tisdag 10 mars 2009

Två årsdagar i Tibet

Idag är det femtio år sedan det uppror inleddes i Tibet som fick till följd att Dalai Lama gick i landsflykt. Tibet hade fallit under folkrepublikens kontroll redan tidigare, och fått autonom status, men det var först 1959 som folket gjorde uppror. Kinesiska trupper slog ner upproret tämligen raskt. Dalai Lama, som fram till dess försökt föra en samförståndspolitik med ledarna i Beijing, såg sig tvungen att fly ur landet och upprätta en exilregering i Dharamsala i norra Indien.


De femtio år som gått har sett en utveckling av Tibetfrågan till den kanske mest känsliga i Kinas relationer med omvärlden.

Den kinesiska historien om Tibet handlar om de enorma investeringar som gjorts i infrastruktur, utbildning och hälsovård och hur man lyft tibetanerna ur ett medeltida mörker och givit dem modern levnadsstandard. Man berättar gärna om den ondskefulle separatisten Dalai Lama och hur han söker att med våld avskilja inte bara Tibet utan stora tibetansk dominerade områden i angränsande provinser från ”moderlandet”.

Den tibetanska historien handlar om hur landets traditionella kultur och religion har utsatts för medvetna förföljelser och utrotningskampanjer. Hur kloster rivits och munkar tvingats till omskolning. Att de kinesiska investeringarna har åtföljts av en massinflyttning av etniska kineser, för att minska tibetanernas relativa andel av befolkningen. Dalai Lama framställs som en fridens man, som försöker resonera med de kinesiska ledarna och som aktivt motsätter sig separatism och våld.

Vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” vill jag låta vara osagt här, men man kan konstatera att det finns två diametralt motsatta berättelser om Tibet, och ett avgrundsdjup mellan dem som är mycket svårt att överbrygga. Det är den senare bilden vi har fått oss till livs i väst, medan den förra är den som kineserna känner igen. Detta är en källa till irritation hos kineserna, som menar att västerländsk media är partisk och fördomsfull när man rapporterar om situationen i Tibet, vilket leder till okunnighet hos västerlänningar och deras ledare om ”det verkliga Tibet” *.

Det är också ett år sedan kravallerna i de tibetanska områdena i västra Kina, som kastade sin skugga över upptakten till OS i Beijing. Hur dessa kravaller beskrevs i västerländsk respektive kinesisk media följer mönstret ovan.


Två läsvärda länkar om situationen förra våren:

- En artikel av ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”-typen i People’s Daily. De här artiklarna var vanliga i samband med Tibet-händelserna, kravallerna kring OS-facklan och bojkotten av Carrefour. Särskilt värt att notera är att den ”korkade västerlänningen” är fransman. http://english.people.com.cn/90001/90780/91342/6393940.html

- En läsvärd artikel om kinesisk nationalism i allmänhet, och om händelserna våren 2008 i synnerhet: http://www.meoldchina.net/newsdetaile.php?id=2&t=10&nid=214



* ”Det verkliga Tibet” var dessutom, tro det eller ej, titeln på en kandidatuppsats i Kinesiska vid Stockholms universitet någon gång på det tidiga 2000-talet. Huvudkällan i uppsatsen var Lonely Planets reseguide till Tibet…



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar