Det kaxiga Kina

Jag läser i The Economist ledaren How China sees the world – and how the world should see China. Den bild som växer fram är av ett Kina som tröttnat på att tona ned sin [ekonomiska] makt och de oerhörda framsteg som man gjort i de senaste trettio årens reformer, och som nu stiger fram som en kaxig stormakt, USA:s jämlike (och kanske överman?).

Kaxighet är måhända inte ett särdeles respektfullt ord, men ganska passande i sammanhanget. Det är svårt för oss västerlänningar att förstå omfattningen av den kinesiska revanschlustan, att förstå precis hur levande 1800-talets imperialistiska förödmjukelser är för dagens kinesiska ledare, och för befolkningen också för den delen. Det finns en stark känsla av att dagens Kina är nära sitt mål: att återinta sin ”rättmätiga” position som en av världens ledande supermakter. Detta tar ibland sitt uttryck i vad som inte kan kallas annat än kaxighet.

Vad som spär på kaxigheten än mer är förstås den ekonomiska krisen, som i de kinesiska ledarnas ögon är startsignalen för västerlandets fall – och Kinas triumf. Men ”kaxighet” implicerar väl en smula övermod, och så även i fallet med Kina. Som påpekas i ledaren har Kina nog med problem som det är, vikande efterfrågan på exportprodukter, växande arbetslöshet, risken för social oro och eskalerande miljöproblem. Det stimulanspaket som de kinesiska ledarna slår sig för bröstet om, bedöms av vissa kunna leda till ännu mer underutnyttjad infrastruktur och spä på korruptionen.

Ledaren pekar också ut det centrala problemet för ”den nya världsordningen”, nämligen utmaningen för Barack Obama och andra västledare att försöka lotsa Kina till en position som en ansvarstagande ”stakeholder” i världspolitiken. Och det är i sig en utmaning, givet t.ex. Kinas väl inövade roll som ”motvalls kärring” i FN:s säkerhetsråd.

Ola Wong har skrivit en krönika om det självsäkra Kina häromdagen i SvD. Och om hur kineserna ser på Europa, och i synnerhet Frankrike – ett västland som Kina aldrig verkar tröttna på att tycka illa om.

Själv unnar jag Kina känslan av att få revansch på ”väst”, även om den tar sig former som jag ibland har svårt att ta på allvar. Men jag tycker ändå att kaxigheten kan vara lite osympatisk. Den är oftast en blandning av chauvinism och ren okunnighet om resten av världen.