måndag 22 november 2010

Bye, bye, Shanghai! Del 2: Bristen på demokrati – censur och elände

Så här långt kanske det aldrig kommer att gå igen. Kinas regim har numera mer förfinade instrument för att hantera avvikande meningar. Och kanske kommer de som vill ställa sig i regimens väg att bli färre och färre. De är upptagna med att bli rika och surfa på opolitiska sajter?

Under det ett och ett halvt år som jag skrivit denna blogg har inläggen tydligt kommit att domineras av ett ämne, nämligen politik. Det är bara att titta i listan över etiketter till höger. Politik dominerar med 30 inlägg. Detta är förstås en reflektion av att politik är mitt stora intresse och något som jag ägnar mycket tankar åt. Men det är också en reflektion av den chock som jag drabbades av när jag flyttade till Shanghai. Jag hade ju varit i Kina tidigare, som student och som turist, men det var först när jag bosatte mig här som det slog mig hur viktiga dessa frågor var för mig. Dessutom fick jag inse att jag nog var mer av en idealist än vad jag trott. Det visade sig vara riktigt svårt att hantera att bo i en diktatur, och min fascination vid ämnet politik här på bloggen får väl ses som mitt sätt att hantera den chocken.

All diskussion om politik och Kina kommer obönhörligen tillbaka till frågan om demokrati kontra diktatur. Är Kina en diktatur? – det är förvånande ofta man måste förklara för både utlänningar och kineser att så är fallet. På vilket sätt är det dåligt? Även här är det skrämmande ofta frågan dyker upp.

Det finns ett grundläggande problem i det att den vanlige medborgaren på gatan förmodligen inte ser vad demokratin angår honom/henne. ”Kina funkar ju bra som det är, vi är ju t.o.m. bättre än väst på att hantera den ekonomiska krisen. Vad ska vi med demokrati till?” För de som sitter still i båten är det inget problem att leva i diktaturen Kina.


Den sajt du försöker nå är inte godkänd. Prova något mindre samhällsomstörtande, tack.

Och då kommer man tillbaka till problemet med kontrollen av medierna och internet. Partiet kontrollerar staten, staten kontrollerar media, media kontrollerar medborgarnas bild av tillståndet i världen och Kina. Detta döljer kopplingen mellan allt det som inte fungerar i Kina, nedsmutsad miljö, korruption, etc. och avsaknaden av demokrati.

En vanlig idéfigur som framgångsrikt sprids via media och i ledarskapets retorik är att partiet vill väl, och att de högsta ledarna bara drivs av ädla krafter. Det är längre ner i partiet som korruptionen finns, och de högsta ledarna gör sitt bästa för att komma tillrätta med det. Kina är ju så stort, och det är ett mycket omfattande arbete. Ge dem bara tid så löser det sig!
Denna bild döljer det grundläggande problemet, nämligen att korruptionen frodas tack vare partiet, inte trots det. Det finns bara ett parti och ingen möjlighet att avsätta korrumperade pampar i fria val. För att inte hota partiets ställning finns det inga fria medier som kan granska maktutövningen och hänga ut rötäggen.

Sedan skall det väl i rimlighetens namn läggas till att flerpartisystem och fria val inte är något vaccin mot korruption. Att komma tillrätta med korruption i samhällsapparaten är ingen lätt uppgift när den väl bitit sig fast, och som nordeuropé kan man skatta sig lycklig till att leva i några av världens minst korrumperade samhällen. Men så länge det bara finns ett parti i Kina som man inte får kritisera kommer folket att lida under korrumperade byråkrater.

Många av Kinas demokratiska brister har sin förklaring, om än inte sin ursäkt. Man kan på något sätt förstå att den kinesiska befolkningen, upptagen med att kämpa för sitt levebröd och för att lyfta sig ur en djup fattigdom och misär, inte sätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i första rummet. Man kan till och med förstå att det grepp om tillvaron och nyhetsförmedlingen som regimen har formar befolkningens verklighetsuppfattning till den grad att man inte ser problemen.

Men efter tre år boende i Kina finns det en sak jag fortfarande har svårt att ta till mig. När man ser alla de åtgärder som regimen vidtar för att skydda sig själv, när man ser hur känsliga de styrande är för minsta lilla protest eller fredligt yttrande av avvikande meningar, när man ser hur censuren fungerar och hör myndigheterna öppet deklarera att de begränsar vad befolkningen i allmänhet får läsa, höra och se i massmedia – hur kan man inte förstå att det är något fel med en sådan regim? Hur kan man intala sig att det är så här det borde vara, ett naturligt tillstånd? Hur kan man inte uppleva hur fel det är att regimen fruktar avvikande mening till en sådan extrem grad?

Svaret på frågan är dystert nog, man har fullt upp med annat. Som påpekas i detta inlägg syftar censuren och styrningen av informationen i Kina till att dränka alla allvarliga frågeställningar i ett brus av politiskt ofarlig irrelevans.

Finge jag ge ett enda råd till Kinas ledare skulle det vara: ”börja släppa på censuren”. Bättre draghjälp för att få bukt med Kinas problem kan de inte få. Det skulle också kunna vara början på framväxten av ett civilt samhälle i Kina. Genom att öppna upp för oberoende och ocensurerad media tar man förstås en risk, och det kräver omfattande reformera av partiet för att man inte skall tappa greppet om utvecklingen. Men jag tror ändå att det är ända vägen framåt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar