måndag 27 december 2010

Bye, bye, Shanghai! Del 4: Kinas roll i världen

Många av inläggen på den här bloggen har handlat om Kinas förhållande till sin omvärld, och vilken roll den framväxande stormakten Kina kommer att spela i världen. Det är vid det här laget en klyscha att säga att Kinas betydelse i världen har ökat. Och ingen ifrågasätter väl att denna utveckling kommer att fortsätta. Men frågorna är många kring hur Kinas betydelse kommer att påverka världen, och vilken roll Kina kommer att spela.

Inte sällan utmålas Kina som ett hot, inte minst i USA. Trots detta menar de flesta bedömare att Kina knappast är ett hot mot ”västvärlden” rent militärt, och kanske kommer det aldrig att gå dithän. Kina kan däremot mycket väl utvecklas till ett militärt hot mot sina grannländer. Det nuvarande ledarskapet avfärdar militära medel som instrument för sin utrikespolitik, men detta kan mycket väl komma att förändras i framtiden.

Även på andra områden ställer Kinas växande betydelse nya frågor. Det känns drastiskt att kalla Kina för ett hot, så det skall jag inte göra. Men det finns – enligt min mening – två områden där Kina allvarligt utmanar resten av världen, och där Kinas agerande har och kan fortsätta att ha svåra konsekvenser.



Kina är världens näst största utsläppare av koldioxid, i absoluta tal. Utslaget per capita hamnar man inte lika långt upp i ligan.

Det ena är miljön. Kina är den näst största utsläpparen av koldioxid. Landet har anslutit sig till den skara länder som är kritiska mot bindande klimatavtal och menar att västvärlden som haft århundraden på sig att smutsa ner och på så sätt skapat sig tillväxt inte har rätt att begränsa utvecklingsländerna i deras strävan mot samma mål. Även om det finns en viss moralisk poäng i det resonemanget är det i sin förlängning helt absurt. Utsläppen måste minska överallt för att vi skall ha någon chans att påverka klimatförändringarna i en positiv riktning. Man spelar också gärna ut det s.k. u-landskortet för att undslippa sitt ansvar. Att Kina är ett u-land får man lära sig om man lyssnar på den offentliga retoriken i Kina, även om det klingar falskt när man vandrar i neonhavet på Shanghais gator och blickar upp mot några av världens högsta hus.


Tyvärr är det min erfarenhet att det kinesiska ledarskapets njugga inställning till internationella klimatavtal går igen i en mycket bristande förståelse för miljöfrågor hos gemene man i Kina.

Jag vill varmt rekommendera en artikel i Fokus i november som belyser problematiken.

Förutom att Kina är hem för en enorm industrisektor som smutsar ned det egna landet, och förstås i förlängningen närområdet och hela världen, bidrar man också aktiva bidrag till nedsmutsningen i Afrika och Latinamerika. Genom sin bitvis aggressiva nykolonialism exporterar man sitt bristande miljötänk till framförallt Afrika och Latinamerika.

Det andra är demokratin. Och då menar jag inte bristen på demokrati i Kina, som är ett kapitel för sig (som jag skrivit om flitigt tidigare), utan vilken roll Kina spelar för demokratiutvecklingen i världen.

Problemet är tvådelat - dels är de kinesiska ledarnas uppenbara framgång med att kombinera ekonomisk tillväxt med bibehållen politisk repression en inspirationskälla för diverse diktatoriska regimer runtom i världen. I Centralasien, Afrika och Mellanöstern sitter många diktatorer som inget hellre vill än att följa Kinas exempel. Kina håller också många av dessa regimer under armarna ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Kinas framgång är också en utmaning för antagandet att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till krav på politiska reformer. I årtal har betraktare i väst självsäkert sagt: ”vänta bara, så snart medelklassen får det bra nog kommer kraven på politiska friheter”. Kanske har denna tid ännu inte kommit, men jag ser inte att det finns några tydliga tecken på en uppvaknande politisk medvetenhet hos den kinesiska medelklassen. Snarare tvärtom. Man har ofta en ganska kaxig och föraktfull inställning till demokrati, och menar att Kina minsann blivit stort och starkt utan politiska friheter. Ibland går det så långt att man menar att landet tack vare att det är en diktatur har kunnat hantera många av dagens problem bättre än demokratiska stater.
Kinas framgångar är alltså en utmaning mot själva demokratin som styrelseform.


Det finns de som hävdar att det är dags för resten av världen att inse att det 21:a århundradet tillhör Kina, och att det inte är Kina som skall anpassa sig till det internationella systemet och förment västerländska normer utan tvärtom. Om detta kan man tycka eller tro vad man vill. Själv menar jag att så länge Kina fortsätter att utmana världen med sin negativa påverkan på miljön och på den globala demokratiutvecklingen måste resten av världen hitta sätt (nya sätt, då de nuvarande uppenbarligen inte fungerar) att engagera Kina på som neutraliserar och på sikt vänder dessa två negativa trender. Annars går vi mot en dyster framtid.


1 kommentar:

  1. Hallelujah! Gillar dina inlägg. Skriv mer för tusan.

    SvaraRadera