Gordon G. Chang – The Coming collapse of China

Gordon G. Chang - The Coming Collapse of China (2002; Arrow)

Böcker med den här typen av provokativa titlar hittar man inte i bokhandeln här i Kina, så sist jag var på Hong Kongs flygplats och min blick föll på titeln insåg jag att jag måste läsa den. Inte förrän jag kom hem och tittade i boken förstod jag att den hade några år på nacken. Den utkom första gången 2001, och den utgåva jag hade köpt var reviderad 2002. Nå ja, den kan ju vara intressant ändå, tänkte jag och började läsa. Redan i förordet skriver Chang om alla faktorer som hopar sig och gör det sannolikt att Kina, eller åtminstone den kommunistiska regimen, redan inom fem år kollapsar. Detta var alltså 2002.

Mitt förtroende för Changs profetiska gåvor var följaktligen ganska lågt när jag började läsa själva boken.

Det Kina som framträder i Changs bok är ett annat Kina än dagens Kina. Presidenten heter fortfarande Jiang Zemin, och landet har precis gått med i WTO. Asien står inför en lågkonjunktur, och Kina hotas av deflation.

I kapitel med olika teman, som arga minoriteter och den explosiva Taiwanfrågan, statligt ägda företag som hämsko på den ekonomiska utvecklingen, Internets hot mot regimen etc. går Chang igenom skälen till varför folkrepublikens dagar är räknade. Varje kapitel är ganska tunt på hårda fakta, men desto tyngre på principiell argumentation. Det borde vara så att Kinas system är på väg mot kollaps eftersom partiet driver en osund ekonomisk politik och vägrar reformera sig. Kina borde stöta på problem som medlem i WTO eftersom det innebär att man måste följa internationella regler som gäller lika för alla. Kina borde slitas sönder inifrån eftersom regimen ignorerar missnöjet med den orättvisa fördelningen av landets rikedomar. Och hela tiden återkommer Chang till de statligt ägda företagen, som enligt hans mening kommer att bli orsaken till Kinas fall. Den kinesiska ekonomin klarar inte att hålla dessa omoderna kolosser under armarna länge till, menar han.

Men det är tunt med exempel på var problemen skulle uppstå, det är mest en upprepning av olika versioner av samma tema: eftersom Kina inte följer den traditionella [västerländska/liberala] modellen för hur en stat ska se ut kommer Kina snart att kollapsa.

Changs centrala tes är att Kina har byggt in sig i ett felaktigt system, som är själva problemet och inte en del av lösningen. Den sortens reformer som behövs för att Kina ska kunna fortsätta växa och utvecklas förutsätter långtgående reformer av det politiska systemet. Eftersom partiet är oförmöget att reformera sig självt så kommer dess fall att bli lika våldsamt som tidigare kinesiska regimskiften.
Sustained modernization is the enemy of one-party systems. There can be nothing but trouble when political institutions do not keep up with the social forces unleashed by economic change. Nothing irritates rising social classes like inflexible leaders.

Man kan göra tre möjliga tolkningar av Changs teori 2002 jämfört med verkligheten 2009:
1. Gordon Chang hade fel. Det må har verkat som att Kina var på väg mot kollaps, men regimen lyckades vända utvecklingen och står idag starkare än någonsin.

2. Gordon Chang hade rätt i sak, men drog fel slutsats. Kina hade enorma problem, som man dock delvis kommit tillrätta med och delvis lyckats sopa under mattan så att man kan visa upp en stark fasad mot omvärlden. En del problem kokar fortfarande under ytan och kan på sikt ställa till problem.

3. Gordon Chang hade rätt i sak och i sin slutsats, men fel timing. Folkrepubliken Kina är faktiskt på väg mot kollaps, men det kommer att dröja lite längre än han förutspådde.

Hela boken genomsyras av en slags förnöjsam skadeglädje. Det är snabbt uppenbart att Chang tycker att den kinesiska regimens fall vore av godo. Han tycker det så mycket, han önskar det så innerligt att det blir vägledande för hela argumentationen. När man läser annat Chang har skrivit förstår man varifrån denna innerliga önskan kommer. Chang framstår helt enkelt som en konservativ kommunistätare av gammalt klassiskt amerikanskt snitt, en ”hök” med en klar och tydlig bild av Kina som ett hot mot sin egen befolkning, världsordningen och framförallt USA. Man kan läsa hans artiklar och kommentarer på hans hemsida, där det dock inte skymtar så mycket självrannsakan kring de felaktiga förutsägelserna. Kollapsen kommer, vänta bara, tycks fortfarande vara Changs inställning.

I många avseenden är Changs bok raka motsatsen mot James Manns The China Fantasy. Båda författarna har det gemensamt att de innerligt önskar den kinesiska diktaturens sönderfall, men medan Chang menar att detta fall är nära (eller redan borde ha inträffat) påstår Mann att regimen är starkare än någonsin, och kommer att bestå åtminstone 20-25 år fram i tiden.

Men att skadeglatt påstå att Chang hade fel vore att upprepa hans misstag. Den lilla till synes obetydliga händelse som utlöser en kedja av reaktioner som leder till regimens kollaps kanske inträffar nästa vecka, nästa år eller om tre år. Vem vet? Mycket av det som Chang beskriver är problem som fortfarande är en realitet i Kina, om än inte av den katastrofala och regimomstörtande dignitet som de förutsätts ha i boken. Är det bara så att Chang överdrivit den hastighet med vilken problemen kommer att leda till regimens kollaps? Kanske kommer framtiden att ge honom rätt? Kina kollapsade inte som en följd av den förra lågkonjunkturen, som inte visade sig bli så djup. Men idag, när vi står inför vad somliga kallar den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, vad händer med Kina då? Är det nu kollapsen kommer?

The Coming Collapse of China är ingen bra bok. Men den är läsvärd ändå som koncept. Det är modigt att gå ut med en sådan tes som Chang, och försöka sig på att sia om framtiden. Och det är intressant att läsa den med facit i hand. Jag tänker på Sovjetunionens fall, som inte ens de mest initierade experterna kunde förutse fem år innan. Kinas fall har förutsagts av Gordon Chang, men har ännu inte inträffat.