Sverige – potatislandet

Idag hade jag ett [av mina numera rätt sällsynta] samtal med en taxichaufför. Det är sällan de faktiskt vill prata med en. De sköter sig själva och kallpratar inte med passagerarna. Jag minns taxiresorna under min tid i Beijing som helt annorlunda, då hörde det till undantagen att chauffören inte frågade åtminstone var man kom ifrån. I Shanghai är det förstås lite komplicerat av att många av chaufförerna pratar så mycket dialekt att det är svårare än vanligt att förstå dem.

Dagens samtal påbörjades efter att jag avslutat ett mobilsamtal i taxin:
- Kommer du ifrån Amerika? [standard-taxisamtalsinledning 1A]
- Nej, från Sverige.
- Jaså, Sverige…[kort fundering]. Vad har ni för modersmål i Sverige? Engelska?
- Nej, vi har ett eget språk, svenska.
- Hmmm…
- Men de flesta svenskar kan engelska också.
[efter en stunds kontemplativ tystnad:]
- Vad är basfödan i Sverige?
[tvära kast i samtalsämnena; här fick jag fundera lite snabbt]
- Potatis. I Sverige är basfödan potatis.
- Potatis!? Som på Irland!
- Just det, som på Irland. Och på många andra håll i Europa. I Europa gillar vi potatis.
- Hur äter ni potatis då?
- Tja, man kokar den, och steker den. Och friterar den. [jag har inte lärt mig ordet för mos, så jag kunde inte berätta om köttbullar med gott svenskt potatismos]. Nuförtiden har vi pasta och ris och alla sorters mat i Sverige, men den traditionella basfödan är potatis.
- Jaså ris också? Odlar ni det i Sverige eller importerar ni?
- Nej, det kan vi inte odla i Sverige. Det är importerat alltihop.
- [något urskuldande för nyfikenheten:] I Kina är vi mycket noggranna med det här med mat! Det tycker vi är viktigt.
- Ja, det har jag förstått. Men jag gillar kinesisk mat också.

Själv är jag ingen stor potatisälskare, men det hade jag inte hjärta att berätta för chauffören. Och att Sverige är och har varit ett potatisland, det kan man ju inte förneka.
För att spinna vidare på detta ämne vill jag rekommendera Ola Wongs krönika i SvD om den dåliga mathållningen i Europa, och den stora variationen i Kina. Och som kontrast denna skräckskildring av matsituationen i Kina.