kina har en fantastiskt rik, flertusenårig kultur som många i landet med rätta är stolta över. Samtidigt skövlas och plundras gamla kulturskatter och byggnader för att ge plats för antingen blänkande höghus eller för nya och dåligt utförda kopior av det gamla.

Det är svårt att sammanfatta. Dessa motsatsförhållanden får tjäna som illustration för dilemmat.


Den senare delen av min tid i Kina har präglats av världsutställningen i Shanghai. Expo:t fanns med i bilden under hela tiden i Shanghai – alla förberedelserna och alla propaganda gjorde att många Shanghaibor var trötta på eländet redan innan det börjat. Själv trodde jag att jag skulle kunna skriva en massa blogginlägg om Expo:t. Istället kom jag att jobba med det svenska deltagandet och tiden räckte helt enkelt till för att blogga. Om det är något jag ångrar med denna blogg är det detta, att tiden och orken inte räckte till för att skildra Expo:t.


På ett personligt plan har tiden i Kina och i Shanghai varit en helt fantastisk upplevelse som jag inte ångrar en sekund. Jag har fått uppleva detta otroliga land på nära håll och under en spännande period. Minnena härifrån kommer jag bära med mig resten av livet och vårda ömt.


Detta är det sista inlägget i denna blogg, åtminstone som det verkar nu. Tack för att Du läst.