Swoosh!

Alla har nog sett den – Nikes logga som ser ut lite som ett snett leende. Den kallas för ”the swoosh”, och ska väl symbolisera sportighet, rörelse och dynamik; värden som Nike vill förknippas med. Nike är mycket populärt här i Kina, och här säljs förmodligen tonvis med både äkta och falska Nike-produkter varje år. Men eftersom den kinesiska konfektionsmarknaden ännu inte riktigt kommit dithän att man kan skapa egna, originella varumärken har det förstått uppstått ett antal inhemska varianter av Nike, som vill kapitalisera på Nikes starka varumärke. Och de har förstås sina egna tolkningar av swoosh-loggan.

Häromdagen promenerade jag nerför huvudgatan i Xi’an, och kunde inte låta bli att dokumentera swoosh-paraden.

Den mest kända Nike-efteraparen är Li-Ning, som är det närmaste man kan komma ett starkt kinesiskt sportklädesvarumärke. I samband med OS i Beijing introducerades märket för en internationell publik (grundaren, den kinesiske gymnasten Li Ning var den som tände den olympiska elden under OS-öppningsceremonin) och märket har numera en rad internationella sponsorsavtal, bl.a sponsrade man den svenska OS-truppen med kläder.

Men Kina vore ju inte Kina om inte Li-Ning också fått sina egna efterapare…

Här har vi "Anta", som valt samma typsnitt som Nike när de presenterar sin tolkning av "swooshen". Nedan ser man att de dessutom valt en strategisk placering av en av sina butiker.

Här har vi en alternativ tolkning av Antas swoosh, från ett märke vars namn inte gick att uppfatta.

Och här har vi "Erke", som har valt en swoosh som ser lite ut som...ja, vadå? Kanske en mycket futuristisk elgittar från åttiotalet?

Och sist men inte minst en lokal variant där man kompletterat swooshen med en liten prick.

Glad trälbefrielsedag!

Det må ha kommit i skuggan av ”Earth hour” – men igår firade tibetanerna en ny helgdag. Det var nämligen ”trälbefrielsedagen”, en muntert klingande helgdag som instiftades tidigare i år av myndigheterna i den [nominellt] autonoma regionen. Avsikten är att högtidlighålla minnet av den kinesiska ”befrielsen”, då en miljon tibetaner slapp ur det träldomens ok som pålagts dem i det medeltida feodala förtryckarsamhället. Detta är åtminstone den bild som den kinesiska regimen vill kabla ut till omvärlden. Det är dock mycket tveksamt om de flesta tibetaner känner någon större lust att fira. Särskilt inte mot bakgrund av den kampanj för att ”slå hårt” mot separatister som pågått under årets början.

Kinas regering är inte omedveten om att de flesta i väst har en radikalt annorlunda bild av situationen för tibetanerna före den kinesiska invasionen (och efter invasionen också, förstås). Men frågan är om de på allvar tror att de lyckas förändra den bilden genom den här typen av klassisk tungfotad propaganda.

Den stora massan av kineser, som ju är den verkliga publiken för propagandan, bryr sig förmodligen ganska lite om situationen i den autonoma regionen, och i den mån de vet något om förhållandena där är det förstås regimens bild de har fått sig till livs. Där framställs Kinas insatser för tibetanerna som en gigantisk modernisering av ett hopplöst efterblivet samhälle, åtföljt av infrastruktursatsningar och inflyttningen av tusentals kineser som hjälper till att driva på regionens utveckling.

Den bilden delas dock av få utanför Kina.

Den stora brandväggen – Kinas mystiska internetcensur

Så här kan det se ut när man försöker få tillgång till en webbplats som innehåller känsliga ord. "Den stora brandväggen" (en beteckning som egentligen bara är fyndig på engelska) talar dock inte om varför, det kan lika gärna vara fel på datorn eller internetuppkopplingen.

I förra veckan skrev SvD om organisationen Reportrar utan gränsers årliga rapport om övervakning på internet. Enligt rapporten är Kina tillsammans med Burma och Vietnam de länder där begränsningarna av internet är mest omfattande. Organisationen går så långt att de kallar internet i Kina för ”ett intranät”. De tre regimerna utmärker sig också genom att de inte bara begränsar informationstillgången, utan också aktivt förföljer de som använder nätet för misshagligheter.

Kinas internetcensur är föremål för mycket spekulation och rykten, eftersom det är få utomstående betraktare som kan göra anspråk på att veta hur den fungerar exakt. Och myndigheterna har naturligtvis inget intresse av att offentligt beskriva sitt arbete. Någon offentlighetsprincip finns inte i Kina.

Man får ofta frågor av vänner och familj hemma i Sverige hur det är med internet i Kina egentligen. Och sanningen är att utöver att uppkopplingen ofta är plågsamt långsam så lider man inte av det så ofta. När jag var ny i Shanghai var det större problem, men man har väl vant sig, och tillgången till vissa tidigare förbjudna sajter har förbättrats. Om jag gör en Google-sökning får jag oftast upp i stort sett samma lista på länkar som jag skulle fått om jag gjorde sökningen i Sverige. Skillnaden är att en del av länkarna bara leder till en sida där det står ”webbsidan kan inte visas”. Det framgår inte om det är något fel på min dator eller om det är ”den stora brandväggen” som slagit till.

Uppgifterna varierar, men det påstås finnas mellan 30 000 och 50 000 internetpoliser i Kina, som jobbar med allt från att filtrera sökresultat till att ta bort misshagliga inlägg på bloggar och på BBS: er och förstås att jaga och arrestera de värsta missdådarna.

James Fallows utmärkta artikel ”The connection has been reset” i Atlantic Monthly har ett år på nacken ungefär, men är troligen den bästa och mest initierade beskrivningen av hur den mystiska internetcensuren fungerar. Fallows beskriver de nya nivåer av förfining som den kinesiska nätcensuren har uppnått, och ger en lagom teknisk (t.o.m. undertecknad förstår) introduktion till hur systemet fungerar.

Depending on how you look at it, the Chinese government’s attempt to rein in the Internet is crude and slapdash or ingenious and well crafted. When American technologists write about the control system, they tend to emphasize its limits. When Chinese citizens discuss it—at least with me—they tend to emphasize its strength. All of them are right, which makes the government’s approach to the Internet a nice proxy for its larger attempt to control people’s daily lives.

Det mest intressanta är slutsatsen som dras i artikeln, att syftet inte är att helt stänga ute allt misshagligt innehåll, utan att bara göra det tillräckligt besvärligt för den vanlige kinesen att söka efter alternativ information.

What the government cares about is making the quest for information just enough of a nuisance that people generally won’t bother. Most Chinese people, like most Americans, are interested mainly in their own country. All around them is more information about China and things Chinese than they could possibly take in. The newsstands are bulging with papers and countless glossy magazines. The bookstores are big, well stocked, and full of patrons, and so are the public libraries. Video stores, with pirated versions of anything. Lots of TV channels. And of course the Internet, where sites in Chinese and about China constantly proliferate. When this much is available inside the Great Firewall, why go to the expense and bother, or incur the possible risk, of trying to look outside?

Det är här den verkliga faran ligger, systemet gör att känsliga ämnen aldrig når ut i det allmänna medvetandet, samtidigt som informationsflödet verkar vara fritt. En del av verkligheten bara filtreras bort. Och det man inte känner till saknar man inte heller information om.

Men trots myndigheternas hårda förföljelse finns det förstås de som oförväget kämpar på, och använder nätet för att visa på myndighetsmissbruk och brott mot de mänskliga rättigheterna: Asia Times Online: “China's cyber-activists spin a risky web”

Världens 20 värsta städer att jobba i…

…men Shanghai är inte med på listan. Vilket väl är vad man kan vänta sig. Så illa är det faktiskt inte här.

Men i mitten på listan hittar vi fem kinesiska storstäder efter varandra:
12: Guangzhou
13: Tianjin
14: Suzhou
15: Qingdao
16: Shenzhen

I samtliga fall handlar det om framförallt förorenad miljö, men även om avsaknaden av rekreations- och serviceutbud inriktat mot västerlänningar samt avlägsenhet (dvs dåliga flygförbindelser). Det är lite talande att nr.12 och nr.16 hade som förmildrande omständighet att de ligger så nära Hong Kong…

Den enda av dessa städer som jag besökt är Suzhou, och jag kan förstå varför den finns med på listan. Suzhou har faktiskt ett oförtjänt bra rykte, underblåst av det gamla kinesiska ordspråket ”I himlen finns paradiset, på jorden Suzhou och Hangzhou”( 上有天堂,下有苏杭). Dess lovsångare pratar lyriskt om de vackra trädgårdarna och de gamla kvarteren och de pittoreska kanalerna, men så fantastiska är de faktiskt inte. Och de väger knappast upp ”downtown Suzhou”, som bara är en enda stor dammig bilkö.

Listan är sammanställd av konsultföretaget ORC Worldwide, som hjälper företag skräddarsy förmåner och kompensation till expats, så det är ur det perspektivet som listan är sammanställd. Man har uteslutit krigszoner från urvalet, så Kabul och Bagdad är s.a.s "utom tävlan".

Men även om Shanghai inte är med, kan man ju fundera på vad som skulle ligga i stadens vågskålar, lite längre ner på listan.

Saker som gör Shanghai till en ”difficult city”:
- Dålig livsmiljö (luftföroreningar och allmänt bristande hygien)
- Trafiksituationen (både för risken att hamna i en olycka och för att det står still i rusningstrafiken)
- Klimatet - i kombination med bristande byggstandard (svinkallt på vintern, outhärdligt varmt och fuktigt på sommaren)

I balansens namn ska man väl säga att det finns saker som är fantastiska med Shanghai, och som gör det väl värt att leva här. Kanske framförallt att man får se det kinesiska undret på nära håll, och uppleva en dynamik och framtidstro som man inte finner i Europa.
Sedan finns det ju många bekvämligheter här, som ett rikt utbud av restauranger och barer, och att det kostar förhållandevis lite att unna sig saker. Så klaga ska man ju egentligen inte, även om man gör det ändå ibland...


Vilken stad var värst på listan? Lagos i Nigeria.

Andrew Lloyd Webber och Karl Marx

Proletärer i alla länder - förenen eder...i sång! Och dans!"

Enligt Danwei planeras det just nu i Shanghai för en scentolkning av Marx och Engels Das Kapital. Regissören säger att man ska: “combine elements from animation, Broadway musicals, and Las Vegas stage shows to bring Marx's economic theories to life as a trendy, interesting, and educational play.”

Men det märkliga slutar inte där. Tydligen är denna knasiga idé inspirerad av en popular japansk anime-version av det betydelsefulla verket. Och går det att göra serietidning av den dialektiska materialismen så funkar det väl med musikal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Förmodligen är det värt att se bara för att ta reda på om det låter sig göras…

År 2025: en miljard bor i Kinas städer?

Många blir ständigt ännu fler…

Nyligen var jag på ett intressant föredrag här i Shanghai, där två herrar från McKinsey Global Institute berättade om sitt arbete med rapporten ”Preparing for China’s Urban Billion”.

If current trends hold, nearly one billion people will live in urban centers by 2025, bringing enormous pressure points to many cities, including the challenges of securing sufficient public funding for the provision of social services and dealing with demand and supply pressures on land, energy, water, and the environment. MGI finds that a more concentrated pattern of urbanization is most likely to mitigate pressures and increase the overall productivity of the urban system, while encouraging "urban productivity" initiatives at the city level could also generate substantial positive outcomes in all scenarios.

Rapporten är mycket omfattande, och är svår att sammanfatta här. Jag rekommenderar den intresserade att ladda ner rapporten, eller åtminstone dess executive summary, och läsa den; och nöjer mig med några ögonöppnande fakta:

-Kina har genomgått en urbanisering av sällan skådade dimensioner: 1990 fanns det 254 städer (dvs. orter med från 500.000 till över10 miljoner invånare), 2005 var det 572 städer.
-Mer än 100 miljoner människor har migrerat inom Kina de senaste 10 åren
-De närmaste 20 åren kommer vi att se ytterligare 350 miljoner stadsinvånare, mer än 200 stycken nya miljonstäder och 50.000 nya skyskrapor.
-År 2025 kommer 2/3 av Kinas befolkning bo i städer. Det motsvarar en miljard
människor.
-P.g.a. tillgången till byggbar mark kommer Beijing att gå om Shanghai och bli Kinas största stad.

Herrarna bakom rapporten menar att koncentrerad urbanisering är rätt väg att gå för Kina, och att denna urbanisering underlättas av de landreformer som försiktigt påbörjats i landet. Kina behöver inte 700 miljoner bönder, så en effektivisering av jordbruket är välkommet. Det frigör också människor för industri- och tjänstesektorn i kustområdena, där urbaniseringen redan kommit långt.

Intressant i det sammanhanget är den kampanj som i dessa kristider pågår för att få folk att återvända till inlandet för att undvika massarbetslöshet i städerna. Men det är förmodligen en övergående tendens.

De menar också att urbaniseringen i Kina snart når den kritiska punkt då man inte har tillräckligt med brukbar jordbruksareal för att föda befolkningen. Därför måste den framtida urbaniseringen ske till stor del på höjden.

Precis som alla andra just nu menar MGI att den enskilt största riskfaktorn i denna process (med undantag för miljökonsekvenserna) är den kinesiska regimens möjlighet att implementera sociala program för migrantarbetarna. Om man misslyckas med det kommer social instabilitet som ett brev på posten, och risken att regimen (och urbaniseringsprojektet) förlorar sin legitimitet.

Demokrati=slagsmål

Slagsmål i Taiwans parlament i maj 2007 (Daily Mail).

Läser i Shanghai Daily att en av höjdarna inom partiet uttalat att Kina aldrig kommer att införa ett västerländskt politiskt system. Sådana saker som flerkammarparlament och ”checks and balances” är inget för Kina. Vi har partiet och dess ledarskap, och det är bra nog för oss, tycks resonemanget gå. Artikeln utvecklar inte närmare varken vad som är så bra med det kinesiska systemet, eller vad som är dåligt med ”det västerländska” (som ju, om sanningen ska fram, är ganska många olika system). Man nöjer sig med ett “every country should adopt a system that suits its national conditions”.

Som en stödjande kommentar till detta intervjuar man en partipamp från Fujianprovinsen, som har detta att säga:
"'Now we have the opportunity to see how the Western democracy runs on Internet and TV'," said NPC deputy Zhang Liansheng, who is also the Party chief of a village in Fujian Province. 'To my fellow villagers' astonishment, they saw foreign parliament members always quarreling and sometimes fist-fighting. We all do not want to see this situation in China'."

Man kan förstås skratta åt det senare uttalandet, men faktum är att bilden av demokrati som kaos och oreda är något som kinesiska ledare gärna visar sin befolkning. När kinesisk TV visar bilder från andra länders parlament är det gärna bilder på slagsmål mellan ledamöter. Detta är tydligen inte helt sällsynt i t.ex. Taiwan/Republiken Kinas parlament (som på bilden ovan), och det är förstås extra mumma för de skadeglada kinesiska ledarna. Se bara så de bär sig åt på Taiwan!

Men i slutet av artikeln finns en allvarlig vinkel:
"One of the political advantages of the socialist political system is that it can amass resources to accomplish large undertakings (…) such as disaster relief in last year's devastating earthquake in Sichuan Province and the success in the Beijing Olympics."

Detta är ett argument som man ofta hör här i Kina, och som det ibland kan vara lite svårt att hitta slagkraftiga argument mot. De nödlidande efter Sichuan-jordbävningen var nog glada att partiet kunde tvångskommendera resurser till området. Hur övertygar man dem om det långsamma och välförankrade beslutsfattandets välsignelser? Tyvärr hör man det också ofta från utländska affärsmän i Kina. De menar att det ibland kan vara lättare att göra business i Kina, inte minst med offentliga aktörer, eftersom beslutsvägarna är så korta. Det räcker med att hitta personen med makt, så pekar han med hela handen och får saker och ting gjorda.

Det är här den verkliga faran ligger, att diktatur kommer att förknippas med effektivitet.

Supermakterna ansikte mot ansikte (?) i Sydkinesiska sjön

Bilden är ett montage. Personerna (och fartyget) på bilden har inget med händelserna nedan att göra.

En av gårdagens headline stories på CNN var sammanstötningen mellan ett amerikanskt fartyg och fartyg ur den kinesiska flottan i sydkinesiska sjön. Enligt The Daily Telegraph ska de kinesiska sjömännen ha ”moonat” det amerikanska fartyget. De kinesiska fartygen ska också ha lagt sig i vägen för det amerikanska fartyget, trakasserat det på olika sätt och hindrat det från att ta sig ifrån platsen. Det amerikanska fartyget, som tillhör flottan men bemannas av civil understödspersonal, var på ett spaningsuppdrag i syfte att kartlägga havsterrängen för ubåtar i området. Amerikanska företrädare menar att fartyget var på internationellt vatten.

Det är dock först idag som kinesiska media rapporterar om saken, och då är nyheten inte själva händelsen, utan den protest som regeringen riktar till USA. Föga förvånande har Kina en helt annan bild av händelseförloppet, och betraktar mycket riktigt platsen där den ägde rum som en del av ”sitt intresseområde”. Man ser inte med blida ögon på amerikansk närvaro.
Med sedvanlig retorisk finess meddelar den kinesiske talesmannen att “the US claims are gravely in contravention of the facts and confuse black and white. They are totally unacceptable to China."Något om moonande ingick dock inte i China Dailys rapport, som intressant nog betonade att händelsen troligen inte skulle komma att påverka kinesisk-amerikanska relationer.


Man får väl anta att amerikanerna hade så pass mycket koll på var de befann sig att de i detta fall har rätten på sin sida, men när man ser fartyget så undrar man, precis som Danwei, vad det är för sorts fartyg egentligen. Påminner det inte lite om skurkens fartyg i Bondfilmen Tomorrow never dies?


Det finns en intressant (och såvitt jag kan bedöma, intierad) diskussion kring händelsen på FAS Strategic Security Blog.


Frågan har diskuterats länge, om det oundvikliga i en militär konfrontation mellan USA och Kina. Detta som en följd av Kinas ökade möjligheter och ambitioner till power projection, som det heter på amerikanskt militärlingo. Vi ska troligen vara glada att det än så länge bara handlar om att man ”moonar” varandra…

Två årsdagar i Tibet

Idag är det femtio år sedan det uppror inleddes i Tibet som fick till följd att Dalai Lama gick i landsflykt. Tibet hade fallit under folkrepublikens kontroll redan tidigare, och fått autonom status, men det var först 1959 som folket gjorde uppror. Kinesiska trupper slog ner upproret tämligen raskt. Dalai Lama, som fram till dess försökt föra en samförståndspolitik med ledarna i Beijing, såg sig tvungen att fly ur landet och upprätta en exilregering i Dharamsala i norra Indien.

De femtio år som gått har sett en utveckling av Tibetfrågan till den kanske mest känsliga i Kinas relationer med omvärlden.

Den kinesiska historien om Tibet handlar om de enorma investeringar som gjorts i infrastruktur, utbildning och hälsovård och hur man lyft tibetanerna ur ett medeltida mörker och givit dem modern levnadsstandard. Man berättar gärna om den ondskefulle separatisten Dalai Lama och hur han söker att med våld avskilja inte bara Tibet utan stora tibetansk dominerade områden i angränsande provinser från ”moderlandet”.

Den tibetanska historien handlar om hur landets traditionella kultur och religion har utsatts för medvetna förföljelser och utrotningskampanjer. Hur kloster rivits och munkar tvingats till omskolning. Att de kinesiska investeringarna har åtföljts av en massinflyttning av etniska kineser, för att minska tibetanernas relativa andel av befolkningen. Dalai Lama framställs som en fridens man, som försöker resonera med de kinesiska ledarna och som aktivt motsätter sig separatism och våld.

Vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” vill jag låta vara osagt här, men man kan konstatera att det finns två diametralt motsatta berättelser om Tibet, och ett avgrundsdjup mellan dem som är mycket svårt att överbrygga. Det är den senare bilden vi har fått oss till livs i väst, medan den förra är den som kineserna känner igen. Detta är en källa till irritation hos kineserna, som menar att västerländsk media är partisk och fördomsfull när man rapporterar om situationen i Tibet, vilket leder till okunnighet hos västerlänningar och deras ledare om ”det verkliga Tibet” *.

Det är också ett år sedan kravallerna i de tibetanska områdena i västra Kina, som kastade sin skugga över upptakten till OS i Beijing. Hur dessa kravaller beskrevs i västerländsk respektive kinesisk media följer mönstret ovan.

Två läsvärda länkar om situationen förra våren:

- En artikel av ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”-typen i People’s Daily. De här artiklarna var vanliga i samband med Tibet-händelserna, kravallerna kring OS-facklan och bojkotten av Carrefour. Särskilt värt att notera är att den ”korkade västerlänningen” är fransman. http://english.people.com.cn/90001/90780/91342/6393940.html

- En läsvärd artikel om kinesisk nationalism i allmänhet, och om händelserna våren 2008 i synnerhet: http://www.meoldchina.net/newsdetaile.php?id=2&t=10&nid=214

* ”Det verkliga Tibet” var dessutom, tro det eller ej, titeln på en kandidatuppsats i Kinesiska vid Stockholms universitet någon gång på det tidiga 2000-talet. Huvudkällan i uppsatsen var Lonely Planets reseguide till Tibet…

Parlamentssession i flerpartistaten

Ett tecken så tydligt som något på Kinas ökade status i världen är att CNN International nu på förmiddagen direktsände i princip hela premiärminister Wen Jiabaos tal till Nationella folkkongressen (och det var inte fråga om någon medryckande retorisk elegans a la Barack Obamas invigningstal).

Idag inleds alltså den årliga sessionen i den Nationella Folkkongressen (NPC; 全国人民代表大会Quanguo Renmin Daibiao Dahui), som är Kinas motsvarighet till ett parlament. Kongressen samlar 3 000 delegater från hela landet, som ska debattera och diskutera regeringens förslag, lyssna på regeringens årliga work report (låter lite som en hemläxa, tycker jag) och godkänna statsbudgeten. Sessionen varar i år i nio dagar, vilket är något kortare än vanligt.

Men pamp-paraden började redan igår, då församlingen med det smått tungvrickande namnet Chinese People’s Political Consultative Conference (CPPCC, 人民政协, Renmin Zhengxie) påbörjade sitt årliga sammanträde. Den konsultativa konferensens roll är att ge råd till regeringen genom diskussioner och konsultationer i en bredare krets.

De båda församlingarnas årliga sessioner äger rum samtidigt, och kallas ofta för ”de två mötena” (lianghui 两会).

Varför finns det då två sådana här församlingar, när den reella makten ligger hos partiet och i politbyrån?
Ett svar är att allt bara är show, ett slags bevis på att Kina visst är en fungerande modern stat, och också ett sätt att visa upp det mindre välkända faktumet att Kina faktiskt är en flerpartistat. Utöver det allestädes dominerande kommunistpartiet finns det formellt åtta mindre partier, som är organiserade i en ”förenad front” under kommunistpartiets ledning (en liknande modell lär ha existerat under kommunisttiden i några av de gamla östblocksstaterna). De åtta partierna är representerade i CPPCC, och ett par av dem också i NPC.
Ett annat svar är att NPC på senare år försökt markera sitt oberoende från partiet genom att faktiskt debattera och tillåta omröstning om en del av förslagen, och till och med haft fräckheten att skicka tillbaka en del lagförslag till regeringen(!).

Föga förvånande är det ekonomin som står högst upp på agendan för de båda mötena. Ledarna har lovat att Kina under 2009 ska lyckas nå 8 % tillväxt. Mot bakgrund av de senaste årens dubbelsiffriga tillväxt låter det kanske inte mycket, men många internationella bedömare menar att det kommer bli mycket svårt att nå ens denna siffra. På CNN nämnde de 5 % som ett mer realistiskt resultat.
De åtta procenten är vad som beräknas krävas för att kunna skapa nya jobb till de miljoner som i år kommer ut på arbetsmarknaden. Detta har regeringen identifierat som helt avgörande. Så många som 20 miljoner migrantarbetare har redan förlorat jobben p.ga. vikande efterfrågan på kinesiska produkter, och dessa arbetslösa massor är förstås en grogrund för socialt missnöje som riskerar att leda till oroligheter.

En av åtgärderna för att ställa den kineiska ekonomin till rätta är det föreslagna stimulanspaketet på 4 biljoner RMB, vilket motsvarar oerhörda 5,297,930,172,028 SEK (drygt fem tusen miljarder kronor). Många bedömare befarar dock att detta stimulanspaket, varav ca 70 % ska gå till infrastruktursatsningar, kommer att producera ännu med underutnyttjad infrastruktur, industri och fastighetsyta i ett läge där mycket sådant redan står tomt. Det har också framförts oro över att pengarna kommer att förvärra korruptionen i landet.

Läs mer om agendan för de två mötena på China Daily.

”Frankrike sårar det kinesiska folkets känslor”

Ropas det ut på kinesiska tidningars förstasidor. Vad är det då som har hänt?

Denna gång är det två djurhuvuden i brons, närmare bestämt en råtta och en kanin, som ställer till det. Huvudena satt från början, tillsammans med tio andra djur från den kinesiska zodiaken, på en fontän i den kejserliga parken Yuanmingyuan i Beijing, som idag ofta kallas "det gamla sommarpalatset". År 1860 intogs Yuanmingyuan av en fransk-brittisk straffexpedition, som brände ner palatset och plundrade huvuddelen av dess skatter. Bronshuvudena försvann, och några av dem har senare dykt upp på olika håll. Flera har återbördats till Kina, men inte dessa två, som ingick i Yves Saint Laurents omfattande konstsamling. I veckan som gick auktionerades de ut på Christie’s i Paris.

Försäljningen har lett till omfattande debatt i Kina, och t.o.m folkliga protester, inte minst på nätet. En grupp kinesiska advokater försökte lämna in stämningsansökningar vid franska domstolar för att stoppa auktionen, men utan resultat.

En hel del kan förresten sägas om uttrycket ”att såra det kinesiska folkets känslor”, som används flitigt av officiella talespersoner för Kina. Faktum är att det används så ofta att en bloggare gjorde ett litet researchprojekt i ämnet, och kom fram till att närmare 42 länder (däribland Sverige) gjort sig skyldiga till detta brott sedan folkrepublikens grundande. Det kan i sammanhanget vara värt att läsa James Fallows betraktelser om uttrycket, som i internationella diplomatiska sammanhang i princip bara används av Kina.

Men skämt åsido, även om man kan driva med kinesiska regeringens talesmän och deras klumpiga språkbruk finns det allvarlig principfråga i botten här.
Fallet med de två bronshuvudena är ett i en lång rad där antikviteter och arkeologiska föremål hamnat i västerländska privata samlingar eller på museer som en följd av etiskt tveksam hantering. Inte sällan rör det sig om krigsbyten eller föremål som plundrats från försvarslösa ursprungsbefolkningar på olika håll i världen. Är det rätt att dessa föremål finns kvar i museer och samlingar, eller skall alltihop returneras till sina rättmätiga ägare?

Några av de mest kända exemplen är Parthenonfriserna, som ställs ut på British Museum i London, trots grekiska protester. I Sverige har vi haft några fall på senare år där museföremål faktiskt lämnats tillbaka, som t.ex. i fallet med Haislaindianernas totempåle och mänskliga kvarlevor från Australiens ursprungsbefolkning. Men silverbibeln finns fortfarande kvar i Uppsala!

En kommentator uttalade sig på BBC World News och menade att västvärldens museer skulle eka tomma om återlämningsprincipen skulle tillämpas fullt ut. Detta argument kan man dock förvänta sig att de länder som känner sig bestulna inte tar särskilt mycket hänsyn till. Hur man ska hantera stulna och plundrade föremål är dock en pågående debatt i musei- och konstsamlarkretsar.

I just detta fall verkar det dock som att Kina har ett ganska starkt case för återlämning, om än inte juridiskt. Bronsfigurerna stals från Kina i samband med ett ganska uppmärksammat övergrepp från fransk och brittisk sida under en extremt känslig historisk period. Det är inte det minsta förvånande att kineserna reagerar som de gör. Plundringen och förstörelsen av Yuanmingyuan ses som startskottet för ett ”förnedringens århundrade” för Kina, som ansattes hårt av kolonialmakternas försök att kapa åt sig delar av landet.

Den senaste turen i affären är att den anonyme köparen som ropade in föremålen för 31,49 miljoner euro (!) visade sig vara en kines som inte har någon som helst avsikt att betala för pjäserna. Han budade på dem för att sabotera auktionen. Vad som händer härnäst är oklart. Den mystiske köparen lär dock inte vara välkommen på auktion hos Christie’s i fortsättningen.

Förutom att det blir svårare för Christie's att göra affärer i Kina i fortsättningen, har affären har också anfrätt de redan problematiska relationerna mellan Kina och Frankrike, som fick sig en törn förra året när Kina ställde in ett planerat toppmöte med EU (då under franskt ordförandeskap) efter att president Sarkozy haft ett informellt möte med Dalai Lama.

Oavsett vad som händer med djurhuvudena så kommer många av de kinesiska kulturföremål som förts ut ur landet illegalt (som paradoxalt nog räddat många av dem från förstörelse under kulturrevolutionen) fortfarande finnas kvar utomlands. Den kinesiska regeringen har gjort det till en prioritet att försöka återföra så många av dem som möjligt. Detta är inte sista gången vi hör om denna fråga.