Ytterligare ett intressant plock ur nyhetsflödet; en artikel av f.d. DN-korrespondenten Göran Leijonhufvud om den kinesiska regimens förhållningssätt till internet, mot bakgrund av händelserna i Xinjiang.
Leijonhufvud beskriver i artikeln "Öppenhet är bästa kontroll" hur de kinesiska ledarna de senaste två åren skiftat strategi när det gäller öppenhet i nyhetsförmedlingen, i synnerhet på internet. Istället för den gamla ryggradsreflexen att mörklägga, tillämpar man nu ett proaktivt förhållningssätt där det går ut på att styra agendan och kabla ut sin version av oroligheter och incidenter snabbt.
Partiet sprider ett nytt mantra om hur negativa nyheter ska hanteras, [...] Det nya mottot lyder: ”Det är bättre att rapportera än att inte rapportera, det är bättre att rapportera tidigt än att rapportera sent, det är bättre att rapportera själv än att någon annan rapporterar.”
Principen är inte ny. Detta är något som PR-makare och spinndoktorer över hela världen predikat länge, men det är intressant att se att den slutna diktaturen nu annammar det. Det har dock gått trögt, och reflexerna sitter i på de lägre nivåerna. Efter kravallerna i Tibet våren 2008 var det initialt mörkläggning som gällde, innan värdet av egen förmedling av nyheterna tog över. Till skillnad från i Tibet i mars förra året då journalister vägrades inresa i regionen, har man också aktivt bjudit in utländska reportrar till Xinjiang och varit generös med information.
Två saker är särskilt intressanta i artikeln, det ena är skiftet i synen på internet. Att något som först upplevdes som ett hot mot partiets informationsmonopol nu har blivit ett verktyg för att föra ut politiken och också för att känna av stämningar i folkdjupet. Internet blir ett redskap för det Leijonhufvud kallar "den mjuka auktoritära staten".
Det andra är var fokus för den kinesiska regimens ansträngningar ligger. Att den utländska publiken har "rätt bild" av Kina är förstås ett viktigt intresse, men jämfört med att få med sig den inhemska opinionen är det ganska oviktigt. Regimen bryr sig huvudsakligen om att kinesiska folket har den rätta bilden av konflikter och oroligheter i landet, och att det internet som kineserna söker på är kontrollerat. Jag har tidigare skrivit inlägg om hur internetcensuren fungerar, och vad den syftar till, och då hänvisat till James Fallows artikel om "The Great Firewall". Det Fallows visar är att regimen i Kina vill göra det tillräckligt svårt för befolkningen att få ta del av oberoende information att de helt enkelt nöjer sig med det stora utbudet av "säker" kinesisk information på nätet.
Under förra våren, när världens blickar var riktade mot Kina pga oroligheter i Lhasa och kravaller längs med OS-facklans väg var det många kompisar i Sverige som frågade mig "den kinesiska regimen måste ha det svårt nu när de har opinionen emot sig på så många fronter". Det visar vilken bild vi i väst har av de kinesiska ledarnas prioriteringar. I själva verket var regimens ställning starkare än någonsin, när folket slöt upp (kanske inte mangrant, men i tillräckligt stora skaror) bakom sina ledare mot de "yttre hoten" mot Kina.
Denna bild är grundläggande att ha med sig för att förstå hur medielogiken fungerar i Kina.
fredag 24 juli 2009
onsdag 22 juli 2009
Den obefintliga rättsäkerheten i Kina
Det blir glest mellan blogginläggen nuförtiden. Svensk sommar gör att Kina känns avlägset. Det blir mest att jag browsar nyhetsflödet då och då. Och nu hittade jag en krönika av Ola Wong i SvD (det är inte första, och sannolikt inte sista gången jag länkar till en av hans texter).
Krönikan tar dels upp Xinjiang, och där vet jag inte om så mycket nytt tillförs, men också den allt intressantare frågan om rättsäkerheten i Kina. Eller snarare bristen på rättssäkerhet.
I vad som bara kan uppfattas som en hämndaktion för en utebliven gruvaffär med kinesiska intressen har flera chefer i det australiensiska gruvbolaget Rio Tinto gripits i Kina. Formellt är de anklagade för att ha stulit statshemligheter.
Detta är ytterligare ett i raden av exempel på de metoder Kinas regim tar till för att värna sina intressen i internationella affärer. Det talas ofta om att regimen i Kina arbetar för att stärka "the rule of law", men det är mest tomma ord. Partiet har förstås inget som helst intresse av att det utvecklas ett rättsmaskineri som fungerar oberoende från dess inflytande och utifrån en tillämpning av stiftade lagar. Rättsväsendet tjänar partiet, punkt slut.
Alla som gör affärer i Kina eller med Kina har anledning att vara orolig över detta. Själv undrar jag ibland, när man hör dessa och liknande historier, vad det är som driver utländska företag att ta de risker som det innebär att göra affärer i ett så genomkorrumperat land. Om du kan bli arresterad för att ditt företag inte gör som partiet vill, är det läge att åka på affärsresa till Kina då?
Men uppenbarligen lönar det sig tillräckligt väl för att vara värt att utsätta sig för Kinas godtycke. Det jag inte kan låta bli att undra är om det inte kommer en dag när vinsterna inte längre är så höga att de motiverar riskerna. Kommer Kinas regering att se nödvändigheten i reformer av rättssystemet innan de utländska investeringarna börjar sina?
Krönikan tar dels upp Xinjiang, och där vet jag inte om så mycket nytt tillförs, men också den allt intressantare frågan om rättsäkerheten i Kina. Eller snarare bristen på rättssäkerhet.
I vad som bara kan uppfattas som en hämndaktion för en utebliven gruvaffär med kinesiska intressen har flera chefer i det australiensiska gruvbolaget Rio Tinto gripits i Kina. Formellt är de anklagade för att ha stulit statshemligheter.
Detta är ytterligare ett i raden av exempel på de metoder Kinas regim tar till för att värna sina intressen i internationella affärer. Det talas ofta om att regimen i Kina arbetar för att stärka "the rule of law", men det är mest tomma ord. Partiet har förstås inget som helst intresse av att det utvecklas ett rättsmaskineri som fungerar oberoende från dess inflytande och utifrån en tillämpning av stiftade lagar. Rättsväsendet tjänar partiet, punkt slut.
Alla som gör affärer i Kina eller med Kina har anledning att vara orolig över detta. Själv undrar jag ibland, när man hör dessa och liknande historier, vad det är som driver utländska företag att ta de risker som det innebär att göra affärer i ett så genomkorrumperat land. Om du kan bli arresterad för att ditt företag inte gör som partiet vill, är det läge att åka på affärsresa till Kina då?
Men uppenbarligen lönar det sig tillräckligt väl för att vara värt att utsätta sig för Kinas godtycke. Det jag inte kan låta bli att undra är om det inte kommer en dag när vinsterna inte längre är så höga att de motiverar riskerna. Kommer Kinas regering att se nödvändigheten i reformer av rättssystemet innan de utländska investeringarna börjar sina?
torsdag 9 juli 2009
Apropå Xinjiang
Jag vill tipsa om tre aktuella artiklar på Asia Times Online, som ger lite mer djup och nya perspektiv på de oroligheter som pågår/har pågått de senaste dagarna i Xinjiang.
I "Beware the Tiananmen reflex" varnar Francesco Sisci för att vi i väst reflexmässigt ska döma ut den kinesiska regimens agerande med de tragiska händelserna på Himmelska fridens torg 1989 som schablon. Bara för att folk dödas i våldsamma upplopp betyder det inte att allt är regimens fel, menar han. Men huvuddelen av hans artikel handlar egentligen om nationalismen och etniska motsättningar i Kina, inte minst denna intressanta passus om dess ursprung:
The great Han nationalism was the stock idea of the Chiang Kai-shek's Kuomintang, and Mao Zedong corrected it by introducing Soviet-style "protections" for other nationalities living in China. But in the former Soviet Union, the issue was that there had been an oppressive Russian nationalism that needed curbing. In China, there had been no Han nationalism to speak of. Mao's nationalities instituted for the first time minute divisions among the ethnic groups living in China, which de facto promoted national and ethnic sentiments that previously were more blurred.
Wu Zhong beskriver i "No question, Hu's in charge of Xinjiang" intressanta svagheter i hur krishanteringen på högsta nivå i Kina är organiserad. Den politbyråmedlem som är ansvarig när presidenten lämnat landet har ingen auktoritet över armén. Först när president Hu avbröt sin resa i Italien och återtog befälet över armén kunde den sättas in i Xinjiang.
"Ghost of Marx haunts China's riots" av Jian Junbo (forskare vid Fudan-universitetets Institute of International Studies) anlägger ett ideologiskt perspektiv på oroligheterna, och menar att Kinas utveckling har sprungit ifrån marxismens idéer om etniska grupper förenade av klassintressen. Regimens tungfotade policy av att med ena handen ge minoriteter positiv särbehandling, och med andra handen hårt förtrycka deras försök att påverka sina villkor har lett till en ohållbar situation.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community. Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group. The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
Den sista meningen känns tämligen olycksbådande.
I "Beware the Tiananmen reflex" varnar Francesco Sisci för att vi i väst reflexmässigt ska döma ut den kinesiska regimens agerande med de tragiska händelserna på Himmelska fridens torg 1989 som schablon. Bara för att folk dödas i våldsamma upplopp betyder det inte att allt är regimens fel, menar han. Men huvuddelen av hans artikel handlar egentligen om nationalismen och etniska motsättningar i Kina, inte minst denna intressanta passus om dess ursprung:
The great Han nationalism was the stock idea of the Chiang Kai-shek's Kuomintang, and Mao Zedong corrected it by introducing Soviet-style "protections" for other nationalities living in China. But in the former Soviet Union, the issue was that there had been an oppressive Russian nationalism that needed curbing. In China, there had been no Han nationalism to speak of. Mao's nationalities instituted for the first time minute divisions among the ethnic groups living in China, which de facto promoted national and ethnic sentiments that previously were more blurred.
Wu Zhong beskriver i "No question, Hu's in charge of Xinjiang" intressanta svagheter i hur krishanteringen på högsta nivå i Kina är organiserad. Den politbyråmedlem som är ansvarig när presidenten lämnat landet har ingen auktoritet över armén. Först när president Hu avbröt sin resa i Italien och återtog befälet över armén kunde den sättas in i Xinjiang.
"Ghost of Marx haunts China's riots" av Jian Junbo (forskare vid Fudan-universitetets Institute of International Studies) anlägger ett ideologiskt perspektiv på oroligheterna, och menar att Kinas utveckling har sprungit ifrån marxismens idéer om etniska grupper förenade av klassintressen. Regimens tungfotade policy av att med ena handen ge minoriteter positiv särbehandling, och med andra handen hårt förtrycka deras försök att påverka sina villkor har lett till en ohållbar situation.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community. Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group. The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
Den sista meningen känns tämligen olycksbådande.
onsdag 8 juli 2009
Paralleller mellan Tibet och Xinjiang
Det pågår oroligheter i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Hundratals människor är dödade och skadade. Rapporter finns bl.a. i SvD och i DN. Mycket kan sägas om detta, och sägs också. Flera inlägg på Kinabevakning benar ut frågan, och jag tror inte jag har så mycket att tillägga själv.
På Imagethief finns det dock ett intressant resonemang om hur konflikten i allmänhet skildras, och vad som utelämnas ur dessa skildringar. Genom att de legitima orsaker till missnöje som kan finnas bland uighurerna i Xinjiang konsekvent utelämnas i kinesisk media, saknas det en viktig aspekt av berättelsen, vilket får svåra konsekvenser.
That's a serious omission because, while it is made with an eye on propagating an official story of the spread of development and prosperity, it comes with a long-term price: it inflames the very tensions it attempts to paper over. And it, with marvelous efficiency, it inflames them on both sides. Uighurs are given the impression that their concerns are considered unworthy of acknowledgment by the State, a situation that is a classic recipe for convincing people to take extreme measures. Other Chinese, meanwhile, are deprived of any context for the riots, which feeds into a colonial attitude toward Uighurs that I have experienced firsthand. If you believe that you have given a people nothing but development and progress and economic opportunity, and they rise up against you, then you will come to see them as at best treacherous and untrustworthy and at worst as less than human, with predictable consequences. Legitimate grievances or not, the riots are almost certainly doing terrible damage to the Uighur cause in China.
Resonemanget är i många avseenden tillämpbart även på situationen i Tibet. Den kinesiska berättelsen om den regionen lämnar heller inget utrymme för att beskriva orsakerna till tibetanernas missnöje. Detta gör att den kinesiska opinonen mot minoriteterna inflammeras allt mer.
En annan viktig aspekt som också pekas ut hos Imagethief (och hos andra) är att medier i väst ofta är väl snabba att passa in denna konflikt i det gamla välbekanta mönstret "den elaka diktaturen förtrycker och misshandlar utsatta minoriteter". Jag säger inte att detta inte är en dimension av händelserna i Xinjiang, men jag tror att frågan är långt mer komplicerad än så.
På Imagethief finns det dock ett intressant resonemang om hur konflikten i allmänhet skildras, och vad som utelämnas ur dessa skildringar. Genom att de legitima orsaker till missnöje som kan finnas bland uighurerna i Xinjiang konsekvent utelämnas i kinesisk media, saknas det en viktig aspekt av berättelsen, vilket får svåra konsekvenser.
That's a serious omission because, while it is made with an eye on propagating an official story of the spread of development and prosperity, it comes with a long-term price: it inflames the very tensions it attempts to paper over. And it, with marvelous efficiency, it inflames them on both sides. Uighurs are given the impression that their concerns are considered unworthy of acknowledgment by the State, a situation that is a classic recipe for convincing people to take extreme measures. Other Chinese, meanwhile, are deprived of any context for the riots, which feeds into a colonial attitude toward Uighurs that I have experienced firsthand. If you believe that you have given a people nothing but development and progress and economic opportunity, and they rise up against you, then you will come to see them as at best treacherous and untrustworthy and at worst as less than human, with predictable consequences. Legitimate grievances or not, the riots are almost certainly doing terrible damage to the Uighur cause in China.
Resonemanget är i många avseenden tillämpbart även på situationen i Tibet. Den kinesiska berättelsen om den regionen lämnar heller inget utrymme för att beskriva orsakerna till tibetanernas missnöje. Detta gör att den kinesiska opinonen mot minoriteterna inflammeras allt mer.
En annan viktig aspekt som också pekas ut hos Imagethief (och hos andra) är att medier i väst ofta är väl snabba att passa in denna konflikt i det gamla välbekanta mönstret "den elaka diktaturen förtrycker och misshandlar utsatta minoriteter". Jag säger inte att detta inte är en dimension av händelserna i Xinjiang, men jag tror att frågan är långt mer komplicerad än så.
söndag 5 juli 2009
Mysteriet med våtservetterna
Två fynd som gjorts under våren vid inrikesflygningar med China Eastern Airlines:
Vad är en ”distinct wet tissue”? På vilket sätt är den distinkt? För att den är tydligt avgränsad i förhållande till omvärlden?
Och nog för att man ibland önskar man hade en våt turban att hålla huvudet kallt med, men jag tror att denna våta turban är lite liten för de flesta huvuden.
Såvitt jag kunnat finna ut är Dĭng xīn,鼎鑫 inget ord, utan måste helt enkelt vara varumärket under vilket våtservetterna tillverkas. Man kanske helt enkelt valt ”Distinct” som sitt engelska namn?
Vad är en ”distinct wet tissue”? På vilket sätt är den distinkt? För att den är tydligt avgränsad i förhållande till omvärlden?
Såvitt jag kunnat finna ut är Dĭng xīn,鼎鑫 inget ord, utan måste helt enkelt vara varumärket under vilket våtservetterna tillverkas. Man kanske helt enkelt valt ”Distinct” som sitt engelska namn?I fallet med turbanen finns det dock en förklaring. Tecknet jīn巾, betyder tygstycke i allmänhet, och kan betyda både handduk och turban. Men lite korrekturläsning av en person med grundläggande engelskakunskaper kanske hade varit på sin plats?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
