Internet - från hot till verktyg

Ytterligare ett intressant plock ur nyhetsflödet; en artikel av f.d. DN-korrespondenten Göran Leijonhufvud om den kinesiska regimens förhållningssätt till internet, mot bakgrund av händelserna i Xinjiang.

Leijonhufvud beskriver i artikeln "Öppenhet är bästa kontroll" hur de kinesiska ledarna de senaste två åren skiftat strategi när det gäller öppenhet i nyhetsförmedlingen, i synnerhet på internet. Istället för den gamla ryggradsreflexen att mörklägga, tillämpar man nu ett proaktivt förhållningssätt där det går ut på att styra agendan och kabla ut sin version av oroligheter och incidenter snabbt.

Partiet sprider ett nytt mantra om hur negativa nyheter ska hanteras, [...] Det nya mottot lyder: ”Det är bättre att rapportera än att inte rapportera, det är bättre att rapportera tidigt än att rapportera sent, det är bättre att rapportera själv än att någon annan rapporterar.”

Principen är inte ny. Detta är något som PR-makare och spinndoktorer över hela världen predikat länge, men det är intressant att se att den slutna diktaturen nu annammar det. Det har dock gått trögt, och reflexerna sitter i på de lägre nivåerna. Efter kravallerna i Tibet våren 2008 var det initialt mörkläggning som gällde, innan värdet av egen förmedling av nyheterna tog över. Till skillnad från i Tibet i mars förra året då journalister vägrades inresa i regionen, har man också aktivt bjudit in utländska reportrar till Xinjiang och varit generös med information.

Två saker är särskilt intressanta i artikeln, det ena är skiftet i synen på internet. Att något som först upplevdes som ett hot mot partiets informationsmonopol nu har blivit ett verktyg för att föra ut politiken och också för att känna av stämningar i folkdjupet. Internet blir ett redskap för det Leijonhufvud kallar "den mjuka auktoritära staten".

Det andra är var fokus för den kinesiska regimens ansträngningar ligger. Att den utländska publiken har "rätt bild" av Kina är förstås ett viktigt intresse, men jämfört med att få med sig den inhemska opinionen är det ganska oviktigt. Regimen bryr sig huvudsakligen om att kinesiska folket har den rätta bilden av konflikter och oroligheter i landet, och att det internet som kineserna söker på är kontrollerat. Jag har tidigare skrivit inlägg om hur internetcensuren fungerar, och vad den syftar till, och då hänvisat till James Fallows artikel om "The Great Firewall". Det Fallows visar är att regimen i Kina vill göra det tillräckligt svårt för befolkningen att få ta del av oberoende information att de helt enkelt nöjer sig med det stora utbudet av "säker" kinesisk information på nätet.

Under förra våren, när världens blickar var riktade mot Kina pga oroligheter i Lhasa och kravaller längs med OS-facklans väg var det många kompisar i Sverige som frågade mig "den kinesiska regimen måste ha det svårt nu när de har opinionen emot sig på så många fronter". Det visar vilken bild vi i väst har av de kinesiska ledarnas prioriteringar. I själva verket var regimens ställning starkare än någonsin, när folket slöt upp (kanske inte mangrant, men i tillräckligt stora skaror) bakom sina ledare mot de "yttre hoten" mot Kina.

Denna bild är grundläggande att ha med sig för att förstå hur medielogiken fungerar i Kina.